En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Av , , Bli först att kommentera 5

Är du en handlingens Don Quijote, som oförskräckt ger dig ut för att förändra världen i en blandning av idealism, fantasi och illusioner? Eller en analysens hämmade Hamlet, som skärskådar, grubblar och tvivlar på det mesta, inklusive dig själv, utan att riktigt komma vidare?

Utropstecknet eller frågetecknet, överdriften eller tveksamheten – vilket ligger dig varmast om hjärtat? Och vad behövs mest i vår stressade, misstänksamma, cyniska svenska valrörelse?

Mänskligheten kan, sade den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883) i ett berömt anförande (”Hamlet och Don Quijote”) 1860, förstås utifrån de två gestalterna, de två grundtyperna. Alla, menade han – och syftade både på då aktuella konflikter i Ryssland och människor i allmänhet – tenderar att tillhöra någon av dem.

Om man så vill stod de två på varsin sida gryningen till en ny epok, i början av 1600-talet, vid övergången mellan renässans och upplysning. Spanske Miguel De Cervantes skrev sitt mästerverk ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” – av många betecknat som den ”första moderna romanen” – nästan samtidigt som William Shakespeare i England författade Hamlet, vars huvudperson kallats västvärldens ”första moderna människa”.

Den annars tämligen försiktige och skeptiske Turgenjevs egna sympatier låg, en aning överraskande, hos Don Quijote. Hos honom som tror på något större än sig själv och instinktivt är beredd att offra sig för sin plikt, även om den plikten bygger på inbillning och myter.

Hamlet som fastnar i tankar om sin egen situation, överväger och beräknar, misstror till och med sig själv, utan någon glödande tro, beskrivs däremot ganska negativt.

Leonard Schapiro sammanfattade i sin biografi om Turgenjev (1978) författarens syn på de två: Det är de komiska Don quijoterna som för mänskligheten framåt. De alla skrattar åt först men i efterhand hyllar. ”Utan dem skulle det inte finnas något för Hamlet att tänka på”.

Så enkelt är det förstås inte, skulle kanske Hamlet tillfoga, i både bekräftelse av och invändning mot tesen.

***

”Nå, ser ni nu, hvilket ömkligt kräk ni vill göra af mig. Ni ville spela på mig, ni ville synas känna mina klaffar, ni ville rycka hjertat ur min hemlighet, ni ville utgrunda mig från den lägsta noten till den högsta på min skala – och det är så mycken musik, så herrlig röst i denna lilla pipa, och likväl kan ni icke få den att tala. Guds död! Menar ni, att det är lättare att spela på mig än på en pipa? Kalla mig hvad instrument ni vill, förstämma mig kan ni väl, men spela på mig kan ni icke.”

(Hamlet till Gyldenstern, akt 3, scen 2)

***

Men även Turgenjev försökte i slutet av sitt anförande att nyansera bilden. Han visade hur både Hamlet och Don Quijote fördjupas genom sätten de dör på.

Kanske är de mer lika varandra än man kan ana? Den ena förutsätter den andra? I själva verket är det nog snarare inom människor än mellan människor, som den verkligen dragkampen mellan de olika förhållningssätten står, och det är aldrig självklart vem av dem som har mest att lära oss.

En av de starkaste scenerna i Don Quijote kommer i slutet, när han på sin dödsbädd ber om förlåtelse och återvänder till sitt riktiga namn.

***

”Han vände sig till Sancho och sade:

– Förlåt mig, käre vän, för att jag har narrat dig att framstå lika galen som jag själv och fått dig att tro på min villfarelse att vandrande riddare har funnits och fortfarande finns i världen.

– Ack! svarade Sancho gråtande. Dö inte för mig husbond, utan hör på mig och lev länge till, för den största galenskap som en människa kan begå i livet är att dö utan vidare, alltså inte blir dödad eller dräpt – utan självdö av grämelse. Ligg inte där, upp ur sängen, husbond, så ger vi oss ut i markerna klädda till herdar, som vi kom överens om.

(…)

– Sakta, sakta, mina herrar, sade Don Quijote, ”i gamla reden gör inga fåglar nya bon”. Visst: jag var galen, och nu är jag klok. Jag var Don Quijote av La Mancha, och nu är jag som sagt Alonso Quijano den Gode. Jag kan bara hoppas på att min uppriktiga ånger och insikt kan få er att högakta mig som förut.”

(Ur ”Don Quijote”, i svensk nyöversättning av Jens Nordenhök.)

