Norrländska landsbygdens utsatta läge och stora betydelse

Av , , Bli först att kommentera 4

Flygplanet var tvåmotorigt av typen Beachcraft Queen Airliner, med plats för tio passagerare. Litet, trångt, men stabilt och för sin tid mycket modernt. Premiärturen, efterlängtad, noga förberedd och omsorgsfullt utredd, ägde rum i början av februari 1969.

Omgiven av snö, skog och framtidsförhoppningar, upprustad och fräsch, i en växande kommun, med lasarett, industrier och nya behov, låg Lycksele flygplats. Där samlades man, en vinterdag för snart femtio år sedan, för att inviga den på förhand omtalade taxiflyglinjen Umeå-Lycksele-Hallviken-Bromma.

I planeringen trängdes stora perspektiv med många, små detaljer.

För en enkelresa från Lycksele till Bromma – med två och en halv timmes flygtid, inklusive mellanlandning i Hallviken (Strömsund, Jämtland), och tillgänglig alla dagar i veckan utom onsdagar och söndagar – tog operatören Lapplandsflyg 200 kronor.

En tur och retur-biljett kostade 380 kr. Planet från Bromma norrut gick 18.00 varje dag utom onsdagar. De morgonpigga umebor som vill åka med till Lycksele från kusten, med en flygtid på 30 minuter (05.45-06.15 måndagar/torsdagar, och 07.45-08.15 lördagar), fick betala 55 kr för den delsträckan, ett alternativ som inte fanns på tisdagar och fredagar.

För dem i Lycksele som ville ta sig till Stockholm kvällstid, fanns det, enligt ett nummer av Norrländsk tidskrift från det året, också möjlighet tre dagar i veckan att flyga med Lapplandsflyg till Umeå vid 20.45-tiden och sedan ansluta till Linjeflygs sena linje Umeå-Bromma.

Passagerarunderlaget hade beräknats av geografiska institutionen på Umeå universitet. Flygplatsen i Lycksele hade byggts ut, en terminal tillkommit och mer avancerade instrument införskaffats. Det var utrett, satsat, dags.

Efter det lyckade test som skett under ett par månader redan på våren 1968, krävde inte Lapplandsflyg heller några ekonomiska säkerheter från Lycksele med grannkommuner. Utsikterna där tycktes tillräckligt goda ändå.

Däremot tvingades sju dåvarande kommuner i regionen kring Strömsund (Ström, Frostviken, Hammerdal, Fjällsjö. Föllinge, Ramsele och Dorotea) att gå in med biljettgarantier, utöver en summa för underhåll och drift, för att Lapplandsflyg skulle våga trafikera även Hallviken på vägen till huvudstaden.

Försöket med just den sträckan, på sammanlagt 850 kilometer, landets då längsta kommersiella taxiflyglinje, blev inte långvarigt. Det bar sig inte, trots allt, ekonomiskt. Linjen lades om, korrigerades, som skett med många linjer och operatörer sedan dess.

Men det var ingen snapsidé att testa, och Lyckseles renoverade flygplats, med förbindelse till Stockholm, skulle visa sig mer framtidsduglig än själva premiärlinjen via Jämtland. Behovet av snabbare transporter, som, för att citera Norrlandskämparnas gamla slogan, kunde göra ”Sverige rundare”, skulle bara öka.

***

Det var överhuvudtaget märkliga, motsägelsefulla tider, i norra Sverige, där på slutet av 1960-talet. Regionalpolitisk turbulens rådde, med stor frustration och vrede inför en lomhörd centralmakt. Samtidigt fanns ett hopp och en övertygelse om att bättre tider var möjliga, bara lokala initiativ fick rimliga förutsättningar.

En landsbygd i kris, en landsbygd på frammarsch, hot om avbefolkning, rop på arbetskraft, behov av centralt stöd, enorma egna regionala resurser. Huller om buller. Och nästan alltid, i varje Norrlandsanalys, för industrierna, turismen, småföretagandet, sjukvården, kom transporter och kommunikationer högt upp på listan över nödvändiga satsningar. Vägar, tåg, skepp, flyg och senare kablar för data och telefoni.

