Tilliten till andra, att våga språnget

” – Gråter du, David? frågade hon.

Han lyfte mot henne sitt ansikte, som var översköljt av tårar.
– Jag vill bättra mig, sade han med sammanbitna tänder, så att man nästan kunde tro, att han var vred. Jag vill bli en bra människa, men ingen vill tro mig. Skulle jag inte gråta?
– Ser du, David, det är så svårt att tro, sade hon, ännu tveksam. Men jag tror dig, när du gråter. Nu tror jag dig.”
(Slutscen i Selma Lagerlöfs ”Körkarlen”, 1912)

***

Tro och tillit är inte synonymer, men håller om varandra. De följs åt. Kan en människa önska något dyrbarare i sitt liv, är att våga falla baklänges i förtröstan om att någon bland de närmaste, eller en enda bland de många okända, ska finnas där som står kvar och tar emot, när hon faller?

Den svenska litteraturen är full av tillitens skildrare och sökare. Selma Lagerlöf fick efterföljare under hela 1900-talet, som ständigt återvände till detta. Vände och vred på frågan, i tid och rum: När vågar vi sätta vår tillit till en annan människa, eller till en gemenskap utanför oss själva? Och vad får oss att våga?

Kanske var det ingen tillfällighet, att tro och tillit fascinerade konstnärerna. Den mänskliga tillitens frågor hade sin motsvarighet i den samhälleliga utveckling som pågick.

Mycket i 1900-talets Sverige, resan från ett fattigt, strängt och ofritt land in i den moderna, demokratiska välståndsnationen, via folkrörelsernas, föreningslivets, civilsamhällets och de små, lokala gemenskapernas mångfald, med både stark stat och fungerande marknadsekonomi, generell välfärd och konkurrenskraftigt näringsliv, handlade om tillit. På djupet och tvären.

***

Vem kan man lita på? Om det finns ett ord man bör ha i bakhuvudet inför valåret 2018, är det kanske tillit. När tilliten vacklar riskerar mycket annat att rasa.

Att människor i hög grad litar på varandra, att det finns ett stort mått av tillit i en relation, i en gemensam miljö, i gemensamma rum och beslutsprocesser, mellan människor, och mellan människor och olika institutioner, är en viktig förutsättning inte bara för personliga vänskaper, utan också för demokrati, rättssamhälle, frihet och trygghet.

Där tilliten är stor, även bortom den närmaste omgivningen, tenderar demokratiska funktioner att vara stabilare, ekonomin starkare, brottsligheten lägre, jämställdheten större och folkhälsan bättre.

Om vi litar blint på de som är runt omkring oss, men bara ser livsfarliga hot på allting utanför den egna bostaden, kan man inte tala om ett samhälle där tillit råder. För en demokrati är det kanske på sätt och vis viktigare att den generella, grundläggande tilliten till samhället är utbredd, förenar en mångfald av människor och intressen, än att den är total inom vissa enskilda miljöer.

En del har talat om den svala, men vidsträckta, tilliten som något speciellt för just Sverige. Lars Trägårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebæk och Lars Svedberg kom för några år sedan med en studie som hade just den titeln: “Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar.”

Och då är det viktigt att klargöra en sak: Tillit är inte detsamma som att vara enig, att alltid vilja samma sak, att alltid gå åt samma håll. Tillit är inte heller detsamma som lydnad, att alla troget följer och underordnar sig en ledning. Tillit mellan människor betyder inte att alla blir mer lika varandra. Tillit är inte frånvaron av konflikt och kamp.

Att det finns stor plats för konflikter, och att konflikt inte leder till sammanbrott, är också mått på hur levande en demokrati är.

Men där det finns en grundläggande tillit till gemensamma spelregler, ett slags gemensam hederlighet och god vilja, en uppslutning kring vissa grundläggande normer, en tillit till att de flesta åtminstone inte är rakt igenom förljugna och korrumperade, inte missbrukar makt och privilegier – där blir det lättare att hantera och leva med konflikter och motsättningar på ett civiliserat sätt. Där dämpas frestelsen att vilja kontrollera, besegra och kuva omgivningen.

Så vi behöver kunna lita tillräckligt mycket på varandra för att kunna hantera demokratiskt livsnödvändiga konflikter. Vi behöver tillit både för att hålla ihop en gemenskap och för att upprätthålla frihet, kontraster och jämlikhet inom den gemenskapen.

Ett socialt förtroende uttryckt genom vissa, grundläggande konventioner och pålitliga institutioner gör, för att låna en formulering från historiken Geoffrey Hosking, ”det möjligt för oss att navigera våra liv bland ofta okända människor utan att hela tiden behöva fatta komplexa beslut om ”den andra” och om hur vi ska uppträda.”

I samhällen där den tryggheten och det allmänna sociala förtroendet saknas som utgångspunkt, och där gemensamma institutioner är underminerade, där manipulationer, hot, aggressioner och bedrägeri är vardag, måste förtroende byggas upp mer från fall till fall, i varje ny situation. I sådana miljöer är rädslan inför det avvikande starkare.

Då blir det också lättare att hantera motsättningar på ett konstruktivt sätt.

Men även misstroendet har sin funktion. För några år sedan skrev jag här på ledarsidan om hur filosofen Martin Hartmann, i ett nummer av Die Zeit, försvarade just misstroendets betydelse i samhällsdebatten. Han ser inte misstroende och förtroende som motsatser, utan som två viktiga sidor av samma mynt:

”Misstroende är en engagerad hållning. Den som misstror, vill fortfarande något, har fortfarande intressen, vill fortfarande få igenom något. I det avseendet kan förtroende innefatta en nyttig portion misstroende. Motsatsen till förtroende är egentligen likgiltighet. Misstroendet och förtroendet tar slut, när vi inte längre har något att säga varandra.”

Det farliga är när samtal överhuvudtaget inte längre kan eller får föras. Jag tror inte på den stora sanningen, men jag tror på det genuina, fria, jämlika samtal som bara är möjligt om vi erkänner att andra kan ha viktiga erfarenheter som vi själva saknar.

Den rätta frågan är kanske inte vem man kan lita på, utan vad det är som gör att man litar på någon överhuvudtaget?

***

Att känna tilltro till omgivningen handlar också om att erkänna och inse varje människas motsägelsefullhet och ofullständighet, även vår egen. Vi är aldrig färdiga och vi kan aldrig vara helt säkra på vår sak. Tilliten till andra rymmer både ödmjukhet, mod och ett hopp om barmhärtighet.

Vi vågar ett språng, därför att vi vågar falla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>