Ett välkommet besked, men det svåraste återstår

Det svåraste återstår, och arbetet har bara börjat, för de människor som nu förhoppningsvis får stanna och för det svenska samhället. Uthålligheten kommer att behöva vara stor, på alla håll. Man kan nästan förtvivla vid tanken på hur jobbigt det kommer att bli i många skeden, med bakslag och spänningar, även framöver.

Men tisdagens besked att en riksdagsmajoritet står bakom ett beslut som ger de ensamkommande chansen att via studier få stanna i Sverige, skjuter upp en dörr av humanitet på glänt till livet för en alldeles särskilt utsatt grupp människor i svensk migrationspolitik.

Lagförslaget omfattar personer som sökte asyl senast 24 november 2015, som registrerats som barn vid ankomsten, är kvar i landet, haft en handläggningstid på 15 månader eller längre, prövats enligt den tillfälliga asyllagen, och inte begått brott. Gruppen det gäller, som fångades av långa handläggningstider i skarven mellan den tidigare relativt generösa asylpolitiken och de nya, restriktiva reglerna, består av ungefär 9000 individer.

Det handlar om människor som hamnat i en svår situation, levt i stor ovisshet och mått mycket dåligt.

Unga, såriga människor – inga helgon – fulla av frustration, oro och sorg, människor som farit väldigt illa, men som börjat få en förankring här, i gemenskaper och lokala miljöer, runt om i landet, i ett mödosamt, krångligt trevande in i det märkliga, men i grunden solidariska, ärliga, nyktra svenska samhället.

Att hitta fotfäste, att sköta utbildningar, att lära språk, att förstå ett nytt land, att leta jobb – att ge nyanlända chansen, att erbjuda möjligheter, att ställa tydliga krav, att välkomna, att fatta nödvändiga politiska beslut. Först om många år kan vi börja dra slutsatser om hur vi lyckades, tillsammans.

***

Lagförslaget är utan tvekan dåligt utformat, ett hafsverk med många inbyggda fel. En generell amnesti hade varit långt bättre, klarare och ärligare, och borde ha sökts som lösning från början. Under den tidigare asylpolitiken, som övergavs efter 2015, hade ännu fler möjligheter funnits att lösa den här frågan på ett ordentligt sätt.

Men en pragmatisk, bristfällig lösning – framtvingad av både socialdemokraternas och delar av alliansens ovilja att komma överens om bättre lösningar – som gör att de ensamkommande får stanna, är vida bättre än en dogmatisk vägran att i praktiken acceptera något annat än utvisning. Valet mellan de två alternativen borde vara enkelt.

Låt inte kritikerna av det tänkta beslutet komma undan kärnfrågan: vilket är deras alternativ, när den perfekta kompromissen inte längre finns inom räckhåll?

Alternativet, som de förespråkar som nu jagar billiga poäng i sin kritik, är utvisning av de här människorna. Och givet omständigheterna, är det en hållning som borde väcka förstämning hos långt fler.

Som lagförslaget är skrivet, krångligt, ogenomtänkt i detaljer och krampaktigt förhandlat, kommer frågan att bli formellt aktuell igen för många av de ensamkommande om några år, då en ny lösning måste sökas. Men nu ges åtminstone en humanitär frist som på alla sätt är motiverad.

Självklart undrar många med oro och gnagande tvivel om Sverige kan klara av den stora uppgift som integration och social sammanhållning kommer att innebära de närmaste decennierna?

Har vi resurser, tid, kraft, lugn och system som förmår hantera så djupgående problem och komplicerade processer som det regelbundet rapporteras om? Vad är det vi vill prioritera? Hur länge orkar vi ha tålamod med det som gång på gång går snett?

Raljera inte lättvindigt med den oron.

Jag tror att även många av oss som vill se en återgång till den tidigare, generösare migrationspolitiken och som stöder att de ensamkommande får stanna, kan drabbas av sådana tvivel: tänk om vi har fel, tänk om vi överskattar Sveriges förmåga, tänk om vi är godtrogna på ett sätt som skadar tilltron till all migration?

Att de kritiska frågorna ställs – och många av dem som ställer dem är modiga, självständiga, konstruktiva röster – är viktigt, om svaret trots allt i slutänden ska kunna bli ja.

För Sveriges integrationspolitik har, under många år, haft stora brister. Den kommer att ta decennier att rätta till. Och en del av de integrationspolitiska beslut som behövs för snabbare vägar till arbete, utbildning, språkkunskaper, jämställdhet och social förankring, kommer inte att vara populära i alla sammanhang.