Inte minst flyget, det stod tidigt klart sågs som betydelsefullt. För resor inom norra Sverige och resor från Norrland söderut. Behövdes det någonstans, så var det där avstånden är som störst.

Här förtjänar förstås liberalen Anna Grönfeldt ett särskilt omnämnande, som redan under första världskriget motionerade om flygplats i Umeå.

Under decennier kämpade kommunerna i Norrland (ibland även inbördes) för sina flygplatser och flyglinjer. Påminde oförtrutet makthavarna och redaktioner i Stockholm om hur de olika transportmedlen i norr kompletterade varandra och hängde ihop som en helhet, viktig för hela Sverige, och för de lokala bygdernas möjligheter att överleva.

Man rasade på 1960-talet när debatten drog igång om att även den inrikes jetflygrafiken skulle flyttas från Bromma till Arlanda, vilket ansågs vara till stor nackdel tidsmässigt för Norrlandsresenärer. Man protesterade när SAS och Linjeflyg höjde biljettpriserna. Man beklagade statens bristande förståelse för förutsättningarna i ett avlångt land.

När Västerbottens dåvarande landshövding, socialdemokraten Elof Lindberg med ett fint tal, invigde Hemavans högfjällshotell 1953, löd hans slutord: ”Att förkorta avstånden i tid räknat är alldeles särskilt viktigt för turismens framsteg i denna del av fjällvärden.” Lufttransporterna var en del av framtidsvisionen för fjäll, för inland, för kust.

I vår tid har miljö- och klimatproblematiken komplicerat även norra Sveriges förhållande till flyget. Dämpat entusiasmen en aning. Nyanserat synen på kostnader och styrmedel.

Självklart är det så, och det är bra. Även i Norrland går åsikterna isär om exempelvis flygskatt. Men fortfarande gäller, att flyget, förhoppningsvis med långt effektivare motorer och miljövänligare bränslen på 2000-talet, är livsviktig för den här delen av landet.

***

Nextjets konkurs 2018, och de allvarliga konsekvenser den riskerar att få, väcker minnen, oro och kämpalust, till liv i Norrland. Marginalerna för landsbygdens infrastruktur är alltid mycket små. Planeringen för krislägen bristfällig. Statens reaktioner ljumma. En känsla av övergivenhet smyger under ytan.

Men vad de senaste dagarna också visat, kanske som en påminnelse även för medier och makthavare i Stockholm, är hur mycket som pågår i norra Sverige och hur synligt det blir när flygtrafik ställs in.

Företag, arbetsplatser, institutioner, människor – Norrlands landsbygd sjuder av aktivitet och ett resande, som vi tenderar att glömma bort. Ett ständigt utbyte med omvärlden, viktiga samarbeten, nationella och internationella nätverk. Avgörande för det svenska välståndet.

Och på möjligheterna för kvalificerade verksamheter att fungera och överleva här vilar en väsentlig del av den svenska ekonomins och den svenska klimatomställningens framtid.

Bli först att kommentera

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagens Europa, skriver Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer på ett ställe i sin nya bok ”Der Abstieg des Westens” (”Västvärldens nedgång”), är starkt när det handlar om 1900-talets teknologier och industrier, men svagare när det gäller 2000-talets. Eftersom även traditionella branscher – alltjämt en väsentlig del av den svenska ekonomins ryggrad – i ökande utsträckning präglas av IT och digitalisering, är det en dålig utgångspunkt för de kommande decennierna.

Visserligen har Europa fortfarande en sammantaget framstående informationsteknologisk position. Europa har hög kompetens, är uppkopplat och investerar brett i IT-infrastruktur. Men det är, sammanfattar Fischer, i huvudsak på områden som forskning och industriell tillämpning, och i dimensionen företag till företag (”business to business”), som Europa behåller sin konkurrenskraft inom IT.

I det som rör digitala relationer mellan företag och konsumenter, och mellan enskilda människor, stora plattformar för e-handel, big data, delningsekonomi och kommunikation, riskerar Europa däremot att halka efter. Och det är på de områdena som mycket av makten kommer att ligga det här århundradet.

Den nya ekonomins globala dominanter – IT-jättarna – och därmed kapitalet, ägandet och kontrollen, finns som bekant på andra håll än i Europa. USA, och Kina, är på väg att bygga upp ett stort försprång, som vi ännu bara anar de konkreta följderna av.

Mjukvara, konstaterar Fischer, kommer att börja dominera över hårdvara, ”också maktpolitiskt”.

***

Det är en gammal historia i ny tappning. Där råvaror, teknologier, industrier och maktpolitik överlappar varandra, avgörs alltid mycket. Det är ingen slump att Europeiska Unionen söker sina rötter i den s.k. kol- och stålgemenskapen från början av 1950-talet, utformad mot bakgrund av erfarenheterna från två katastrofala världskrig. Oljan som en faktor i senare internationella militära konflikter är ofta påtalad.

Även om vare sig stål (fortfarande i centrum för tullstrider) eller, tyvärr, olja spelat ut sin roll, kommer 2000-talets styrkeförhållanden att påverkas starkt av vilka som dominerar och kontrollerar IT-ekonomins resurser.

När Donald Trump häromveckan meddelade att USA ska lämna det internationella kärnenergiavtalet med Iran, stod det snabbt klart att USA förväntar sig att Europa underordnar sig Vita husets lynnighet. Europeiska företag med verksamhet i USA, som fortsätter att handla med Iran i enlighet med kärnenergiavtalets regelverk, riskerar att drabbas av allvarliga konsekvenser och sanktioner från USA:s sida.

Den här veckan har EU:s stats- och regeringschefer haft möte i Bulgariens huvudstad Sofia för att bland annat diskutera på vilka sätt företag i EU:s medlemsländer kan skyddas mot USA:s orimliga men konkreta hot om straffåtgärder.

Det har, när stressade regeringar och näringslivsorganisationer i EU:s medlemsländer börjat titta närmare på frågan, visat sig vara enklare sagt än gjort. Skulle förhandlingar skulle ställas in och de nuvarande transatlantiska spänningarna växa till fullskalig politisk, ekonomisk och teknologisk konflikt, riskeras det mesta.

Ett ömsesidigt beroendeförhållande finns ju redan där, det ligger i den positiva frihandelns natur och ger hopp om konstruktiva samtal trots allt. Men vad som också blivit uppenbart, är det auktoritära maktspråkets och styrkeförhållandenas realiteter, i en ny kontext.

Om Europa blir en passiv, godtrogen eftersläpare i 2000-talets ekonomiska och teknologiska omställningar, hamnar det förr eller senare i en svår beroendeställning till USA och Kina, även på områden som tidigare varit europeiska styrkor. Konsekvenserna av det kan bli långtgående, för demokrati, öppenhet, klimat, välstånd och sammanhållning. Även i Norden, även i Sverige. Det vore inte att rekommendera.

Bli först att kommentera

Leve praon!

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag kommer inte ihåg vilken klass det var, men vill minnas att praoplatserna lottades ut den terminen, från en lista av arbetsgivare beredda att ta emot elever.

En del av de mer världsvana, självsäkra och coola i årgången drömde om en vecka på järnvägskrogen i Ljusdal. Det räknades till vinstlotterna. ”Järnvägs” var en omsusad, spännande, enligt ryktet nästan småfarlig miljö. Det spreds anekdoter om vilka som hade synts där. Kändisar, typ från Stockholm eller TV, eller åtminstone från Hudiksvall eller Umeå, lär ha hängt vid bardisken.

Någon av dem hade visst tagit sig ett glas för mycket en kväll. Kanske andra substanser också. Sådant, ska ni veta ungdomar, kunde man viska om i åratal efteråt på den tiden. Så småningom sipprade heta anekdoter ner även till grundskolans korridorer. Det var en krog så upphetsande något kunde bli för 80-talets landsbygdskids. Redan det faktum att den låg i centrala Ljusdal var ju eggande för bybarnen.

