Sveket mot kurderna är en skam

För varje nytt högtidstal växer lögnen. Varje gång företrädare för världssamfundet uttalar orden ”aldrig igen”, vinner cynismen ytterligare mark. Löftena att nu, äntligen, till sist, lära av historien, befäster hyckleriet.

Högtidstalen, principdokumenten och deklarationerna i efterhand, när folkmorden redan ägt rum, när skurkarna triumferat, när brutaliteten belönats, när friheten slagits sönder, när fakta skapats med våld, betyder nästan aldrig någonting.

Försök att ta klämkäcka löften från skamsna regeringar i hand och du greppar luft. Tro inte, att de någonsin kommer att mena vad de säger.

Kanske har rentav ivern att med allvarlig min bjuda bekymrade ord med facit i hand, på tryggt avstånd från alla akuta kriser, när katastrofen redan är ett faktum, ett visst samband med benägenheten att svika på nytt så snart ett motstånd åter blir svårt och kräver en risk.

När den islamistiska terrorgruppen IS/Daesh begick sina värsta illdåd i Syrien och Irak, när ett bestialiskt folkmord pågick för fullt och världssamfundets dubbelmoral, passivitet, skräckslagenhet och ovilja att gripa in, tedde sig som störst, då var det den kurdiska minoriteten som mobiliserade motståndet på marken.

Även för dem som vill behålla en viss distans till alla aktörer i regionen, och inte blundar för problem ens hos dem som uppträtt hjältemodigt, måste det vara omöjligt att inte känna djup tacksamhet för vad kurdernas styrkor uträttade när läget var som mörkast.

I omvärlden uteblev de annars så vanliga protesterna, uppropen och indignerade demonstrationerna. IS/Daesh-terrorn fick inte torgen att fyllas av breda manifestationer med krav på militära hjälp för de människor som systematisk förslavades och mördades. I jämförelse med mycket annat som brukar bli föremål för enorm vrede, högljudda krav och stora arrangemang, väckte IS och deras skräckvälde ett tämligen svalt engagemang i västländer upptagna av annat.

Istället var det kurderna på plats som gjorde den insats omvärlden skyggade för. I en situation där nästan alla svek, utgjorde de ett ensamt och beundrat undantag av hållning, klarsyn och konsekvens.

Det enda rimliga och anständiga sättet att säga tack borde ha varit att omvärlden, med Europeiska Unionen och USA i spetsen, uttalat ett stärkt stöd för kurdernas rätt till självständiga styren och i framtiden en egen stat. Och att EU och USA lovat solidaritet med kurdiska städer vid eventuella hot om kommande, förutsägbara övergrepp från Turkiet, Irak, Iran eller Syrien.

Den kurdiska frågan är komplicerad, full av olika grupperingar, en svår historia, många interna konflikter och egna problem med förtryck och korruption. Det finns inga skäl till godtrogenhet eller naiva föreställningar om hur mycket som kan gå snett.

Ändå är möjligheterna för en steg för steg ordnad demokratisk samhällsutveckling under kurdiska självstyren betydligt större än i länderna där kurderna befinner sig i minoritet.

Omvärlden borde känna det som en samvetsfråga att, med hopp och tillförsikt, främja en ökad kurdisk självständighet, som upprättelse för den långa tradition av svek som alltid drabbat kurderna varje gång omvärlden vädjat om och fått deras hjälp.

Så blev det förstås inte. Kurderna har lämnats åt sitt öde på nytt. Och de senaste månaderna har Turkiets militär, tillsammans med militanta jihadister, i princip haft fritt fram att bomba och fördriva kurderna från staden Afrin i norra Syrien. Protesterna från EU och USA har varit i stort sett obefintliga, och hjälpen till kurderna har uteblivit.

Erfarenheterna från kampen mot IS/Daesh betyder plötsligt ingenting längre.

Turkiet, under Recep Tayyip Erdogan auktoritära styre och med Rysslands godkännande, gör lite som det vill, och det innebär nästan alltid att angreppen intensifieras mot kurderna inom och utanför Turkiets gränser.

Att Turkiet är Nato-medlem har ingen hämmande effekt (och underminerar mycket i de redan ganska svaga och rosenkindade argumenten för ett svenskt Nato-medlemskap). Och det principlösa flyktingavtal som EU slutit med Turkiet gör att även de flesta europeiska länder ligger mycket lågt för att inte riskera Erdogans trots.

Så kurderna, som inte tvekade, att ensamma bjuda Deash-terrorn motstånd och därmed gav världssamfundet tid att samla och koordinera sig, offras igen på det mest cyniska av sätt.

Istället för att kurderna – utan skygglappar för hur svårt det vore – får chansen att äntligen, mödosamt, via självstyren i sina delar av Turkiet, Irak, Syrien och Iran, lägga grunden till en framtida egen stat, belönas auktoritära, korrumperade, brutala regimer och deras hantlangare

Runt om i världens konfliktregioner kan mindre aktörer betrakta det som sker och dra sina slutsatser: Ta inte något som västmakterna säger bokstavligt. Tro inte att det kommer någon hjälp, finns några skrupler eller visas någon tacksamhet efteråt. Lita inte på konstruktiva uppgörelser som bygger på vackra ord formulerade av regeringar långt borta. Råhet och hänsynslöshet är i slutändan det enda som belönas. Katastroferna kommer att upprepas många gånger till. Hur påverkar det chansen till freds- och försoningsprocesser?

Ett svek kan nästan inte bli större, en skamlöshet inte tydligare, än omvärldens axelryckning inför döden i Afrin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>