Erbarmligt läge i svensk politik inför valet

En fråga som börjar torna upp sig vid horisonten och diskuteras i pauserna lyder: I vilken regering, på vilket mandat och med vilket parlamentariskt underlag kommer moderaternas ledare Ulf Kristersson att bli statsminister efter valet i höst? Kan det rentav bli så att moderaterna gör ett dåligt val, bara blir tredje största parti och ändå bildar regering ensamma?

Vänta, what?! Jo, det stämmer. I brist på nya, fungerande, villiga majoriteter, i ett låst partipolitiskt landskap, där nästan alla ledande aktörer borrat ner huvudena i den blockpolitiska sanden under större delen av 2000-talet?

Det finns förstås alternativ till tanken på en M-regering inget bett om.

Ett vore att alliansen och de rödgröna söker förlänga den blockpolitiska chimären i fyra år till, mot bättre vetande och i förakt mot väljarna.

Ett annat vore en stor koalition mellan socialdemokrater och moderater, som är hyfsat överens i många sakfrågor. De skulle effektivt locka fram det sämsta hos varandra – maktpartier emellan – men ett sådant upplägg kan ändå, eller just därför, räkna med stöd av relativt många i samtidsdebatten.

Ett tredje (som VK:s ledarsida länge argumenterat för) vore någon form av blocköverskridande samarbete, där centerpartister, miljöpartister och liberaler bildar regering tillsammans med antingen socialdemokrater eller moderater. Utsikterna för att det ska bli verklighet är förstås små.

Alla de olika spekulationerna i sig visar hur stressad och lamslagen svensk partipolitik är just nu. Och otäcka perspektiv öppnar sig bortom valdagen.

***

Så här har jag sammanfattat min syn på läget de senaste åren:

* Sverige behöver en regering som har ett mandat från väljarna, som har en ideologiskt genomtänkt idé om vad den vill, som förmår fatta långsiktiga beslut, som kan styra på grundval av både förutsägbara regler för en sammanhållen statsbudget och ett över tid hyfsat stabilt stöd i riksdagen.

* Sverigedemokraternas valresultat och parlamentariska existens måste erkännas.

* Sverigedemokraternas är ett främlingsfientligt parti som inga liberala krafter bör acceptera som vare sig en direkt eller indirekt del av ett eget regeringsunderlag, och som inte på grund av blockpolitiska hänsyn bör ges makt över ett antal sakpolitiska områden.

* Svensk politik i dag har sin största potential i samarbeten där liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv möts. Att låta dem prägla varandra i ett brett utrednings- och reformarbete på de områden där problem består eller förvärras, och år går förlorade, skulle kunna fördjupa hela samhällsdebatten och möjliggöra långsiktiga lösningar som de traditionella regeringsalternativen inte längre klarar av.

Ett blocköverskridande regeringsunderlag i mitten vore ingen nödlösning, utan det bästa alternativet.

Men ett sådant projekt skulle ha krävt förberedelser och sonderingar i god tid för att kunna lyckas, för att bli idéburet snarare än framtvingat och för att på allvar ha en chans att vinna väljarnas stöd. Några sådana förberedelser har inte skett. Alla partier har blandat läpparnas bekännelser med aktiva sabotage av de flesta konkreta blocköverskridande initiativ. I takt med att migrationsfrågan kommit att överskugga allting annat, har de långsiktiga diskussionerna avstannat.

Att inte ens centerpartiet och liberalerna förmår gå samman i ett gemensamt parti, vilket borde skett för länge sedan, säger en del om aningslösheten som råder. Inte mycket tyder därför på att en blocköverskridande majoritetsregering skulle kunna bildas 2018.

Även om en blocköverskridande minoritetslösning fortfarande är att föredra framför alternativen ovan, och kan bli en akut nödlösning i värsta fall, har partierna försuttit sina chanser.

Ett regeringsalternativ måste vilja något i positiv mening, söka stöd för det, med demokratiskt bränsle i form av tydligt redovisade idéer, program och uppgörelser. Och med ett grundmått av integritet och konsekvens. Inte bildas i ovilja mot verkligheten.

I synnerhet när debatten blir kortsiktig, de högre lärosätena kantrar i aktivism, utredningstraditionen förflackas, sociala medier bestämmer tempot och opinions- och kulturjournalistiken överger sitt bildningsuppdrag och sitt allvar för en klottrig jakt på sympatier, frasradikalism och åsiktsbekräftelser bland redan likasinnade.

Tillträder en regering i det läget utan tyngd och principer från början, står den inte pall många månader.

***

Blockpolitiken har varit död länge, även om både ängsliga partier och slöa medier balsamerat liket efter bästa förmåga.

Decemberöverenskommelsen 2014 var ju ett av flera försök från det förnärmade, tjuriga etablissemanget att vägra dra slutsatser av ett valresultat, som underkänt både alliansens och de rödgrönas regeringsalternativ.

