Klimatfrågan är valets viktigaste och svåraste

Klimatet är valets viktigaste fråga. Men det betyder inte att svaren är givna, enkla eller självklara. Klimathotet är alldeles för allvarligt för att få exploateras av dem som gärna tar ton när det är på modet, men inte syns efteråt, när det krångliga, otacksamma vardagsarbetet med otaliga målkonflikter och följdfrågor tar vid. Det skriver jag i den här krönikan.

***

”Alla upprors vågor åldras fort/ och alla upprors stigar bli snart till allfartsvägar./ Kvar står en längtan till något som inte/ är begärens eller vedergällningarnas hjul./

Bäst är människan när hon önskar det goda hon inte förmår/ och slutar odla det onda som hon lättare förmår./ Då har hon dock en riktning. Den har inget mål./ Den är fri från hänsynslös strävan.”

Harry Martinson i Passad (1945).

***

”Beskedet från medicinalstyrelsen häromdagen”, skrev Matts Balgård i en VK-ledare den 17 november 1967, ”att fisk från ett 40-tal vattenområden i landet – däribland Umeälvens nedre lopp – har förklarats som ”otjänlig till människoföda”, kom säkert som en chock för många av oss. Visserligen har vi varit förberedda genom den diskussion som pågått sedan länge om den fortskridande nedsmutsningen av våra vatten och våra miljöer. Men vi hade ändå inte trott, att detta hot skulle så snabbt ta fast form och ingripa i vårt vardagliga liv.”

Det här var mitt under den stora, yrvakna kvicksilverdebatten på 1960-talet, med Rachel Carsons miljöpolitiska ögonöppnare ”Tyst vår” som betydelsefull klangbotten. Godtrogenheten och omisstänksamheten framstår i efterhand, konstaterade Balgård ödmjukt, som ”svårförklarlig”.

Men han, och VK som frisinnad tidning, hörde ändå till dem som väldigt tidigt hade börjat uppmärksamma och diskutera problemen som fanns och hoten som tornade upp sig.

Två år tidigare hade Balgård i en ledare skrivit om att ”kvicksilverdöden” snabbt måste ”leda till praktiska motåtgärder”, och hur en ”sorglös välståndsexploatering” som tagits ut i förskott på många och områden och på ett ödesdigert sätt nu skulle betalas.

Han hörde också till dem som fortsatte att, sakligt, initierat och konstruktivt, diskutera miljöfrågor även när de inte stod i centrum för debatt och rubriker. Just den integriteten, att hålla fast vid principer och perspektiv, oavsett tillfälliga trender och vindar, skapade en trovärdighet som gick djupare än dagsdebattens ytliga mätinstrument kunde registrera då eller klickstaplarna skulle kunna registrera i dag.

Matts Balgård beskrev det alltså redan 1965 som en avgörande utmaning för demokratin, att visa sig mogen ett långsiktigt ansvarstagande för miljön och att förmå prioritera sådana uppoffringar framför ”projekt och krav, som kan förväntas ge snabb och direkt utdelning i ena eller andra avseendet för stora grupper av medborgare.”

”Det blir”, avslutade han, och senare generationer ryser ångestfullt och med dåligt samvete, ”bara dyrare om vi väntar.”

***

Miljöengagemanget, för vattendragen, skogarna, bergrunderna, luften och åkrarna, har alltid präglat och fördjupat det i vid mening västerbottniska frisinne som VK varit en del av och en röst för.

Matts Balgårds och andras eftertänksamma texter, granskningar och reportageresor under 1900-talet och det tidiga 2000-talet, här på ledarsidan, på nyhetsplats och på kultursidan, om det vi i dag kallar ett hållbart samhälle byggt på försiktighetsprincipen, lokalt som globalt, hör till den här tidningens bästa arv och förpliktelser.

I den andan redigeras VK vidare, med läsarna runt om i länets bygder som aktiva pådrivare.

Därför är det en självklarhet för mig, att beteckna omställningen till ett för klimatet och miljön hållbart samhälle, en förnyelsebar ekonomi, där 2000-talets välstånd och framsteg inte tas ut i förskott och på ett för de ekologiska systemen ödesdigert sätt, som det här valets viktigaste, övergripande, liberala fråga.

I den prövningen flyter nästan allting in, från alla andra politiska områden. Går det inte att åstadkomma något där, bleknar resten i jämförelse.

Och det vore hyckleri att försöka låtsas som om klimatomställningen inte skulle tvinga fram impopulära och jobbiga prioriteringar. Vissa beteenden som vi vant oss vid och vet är bekväma, vissa inslag i våra livsstilar, våra resvanor, vår resurs- och energianvändning och våra konsumtionsmönster, måste bli dyrare eller avskaffas. Miljöskadliga genvägar till välstånd och ekonomisk utveckling måste stängas. Förnyelsebara alternativ måste främjas.

Klimatfrågan kan bara, det är min övertygelse, lösas genom en kraftsamling av forskning, ny teknik, innovationer och framstegsanda, via globala avtal, i en blandning av tvingande lagstiftning, ekonomiska styrmedel, politiska regleringar, effektiva marknadskrafter och upplyst, opinionsbildande konsumentmakt.

Det måste ske i en stämning av lust och konstruktiv vilja, som ett generationsprojekt, som vår tids stora prövning.