”Järnvägs” alltså, vilket ställe att få prya på!

Och så blev det, förstås, den bortkomne, blyge, handfallne, nollkoll-tönten, som aldrig under hela sin skoltid varit ens på en klassfest, knappt visste var ”Järnvägs” låg och absolut inte ville till någon krog, som fick praoplatsen där. Vilket antiklimax!

Det kom en del gliringar om vilket slöseri det var att just jag, som redan då var uttalad nykterist, skulle få vara på ett sådant ställe. Men varje gång jag är tillbaka i Ljusdal numera och åker genom centrum, brukar jag, 42 år gammal, peka på ”Järnvägs” och berätta att ”där har jag pryat”.

Fortfarande med en känsla av pirrande stolthet. Som om den praoveckan vore beviset på att jag inte bara är livslång tönt, utan också har haft en – nåja, nästan – ”vild ungdom”. Andra må ha supit, slagits och haft sig, men jag pryade en vecka på ”Järnvägs”.

Det blev mycket disk att plocka, bak i köket, för praoeleven, och att jag fick lära mig en del senare användbar, backstage-slang, av vilken jag då inte ens förstod hälften och absolut inte vågade upprepa högt hemma.

***

Mina övriga praoveckor under skolåren tillbringades på två olika livsmedelsaffärer, på bokhandeln i Ljusdal och på nyhetsredaktionen hos lokaltidningen Ljusdals-Posten (jag kunde inte ha varit mer storögd om jag så hamnat på New York Times; senare blev jag flitig gäst på Ljusdals-Posten med ständigt nya brådmogna insändarmanus i högsta hugg).

I en av livsmedelsaffärerna förstod jag för första gången på allvar att de flesta människor faktiskt dricker mjölk ur paket. Hemma på bondgården fyllde vi ju kannan med mjölk för husbehov från botten av tanken, direkt efter mjölkning och kylning, innan mjölkbilen kom för att tömma. Olika fetthalt? Mellan eller lätt? Vad snackar du om?

Det var också där jag fick klart för mig varför det är viktigt att ”räkna kassan” vid dagens slut och varför det finns kvitton.

På bokhandeln, jag var lite äldre då och ville göra ett gott intryck, fick jag som första uppgift att lägga ner utskick – förmodligen fakturor – i fönsterkuvert. Jag hade ingen aning om hur fönsterkuvert fungerar, utan började aningslöst stoppa ner utskicken i kuvert efter kuvert. ”Flyter ju på bra det här!”

Ändå tills jag plötsligt tittade på högen och frågade mig varför det egentligen fanns små genomskinliga rutor på dem? Efter en stund upptäckte jag att alla utskicken hade adresser på samma ställe, och att om man la ner dem med rätt sida framåt, syntes adressen genom rutan. Genialt!

Men jag hade inte lagt in utskicken med rätt sida framåt. Åtminstone hälften låg helt fel. Panik! Fiasko första timmen, första dagen? Med näppe hann jag öppna alla kuverten och ordna utskicken.

Än i dag blir jag lätt stressad när jag ser ett fönsterkuvert där adressen halkat snett. Det var en läxa om vikten av noggrannhet även i detaljer, en övning i ödmjukhet inför varje uppgift.

***

Nostalgi åsido. De där praoveckorna gav erfarenheter av och en solidaritet med olika miljöer som består än i dag. Ingöt lite självförtroende i en valhänt, räddhågsen ung människa som visste väldigt lite om världen. Sådde insikter, i det lilla och tillfälliga, för resten av livet.

Några år senare, efter att jag tappat studiemotivationen och hamnat i en kris under andra terminen på universitetet och flyttat tillbaka hem, fick jag inom ramen för ett arbetsmarknadsprojekt praktisera på biblioteket i Ljusdal. Det var den lärorika nystart som krävdes för både fortsatta studier och senare mod att söka jobb. Vägarna kan vara knaggliga, men värda att traska.

