Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Av , , Bli först att kommentera 3

Vattnen, bergen, skogarna, landskapen, de ekologiska systemen vi vårdar tillsammans i Norden.

Bygderna och städerna, med många rötter och drag gemensamma. Historiska erfarenheter, kulturarv och kunskapsarv som gränsar till och ibland överlappar varandra, och aldrig går lätt att skilja åt.

Gränsöverskridande näringar, arbetsmarknader och institutioner som vuxit fram genom formella samarbeten, men ännu mer genom människors informella fria val, resor, relationer och nyfikenhet på grannskapen.

Litteratur, teater, musik, konst och film i de nordiska länderna som hela tiden smakar på, lär av, sneglar mot och snuddar vid varandra, utan att sammanfalla helt.

Säkerhetspolitiska konflikter och spänningar som alla länderna är intrasslade i på ett eller annat sätt.

Det finns ett Norden, men aldrig fullt ut. Det finns nordiska länder, men de är aldrig bara det. Norden anas alltid i ögonvrån, konkret och levande, men när man försöker fixera det som en enhet med blicken löses mycket upp i motsägelsefullhet, brister och konflikter. Tanken på Norden är något så näraliggande och ändå så krångligt.

Det nordiska samarbetet har visat sig vara en slittålig dröm, som kommit levande, relevant och svårförverkligad ur många av historiens skiften, utan att någonsin prioriteras högst. Ständigt tycks något gäcka, avleda, avslöja och distrahera. Varför är det så?

***

Redan Norden som beteckning och idé är och har varit svårhanterligt. Laddat med positiva såväl som negativa associationer. Inte minst under andra världskriget, när de svenska nordisternas uppmärksamhet växlande fram och tillbaka mellan Finlands, Norges och Danmarks öden, uppstod slitningar kring hur det skulle tolkas och fanns farhågor om missförstånd.

Begreppet Norden var i början av 1940-talet ”på samma gång både enande och splittrande, intressenter och hotbilder utanför Norden attraherade eller avskräckte”, skrev idéhistorikern Tora Byström vid Umeå universitet i sin läsvärda avhandling ”Nordens frihet. Samfundet, tidningen, kretsen” (2009). Arbetet inom samfundet för Nordens frihet och enighet drevs under andra världskriget, i antinazistisk och antikommunistisk anda, efter Hitlertysklands ockupation av Norge och Danmark och Sovjetunionens angrepp mot Finland.

Men det var inte, fortsatte Byström i sin analys av rörelsen, ”ovanligt att för en del fick intresset och engagemanget för Norden slagsida åt det ena eller andra hållet, medan andra hade ambitionen att försöka hålla ihop hela Norden.”

Det mönstret har gått igen genom historien. Utrikes- och säkerhetspolitiken har alltid ställt saker på sin spets. Även under skandinavismens mest engagerade år, när den grep en ung generation vid mitten av 1800-talet, lurade liknande motsättningar. Det dansk-tyska kriget 1864 avslöjade snabbt att de heta skandinavistiska stämningarna i tiden trots allt inte uttryckte makthavarnas verkliga prioriteringar. Bitterheten var stor hos många, långt tid efteråt.

***

Är det nordiska, ibland det skandinaviska, i en framtid kanske även det arktiska, perspektivet, dömt att alltid befinna sig bara till hälften inom räckhåll? Som en reservplan, alltid på sparlåga?

1979, i ett nummer av Scandinavian Political Studies, skrev Bengt Sundelius och Claes Wiklund att nordiska samarbetslösningar bara synes ”vara möjliga att genomföra i situationer när bredare europeiska eller atlantiska lösningar inte ligger inom räckhåll”.

Den iakttagelsen gjordes bara några år efter det stort upplagda, så kallade Nordek-avtalet – ”Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete” – fallit i början av 1970-talet, i första hand på grund av påtryckningar på Finland från Sovjetunionens sida.

Senare kom Danmarks, och så småningom även Sveriges och Finlands, inträde i den europeiska gemenskapen, att radikalt ändra förutsättningarna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, kanske mer än något annat gjort sedan grundandet av det förstnämnda 1952, möjligen Helsingforsavtalet 1962 undantaget. Det europeiska perspektivet lovade och lockade så mycket, att det nordiska framstod som en aning förlegat och överspelat. Ändå överlevde samarbetet, och har haft fortsatt betydelse på flera områden, utan att skapa stora rubriker.

När Nordiska rådet samlades på Island tidigare i veckan, var det hav och havsmiljö som stod i fokus. Det är ett av årets teman för samarbetet: ett hållbart utnyttjande av resurserna i havet. I huvuddokumentet inför mötet lyftes bland annat klimatförändringarna, ekosystemen, föroreningarna av avfall och plast, utfiskningen och behovet av internationella samarbeten fram.