***

Men hos läsaren stannar en undran kvar, om inte Don Quijotes förfelade idealism har fler bottnar och funktioner än bara galenskap. Finns där inte också, som Turgenjev var inne på, en viktig förebild att lära av? Och Hamlets tvivel kan väcka teaterbesökarna till egen handling och egna ställningstaganden efteråt. Så fungerar ju konsten. Den är mycket större, rikare och mänskligare än vad som går att läsa innantill.

Riddaren som förläst sig på romaner och slogs ädelt men förljuget mot väderkvarnar, och prinsen som ställde världslitteraturens mest citerade fråga utan att hitta något svar, gestaltade på två helt olika sätt en och samma tids uppbrott och problem. Över 400 år senare, fortsätter de att oroa, varna och inspirera; levande just därför att de är svårtolkade, fria och mångbottnade.

Ett samhälle behöver båda, för att inte löpa amok eller frysa till is.

Den politiska debatten är ett ständigt växelspel mellan längtan efter handling (när stora moraliska värden står på spel och snusförnuftiga å ena sidan, å andra sidan-analyser inte räcker till), och behovet av kritisk eftertanke (när verkligheten är mer komplicerad än den rena ideologin och ogenomtänkta handlingar skapar värre problem än de var tänkta att lösa).

De människor jag beundrar och lär mig av har alltid något av det bästa hos både Don Quijote och Hamlet i sig. Och de jag fruktar mest förenar det sämsta hos båda. Det är en befrielse att få erkänna precis hur krånglig världen är.

De allra tröttsammaste och ointressantaste, i synnerhet under ett valår, är de som är bara tvärsäkra eller bara skeptiska. De endimensionella.

De som i varje läge saknar lust att söka förändra världen till det bättre, puffa den framåt, tillsammans med andra. Eller saknar självkritik nog att då och då ställa svåra frågor om vilka åtgärder som faktiskt leder till vad långsiktigt.

***

Eller som Karl Popper skrev i ”Det öppna samhället och dess fiender”(1945) – en annan av de viktigaste böcker som finns att läsa för samtida vägledning:

”…om vi vill förbli människor finns bara en väg att gå, vägen in i det öppna samhället. Vi måste gå in i det okända, osäkra och otrygga, och använda det förnuft vi äger för att planera så gott vi kan för både säkerhet och frihet.”

Ola Nordebo

*******************

Det här är andra delar i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. Första delen finns att läsa här:

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

Bli först att kommentera

Erbarmligt läge i svensk politik inför valet

Av , , Bli först att kommentera 5

En fråga som börjar torna upp sig vid horisonten och diskuteras i pauserna lyder: I vilken regering, på vilket mandat och med vilket parlamentariskt underlag kommer moderaternas ledare Ulf Kristersson att bli statsminister efter valet i höst? Kan det rentav bli så att moderaterna gör ett dåligt val, bara blir tredje största parti och ändå bildar regering ensamma?

Vänta, what?! Jo, det stämmer. I brist på nya, fungerande, villiga majoriteter, i ett låst partipolitiskt landskap, där nästan alla ledande aktörer borrat ner huvudena i den blockpolitiska sanden under större delen av 2000-talet?

Det finns förstås alternativ till tanken på en M-regering inget bett om.

Ett vore att alliansen och de rödgröna söker förlänga den blockpolitiska chimären i fyra år till, mot bättre vetande och i förakt mot väljarna.

Ett annat vore en stor koalition mellan socialdemokrater och moderater, som är hyfsat överens i många sakfrågor. De skulle effektivt locka fram det sämsta hos varandra – maktpartier emellan – men ett sådant upplägg kan ändå, eller just därför, räkna med stöd av relativt många i samtidsdebatten.

Ett tredje (som VK:s ledarsida länge argumenterat för) vore någon form av blocköverskridande samarbete, där centerpartister, miljöpartister och liberaler bildar regering tillsammans med antingen socialdemokrater eller moderater. Utsikterna för att det ska bli verklighet är förstås små.

Alla de olika spekulationerna i sig visar hur stressad och lamslagen svensk partipolitik är just nu. Och otäcka perspektiv öppnar sig bortom valdagen.

***

Så här har jag sammanfattat min syn på läget de senaste åren:

* Sverige behöver en regering som har ett mandat från väljarna, som har en ideologiskt genomtänkt idé om vad den vill, som förmår fatta långsiktiga beslut, som kan styra på grundval av både förutsägbara regler för en sammanhållen statsbudget och ett över tid hyfsat stabilt stöd i riksdagen.

* Sverigedemokraternas valresultat och parlamentariska existens måste erkännas.

* Sverigedemokraternas är ett främlingsfientligt parti som inga liberala krafter bör acceptera som vare sig en direkt eller indirekt del av ett eget regeringsunderlag, och som inte på grund av blockpolitiska hänsyn bör ges makt över ett antal sakpolitiska områden.