Nu ska prao bli obligatoriskt igen på det svenska högstadiet. Även om det bara handlar om sammanlagt tio dagar, fördelade på årskurs 8 och 9 – det hade gott kunnat vara fler – är det ett utmärkt steg tillbaka till något som vi vårdslöst varit på väg att låta gå förlorat.

Chansen till prao ute hos privata företag och offentliga verksamheter – miljöerna som tillsammans bär upp så mycket av lokalsamhällena – i kombination med en nykter, osentimental, uppriktig studievägledning, hör till det unga människor förtjänar.

Det pedagogiska upplägget av praoveckan är mycket mindre viktigt än många ansåg för några år sedan. Och tänkt inte för statiskt i termer av ”matchning” mellan framtidens arbetskraft och framtidens jobb.
Erfarenheten och intrycken kommer ändå, arbetslivets vardag förmedlas famlande, trevande, oskickligt, försiktigt, med bestående verkan. Låt det växa underifrån.

Och vänta bara, när de unga får lite tid på sig och ett par goda råd på vägen, kommer de att slå omgivningen med häpnad med allt de visar sig kunna. Kapabla till så mycket mer än de flesta av oss nu vuxna var i samma ålder.

Det har funnits en tendens i debatten att framställa en utbildnings ”onyttighet” och avstånd till företag och arbetsmarknad, som ett ideal i sig.

Alltför många, inte minst vi med humaniorabakgrund, har gjort oss skyldiga till det i en jargong som haft självbedrägliga inslag av koketteri. Brända av egna misstag inser vi i dag hur avgörandet det kan vara att en studievägledare ger beska upplysningar om att yrkesliv alltid blir komplicerade och att det gäller att tänka efter noga. Inte som facit, men som påminnelse.

Att strunta i det är en lyx bara privilegierade och resursstarka kan kosta på sig. Därför är även praoveckorna så viktiga.

På framtidens ännu mer skiftande, oförutsägbara arbetsmarknad, och för alla former av integration, kommer egna, små, tidiga erfarenheter av verksamheter, gärna i småföretagarmiljö, att bli ännu värdefullare. Att inte ge möjlighet till det vore ett svek mot alla som tar sats från periferier och marginaler. Leve praon!

Bli först att kommentera

Slösa inte bort valrörelsen

Av , , Bli först att kommentera 5

Den svaga, svenska kronan, som sjunkit trots goda tider, är ett problem att ta på allvar.

Att Sverige är en exportberoende nation, där lägre valutavärde ger viktiga företag konkurrensfördelar, är ett vanligt och korrekt konstaterande. Men följdfrågorna brukar utebli. Och myntet har en baksida som inte uppmärksammas lika ofta.

Sveriges handelsöverskott lyfts alltid fram som ett argument för varför den svaga kronan inte bör betraktas som något större problem. Gynnar det exporten, gynnar det ekonomin, gynnar det landet. Så presenteras det, slut på debatten och sedan blir det fika.

Det är ett bedrägligt resonemang, som bygger på en grovt förenklad, sentimental bild av hur det svenska välståndet grundlagts de senaste 150 åren.

Sverige har en positiv handelsbalans. Det är bättre än motsatsen. Men vad som ofta förtigs, eftersom det komplicerar alla diskussioner om penningpolitik, handelspolitik och näringspolitik, är att Sverige trots allt också är ett starkt importberoende land. Både när det gäller varor och tjänster. Inte bara för inhemska konsumenter, utan också för utpräglade exportföretag.

Vi är framför allt ett handelsberoende land – och handeln går i många riktningar samtidigt. Det handlar inte om ett nollsummespel.

Trots att värdet av det vi exporterar är större än kostnaden för det vi importerar är även bolag och branscher som dominerar svensk export, beroende av import. Det handlar om råvaror, tillverkningskomponenter och tjänster som har med teknikutveckling, forskning, marknadsföring och annan service att göra. På egen hand, utan import, skulle svenska exportföretag inte klara sig länge.

