Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet

Det är en av de mest omdiskuterade scenerna i svensk litteratur, när Majorskan dör till stångjärnshammarens slag över bygden, i Selma Lagerlöfs roman ”Gösta Berlings saga” (1891) och Gösta utbrister:

”– Hör! sade då Gösta Berling. Så ljuder Margareta Celsings eftermäle! Detta är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, uppstämd till ära för en god gammal arbeterska. Hör majorskan vad hammaren talar? ”Tack”, säger den, ”tack för ett gott arbete, tack för brödet, som du har gett de fattiga, tack för väg, som du har röjt, för bygd, som du har brutit!”

En uppenbar hyllning, skriven i begynnelsen av demokratiseringens, kvinnorörelsens, arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och klassresornas decennier, av det skötsamma, ”lyckobringande” arbetet som skapar samhällsharmoni, ordning, utveckling och en bättre tillvaro för människor.

Men där finns kanske också, i Göstas extas, i hans patetiska ord, några droppar av tvivel kvar. Ett dubbelbottnat minne från de självupptagna, patriarkala kavaljerernas destruktiva fester. Hur förena att vara glad med att vara god?, frågar sig Gösta.

Dragkampen pågår hela tiden, i alla politiska epoker, mellan disciplin och uppror, tålamod och instinkt. Det som skapar något att duka fram och det som i ett slag rensar bordet. Välståndet och tryggheten som växer, men inte räcker som livets enda mening. Och vilka har, i en hård och orättvis värld, friheten, resurserna och privilegiet att välja sin väg? Vad lever vi ytterst för?

Selma Lagerlöf, moralistisk, feministisk, liberal samhällskritiker, brottades med motivet många gånger. I Jerusalem (1901-1902) låter hon Ingmar efter hemkomsten från den heliga staden säga till Barbro, i bondens anda:

”Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till”. Vår herre, säger Ingmar, ”vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan ha vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det, som ska vara vårt.”

***

En annan liberal författare med socialt hjärta, historiskt intresse och en blick för de utsatta i samhället, var Gustaf Hellström (1882-1953) – som i ett tal 1944, manade den unga generationen att i motstånd mot nazismen och stalinismen, se: ”kraften hos människans krav på värde och värdighet”.
Han var 24 år yngre än Lagerlöf, och är i dag nästan helt bortglömd, både som journalist och romanförfattare.

Men ett av hans verk flämtar fortfarande i hyllorna reserverade för svenska klassiker. ”Snörmakare Lekholm får en idé” från 1927 hör till de underfundigaste skildringarna som finns av Sveriges modernisering, från ståndssamhälle under tidigt 1800-tal till modern demokrati under mellankrigstiden, med ett embryo till välfärdssamhälle.

En scen som stannat i mitt minne ekar av samma arbetets, ordningens och välståndets tema i den svenska samhällsutvecklingen. Det är när försäkringsdirektör Lars Lekholm, barnbarn till snörmakaren, i slutet säger till sin bror Karl, som 20 år tidigare, i början av 1900-talet, emigrerat till USA:

”Det Sverge, du kommit till, är ett helt annat än det du lämnade för tjugo år sen. (…) Låt mig dra fram några siffror för att visa dig till vilken grad det slösande svenska folket håller på att utveckla sig till ett sparsamt och småkapitalistisk folk. Hur mycke tror du vi har sparat samman den dag som i dag är? Den svenska nationalförmögenheten uppgår i närvarande stund, det vill säga 1924 till ungefär tjugu milliarder kronor. Det belopp som ligger hopsparat av huvudsakligen medelklass och arbetarklass uppgår till styvt fem milliarder – fem milliarder, gode broder. (…)

Och vad betyder de siffrorna? De betyder att det svenska folket är på väg att bli ett lyckligt folk, för så vitt och så sant som det är en lycka att leva i trygga och ordnade förhållanden. Trygghet och ordnade förhållanden – det är inte bara stundens säkraste lycka, det är också den enda säkra lyckan vi kan överlämna åt våra barn, åt framtidens Sverige.” Så beskriver han svenskarna som ”ett propert och välklätt folk, ett folk som börjar bli nyktert, ett folk som inte längre lever för dagen eller morgondagen, utan för framtiden.”

Moralismen finns med där, blandad med framtidstro och en önskan att fler ska förstå vad det är som skapar utveckling i praktiken, när politikens demagoger lockar med auktoritära, frestande, snabba lösningar.

Men Hellström diskuterar också det tvivel, den otålighet, som begreppen ”lycka” och ”olycka” utlöser, i en föränderlig, materiellt präglad tid: ”Allt det där gör, att den relativa snabbheten, med vilken en uppfinning når sin fulländning i våra dar inte imponerar på honom så värst mycke. (…) Kvarstår, för hans del, otåligheten över att allt går så förbannat långsamt och att det finns ”så förbannat små möjligheter”. Och så får han inte öga på den andra stora lagen i livet: strävan efter balans, harmoni.”

***

Detta var två liberala exempel. Man kan göra många fler nedslag i svensk litteratur, film, teater och konst, från mitten av 1800-talet och framåt, där samma brottningsmatch med grunden för välståndet pågår. Det har varit ett tema som berört, stressat och fascinerat tänkare och gestaltare, lika mycket som nationalekonomer och socialpolitiker.

Redan bland 1800-talets tidiga socialister ute i Europa pågick heta diskussioner om huruvida konst och kultur var tillfälliga substitut i väntan på riktig materiell tillfredsställelse eller själva målet för de framtida reformerna.

