Att bära ett ljus genom mörkret och inte bli ögonblickets fånge

bara en avskedslapp ligger/ svedd/ i ditt hjärta/ och glöder/ när hon rör/ den med blicken

du brukade slockna/ om någon blåste på din själ/ och lämna rummet i tystnad/ av rädsla för ömtåligheten/ inom dig

ingen såg din ruin kämpa/ andetag för andetag

***

Så skulle det kunna berättas: Påskhelgens långsamma drama bär ett plötsligt försvunnet ljus genom mörkret, ett förlorat liv genom döden. Och när det tänds igen, när det föds på nytt, är det förvandlat och befriat.

Men det är i förtvivlan före trösten, i tystnaden före firandet, i den spridda ensamheten före återföreningen, som det allra viktigaste äger rum. Utan en svår väntan i stillhet, när ett före mognar till ett efter, berövas helgen sitt djup och sin mening. Det finns ingen genväg förbi kval och oro.

Vad man än har för förhållande till tro, tradition och påsk, är den insikten om vägens, tillförsiktens och tålamodets nödvändighet, något som berör varje människa.

Önskan att någon ska ta den tunga bägaren från oss, innan prövningen kommer, kan ta sig många former i livet. När ansvar och förväntningar blir för tunga. När krafterna känns otillräckliga. När rädslan för att man inte ska visa sig värdig tar över.

Och den gamla bilden av utblottelse som ideal, fortsätter att vägleda människor i kris. Att klä av alla yttre skydd, att avstå och tömma sig på allt oväsentligt, att möta världen utan sken och rustning, naken med varje tillkortakommande och nederlag synligt. Inte i ett asketiskt eller straffande syfte, utan för att frigöra och möjliggöra ett större sammanhang, en klarare blick, en djupare mening.

Peter Halldorf har i den lilla skriften ”Mellan skymning och mörker” (2015) utifrån sitt trosperspektiv beskrivit utblottelsen som ”en fasa och en gåva. Det är i människans kenotiska tillstånd, när hon är barskrapad på allt, som Gud drar henne till sig. Intet öppnar mot allt.”

Men det är en hållning för mycket i livet och för alla, när ytlig och kortsiktig jakt på tillfredsställelse – den omedelbara bekräftelsen, det ständiga mätandet, den förrädiska längtan efter en daglig genväg – skapar destruktiva beteenden.

De som får oss att slösa bort tid på oväsentligheter istället för att odla det bästa i våra liv. Utblottelsen, som metod för att uppnå något mer angeläget, förutsätter ett tålamod och en tillförsikt som går bortom det självupptagna och blixtsnabba. Låt inte en otålig måttstock mäta allt som pågår i ditt liv.

Så blir påsken, för den som vill, ett tillfälle att reflektera över hur enskilda ögonblick, tillfälliga stämningslägen, permanenta bekräftelser och påklistrade etiketter, inte räcker för att förstå och vårda livet. Det vi inte ger tid att mogna även när det är svårt, riskerar vi att förlora helt.

Låter vi inte ögonen vänja sig vid mörkret, kommer vi inte att se det som förbereds under natten. Gör vi varje ögonblick till ett isolerat universum av bara nu och här, utan historia och förvandling, kommer vi att bli ögonblickens olyckliga fångar, panikslagna, självupptagna eller liknöjda.

***

Det är en nog så viktig påminnelse för 2018. Fattar vi fler och fler beslut, bedömer andra människor och formulerar alla våra ställningstaganden, i ögonblickets stämningsläge, kommer vi aldrig att ge något eller någon chansen att utvecklas, fördjupas, eller gradvis förbättras.

Inga långsamma, krångliga, konstruktiva samhällsprocesser kommer att få chansen länge nog för att förändringar ska kunna åstadkommas på riktigt. Det som kräver samarbeten mellan många människor i tid och rum, och ett mod att inte kasta allt överbord redan vid första utvärderingen och första motgången, kommer att framstå som en omöjlighet.

Vi blir de ständiga ögonblickens fångar. Tålamodet att låta ögonen vänja sig vid ett rum, eller en situation, utan obarmhärtiga strålkastare, går förlorat. Det som inte går att göra fulländat från början, kommer inte att gå att göra överhuvudtaget. Ingenting tillåts ta vägen naket genom tvivel, svårigheter och mörker. Rustning, sken och omedelbar belöning blir allt.

Och det betyder att också att själva möjligheten till glädje och till skapande dör.

För medmänniskor kommer vi bara att ha en stämpel, en enda blick, över. Algoritmer, grupptänkande och manipulationer hjälper oss redan i dag med att dela in, dela upp, förstora och förminska, kategorisera och främmandegöra.

Utifrån grovhuggna kollektiva identiteter och det första intryckets hetsiga bedömning, kommer vi att sortera, hylla eller avfärda dem som kommer vår väg. Det som inte passar in måste plötslig oskadliggöras helt.

Konflikter kommer att bli svepskäl för att besegra, tillintetgöra och hämnas på andra, i istället för att ses som ett slags levande möte för att förstå, lära och i slutändan åstadkomma något tillsammans.

När lugnet saknas som krävs för att se en annan människa som den mångfacetterade, bristfälliga, motsägelsefulla, kämpande helhet hon är, gjuter vi vår världsbild i fördomar, kortsiktighet, hårdhet och arrogans.

Solidariteten med andra, även de som inte är enkla och smidiga, kräver ett mod och ett tålamod.

Jag tänker på Majken Johanssons rader, som en livboj:

”Först var jag rädd för den lilla smärtan./ I en tand, i en tå, i ett skavsår bakom örat./ Sen blev jag rädd för den stora smärtan:/ Ett kors./ En kärlek större än min./ Min egen kärlek/till nästan/ att helt bytas ut/ mot min egenkärlek.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>