Det är ett mindre banalt påstående än man skulle kunna tro. För slutsatsen är att även den exportberoende svenska ekonomin blir sårbar över tid om den svenska kronan och den svenska köpkraften blir för svag. Vinsterna i form av tillfälligt ökad export vägs till slut inte längre upp av de långsiktiga problem som en i övrigt underminerad och mer känslig ekonomi, förvärrad av en global situation där andra agerar på samma kortsiktiga sätt, skapar.

Vänder man blicken från industri- och tjänsteföretagen till medborgarna kompliceras bilden ytterligare. Ju svagare den svenska kronan är, desto fattigare blir svenska konsumenter och löntagare. Pengarna räcker till mindre i handeln, resor blir dyrare, tillgångar minskar i värde, skatteintäkterna gröps ur, levnadsstandarden sjunker.

Myntet kan skina på framsidan men ruttna på baksidan. Det är inget att bagatellisera.

Det går inte att permanent åstadkomma ökad levnadsstandard, fler jobb, bättre konkurrenskraft, höjd produktivitet, större välstånd, hållbarare utveckling, ökad tillväxt – vilket begrepp eller vilka mått man än vill förhålla sig till – genom penningpolitik och valutakurser. Centralbankernas betydelse ökar när många andra misslyckats.

***

Men valutapolitiken är bara ett exempel.

Den större insikten som behövs är att det i längden inte finns någon genväg förbi djupare frågor om demokrati och rättigheter, utbildning och arbetsmarknad, välfärd och social trygghet, infrastruktur, forskning och innovationer, företagande och entreprenörskap, skattesystem och investeringar, energi och klimat, stad och land, boende och samhällsplanering, globalisering och rörlighet.

Den svenska valrörelsen 2018 får inte bedrivas och bevakas i en anda av aningslöshet. Löften avges som om den goda konjunkturen och de omfattande stimulanserna vore permanenta.

Det kan vara så att nuvarande högkonjunktur blir mer långvarig än man trott, att läget på arbetsmarknaden fortsätter vara gott och investeringarna ökar även när stödköpen av statspapper minskar och styrräntor börjar höjas.

Men förr eller senare går både Sverige och världsekonomin in i nästa lågkonjunktur.

Och den kommer att avslöja hur väl olika länder och aktörer lärt sig av krisen för tio år sedan. Hur stark den liberala demokratin och det öppna samhället förblir. Hur stabila olika institutioner är. Hur väl arbetsmarknader står pall. Hur konkurrenskraften ser ut under ytan. Hur sunda statsfinanserna egentligen blivit. Vilka investeringar, offentliga och privata, som verkligen varit genomtänkta under lågränteperioden.

Högkonjunkturens slutfas är sista chansen att i någorlunda ro planera med blicken riktad tio eller tjugo år in i framtiden. Den nödhjälp som finans- och penningpolitiken bidragit med i snart ett decennium, förlängd genom högkonjunkturen, kommer inte att finnas tillgänglig nästa gång.

***

Hotande handelskonflikter. Militära spänningar i närområdet. Inrikespolitisk turbulens i flera EU-länder. Digitalisering och automatisering i många branscher med omvälvande förändringar för stora grupper på arbetsmarknaden. Och inte minst en farlig utveckling i asyl- och migrationspolitiken, där allt fler partier i Europa – inklusive de tre största i Sverige, S, M Och Sd – sprider misstro mot främmande och framför långtgående krav på stängda gränser och indragna rättigheter.

Vad händer vid nästa ekonomiska kris, när tongångarna är så repressiva redan nu?

***

Debatten måste återföras till idéer och ideologi, prioriteringar och vägval, som inte handlar om att i panik misstänkliggöra minoriteter, varna för asylsökande och leta syndabockar i syfte att dölja politisk handfallenhet och vilsenhet i övrigt.

Hur vill partierna förbereda Sverige på nästa ekonomiska nedgång och skapa förutsättningar för en långsiktigt positiv och hållbar välståndsutveckling därefter? Alltför lite av valrörelsen handlar om den frågan.

Det kommer vi att få ångra.

