Om Europa halkar efter på 2000-talet

Dagens Europa, skriver Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer på ett ställe i sin nya bok ”Der Abstieg des Westens” (”Västvärldens nedgång”), är starkt när det handlar om 1900-talets teknologier och industrier, men svagare när det gäller 2000-talets. Eftersom även traditionella branscher – alltjämt en väsentlig del av den svenska ekonomins ryggrad – i ökande utsträckning präglas av IT och digitalisering, är det en dålig utgångspunkt för de kommande decennierna.

Visserligen har Europa fortfarande en sammantaget framstående informationsteknologisk position. Europa har hög kompetens, är uppkopplat och investerar brett i IT-infrastruktur. Men det är, sammanfattar Fischer, i huvudsak på områden som forskning och industriell tillämpning, och i dimensionen företag till företag (”business to business”), som Europa behåller sin konkurrenskraft inom IT.

I det som rör digitala relationer mellan företag och konsumenter, och mellan enskilda människor, stora plattformar för e-handel, big data, delningsekonomi och kommunikation, riskerar Europa däremot att halka efter. Och det är på de områdena som mycket av makten kommer att ligga det här århundradet.

Den nya ekonomins globala dominanter – IT-jättarna – och därmed kapitalet, ägandet och kontrollen, finns som bekant på andra håll än i Europa. USA, och Kina, är på väg att bygga upp ett stort försprång, som vi ännu bara anar de konkreta följderna av.

Mjukvara, konstaterar Fischer, kommer att börja dominera över hårdvara, ”också maktpolitiskt”.

***

Det är en gammal historia i ny tappning. Där råvaror, teknologier, industrier och maktpolitik överlappar varandra, avgörs alltid mycket. Det är ingen slump att Europeiska Unionen söker sina rötter i den s.k. kol- och stålgemenskapen från början av 1950-talet, utformad mot bakgrund av erfarenheterna från två katastrofala världskrig. Oljan som en faktor i senare internationella militära konflikter är ofta påtalad.

Även om vare sig stål (fortfarande i centrum för tullstrider) eller, tyvärr, olja spelat ut sin roll, kommer 2000-talets styrkeförhållanden att påverkas starkt av vilka som dominerar och kontrollerar IT-ekonomins resurser.

När Donald Trump häromveckan meddelade att USA ska lämna det internationella kärnenergiavtalet med Iran, stod det snabbt klart att USA förväntar sig att Europa underordnar sig Vita husets lynnighet. Europeiska företag med verksamhet i USA, som fortsätter att handla med Iran i enlighet med kärnenergiavtalets regelverk, riskerar att drabbas av allvarliga konsekvenser och sanktioner från USA:s sida.

Den här veckan har EU:s stats- och regeringschefer haft möte i Bulgariens huvudstad Sofia för att bland annat diskutera på vilka sätt företag i EU:s medlemsländer kan skyddas mot USA:s orimliga men konkreta hot om straffåtgärder.

Det har, när stressade regeringar och näringslivsorganisationer i EU:s medlemsländer börjat titta närmare på frågan, visat sig vara enklare sagt än gjort. Skulle förhandlingar skulle ställas in och de nuvarande transatlantiska spänningarna växa till fullskalig politisk, ekonomisk och teknologisk konflikt, riskeras det mesta.

Ett ömsesidigt beroendeförhållande finns ju redan där, det ligger i den positiva frihandelns natur och ger hopp om konstruktiva samtal trots allt. Men vad som också blivit uppenbart, är det auktoritära maktspråkets och styrkeförhållandenas realiteter, i en ny kontext.

Om Europa blir en passiv, godtrogen eftersläpare i 2000-talets ekonomiska och teknologiska omställningar, hamnar det förr eller senare i en svår beroendeställning till USA och Kina, även på områden som tidigare varit europeiska styrkor. Konsekvenserna av det kan bli långtgående, för demokrati, öppenhet, klimat, välstånd och sammanhållning. Även i Norden, även i Sverige. Det vore inte att rekommendera.