Rösta hur ni vill, vi kommer ändå att sätta blockpolitiken främst, flera mandatperioder framåt, var sex partiledares (S, Mp, M, C, L och Kd) indirekta besked till medborgarna den julhelgen.

Överenskommelsen saknade trovärdighet från början och bröts sönder vid första vindpust. Trots det har inga seriösa försök gjorts att skapa ett konstruktivt samarbetsklimat över blockgränsen – det enda som på allvar skulle ha kunnat bryta den nuvarande utvecklingen – efter det heller. Det är ett av flera skäl till det erbarmliga läget i svensk inrikespolitik inför valet.

Redan på valkvällen 2014 stod det klart att om inte kommande valresultat radikalt förändrar situationen finns det i grunden bara två övergripande, realistiska alternativ för de närmaste mandatperioderna i svensk politik:

(1) Antingen räknar något av de traditionella blocken in Sd som en del av sitt regeringsunderlag, och ger Sd det inflytande varje stödparti alltid får över ett antal sakfrågor.

(2) Eller så utvecklas nya samarbeten över den gamla blockgränsen, med förankring i mitten, utifrån andra konfliktlinjer och kompromisser än dem som dominerat blockpolitiken.

Underlåter partierna att pröva och förbereda för alternativ två, kommer de att tvingas till alternativ ett. Det är dit svensk politik nu är på väg. Med öppna ögon och många medskyldiga. Kanske mynnar förfallet så småningom med en utdragen, cynisk och sorglig dragkamp mellan socialdemokrater och moderater om sverigedemokraternas välvilja i avgörande voteringar, utan utsikter att kunna föra en långsiktig politik på något enda område. O sena tiders barn!

***

Sverige har under hela den gångna mandatperioden haft en minoritetsregering bestående av två partier som aldrig fått något mandat av väljarna att styra, som inte vetat vad man vill med det regeringsinnehav man ändå haft och som knappt ens söker upprätthålla skenet av att utgöra ett fungerande samarbete.

Alliansen har under samma tid i opposition uppträtt som om om den rödgröna regeringen i blockpolitikens namn fått ett regeringsuppdrag av väljarna och som om allianspartierna själva i höst därför kan göra anspråk på att få ta över det imaginära uppdraget, med ungefär samma parlamentariska utgångspunkter.

Men om opinionsmätningarna ger någon vägledning kommer valet 2018 att riva även det blockpolitiska mausoleet för gott. Där bakom, när rök och damm lägger sig, är det tomt på förberedda alternativ.

Möjligheten för väljarna att utkräva ett ordentligt ansvar blir begränsat när ytterkantspartier i realiteten bestämmer utvecklingen, genom mobilisering i debatten, utan att inneha något formella ansvaret.

***

Och i allt tal om politisk hemlöshet, och behovet av att lyssna på kritiska röster, är det en hemlöshet som alltid glöms bort:

Den hemlöshet vi känner som avskyr kollektivistisk identitetspolitik, hudfärgsfixering, våldsromantik, auktoritära lösningar, separatism och grupphat vare sig den reaktionära retoriken kommer från höger eller vänster.

Som ser den enskilda, fria individens självständighet och värdighet, utan identitetstvång, som varje demokratiskt, tolerant och jämlikt samhälles givna utgångspunkt.

Som vill att spänningarna i migrations- och integrationsfrågan trots allt hanteras på ett anständigt, humanistiskt sätt med mångfald, fördragsamhet och ett öppet samhälle som fortsatt ideal.

Som vill att den ekonomiska politiken förs i en beprövad, liberal anda för företagande och jobb, så att resurser kan skapas för välfärd, klimatomställning, infrastruktur och rättssamhälle.

Som vill att utrikespolitiken ska vara förankrad i demokratiska värderingar oavsett kontinent eller särintressen.

Som vill se färre klåfingriga, övervakande, tillrättaläggande regleringar av människors privatliv, preferenser, smaker och kulturaktiviteter.

Som inte tycker att syndabocksjakt och rädsla för det främmande är viktigare att ta hänsyn till än rädslan för främlingsfientlighet och rasism.

Vi som fruktar alla extremer, och känner tacksamhet för de civilisatoriska framsteg universella och individuella mänskliga rättigheter, liberal demokrati, marknadsekonomi, välfärd, jämlikhet, upplysning, handel, internationell solidaritet och globalisering inneburit.

Föreställningen att människor ska tvingas ta antingen eller-ställning mellan olika typer av auktoritära system, Twitter-drev eller gapiga ledare, öppnar en avgrund. Vägra den logiken, vägra den innan det är för sent.

Men det som varit självklarheter i debatten, ett slags konsensus i pragmatism, god vilja och antipopulism, bestående över tid och genom olika typer av maktskiften, har plötsligt blivit svårare att lokalisera inför valet 2018.

Där befinner sig svensk partipolitik nu, insnärjd i sina egna tvångströjor och försummelser. Skuggor faller över många valsedlar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>