 

**************************************

Tidigare krönikor på liknande tema:

De stora frågor valet 2018 borde handla om

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Skurk, räddning eller mittemellan

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Bli först att kommentera

Gör EU:s långtidsbudget till en fråga i valrörelsen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det lär inte bli någon aptitlig process den här gången heller, när avgifterna ska slås fast och slantarna fördelas. Dragkampen kring EU:s långtidsbudgetar är sällan något för känsliga magar med strikta dieter.

Eller som The Economists ”Charlemagne ”skrev tidigare i år:

”En tidigare ambassadör minns den hätska stämning som omger EU:s budgetförhandlingar. De vänliga diplomater han hade lärt känna vid handels- och jordbruksförhandlingar förvandlades över natt till galet pengahungriga vampyrer med euro-tecken som ögon.”

Well, det spelar sällan någon större roll. I slutändan tumlar de ut från förhandlingsrummen med grus i ögonen och halvkvävda gäspningar.

Sedan lyfter de triumfatoriskt fram någon okontroversiell punkt som alla var överens om från början, briljerar i tänj- och tolkningsbara formuleringar om resten och annonserar en kompromiss som ger och tar lite åt alla håll, men inte åstadkommer några drastiska förändringar till vare sig det bättre eller sämre.

Och förr eller senare möter Angela Merkel – en av den europeiska politikens nattugglor, beryktad för sin förmåga att uthärda sömnbrist längre än andra – pressen och säger nyktert, som hon gjorde i februari 2013, efter de 26 timmar långa svåra slutförhandlingarna om EU:s långtidsbudget 2014-2020: ”Ansträngningarna har lönat sig”.

Vilket översatt från Brysseldiplomati till vardagsspråk betyder ungefär: Vi undvek i alla fall ett sammanbrott.

***

Nidbilden ser ut ungefär så här: Byråkratin och särintressena klarar sig torrskodda som vanligt. De nettomottagande medlemsstaterna kräver mer, men fördjupar sin beroendeställning. De nettobetalande medlemsstaterna håller emot, men ser till att håva in viktiga pengaflöden på andra vägar.

Men trots att upphetsningen kring EU:s budgetförhandlingar har tydliga drag av återkommande ritual över sig, och samma konflikter om medlemsavgifter, strukturfonder och jordbrukssubventioner dyker upp varje gång, brukar diskussionerna alltid utspela sig mot en dramatiskt bakgrund. De är ofta intressantare och mer betydelsefulla än man kan tro.

* Ramverket för EU-budgeten 2000-2006 togs fram mot slutet av 1990-talet, i en turbulent tid, när euron infördes, Amsterdamfördraget skulle träda i kraft och förberedelserna inför en kommande utvidgning pågick för fullt. Både det som gick rätt och det som gick snett där skulle få följder för lång tid framåt.

* Långtidsbudgeten för 2007-2013 var den första att förhandlas fram efter det att medlemsutvidgningen 2004 ägt rum, och arbetet med en ny konstitution kraschat efter nej till fördraget vid folkomröstningar i både Frankrike och Nederländerna. Plötsligt stod det klart att en skevhet uppstått mellan det nya EU:s storlek och det gamla EU:s beslutsprocesser, som hotade att blockera mycket i unionen arbete.

* När nuvarande budget togs fram, för åren 2014-2020, kämpade EU fortfarande, politiskt och ekonomiskt, med följderna av den djupa finans-, skuld- och eurokrisen. Under ytan stod förtroende för hela det europeiska samarbetet på spel.

Det handlar aldrig enbart om siffror, utan också ständigt om politiska vägval och spänningar. Kampen om en till synes obetydlig budgetdetalj kan vara laddad med åratal av förhoppningar, konflikter eller missförhållanden.

***

I veckan presenterade EU-kommissionen sitt budgetförslag för perioden 2021-2027. Och på nytt sker det i ett för unionen ansträngt och instabilt läge.

Storbritannien är på väg att lämna samarbetet helt, vilket får negativa följder för den politiska balansen och idédebatten inom EU och för ekonomin och den gemensamma budgeten.