* Svensk politik i dag har sin största potential i samarbeten där liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv möts. Att låta dem prägla varandra i ett brett utrednings- och reformarbete på de områden där problem består eller förvärras, och år går förlorade, skulle kunna fördjupa hela samhällsdebatten och möjliggöra långsiktiga lösningar som de traditionella regeringsalternativen inte längre klarar av.

Ett blocköverskridande regeringsunderlag i mitten vore ingen nödlösning, utan det bästa alternativet.

Men ett sådant projekt skulle ha krävt förberedelser och sonderingar i god tid för att kunna lyckas, för att bli idéburet snarare än framtvingat och för att på allvar ha en chans att vinna väljarnas stöd. Några sådana förberedelser har inte skett. Alla partier har blandat läpparnas bekännelser med aktiva sabotage av de flesta konkreta blocköverskridande initiativ. I takt med att migrationsfrågan kommit att överskugga allting annat, har de långsiktiga diskussionerna avstannat.

Att inte ens centerpartiet och liberalerna förmår gå samman i ett gemensamt parti, vilket borde skett för länge sedan, säger en del om aningslösheten som råder. Inte mycket tyder därför på att en blocköverskridande majoritetsregering skulle kunna bildas 2018.

Även om en blocköverskridande minoritetslösning fortfarande är att föredra framför alternativen ovan, och kan bli en akut nödlösning i värsta fall, har partierna försuttit sina chanser.

Ett regeringsalternativ måste vilja något i positiv mening, söka stöd för det, med demokratiskt bränsle i form av tydligt redovisade idéer, program och uppgörelser. Och med ett grundmått av integritet och konsekvens. Inte bildas i ovilja mot verkligheten.

I synnerhet när debatten blir kortsiktig, de högre lärosätena kantrar i aktivism, utredningstraditionen förflackas, sociala medier bestämmer tempot och opinions- och kulturjournalistiken överger sitt bildningsuppdrag och sitt allvar för en klottrig jakt på sympatier, frasradikalism och åsiktsbekräftelser bland redan likasinnade.

Tillträder en regering i det läget utan tyngd och principer från början, står den inte pall många månader.

***

Blockpolitiken har varit död länge, även om både ängsliga partier och slöa medier balsamerat liket efter bästa förmåga.

Decemberöverenskommelsen 2014 var ju ett av flera försök från det förnärmade, tjuriga etablissemanget att vägra dra slutsatser av ett valresultat, som underkänt både alliansens och de rödgrönas regeringsalternativ.

Rösta hur ni vill, vi kommer ändå att sätta blockpolitiken främst, flera mandatperioder framåt, var sex partiledares (S, Mp, M, C, L och Kd) indirekta besked till medborgarna den julhelgen.

Överenskommelsen saknade trovärdighet från början och bröts sönder vid första vindpust. Trots det har inga seriösa försök gjorts att skapa ett konstruktivt samarbetsklimat över blockgränsen – det enda som på allvar skulle ha kunnat bryta den nuvarande utvecklingen – efter det heller. Det är ett av flera skäl till det erbarmliga läget i svensk inrikespolitik inför valet.

Redan på valkvällen 2014 stod det klart att om inte kommande valresultat radikalt förändrar situationen finns det i grunden bara två övergripande, realistiska alternativ för de närmaste mandatperioderna i svensk politik:

(1) Antingen räknar något av de traditionella blocken in Sd som en del av sitt regeringsunderlag, och ger Sd det inflytande varje stödparti alltid får över ett antal sakfrågor.

(2) Eller så utvecklas nya samarbeten över den gamla blockgränsen, med förankring i mitten, utifrån andra konfliktlinjer och kompromisser än dem som dominerat blockpolitiken.

Underlåter partierna att pröva och förbereda för alternativ två, kommer de att tvingas till alternativ ett. Det är dit svensk politik nu är på väg. Med öppna ögon och många medskyldiga. Kanske mynnar förfallet så småningom med en utdragen, cynisk och sorglig dragkamp mellan socialdemokrater och moderater om sverigedemokraternas välvilja i avgörande voteringar, utan utsikter att kunna föra en långsiktig politik på något enda område. O sena tiders barn!

***

Sverige har under hela den gångna mandatperioden haft en minoritetsregering bestående av två partier som aldrig fått något mandat av väljarna att styra, som inte vetat vad man vill med det regeringsinnehav man ändå haft och som knappt ens söker upprätthålla skenet av att utgöra ett fungerande samarbete.

