Leve praon!

Jag kommer inte ihåg vilken klass det var, men vill minnas att praoplatserna lottades ut den terminen, från en lista av arbetsgivare beredda att ta emot elever.

En del av de mer världsvana, självsäkra och coola i årgången drömde om en vecka på järnvägskrogen i Ljusdal. Det räknades till vinstlotterna. ”Järnvägs” var en omsusad, spännande, enligt ryktet nästan småfarlig miljö. Det spreds anekdoter om vilka som hade synts där. Kändisar, typ från Stockholm eller TV, eller åtminstone från Hudiksvall eller Umeå, lär ha hängt vid bardisken.

Någon av dem hade visst tagit sig ett glas för mycket en kväll. Kanske andra substanser också. Sådant, ska ni veta ungdomar, kunde man viska om i åratal efteråt på den tiden. Så småningom sipprade heta anekdoter ner även till grundskolans korridorer. Det var en krog så upphetsande något kunde bli för 80-talets landsbygdskids. Redan det faktum att den låg i centrala Ljusdal var ju eggande för bybarnen.

”Järnvägs” alltså, vilket ställe att få prya på!

Och så blev det, förstås, den bortkomne, blyge, handfallne, nollkoll-tönten, som aldrig under hela sin skoltid varit ens på en klassfest, knappt visste var ”Järnvägs” låg och absolut inte ville till någon krog, som fick praoplatsen där. Vilket antiklimax!

Det kom en del gliringar om vilket slöseri det var att just jag, som redan då var uttalad nykterist, skulle få vara på ett sådant ställe. Men varje gång jag är tillbaka i Ljusdal numera och åker genom centrum, brukar jag, 42 år gammal, peka på ”Järnvägs” och berätta att ”där har jag pryat”.

Fortfarande med en känsla av pirrande stolthet. Som om den praoveckan vore beviset på att jag inte bara är livslång tönt, utan också har haft en – nåja, nästan – ”vild ungdom”. Andra må ha supit, slagits och haft sig, men jag pryade en vecka på ”Järnvägs”.

Det blev mycket disk att plocka, bak i köket, för praoeleven, och att jag fick lära mig en del senare användbar, backstage-slang, av vilken jag då inte ens förstod hälften och absolut inte vågade upprepa högt hemma.

***

Mina övriga praoveckor under skolåren tillbringades på två olika livsmedelsaffärer, på bokhandeln i Ljusdal och på nyhetsredaktionen hos lokaltidningen Ljusdals-Posten (jag kunde inte ha varit mer storögd om jag så hamnat på New York Times; senare blev jag flitig gäst på Ljusdals-Posten med ständigt nya brådmogna insändarmanus i högsta hugg).

I en av livsmedelsaffärerna förstod jag för första gången på allvar att de flesta människor faktiskt dricker mjölk ur paket. Hemma på bondgården fyllde vi ju kannan med mjölk för husbehov från botten av tanken, direkt efter mjölkning och kylning, innan mjölkbilen kom för att tömma. Olika fetthalt? Mellan eller lätt? Vad snackar du om?

Det var också där jag fick klart för mig varför det är viktigt att ”räkna kassan” vid dagens slut och varför det finns kvitton.

På bokhandeln, jag var lite äldre då och ville göra ett gott intryck, fick jag som första uppgift att lägga ner utskick – förmodligen fakturor – i fönsterkuvert. Jag hade ingen aning om hur fönsterkuvert fungerar, utan började aningslöst stoppa ner utskicken i kuvert efter kuvert. ”Flyter ju på bra det här!”

Ändå tills jag plötsligt tittade på högen och frågade mig varför det egentligen fanns små genomskinliga rutor på dem? Efter en stund upptäckte jag att alla utskicken hade adresser på samma ställe, och att om man la ner dem med rätt sida framåt, syntes adressen genom rutan. Genialt!

Men jag hade inte lagt in utskicken med rätt sida framåt. Åtminstone hälften låg helt fel. Panik! Fiasko första timmen, första dagen? Med näppe hann jag öppna alla kuverten och ordna utskicken.

Än i dag blir jag lätt stressad när jag ser ett fönsterkuvert där adressen halkat snett. Det var en läxa om vikten av noggrannhet även i detaljer, en övning i ödmjukhet inför varje uppgift.

***

Nostalgi åsido. De där praoveckorna gav erfarenheter av och en solidaritet med olika miljöer som består än i dag. Ingöt lite självförtroende i en valhänt, räddhågsen ung människa som visste väldigt lite om världen. Sådde insikter, i det lilla och tillfälliga, för resten av livet.

Några år senare, efter att jag tappat studiemotivationen och hamnat i en kris under andra terminen på universitetet och flyttat tillbaka hem, fick jag inom ramen för ett arbetsmarknadsprojekt praktisera på biblioteket i Ljusdal. Det var den lärorika nystart som krävdes för både fortsatta studier och senare mod att söka jobb. Vägarna kan vara knaggliga, men värda att traska.

Nu ska prao bli obligatoriskt igen på det svenska högstadiet. Även om det bara handlar om sammanlagt tio dagar, fördelade på årskurs 8 och 9 – det hade gott kunnat vara fler – är det ett utmärkt steg tillbaka till något som vi vårdslöst varit på väg att låta gå förlorat.

Chansen till prao ute hos privata företag och offentliga verksamheter – miljöerna som tillsammans bär upp så mycket av lokalsamhällena – i kombination med en nykter, osentimental, uppriktig studievägledning, hör till det unga människor förtjänar.

Det pedagogiska upplägget av praoveckan är mycket mindre viktigt än många ansåg för några år sedan. Och tänkt inte för statiskt i termer av ”matchning” mellan framtidens arbetskraft och framtidens jobb.
Erfarenheten och intrycken kommer ändå, arbetslivets vardag förmedlas famlande, trevande, oskickligt, försiktigt, med bestående verkan. Låt det växa underifrån.

Och vänta bara, när de unga får lite tid på sig och ett par goda råd på vägen, kommer de att slå omgivningen med häpnad med allt de visar sig kunna. Kapabla till så mycket mer än de flesta av oss nu vuxna var i samma ålder.

Det har funnits en tendens i debatten att framställa en utbildnings ”onyttighet” och avstånd till företag och arbetsmarknad, som ett ideal i sig.

Alltför många, inte minst vi med humaniorabakgrund, har gjort oss skyldiga till det i en jargong som haft självbedrägliga inslag av koketteri. Brända av egna misstag inser vi i dag hur avgörandet det kan vara att en studievägledare ger beska upplysningar om att yrkesliv alltid blir komplicerade och att det gäller att tänka efter noga. Inte som facit, men som påminnelse.

Att strunta i det är en lyx bara privilegierade och resursstarka kan kosta på sig. Därför är även praoveckorna så viktiga.

På framtidens ännu mer skiftande, oförutsägbara arbetsmarknad, och för alla former av integration, kommer egna, små, tidiga erfarenheter av verksamheter, gärna i småföretagarmiljö, att bli ännu värdefullare. Att inte ge möjlighet till det vore ett svek mot alla som tar sats från periferier och marginaler. Leve praon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>