En antiliberalism som kan sluta med elände

Liberal demokrati, individuella mänskliga rättigheter, marknadsekonomi (kapitalism om ni så vill), tekniska innovationer, migration, internationell solidaritet, organiserade folkrörelser och generella utbildnings- och välfärdssystem.

Den kombinationen har, trots alla bakslag och brott, skapat de fredligaste, friaste, tryggaste, öppnaste, mest toleranta och mest miljömedvetna samhällen historien skådat. Mer präglade av upplysning, vetenskap, bildningsideal, religionsfrihet och humanism, än några andra samhällsmodeller.

Framstegen har haft växelvis liberala, socialdemokratiska, konservativa och gröna drivkrafter. Företrädare för flera olika idétraditioner kan titta tillbaka på västvärldens övergripande utveckling och känna stolthet över att ha bidragit till den i avgörande ögonblick.

Och trots alla myter om motsatsen har världen de senaste 50 åren upplevt större globala framgångar än någonsin förr i arbetet för demokrati, fred, fattigdomsbekämpning, rörlighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, läskunnighet, medborgerliga rättigheter för kvinnor, minskad spädbarnsdödlighet och avskaffat slaveri.

Ungefär så brukar jag sammanfatta var jag står politiskt. Väldigt grovt, ändå i en känsla av tacksamhet inför den frihet och det välstånd som vi kanske tyvärr börjat ta för givna. I andan från Eyvind Johnsons vårtal 1951, som hölls mot bakgrund av nazismens och kommunismens totalitära lockelser:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”

***

Men det har under många år, ända fram till i dag, ansetts vara fult, töntigt och suspekt – framför allt inom radikala rörelser – att hävda att vi här i Sverige lever i ett någorlunda gott, framstående och anständigt samhälle, med ideologiska utgångspunkter som är långt bättre än alla kända alternativ.

Om man, vilket varit ett tema ända sedan 1968 inom tongivande kretsar av svensk kultur- medie- och samhällsdebatt, anser att liberal demokrati, individualism, marknadsekonomi och reformistisk välfärdsstat är en halvfascistisk, reaktionär konstruktion som det gäller att riva ner, revoltera mot och ersätta med något mer renlärigt, blir det förstås svårt att acceptera några uttryck för tacksamhet över de civilisatoriska framsteg som möjliggjorts (till vilka konventionerna om solidaritet med människor som flyr från krig och nöd måste räknas som några av de främsta).

Därmed blir de ofta oförmögna att på ett konstruktivt, problemlösande sätt bidra till en vettig samhällskritik. Helheten av hur resurser skapas och hur de används går förlorad.

Med enastående faktaresistens har de här grupperna istället tenderat att romantisera nästan alla auktoritära, bakåtsträvande rörelser, samhällssystem och ledare som dykt upp runt om i världen de senaste decennierna.

Det är också skälet till varför så många inom vänstern haft svårt att på allvar och otvetydigt ta ställning mot exempelvis hedersförtryck, trots att det borde ha legat nära till hands. Instinkten att solidarisera sig med antiliberala fenomen och system har suttit för djupt. Den maktkritiska analysen och andra ideologiska hänsyn har övergivits när retoriken inte stämt med verkligheten.

Önskan att hela tiden så tvivel om framtiden har också gött den oro och misstro som nu håller på att lämna fältet fritt för andra krafter, med egna utgångspunkter, att ta över.

***

En i vår nyutkommen, tänkvärd bok på liknande tema är den konservative amerikanske författaren och debattören Jonah Goldbergs ”Suicide of the West: How the Rebirth of Tribalism, Populism, Nationalism, and Identity Politics is Destroying American Democracy”. (“Västvärldens självmord. Hur pånyttfödelsen av tribalism, populism, nationalism och identitetspolitik förstör USA:s demokrati”).

Trots det amerikanska perspektivet i titeln är boken i högsta grad relevant även för Europa och Sverige. Jag har invändningar mot delar av hans resonemang, starka invändningar på några punkter, men det var ändå länge sedan jag nickade instämmande så ofta till en bok.