Alliansen har under samma tid i opposition uppträtt som om om den rödgröna regeringen i blockpolitikens namn fått ett regeringsuppdrag av väljarna och som om allianspartierna själva i höst därför kan göra anspråk på att få ta över det imaginära uppdraget, med ungefär samma parlamentariska utgångspunkter.

Men om opinionsmätningarna ger någon vägledning kommer valet 2018 att riva även det blockpolitiska mausoleet för gott. Där bakom, när rök och damm lägger sig, är det tomt på förberedda alternativ.

Möjligheten för väljarna att utkräva ett ordentligt ansvar blir begränsat när ytterkantspartier i realiteten bestämmer utvecklingen, genom mobilisering i debatten, utan att inneha något formella ansvaret.

***

Och i allt tal om politisk hemlöshet, och behovet av att lyssna på kritiska röster, är det en hemlöshet som alltid glöms bort:

Den hemlöshet vi känner som avskyr kollektivistisk identitetspolitik, hudfärgsfixering, våldsromantik, auktoritära lösningar, separatism och grupphat vare sig den reaktionära retoriken kommer från höger eller vänster.

Som ser den enskilda, fria individens självständighet och värdighet, utan identitetstvång, som varje demokratiskt, tolerant och jämlikt samhälles givna utgångspunkt.

Som vill att spänningarna i migrations- och integrationsfrågan trots allt hanteras på ett anständigt, humanistiskt sätt med mångfald, fördragsamhet och ett öppet samhälle som fortsatt ideal.

Som vill att den ekonomiska politiken förs i en beprövad, liberal anda för företagande och jobb, så att resurser kan skapas för välfärd, klimatomställning, infrastruktur och rättssamhälle.

Som vill att utrikespolitiken ska vara förankrad i demokratiska värderingar oavsett kontinent eller särintressen.

Som vill se färre klåfingriga, övervakande, tillrättaläggande regleringar av människors privatliv, preferenser, smaker och kulturaktiviteter.

Som inte tycker att syndabocksjakt och rädsla för det främmande är viktigare att ta hänsyn till än rädslan för främlingsfientlighet och rasism.

Vi som fruktar alla extremer, och känner tacksamhet för de civilisatoriska framsteg universella och individuella mänskliga rättigheter, liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärd, jämlikhet, upplysning, handel, internationell solidaritet och globalisering inneburit.

Föreställningen att människor ska tvingas ta antingen eller-ställning mellan olika typer av auktoritära system, Twitter-drev eller gapiga ledare, öppnar en avgrund. Vägra den logiken, vägra den innan det är för sent.

Men det som varit självklarheter i debatten, ett slags konsensus i pragmatism, god vilja och antipopulism, bestående över tid och genom olika typer av maktskiften, har plötsligt blivit svårare att lokalisera inför valet 2018.

Där befinner sig svensk partipolitik nu, insnärjd i sina egna tvångströjor och försummelser. Skuggor faller över många valsedlar.

Bli först att kommentera

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är 1840-tal, i Astrid Värings umeroman ”Släkten” (1934), en dag i maj, när älven äntligen går och det scherdinska handelshusets utslitna hyrfartyg ”Hoppet” och ”Svalan” sätts i sjön för inlastning, trots sina med åren nästan ruttna skrov.

”Hoppet” ska gå på Reval med tjära och bräder. ”Svalan” ska till Stockholm med skinn, vilt och hudar, och med ”renstekar, renben, rentungor, lappmarkssik, rörlugg, råg och kornmalt och åtskilliga andra saker av landsändans produkter, såsom vadmal, lärft och hemslöjdsalster av trä”.

För dessa dyrbarheter hoppas man kunna ta med sig salt, spannmål, kryddor, tyger, delikatesser och ”senaste modekram” hem från huvudstaden.

Men nya tider stundar, även i norr.

”Hoppet” förliser utanför finska kusten, med flera döda och förlorad last. Och ”Svalan” – med firmans gamle grundare Adolf Scherdin, han som gått från fattig, djärv gårdfarihandlare till förmögen, försiktig rådman, ombord – fastnar på en sandbank redan i älvmynningen utan att komma loss.

En som inte är förvånad över fiaskot är sonen August Scherdin, som länge varnat för de gamla fartygens förfall och försökt övertyga fadern om behovet av ett eget rederi, egna segelskepp och nya affärsmodeller, men varje gång fått till svar: ”När jag är död en gång, får du ta vid och bygga verket vidare, hur och på vad sätt du vill, men till dess får allt bli vid det gamla”.