På sätt och vis kanske man kan säga att det nordiska projektet fungerat som bäst, eller åstadkommit mest, när det inte stått i centrum, när det inte eftersträvats med hetta och passioner, utan fått puttra fram lite i skymundan, sakfråga för sakfråga.

Tidigare centerledaren och utrikesministern Karin Söder skrev i sitt förord till boken ”Norden i sicksack. tre spårbyten inom nordiskt samarbete” (red Sundelius/Wiklund) att det ”nordiska samarbetsmönstret med konsensus som princip tidvis har varit framgångsrikt, intill dess att andra intressen än de nordiska tagit överhanden och man har bytt spår. När insikten om betydelsen av ett vitalt nordiskt samarbete väckts till liv, har det lett till goda initiativ, som ibland lett till bestående resultat.”

***

Men kanske håller den relativa lågmäldhet som präglat både debatten om och initiativen inom det nordiska samarbetet sedan 1990-talet på att övergå i en ny fas.

EU kan vara på väg in i en långvarig kris, med Storbritanniens utträde, auktoritära, antiliberala, främlingsfientliga rörelser med makt i flera medlemsländer och efterverkningar från finans- och skuldkrisen. Ryssland uppträder med ny aggressivitet gentemot omvärlden. Och hur USA, med blicken allt mer vänd inåt, eller mot Asien, kommer att se på de transatlantiska banden framöver, i synnerhet med Donald Trump i Vita Huset, är mycket osäkert.

Håller den nordliga dimensionen på att få en ny aktualitet?

Samtidigt är Arktis osäkra framtid, en viktig aspekt på just det nordiska samarbetet, en ny ödesfråga. Det tvärvetenskapliga arktiska forskarcentrumet vid Umeå universitet (Arcum), är ett initiativ som kommer att få ökad betydelse närmaste åren. I Arktis står mycket på spel. Framför allt miljön, men även nya transportleder och farliga säkerhetspolitiska kraftmätningar i klimatförändringarnas spår.

Det ställer nya krav på de nordiska länderna att agera klokt och förebyggande, men gör också Norden mindre perifert, som Johan Strang, vid Centrum för Norden-studier på Helsingfors universitet, skrev i boken ”Nordiska Gemenskaper. En vision för samarbetet” (2012).

Arktis, noterade han där, ”har kommit i världens lokala fokus både tack vare de naturresurser som området bär löfte om och på grund av de nya sjövägar som klimatförändringen för med sig. Norden framstår allt mera som en förbindelselänk mellan Europa och Asien.”

Han konstaterade också att det skett en förändring i ”omvärldens syn på det nordiska samarbetet. (…) Inte ens NATO eller EU utgör längre något hinder, snarare tvärtom. Regionernas och det regionala samarbetets roll ökar inom bägge organisationer, medan gränserna mellan medlemmar och icke-medlemmar minskar i betydelse. Det finns ett växande behov av kompletterande multilaterala samarbetsformer och organisationer som går på tvärs av gränserna för EU och NATO. Både Östersjön och Arktis presenterar utmaningar som måste lösas genom ett regionalt samarbete.”

Mycket har hänt på senare tid, men den slutsatsen håller.

***

Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och de självstyrande områdena Grönland, Åland och Färöarna, beräknas inom några decennier tillsammans ha över 30 miljoner invånare, och skulle, om man betraktade Norden som en enhet, utgöra en mycket stark ekonomisk region. Med samhällsmodeller som visat sig stå pall relativt väl under ekonomiskt oroliga tider i världen.

Där finns mer som förenar på djupet och långsiktigt, än tillfälliga gräl och munhugg kan få oss att tro. Norden som perspektiv kan visa sig bli alltmer betydelsefullt för miljö, säkerhet, demokrati och ekonomi under 2000-talet.

Kanske är tiden mogen för högre ambitioner igen i det nordiska samarbetet?

Bli först att kommentera

Viktigt med etiska perspektiv på tekniska framsteg

Av , , Bli först att kommentera 2

Ord inför helgen:

”men kampen för att hålla sig upprätt förd med alla ovärdiga medel, alla slag av kompromisser – som man lockar ett vettskrämt djur med alla sorters matbitar. Det trevande tålmodiga veka växandets rörelse, som hukar sig, söker, börjar om, börjar på nytt: oemotståndligt. Att ha tillit till denna glanslösa, famlande, letande rörelses oemotståndlighet.”

(Ur ”Ett landskap”, av Birgitta Trotzig, 1959.)

***

Tidigare under veckan rapporterade New York Times att flera tusen anställda inom Google skrivit under en protestlista mot att företaget hjälper den amerikanska försvarsmakten att utveckla avancerad övervakningsteknik för obemannade, fjärrstyrda flygfarkoster baserad på artificiell intelligens (AI).

”Project Maven” kallas satsningen – även känd under beteckningen ”Algorithmic Warfare Cross-Functional Team” – som drogs igång förra våren, bland annat med syftet att förbättra militära drönares förmåga till bildigenkänning. Försvarsdepartementets uttalade mål är, skriver gizmodo.com, att skynda på den militära integrationen av big data och maskininlärning.