Hans infallsvinklar är många och djupgående. Det växlar mellan biologi, sociologi, psykologi, ekonomi och filosofi (han startar klockan vid John Locke), och jag kan bara rekommendera en aktiv, självständig, eftertänksam läsning.

Boken ger insikter om problemen med några av vår tids intellektuella och akademiska trender, vaccinerar effektivt mot historienostalgi, är obekväm åt både höger och vänster (författaren hör till de konservativa i USA som är starkt kritiska mot Donald Trump), visar hur snabbt demokratier och rättsstater kan raseras och är ett lysande försvar av marknadsekonomins betydelse för ett fritt, tolerant och fungerande samhälle.

En av hans slutsatser, som han ofta återkommer till även i sina anföranden, handlar just om oviljan hos många att erkänna framsteg som skett och visa en viss tacksamhet över dem, trots allt.

Instinkten att enbart anklaga den historiska utvecklingen och historiska aktörer utifrån ett sentida perspektiv, utan beredskap att även se och analysera vad som gått åt rätt håll, utifrån de förutsättningar som rådde tidigare, leder lätt till farliga felprioriteringar i samtiden. Den hållningen kan övergå i aningslöshet när hot mot demokrati, välstånd, frihet och mänskliga rättigheter tornar upp sig.

Det går att känna igen i en svensk kontext.

***

Det senaste uttrycket för detta är förstås de så kallade identitetspolitiska strömningar som i sina värsta former vill definiera, döma och dela upp människor utifrån grova kategorier som etnicitet, kön, sexuell läggning, nationell eller kulturell bakgrund. Identitetspolitiken, och att den har så många tillskyndare inom viktiga institutioner, är en katastrof för det öppna, liberala, inkluderande samhället.

Gamla förtryckande tankekategorier återlanseras som något positivt, och lämnas över som vapen till nationalister och främlingsfientliga.

Det är, med tanke på de politiska vindar som blåser i västvärlden, otroligt lättsinnigt. Just nu pågår i Sverige en exempellös, främlingsfientlig hets mot ensamkommande flyktingar som grupp, långt in i etablerade delar av svensk samhällsdebatt, som kommer att få åtskilliga att skämmas om några år. Fördämningar har brustit, och det sker i en tidsanda till vilken många bidragit.

Donald Trump är president i USA. Antiliberala partier växer sig allt starkare inom EU. Nationalism och protektionism vinner nya anhängare. Inte sällan möts den yttre högern och den yttre vänstern i en gemensam populism. På sina håll bildar de regeringar tillsammans.

I Sverige är det inte omöjligt att sverigedemokraterna blir största parti efter nästa val, med ett spretigt sammansatt väljarstöd som inte längre är enkelt att kategorisera, men som delvis skulle betecknas som både ett uttryck för vissa former av identitetspolitik och en reaktion mot andra former av identitetspolitik.

Just kollektiva kategoriseringar, separatism och maktanalyser förenar många av dessa yttringar, från yttre vänstern till yttre högern. Även om synen på onda/goda, offer/förövare/ vi/dem växlar från grupp till grupp, är själva tankestrukturerna, gemensamma. Där går att tala om samma andas barn.

Och det vore förödande om bilden skulle få fäste att 2000-talets samhällsdebatt måste föras mellan olika sådana alternativ, i en oförsonlig, kollektivistisk antingen-eller-kamp, som på sikt omöjliggör både en rationell debatt, civiliserade maktskiften, mångfald och enskilda människors frihet att själva välja sina liv utan förmyndare av olika slag.

***

Att de som själva betecknar sig som progressiva, och tidigare varit så viktiga för frigörelsen från gamla, förtryckande strukturer, inte inser vilken skada deras identitetspolitiska nonsens gör, och hur deras historielösa svartmålning av det moderna, reformistiska samhället bäddat för många av dessa reaktionära fenomen, är tragiskt.

Är det fortfarande antiliberalismen som prioriteras i varje läge? Råder fortfarande en vägran att värdesätta de civilisatoriska framsteg kombinationen av liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärdssystem och erkännandet av individen som samhällets minsta beståndsdel möjliggjort?

Det kan sluta med elände.

************

En tidigare krönika på liknande tema:

Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>