Det är något att ha i minnet för alla som kämpar för en generös asylpolitik: den hållningen måste också följas upp av klarsyn och medvetenhet i integrationsfrågor. Manifestationer i all ära: det är i slitsam, otacksam, pragmatisk, floskelfri vardagspolitik möjligheter till en framgångsrik migration och integration läggs. I det arbetet kommer många grupper som nu gormar mot varandra, att behöva mötas i gemensamma ansträngningar, och lära av varandra.

Triumfera inte. Rasa inte. Lyssna hellre på varandra.

Men nu har ett läge uppstått, med den utsatta gruppen ensamkommande, där ett avgörande måste ske.

Och om beslutet blivit att de ska slängas ut, efter så lång tid i landet, under så inhumana, rättsligt osäkra omständigheter, hade det inneburit ett nederlag som dragit undan mattan även på mycket annat som pågår i otaliga lokalsamhällen, för integration, utveckling och trygghet, i Sverige. Ett nederlag för stora, bärande delar av det svenska samhället, som skulle se år av småskaligt engagemang mynna ut i en maktens reträtt från humanitet och omdöme.

Många orter, föreningar och ideella krafter på landsbygden, exempelvis i det frisinnade Västerbotten, ser längre och klarare, med tidsperspektiv som omfattar flera decennier, i den här frågan, än asylmottagandets argaste och mest kortsiktiga kritiker.

Det vore förödande om en politisk majoritet säger att insatserna som gjorts varit oönskade och meningslösa.

***

Så här skrev jag bland annat förra året på ledarsidan, i en artikel om varför de ensamkommande måste få stanna:

”Även om opinionen svängt när det gäller asylpolitikens ramar, är den underliggande värderingsstriden om gränser, öppenhet och mångfald aldrig avgjord. De flesta som nu, med en blick på hur övriga EU uppträder, stödjer regeringens restriktiva linje, har fortfarande en långt större lyhördhet för de asylsökandes situation än de som redan långt innan flyktingkrisen krävde hårdare regler och stängda gränser.

Det existerar en majoritet mot främlingsfientlighet som måste medvetandegöras och påminnas om sin egen existens. Då krävs kompromisser och samtal mellan en del av de tidigare meningsfränder som det senaste året blängt bittert på varandra.

De som vill se en återgång till den tidigare asylpolitiken får inte fastna i det kravet som enda fråga.

Och de som vill göra det restriktiva regelverket permanent – eller ersätta asylsystemet med andra modeller – får inte bli blinda för möjligheten till humanitärt motiverade undantag.

Det vore också ett historiskt misstag, att lämna därhän och baktala den mobilisering av engagemang, tid och kompetens, som skett i civilsamhället, i frivilligorganisationer och nätverk.

Som ledarsidan påpekat gång på gång, har mycket fantastiskt pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

En ny förståelse har växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter har samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar, där de närvarande fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt in på livet, med konflikter och trauman.

Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige under flera decennier framåt.

Ska den stora rörelsen nu diskvalificeras och baktalas?

Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot.

Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket.”

***

Det gäller fortfarande, och nu är det nära.

Veckans besked ger också en erkänsla för det arbete som skett till alla de i Sverige, som ideellt och professionellt lagt ner tid, engagemang och mod på att hjälpa den här gruppen.

Det embryot till en modern folkrörelse, det civila engagemanget och kuraget, kommer att behövas om någonting i framtidens integration ska fungera.

Och om vi har tålamod och insikt nog att betrakta processerna långsiktigt istället för enbart för stunden, så kan vi ana vilken betydelse de här erfarenheterna kommer att få för många lokala miljöer.

Både centerpartiet och miljöpartiet, inte minst det senare, har fått mycket kritik den senaste tiden. Men om man talar om partiers existensberättigande, har båda i den här frågan visat hur ett sådant kan bevisas. Det lär bli obehagligt i debatten den närmaste tiden, i en upphetsad stämning där de ensamkommande som berörs av beslutet blivit en projektionsyta för allt möjligt.

I andetaget av lättnad som hördes också hos hjälpare, föreningar och aktivister när beskedet kom fanns därför också en ny tillförsikt: Kampen för en annan väg i asylpolitiken lever, det var inte förgäves. Även den tillfälliga asyllagen kan rullas tillbaka med tiden.

En storm av kritik, hat och ovett, kommer att dra in över dem som står bakom beslutet. Nu gäller det för alla som tycker att beslutet är riktigt, att inte lämna dem ensamma i den stormen.

Så mycket svårt återstår, i ett arbete som bara inletts, så mycket ansvar vilar på alla inblandade, att med uthållighet, omdöme, flit, medkänsla, ödmjukhet och uppoffringar visa att det här kommer att gå, att det här är rätt.

Ingen kan klandras, som drabbas av tvivel. Men att humaniteten, på krångliga omvägar, hittat en majoritet i riksdagen som vågar fatta ett beslut som inte är perfekt, men som hjälper till att rädda liv, är något att bejaka och välkomna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>