I det arbetet med att koppla gigantiska databaser till samtidens mest avancerade IT- och AI-teknik, för att i detalj kunna identifiera olika tänkbara mål, är både Googles expertis och mjukvaror förstås av stort värde för Pentagon. Och med hänvisningar till kampen mot terrorism kan ju nästan vilken PR-strid som helst vinnas, i demokratier som i diktaturer.

I sin protest, riktad till koncernchefen Sundar Pichai, kallar Googles medarbetare det ”oacceptabelt” att företaget hjälper USA:s regering med att utveckla ett militärt övervakningssystem. De varnar för att samarbetet riskerar att skada Googles rykte och möjligheter att rekrytera kvalificerad personal, och slår fast att det moraliska ansvaret för den teknik som utvecklas inte kan outsourcas till tredje part.

Försäkringarna från ansvarigt håll om att systemet inte ska användas för att flyga drönare eller för att avfyra vapen, har, som kritikernas påpekar, kort räckvidd, då tillämpningen av tekniken efter leverans kan bli en helt annan än den inledningsvis avsedda.

***

Turbulensen på Google är värd att uppmärksamma. Den ger föraningar om vad som kommer att bli ett av 2000-talets svåraste balansnummer: Att bejaka en i många avseenden fantastisk teknisk utveckling, kring digitalisering, robotisering, AI och 3D, samtidigt som nödvändig tid och kraft läggs på motsvarande etiska diskussioner och avväganden.

Det etiska perspektivet måste vara lika långsiktigt som teknikens livslängd, och bygga på försiktighetsprincipen. Annars kan slutresultatet i slutändan bli panikåtgärder som försöker vrida tillbaka utvecklingen helt och hållet, istället för att låta teknik och etik hålla jämna steg framåt. Insikten måste finnas, även när grundhållningen är framstegsoptimistisk, att alla system missbrukas förr eller senare.

Ämnet robotetik, i mötet mellan jurister, ingenjörer, sociologer, statsvetare och humanister, kommer att öka dramatiskt i betydelse.

Kombinationen av våldsutövning, robotisering och AI, i militära eller rättsskipande syften, är ett speciellt område som rymmer extremt stora faror och moraliska frågetecken. Där måste stränga gränser dras, innan det är för sent. Tekniken håller på att rusa ifrån både etik och ansvarsutkrävande. Google-medarbetarnas protester är berättigade och hedervärda.

Men farhågorna gäller även system som på ytan kan synas rymma enbart välvilliga avsikter, eller tillämpas i vid första anblicken harmlösa sammanhang. Ett exempel är hur hälso- och livsstilsfrågor i ökande utsträckning anses motivera mer av tvång, intolerans och kontroll.

Riskanalyser måste uppdateras när sakernas internet, det helt upp- och sammankopplade vardagslivet, inklusive vård, omsorg, industrier och tjänstesektorer, blottar nationer för hotet om cyberterrorism och lamslagna system. Det kontantlösa samhället, eller det fjärrstyrda hemmet, är visioner som kan komma att avslöjas på ett brutalt sätt, vid en omfattande attack eller otaliga små sabotage.

Det är också svårt att tänka sig något mer yrvaket, än den plötsliga debatt som nu förs om Facebooks missbruk av användarnas personuppgifter. Här finns en väldig gråzon mellan det som i Facebooks fall är ett uppenbart missbruk och den nya kommersiella tillämpning som dominerar i allt fler branscher, av big data, registeranalys och människors villighet att ge upp personlig integritet i utbyte mot gratistjänster och bekvämare vardag.

Varningarna för den utvecklingen har förts fram i många sammanhang under hela 2000-talet. Och grundläggande moraliska frågeställningar om den enskilda människans ställning i förhållande till tekniska system är långt äldre än så. Men fascinationen inför tekniken har varit mer utbredd än beredskapen att diskutera moraliska baksidor.

Riktigt farligt blir det om regeringar, IT-jättar och medier, med sina olika agendor, skulle börja närma sig varandra i samarbeten, riktade utåt och nedåt, rörande teknik, personuppgifter, övervakning och godtycklig maktutövning om vad eller vilka som ska tillåtas och vad eller vilka som ska oskadliggöras (fysiskt eller i debatten).

Var i varje läge misstänksamma när de med stora resurser försäkrar att det bara ligger goda avsikter bakom deras försök att begränsa andras friheter och rättigheter eller vidga sina egna möjligheter till styrning.

Blåögd teknikentusiasm, säkerhetspolitiska svepskäl, ekonomiska intressen, trendkonsulters glada svada eller de tusen små, välvilliga, principlösa stegens tyranni, får inte lura oss att överge internationella konventioner, personlig integritet och medborgerliga fri- och rättigheter.

Bli först att kommentera