Efter haveriet erkänner Adolf att han fastnat i nostalgi. ”Min envishet och mitt fasthållande vid det gamla och invanda bär troligen en dryg del av skulden (…) Du ville framåt, medan jag höll igen. En ny glanstid har brutit in över segelfartygen, och vi måste segla vidare med den”.

Ångerfull ger han klartecken för det nya, moderna rederi som sonen vill bygga. Det som sedan ska prägla Umeås infrastruktur, näringsliv och arbetsmarknad för ett halvt sekel framåt.

I slutet av romanen seglar unge, otålige August iväg till England och Holland för att studera skeppsbyggeri.

Långt senare, på 1880-talet, i den fjärde och sista romanen i Värings fortsatta serie om släkten Scherdin (”Härmfågel”, 1939), är det den åldrande, reflekterande August som vill bromsa och hålla utvecklingen emot .

Med skepsis och tjurighet ser han den nya tidens grovhuggna, osköna ångbåt anlända till stadens hamn under invånarnas entusiastiska, okritiska jubel.

Ett mekaniskt vidunder helt utan, tycker han, de ståtliga segelskeppens estetiska kvaliteter och genuina hantverk, men onekligen med en imponerande förmåga att i högt tempo ”kryssa uppför älven tvärs emot vind och ström”.

Det gör ont när epoker skiftar, för dem som vill förbli i det gamla.

Genom August skälver samma rädsla som finns i dagens samhällsdebatt: ”En dag tar kanske de där maskinerna rent av brödet ur munnen på folk, tänkte August … Redan nu har jag ju fått lov att avskeda alla mina arbetare på varvet för deras skull. En vacker dag gör man allting med maskin och människohanden blir ett onyttigt verktyg.”

Att det är ångfartygen, inte de scherdinska träskeppen, som har framtiden för sig, kan han se i företagets räkenskaper. Men vem vill erkänna att ett livsverk börjar bli förlegat? Vad betyder förlegat överhuvudtaget? Vad betyder mest i slutänden, när helheten summeras? Kan svaren alltid räknas fram? Har det inte stor betydelse vilka smärtsamt förvärvade erfarenheter och insikter från förr som man får med sig in i det nya, som en grund att stå på?

Dör August ändå med ett vagt hopp om att en del av det beprövade ska göra comeback?

Kort senare sätter, Väring stannar sin berättelse där, stadsbranden definitiv punkt för den lokala, varvsindustriella epoken, och andra prioriteringar tar över i Umeå.

***

Det kom, trots Augusts farhågor inför ångbåten, nya näringar, nya jobb, nya frigörelser, nya institutioner – inte minst demokratiska och sociala – som gick långt utöver vad 1800-talets umeborna kunde ana. Med ökat välstånd, bättre hälsa, större jämlikhet och vidgad frihet.

Men insmugglade i somliga av industrialismens framsteg fanns också en del av de stora problem som präglar även 2000-talet, inte minst på miljöområdet.

Kanske gick också, i de stora epokskiftena, på några punkter strävanden, värden och värdigheter förlorade, som vi nu börjat sakna och skulle vilja knyta an till. Frigörelsens, demokratiseringens och den högre levnadsstandardens tidiga frön.

Vilka är vår tids varv och segelskepp? Våra ångbåtar? Det är för tidigt att säga. Men många nya skiften väntar, några pågår redan för fullt. Debatten rasar både mellan och inom oss: konservativ varsamhet och progressiv nyfikenhet, sammansmält i ett slags dubbelbottnad förundran över att historien aldrig tar slut.

Den osäkerhet som uppstår när människor längtar både hem och bort samtidigt, försöker många olika politiska krafter slå mynt av i dag. Först när man erkänner att osäkerheten finns där, hur abstrakt den än är, inför skiften som pågår, går det att förhålla sig till den konstruktivt och ärligt, och samtala med andra om det.

Jag läser Värings romanserie i en blandning av märklig saknad av en epok jag aldrig upplevt och enorm lättnad över att slippa leva i den. Förljugenhet då, förljugenhet nu. Värdighet då, värdighet nu. Orättfärdighet då, orättfärdighet nu. Framsteg då, framsteg nu. Allt har förändrats, nästan ingenting har förändrats. Det är en paradox att undersöka närmare under valrörelsen 2018.

En sak som Väring tycks påminna oss om i sin skildring av generationerna Scherdin, är att det viktigaste inte är huruvida, utan på vilka sätt, med vilket mått av reflektion, med vilken hållning och vilka principer, som utvecklingen gås till mötes. Två steg framåt, och sedan en paus och en snegling bakåt för att vänta in eftertanke och självkritik.

************

En krönika på liknande tema:

Blicka bakåt, drömma framåt och upptäcka nuet

Bli först att kommentera