Slösa inte bort valrörelsen
Den svaga, svenska kronan, som sjunkit trots goda tider, är ett problem att ta på allvar.
Att Sverige är en exportberoende nation, där lägre valutavärde ger viktiga företag konkurrensfördelar, är ett vanligt och korrekt konstaterande. Men följdfrågorna brukar utebli. Och myntet har en baksida som inte uppmärksammas lika ofta.
Sveriges handelsöverskott lyfts alltid fram som ett argument för varför den svaga kronan inte bör betraktas som något större problem. Gynnar det exporten, gynnar det ekonomin, gynnar det landet. Så presenteras det, slut på debatten och sedan blir det fika.
Det är ett bedrägligt resonemang, som bygger på en grovt förenklad, sentimental bild av hur det svenska välståndet grundlagts de senaste 150 åren.
Sverige har en positiv handelsbalans. Det är bättre än motsatsen. Men vad som ofta förtigs, eftersom det komplicerar alla diskussioner om penningpolitik, handelspolitik och näringspolitik, är att Sverige trots allt också är ett starkt importberoende land. Både när det gäller varor och tjänster. Inte bara för inhemska konsumenter, utan också för utpräglade exportföretag.
Vi är framför allt ett handelsberoende land – och handeln går i många riktningar samtidigt. Det handlar inte om ett nollsummespel.
Trots att värdet av det vi exporterar är större än kostnaden för det vi importerar är även bolag och branscher som dominerar svensk export, beroende av import. Det handlar om råvaror, tillverkningskomponenter och tjänster som har med teknikutveckling, forskning, marknadsföring och annan service att göra. På egen hand, utan import, skulle svenska exportföretag inte klara sig länge.
Det är ett mindre banalt påstående än man skulle kunna tro. För slutsatsen är att även den exportberoende svenska ekonomin blir sårbar över tid om den svenska kronan och den svenska köpkraften blir för svag. Vinsterna i form av tillfälligt ökad export vägs till slut inte längre upp av de långsiktiga problem som en i övrigt underminerad och mer känslig ekonomi, förvärrad av en global situation där andra agerar på samma kortsiktiga sätt, skapar.
Vänder man blicken från industri- och tjänsteföretagen till medborgarna kompliceras bilden ytterligare. Ju svagare den svenska kronan är, desto fattigare blir svenska konsumenter och löntagare. Pengarna räcker till mindre i handeln, resor blir dyrare, tillgångar minskar i värde, skatteintäkterna gröps ur, levnadsstandarden sjunker.
Myntet kan skina på framsidan men ruttna på baksidan. Det är inget att bagatellisera.
Det går inte att permanent åstadkomma ökad levnadsstandard, fler jobb, bättre konkurrenskraft, höjd produktivitet, större välstånd, hållbarare utveckling, ökad tillväxt – vilket begrepp eller vilka mått man än vill förhålla sig till – genom penningpolitik och valutakurser. Centralbankernas betydelse ökar när många andra misslyckats.
***
Men valutapolitiken är bara ett exempel.
Den större insikten som behövs är att det i längden inte finns någon genväg förbi djupare frågor om demokrati och rättigheter, utbildning och arbetsmarknad, välfärd och social trygghet, infrastruktur, forskning och innovationer, företagande och entreprenörskap, skattesystem och investeringar, energi och klimat, stad och land, boende och samhällsplanering, globalisering och rörlighet.
Den svenska valrörelsen 2018 får inte bedrivas och bevakas i en anda av aningslöshet. Löften avges som om den goda konjunkturen och de omfattande stimulanserna vore permanenta.
Det kan vara så att nuvarande högkonjunktur blir mer långvarig än man trott, att läget på arbetsmarknaden fortsätter vara gott och investeringarna ökar även när stödköpen av statspapper minskar och styrräntor börjar höjas.
Men förr eller senare går både Sverige och världsekonomin in i nästa lågkonjunktur.
Och den kommer att avslöja hur väl olika länder och aktörer lärt sig av krisen för tio år sedan. Hur stark den liberala demokratin och det öppna samhället förblir. Hur stabila olika institutioner är. Hur väl arbetsmarknader står pall. Hur konkurrenskraften ser ut under ytan. Hur sunda statsfinanserna egentligen blivit. Vilka investeringar, offentliga och privata, som verkligen varit genomtänkta under lågränteperioden.
Högkonjunkturens slutfas är sista chansen att i någorlunda ro planera med blicken riktad tio eller tjugo år in i framtiden. Den nödhjälp som finans- och penningpolitiken bidragit med i snart ett decennium, förlängd genom högkonjunkturen, kommer inte att finnas tillgänglig nästa gång.
***
Hotande handelskonflikter. Militära spänningar i närområdet. Inrikespolitisk turbulens i flera EU-länder. Digitalisering och automatisering i många branscher med omvälvande förändringar för stora grupper på arbetsmarknaden. Och inte minst en farlig utveckling i asyl- och migrationspolitiken, där allt fler partier i Europa – inklusive de tre största i Sverige, S, M Och Sd – sprider misstro mot främmande och framför långtgående krav på stängda gränser och indragna rättigheter.
Vad händer vid nästa ekonomiska kris, när tongångarna är så repressiva redan nu?
***
Debatten måste återföras till idéer och ideologi, prioriteringar och vägval, som inte handlar om att i panik misstänkliggöra minoriteter, varna för asylsökande och leta syndabockar i syfte att dölja politisk handfallenhet och vilsenhet i övrigt.
Hur vill partierna förbereda Sverige på nästa ekonomiska nedgång och skapa förutsättningar för en långsiktigt positiv och hållbar välståndsutveckling därefter? Alltför lite av valrörelsen handlar om den frågan.
Det kommer vi att få ångra.
**************************************
Tidigare krönikor på liknande tema:
De stora frågor valet 2018 borde handla om
Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga
Skurk, räddning eller mittemellan
Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.
Är vår innovativa ekonomi en illusion?
Det rör sig på djupet i världsekonomin
