Att söka finna idéerna och insikterna åter

Sista VK-krönikan för mig på några veckor. Jag ber att få tacka läsekretsen för vårens många kontakter och önska alla en skön sommar.

***

”Ibland händer det”, skrev sovjetförfattaren Michail Prisjvin (1873-1954) i sin korta roman ”Livets rot” (1933, svensk översättning av Cecilia Borelius 1947), ”att när man gått och väntat en lång tid på en människa, som har stått en nära, men som bor någonstans långt borta, så börjar man att tänka på henne som om hon vore död. Och när både ni och er vän till det yttre har förändrats till oigenkännlighet, råkar ni mötas igen. Det är fasansfullt! Ni rycker till, bleknar och börjar forska i varandras av tiden härjade drag, och slutligen känner ni igen rösten. Det är som om ni hade något att förlåta, och så småningom, när ni med er vän fördjupar er i det förflutna, börjar ni gradvis och omedvetet att förlåta, ni känner er mycket lätt om hjärtat, och slutligen kan ni mötas på det sätt ni har önskat, och genom den återvändande livsglädjen blir båda vännerna lika unga för varandra som de en gång var.”

Jag värms av de raderna. De glöder i mig. Jag förstorar dem till att gälla hela livet, gälla även en människas eller ett samhälles förhållande till idéer och drömmar som brukade lysa och vägleda, men bleknat och tappats bort.

Prisjvins politiska roll, en stämningsfull, naturlyrisk, aningens bortvänd författare under Stalinepoken, kan man diskutera. Men Ryszard Kapuscinski har i sin bok ”Imperium” beskrivit hur Prisjvins prosa, om daggdroppar och höggblommar, i en tid utan televion och färgbilder, ”glänste i alla höstskogens färger, med stenar på bäckarnas bottnar, svamphattar och fjäderskrudar.”

Och när Kapuscinski i ett samtal med ryska poeten Galja Kornilova kallade Prisjvins verk för en ”serenitetens asyl”, protesterade hon och betecknade Prisjvin författarskap som oppositionellt: ”Kreml ville förstöra vårt språk, och Prisjvins språk var rikt, härligt. De ville att allt skulle vara medelmåttigt, utan uttryck, grått, och hos honom är Ryssland så färggrant och praktfullt, makalöst! Under de åren läste vi Prisjvin för att inte glömma bort vårt riktiga språk, som de ville ersätta med nyspråk.”

Det är ord som tränger fram som en viskande fanfar av motstånd och hopp även till nyspråkets 2018.

När barn slits från sina föräldrar av amerikanska myndigheter vid gränsen till Mexiko. När land efter land i Europa börjar falla för nationalismens frestelser och det generella misstänkliggörandet av minoriteter blir samhällsdebattens nya utgångspunkt. När FN:s råd för mänskliga rättigheter är en sån pinsamhet av hyckleri att USA:s beslut att lämna det framstår som nykter klarsyn.

När insikterna från demokratins, internationalismens och de individuella mänskliga rättigheternas genombrott överges så vårdslöst, i en till höger och vänster panikslagen tidsanda. När gränser, auktoritära lösningar, grova kollektiva kategorier, totalitär identitetspolitik, hudfärgsretorik och separatism, återvänt med full kraft och börjat ta över beslutsfattande församlingar, institutioner, lärosäten och kulturscener.

Principerna om demokrati, integritet och varje enskild människas frihet och okränkbara värdighet. Vi ska studera dem på nytt; lära känna dem under nya förutsättningar, stryka med fingret över rynkor och härjade drag, söka förlåtelse och sedan äntligen känna igen historiens röster. De som vi bär med oss, trots allt; som varnar, manar och vädjar till våra bästa instinkter. Vi ska finna dem åter.