En intressant del av 1968-upproret handlade om ett slags komplex, kritisk hatkärlek till den materiella utveckling som arbete, företagande, innovationer och välfärdsreformer inom ramen för den sociala marknadsekonomin möjliggjorde i västvärlden.

Även den nykonservativa rörelsen från mitten av 1900-talet problematiserade från sitt håll välfärdssamhället i liknande tongångar.

Så har det fortsatt.

Ändå har det alltid, ända sedan demokratiseringen var genomförd i Sverige, funnits en gemensam insikt om vad det är som skapat välstånd och välfärd, på gott och ont. Det minnet håller, om man ska tro valrörelsen, på att gå förlorat. Allt möjligt nonsens och trams skapar hysteri och rubriker, men några av de viktigaste frågorna förpassas till marginalerna.

Framtiden för den arbetstagande, rättigheter och ställning, på ett djupare plan, i 2000-talets allt mer automatiserade och digitaliserade ekonomi, diskuteras för lite.

Småföretagsklimatet i Sverige, när det gäller skatter, riskkapital, modern infrastruktur, utbildning, regelverk, byråkrati, rättsväsende, konkurslagar och socialförsäkringssystem – sällan står det i centrum, trots att nya växande företag är förutsättningen för nästan alla andra samhällsinvesteringar.

Den svenska ekonomins farliga och förljugna beroende av svag valuta, extremt låga räntor och en hel världs centralbanksstimulanser, istället för arbete, framtidsföretagande och innovationer verkar få bry sig om.

Migranters, enskilda nödställda människors, självklara rätt att sträva efter och söka sig en bättre, tryggare framtid genom modiga uppbrott och ansträngningar, och alla samhällens långsiktiga behov av det arbetet, den kraften – det perspektivet möts av hånskratt.

***

Grunden för den svenska välfärden har varit arbete och företagsamhet, liberal ekonomi och sociala reformer – och till den balansgången har liberaler, socialdemokrater och konservativa bidragit växelvis. Det gröna perspektivet behöver också tillkomma, inför klimathot och sargade landskap, som en självklar vidareutveckling av den traditionen.

Men ändå talas det väldigt lite i valrörelsen, eller inom litteraturen, på ett eftertänksamt sätt om hur det moderna arbetet, det moderna företagandet och den nya långsiktigheten måste se ut, för att ekvationerna kring demokrati, öppenhet, ekonomi, sociala perspektiv, miljö och livskvalitet ska gå ihop på 2000-talet.

Det lär straffa sig, när nästa ekonomiska kris kommer och de auktoritära, antiliberala rörelserna vinner ytterligare mark.

***

Jag kommer att tänka på några ord som Willy Brandt sade 1987 när han avgick som partiledare för den tyska socialdemokratin. Han höll ett vackert, vemodigt, lågmält men vidsynt tal om sin syn på den demokratiska socialismen och om hur för honom människans frihet, hennes samvetsfrihet och åsiktsfrihet, hennes frihet från nöd och fruktan, de mångas frihet, inte bara fåtalets, var det allra viktigaste att värna tillsammans med freden.

Och så sa han, väldigt ärligt, att det är bra att de unga i dag slipper göra de svåra offer som många i hans generation i allmänhet och hans partigeneration i synnerhet tvingades till.

Det fanns hos honom ändå till slutet, ett erkännande av och en tacksamhet inför, vad demokrati, internationellt samarbete och reformism hade åstadkommit i ett sekel plågat av nazism och kommunism. Det fanns också en avsmak inför överord och historielöshet, även den som partikamrater ägnade sig åt.

Jag har aldrig förstått den flabbiga, ömsesidiga, växelvisa skadeglädje som liberaler, socialdemokrater och konservativa ger uttryck för mellan varandra när det går katastrofalt dåligt för några av dem. Självklart ska spänningar finnas, men förstår man inte att det stora, auktoritära hotet från vår tids extremer i dag riktas mot det demokratiska, öppna välståndssamhälle som alla tre idétraditionerna bidragit till och fört sina viktiga debatter inom.

Den europeiska socialdemokratin har betytt mycket för den liberala demokratin och marknadsekonomins överlevnad. Liberala rörelser har varit pådrivande för sociala reformer som socialdemokrater sedan velat göra till sina. Konservativa strömningar har i avgörande lägen hjälpt både liberaler och socialdemokrater till viktig eftertanke och en smula ödmjukhet inför både människan och historien.

För min del, ur mitt liberala perspektiv, ser jag det som ett stort bekymmer att den europeiska socialdemokratin befinner sig i en sådan djup kris. Jag tycker att många konservativa i dag utgör en betydelsefull och pålitlig gränspost mot extrema krafter. Och även om liberaler är vana vid både vänsterns och högerns förakt, har jag svårt att förstå när socialdemokrater och konservativa fortfarande hösten 2018 vältrar sig i skadeglädje när liberala perspektiv förlorar inflytande.

Ett sätt att bemöta de auktoritära, antiliberala hoten vore att – utan konsensus, men i en gemensam medvetenhet om vad som faktiskt står på spel – diskutera oftare och mer ingående vad som håller på att hända med det gamla välståndets och den mödosamma välfärdens grund: arbetets framtid och företagandets villkor.

************************

Det här är sjätte delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De fem första delarna finns att läsa här:

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Och några andra krönikor på temat:

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Glöm inte villkoren för entreprenörskap i valet

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Slösa inte bort valrörelsen

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>