Starkt EU-kritiska opinioner, ibland kopplade till nyauktoritära och främlingsfientliga politiska rörelser, håller på att växa fram i många medlemsländer. Det är inte omöjligt att de snart vinner ännu mer mark även inom de europeiska institutionerna.

Oenigheten mellan olika delar av unionen om hur migrationspolitiken bör utformas och flyktingmottagandet fördelas är både stor och laddad, vilket gör att ingen längre vågar ta något ansvar för en solidarisk asylpolitik.

Utvecklingen i bland annat Polen och Ungern, där grundläggande rättsstatliga principer hotas, har skapat allvarliga konflikter inom EU, och unionen riskerar att tappa trovärdighet när det kommer till demokrati och medborgerliga rättigheter om det visar sig att regelverken inte betyder något i praktiken så länge enskilda länder kan blockera avgörande beslut.

Och trots en viss ekonomisk återhämtning inom EU under de senaste åren är det mycket svårt att säga hur stabilt läget är när nästa allvarliga lågkonjunktur kommer och möjligheterna till finans- och penningpolitiska stimulanser är mer begränsade än de varit under nuvarande period. Samtidigt som inte minst den svenska valrörelsen nu visar hur populism och kortsiktig förljugenhet tenderar att ta över ju närmare nationella val rycker.

Få vågar ta ställning för det som löser långsiktiga problem hellre än döljer dem. Vill man larma, är det lätt att se ett scenario där demokrati, rättsordning, budgetregler och social sammanhållning vacklar ännu mer nästa gång.

***

Med det i åtanke bör man följa diskussionerna som nu väntar, och de kan ta flera år i anspråk, om EU:s långtidsbudget. Kommissionens förslag följer traditionen av att manövrera mellan olika intressen, utan att våga särskilt mycket på djupet.

Trots brexit och Storbritanniens bortfall vill kommissionen öka den samlade budgeten till 1 297 miljarder euro, motsvarande 1,11 procent av EU-ländernas intäkter. Det avslöjar onekligen en besynnerlig oförmåga att inse och anpassa sig efter läget. För Sverige skulle det innebära en kraftig höjning av medlemsavgiften med upp till 15 miljarder per år, vilket är svårt att motivera.

Kommissionen föreslår också en ny skatt på plast som inte har återvunnits och att medlemsländernas intäkter från handeln med utsläppsrätter delvis ska gå till EU.

De ökade utgifterna ska gå till skärpta gränskontroller, tusentals nya medarbetare på gränskontrollmyndigheten Frontex och försvarsprojekt. Forskning och utbildning ska också prioriteras, med en särskild satsning på Erasmus-systemet.

Vissa besparingar föreslås på jordbruks- och regionalstödet, men förhållandevis marginella.

Det politiskt laddade i kommissionens förslag och uttalanden rör, förutom avgifternas storlek, tankarna på att villkora framtida utbetalningar till medlemsländerna med att de måste ta emot ett visst antal asylsökande och upprätthålla demokratiska och rättsstatliga regler.

Det är en i flera avseenden välkommen markering, kanske i första hand mot Ungern och Polen, men i asylfrågan även mot flera andra länder.

***

Mycket lär och bör ske innan en uppgörelse finns på plats och regeringar och Europaparlamentet sagt sitt. Konfliktlinjerna är många och komplicerade, både inom och mellan olika länder. Kommissionens förslag är inledningen på en lång process, som inte lär locka fram det bästa hos någon.

Men demokratiskt angår den oss alla. EU är på väg in i svåra och ödesmättade år. Långtidsbudgeten är ett tillfälle att lyfta upp många av Europas framtidsfrågor till demokratisk debatt. Vad ska kärnan och grundvillkoren i det gemensamma samarbetet vara, politiskt, ekonomiskt, demokratiskt? Vad ska få växa därutöver?

I Sverige borde det vara en valfråga, hur en kommande regering ska uppträda och prioritera under förhandlingarna som väntar.

Bli först att kommentera