Men definitionen av framsteg och utveckling, måste förändras på 2000-talet, och vidgas till att omfatta den ekologiska dimensionen. Ingen ska inbilla sig att det klimathot människan skapat kan lösas utan en omställning som kommer att bli märkbar i många avseenden.

Och det kommer, som Matts Balgård skrev, att bli dyrare ju längre vi väntar.

***

Det betyder inte att svaren eller lösningarna på klimatfrågan är givna, enkla, självklara. Det är de inte.

Klimathotet är alldeles för reellt, svårt, komplicerat, allvarligt och långsiktigt för att få exploateras av dem som låter sig gripas av varje ny debatttrend och gärna tar ton när det är på modet, men inte syns av efteråt när det krångliga, otacksamma vardagsarbetet med otaliga målkonflikter och följdfrågor tar vid.

Klimatengagemanget måste göras djupare, mer konstruktivt och ärligare än så.

De som blir kvar i en sakfråga eller ett arbete är vanligtvis de som fanns där med kunskaper, uppoffringar, aktiviteter och engagemang i frågan redan innan, när andra tittade bort. Plus några som på allvar gripits av viljan att lösa och förstå en problematik på djupet.

Hoppet står inte till en massa rubriker och medieutbrott i juli, glömda igen till november, utan till de otaliga, mödosamma, ödmjuka initiativ som tas inom kommuner, branscher, företag, föreningar, organisationer och lärosäten för att i det lilla och lokala bidra till en omställning som sedan kan fungera som förebild för andra runt om i världen.

Klimatarbetet håller på att få upp farten. Fler och fler ansluter sig, byter perspektiv, tänker om, gör nya prioriteringar och lyssnar till erfarenheter från goda exempel. Ett bildningsarbete pågår. En teknikutveckling sker. Förslag på politiska styrmedel förfinas. De processerna har inget behov av bylines och invektiv i offentligheten, men de skapar något bestående.

Ett annat vanligt fenomen är att klimatfrågan används som svepskäl att propagera för gamla, redan sedan länge existerande dogmer. Socialister ser klimathotet som ett skäl till återinförd planekonomi. Liberaler ser klimathotet som ett skäl till mer klassisk marknadsekonomi. Miljöpartister vill gärna framställa klimathotet som ett skäl till mer av 80-talistisk miljöpartism (och så glömmer man bort sitt gamla EU-motstånd).

Men klimathotet ger ingen ideologi och inget parti rätt, utan ställer alla inför svåra dilemman, inför samvetsfrågor där gamla sanningar och ställningstaganden måste omprövas.

Ett eget, personligt exempel: Är inte klimatfrågan så akut, att kärnkraften måste accepteras som en rationell övergångslösning under längre tid än många av oss varit villiga att acceptera? Inte nödvändigtvis. Men för mig som kärnkraftsmotståndare är energiomställningen och kärnkraftens vara eller inte vara, en av de där jobbigt svåra målkonflikterna, som inte går att blunda för.

Och måste inte en kärnkraftsmotståndare i så fall fullt ut bejaka exempelvis en massiv utbyggnad av vindkraften, även där det råder lokalt motstånd?

Blir verkligen mer eldrivna transporter en vinst för klimatet, när elproduktionen måste ökas utan att de förnyelsebara alternativen räcker till?

Givet att socialistisk planekonomi alltid lett till miljökatastrofer och marknadsekonomin inte fungerat tillräckligt självreglerande, hur ska balansen mellan styrning, planering, tvång, subventioner, frihet och incitament se ut?

Hur ska globala miljöåtgärder kunna genomföras och gemensamma standarder förankras i en värld full av auktoritära, destruktiva, konfliktdrivna regimer? Hur kan beslutsfattare inom politik och näringsliv undvika att investera tungt i populära symbolprojekt som ger snabba gillanden, men efterhand visar sig vara ineffektiva och irrationella ur ett klimatperspektiv?

Klimatfrågan måste få svar som delvis befinner sig bortom klassiska ideologier, med de bästa inslagen från många. Den är av ett nytt slag. Om den ska kunna lösas, måste de största insatserna göras och de ärligaste diskussionerna föras där frågan är som mest präglad av jävliga målkonflikter.

***

Klimatdebatten behöver därför inte fler plakat, ytterligare t-shirtslogans, kändiskonserter eller tusen, snarlika offentliga ångestbekännelser till. Sådant som snarare tycks vilja profitera på en rädsla och ett stämningsläge, än ta sig an konkreta problem.

Åtminstone är det inte det som behövs i första hand.

Ska man ge något enda råd till de unga som vill göra betydelsefulla, avgörande insatser för klimatet – bidra med faktiska lösningar i en värld av munväder – är det istället att plugga biologi, fysik, kemi, ekonomi och samhällskunskap så mycket de orkar.

Omsätta engagemanget i kunskaper, insikter och expertis. Bemöda sig mer om att förstå svåra problem som leder till skogen, åkern, vattnen, bergen och energikällorna, än att lära in enkla slagord som leder till spalter och tv-soffor. Ta sig an alla de krångliga målkonflikter andra blundar för när det blir jobbigt och onelinern inte längre hjälper.

Och sedan ge sig in i politiken, ut i näringsliv eller organisationer, vidare till universitet och forskningscentrum – och förändra världen, skapa det hållbara samhället, förverkliga den förnyelsebara ekonomin, på riktigt.

***************

Det här är sjunde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De sex första delarna finns att läsa här:

Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet.

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>