En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?
Är du en handlingens Don Quijote, som oförskräckt ger dig ut för att förändra världen i en blandning av idealism, fantasi och illusioner? Eller en analysens hämmade Hamlet, som skärskådar, grubblar och tvivlar på det mesta, inklusive dig själv, utan att riktigt komma vidare?
Utropstecknet eller frågetecknet, överdriften eller tveksamheten – vilket ligger dig varmast om hjärtat? Och vad behövs mest i vår stressade, misstänksamma, cyniska svenska valrörelse?
Mänskligheten kan, sade den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883) i ett berömt anförande (”Hamlet och Don Quijote”) 1860, förstås utifrån de två gestalterna, de två grundtyperna. Alla, menade han – och syftade både på då aktuella konflikter i Ryssland och människor i allmänhet – tenderar att tillhöra någon av dem.
Om man så vill stod de två på varsin sida gryningen till en ny epok, i början av 1600-talet, vid övergången mellan renässans och upplysning. Spanske Miguel De Cervantes skrev sitt mästerverk ”Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha” – av många betecknat som den ”första moderna romanen” – nästan samtidigt som William Shakespeare i England författade Hamlet, vars huvudperson kallats västvärldens ”första moderna människa”.
Den annars tämligen försiktige och skeptiske Turgenjevs egna sympatier låg, en aning överraskande, hos Don Quijote. Hos honom som tror på något större än sig själv och instinktivt är beredd att offra sig för sin plikt, även om den plikten bygger på inbillning och myter.
Hamlet som fastnar i tankar om sin egen situation, överväger och beräknar, misstror till och med sig själv, utan någon glödande tro, beskrivs däremot ganska negativt.
Leonard Schapiro sammanfattade i sin biografi om Turgenjev (1978) författarens syn på de två: Det är de komiska Don quijoterna som för mänskligheten framåt. De alla skrattar åt först men i efterhand hyllar. ”Utan dem skulle det inte finnas något för Hamlet att tänka på”.
Så enkelt är det förstås inte, skulle kanske Hamlet tillfoga, i både bekräftelse av och invändning mot tesen.
***
”Nå, ser ni nu, hvilket ömkligt kräk ni vill göra af mig. Ni ville spela på mig, ni ville synas känna mina klaffar, ni ville rycka hjertat ur min hemlighet, ni ville utgrunda mig från den lägsta noten till den högsta på min skala – och det är så mycken musik, så herrlig röst i denna lilla pipa, och likväl kan ni icke få den att tala. Guds död! Menar ni, att det är lättare att spela på mig än på en pipa? Kalla mig hvad instrument ni vill, förstämma mig kan ni väl, men spela på mig kan ni icke.”
(Hamlet till Gyldenstern, akt 3, scen 2)
***
Men även Turgenjev försökte i slutet av sitt anförande att nyansera bilden. Han visade hur både Hamlet och Don Quijote fördjupas genom sätten de dör på.
Kanske är de mer lika varandra än man kan ana? Den ena förutsätter den andra? I själva verket är det nog snarare inom människor än mellan människor, som den verkligen dragkampen mellan de olika förhållningssätten står, och det är aldrig självklart vem av dem som har mest att lära oss.
En av de starkaste scenerna i Don Quijote kommer i slutet, när han på sin dödsbädd ber om förlåtelse och återvänder till sitt riktiga namn.
***
”Han vände sig till Sancho och sade:
– Förlåt mig, käre vän, för att jag har narrat dig att framstå lika galen som jag själv och fått dig att tro på min villfarelse att vandrande riddare har funnits och fortfarande finns i världen.
– Ack! svarade Sancho gråtande. Dö inte för mig husbond, utan hör på mig och lev länge till, för den största galenskap som en människa kan begå i livet är att dö utan vidare, alltså inte blir dödad eller dräpt – utan självdö av grämelse. Ligg inte där, upp ur sängen, husbond, så ger vi oss ut i markerna klädda till herdar, som vi kom överens om.
(…)
– Sakta, sakta, mina herrar, sade Don Quijote, ”i gamla reden gör inga fåglar nya bon”. Visst: jag var galen, och nu är jag klok. Jag var Don Quijote av La Mancha, och nu är jag som sagt Alonso Quijano den Gode. Jag kan bara hoppas på att min uppriktiga ånger och insikt kan få er att högakta mig som förut.”
(Ur ”Don Quijote”, i svensk nyöversättning av Jens Nordenhök.)
***
Men hos läsaren stannar en undran kvar, om inte Don Quijotes förfelade idealism har fler bottnar och funktioner än bara galenskap. Finns där inte också, som Turgenjev var inne på, en viktig förebild att lära av? Och Hamlets tvivel kan väcka teaterbesökarna till egen handling och egna ställningstaganden efteråt. Så fungerar ju konsten. Den är mycket större, rikare och mänskligare än vad som går att läsa innantill.
Riddaren som förläst sig på romaner och slogs ädelt men förljuget mot väderkvarnar, och prinsen som ställde världslitteraturens mest citerade fråga utan att hitta något svar, gestaltade på två helt olika sätt en och samma tids uppbrott och problem. Över 400 år senare, fortsätter de att oroa, varna och inspirera; levande just därför att de är svårtolkade, fria och mångbottnade.
Ett samhälle behöver båda, för att inte löpa amok eller frysa till is.
Den politiska debatten är ett ständigt växelspel mellan längtan efter handling (när stora moraliska värden står på spel och snusförnuftiga å ena sidan, å andra sidan-analyser inte räcker till), och behovet av kritisk eftertanke (när verkligheten är mer komplicerad än den rena ideologin och ogenomtänkta handlingar skapar värre problem än de var tänkta att lösa).
De människor jag beundrar och lär mig av har alltid något av det bästa hos både Don Quijote och Hamlet i sig. Och de jag fruktar mest förenar det sämsta hos båda. Det är en befrielse att få erkänna precis hur krånglig världen är.
De allra tröttsammaste och ointressantaste, i synnerhet under ett valår, är de som är bara tvärsäkra eller bara skeptiska. De endimensionella.
De som i varje läge saknar lust att söka förändra världen till det bättre, puffa den framåt, tillsammans med andra. Eller saknar självkritik nog att då och då ställa svåra frågor om vilka åtgärder som faktiskt leder till vad långsiktigt.
***
Eller som Karl Popper skrev i ”Det öppna samhället och dess fiender”(1945) – en annan av de viktigaste böcker som finns att läsa för samtida vägledning:
”…om vi vill förbli människor finns bara en väg att gå, vägen in i det öppna samhället. Vi måste gå in i det okända, osäkra och otrygga, och använda det förnuft vi äger för att planera så gott vi kan för både säkerhet och frihet.”
Ola Nordebo
*******************
Det här är andra delar i serien ”I bakvattnet inför valet 2018”. Första delen finns att läsa här:
