Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Jag får ibland frågan varför jag inte talar om med hög röst vilka jag tycker att man ska rösta på. Mitt svar brukar lyda att ingenting i VK:s historia eller nutid tyder på att våra läsare önskar att bli skrivna på näsan. De kan tänka själva, och vill hellre få stimulans och inspel för det tankearbetet än tvärsäkerhet, och det är en ödmjuk nåd att så skriva i sådan anda.

Men för trogna läsare som undrat, kommer här några av mina personliga utgångspunkter, min klangbotten, inför valet 2018. Så här ser jag på saken.

***

Ända sedan jag blev politiskt intresserad i tonåren, har min utgångspunkt alltid varit en tro på det marknadsekonomiska välfärdssamhället. På kombinationen av privat företagande, konsumentmakt, ekonomisk liberalism, starka, jämbördiga, förhandlande parter på arbetsmarknaden och generella, statliga trygghetssystem. Inom ramen för en demokrati, med rättsstat och individuella mänskliga rättigheter, där inga kollektiva kategorier, inga ideologiska, geografiska, könsbaserade, religiösa, etniska eller andra svepskäl accepteras som ursäkt för förtryck och övergrepp av en enskild människa

Om jag tillämpar John Rawls resonemang om ”okunnighetens slöja” – alltså frågan hur skulle du utforma samhället om du inte visste i förväg vilken position du kommer att få i det, inte vilket kön, vilken familj, vilkens bostadsort, vilken ekonomi, vilken etnicitet eller vilken utbildning du får? – blir det mitt svar: Då skulle jag välja det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället.

Genom liberal ekonomi, frihandel och goda villkor för företagare skapas jobb, resurser och skatteintäkter som gör det möjligt att besluta om viktiga, politiska reformer för vård, socialförsäkringar, utbildning, miljö, kultur och statliga investeringar i infrastruktur och avgörande samhällsservice.

Genom den generella välfärden, och en välorganiserad arbetskraft, skapas en social sammanhållning och trygghet för de många, bortom gamla privilegier, familjeband, förmögenheter och välgörenhet, som inte bara handlar om rättfärdighet, utan också får marknadsekonomin att fungera mycket bättre.

Men även inom den ramen finns fortfarande ett gigantiskt utrymme för konflikter, vägval, prioriteringar och diskussioner om vilka medel som leder till vilka mål, var en tyngdpunkt ska ligga och vad som borde stå högst på agendan.

Så jag tar chansen, som illustration av hur komplicerat det nog är för de flesta av oss, att räkna upp några andra av mina godtyckliga käpphästar, huller och buller, i olika sakfrågor. Here we go:

***

Återupprätta LSS och den personliga assistansen. Öka insatserna mot psykisk ohälsa.

Inse att framtidens vård och omsorg, i en ny demografisk verklighet, kommer att kräva långt fler aktörer och investerare, även privata. Släpp fixeringen vid vinster i välfärden, fokusera på stränga kvalitetskrav istället och välkomna om fler privata aktörer öppnar upp verksamheter. De kommer att behövas.

Ge en generell amnesti till de ensamkommande som debatten handlat om under så lång tid. Återgå till den tidigare, generösare asyl- och migrationspolitiken. Underlätta för arbetskraftsinvandring. Nej till förbud mot tiggeri.

Sänk marginalskatterna, höj miljöskatterna, sänk skatterna på arbete, återinför fastighetsskatten, sänk bolagsskatten, höj momsen, avveckla ränteavdragen. Röj upp i onödig byråkrati och påstridiga regelverk som plågar småföretagare inom olika branscher.

Bekämpa hedersförtrycket hårdare, utan skygglappar. Öka polisresurserna i utsatta förorter och utvidga insatserna mot alla former av gängkriminalitet.

Möjliggör för regionala skattebaser och se till att hela den svenska landsbygden får tillgång till konkurrenskraftigt bredband, nedgrävd fiber och framtida 5G-nät. Nej till fortsatt centralisering av service och insitutioner.

Sverige bör hålla sig utanför Nato, men återupprusta det egna försvaret.

Erkänn att den svenska ekonomin är skadligt beroende av en extremt svag krona och en på sikt ohållbar stimulanspolitik, och tala klarspråk med väljarna om de problem som hotar.

Reformera och frigör upphovsrättslagstiftningen så att den passar för kunskapsdelning i det nya, förhoppningsvis fortsatt fria informationssamhället. Säg nej till ökad övervakning och avlyssning av digitala och fysiska miljöer. Ge Edward Snowden asyl i Sverige. Upprätthåll konkurrensen i det digitala samhället och krök inte rygg inför jättebolag som Google, Facebook och Amazon.

Ge inte efter för nationalismen, fördjupa det svenska engagemanget inom EU, stärk det nordiska samarbetet.

Stärk public service genom att strama åt uppdraget, betona kvalitetskraven, lägga ner program eller kanaler som passar bättre på den privata sidan och prioritera kvalificerad samhällsjournalistik, kultur och drama.

Säg nej till den reaktionära identitetspolitik som sprider sig inom kulturella och akademiska miljöer.

Avskaffa monarkin. Lägg ner landstingsnivån och för över ansvaret för akut- och specialistvården till staten och ansvaret för primärvården till kommunerna. Återinför, i väntan på det, kömiljarden för kortare vårdköer.

Individualisera föräldraförsäkringen, eller utöka de s.k. pappamånaderna, för att bryta ner könsstrukturer och öka jämställdheten, men med ett flexibelt utrymme även för andra former än kärnfamiljen.

Sälj fler statliga bolag och minska antalet statliga myndigheter. Nej till studieavgifter för utländska studenter. Utöka de svenska insatserna för miljön i Arktis.

Låt feminism och genusperspektiv vara en självklarhet i alla utbildningssammanhang. Gör moderna språk obligatoriska i skolan. Öppna upp läraryrket, återge det status, höj lärarlönerna och betona plugg- och kunskapsskolans betydelse för jämlikhet.

Värna den svenska modellen på arbetsmarknaden där förhandlingar mellan arbetsgivare och fack ligger till grund för lönebildning, regelverk och avtal, hellre än att staten börjar lägga sig i.

Säg nej till snusförbud på arbetsplatser, hälsoövervakning, enkätsnokande och andra uttryck för de små stegens tyranni mot den privata integriteten.

Börja omställningen av system, skattebaser och regelverk i god tid inför de förändringar som väntar när digitalisering och automatisering slår igenom fullt ut på arbetsmarknaden.

Upprätthåll höga krav vid antagningar till polisutbildningen. Värna den svenska alkoholpolitiken. Men tillsätt en bred och seriös utredning som får fundera på om den svenska narkotikapolitiken nått vägs ände.

Se över reglerna kring företagsrekonstruktioner och konkurser så att viktiga erfarenheter även från misslyckanden kan tas till vara i en andra chans för entreprenörer.

Alla utrikespolitik och biståndspolitik ska ha demokrati och mänskliga rättigheter som första utgångspunkt. Ingen vapenexport till diktaturer.

***

Det spretar, och det är meningen. Listan skulle kunna göras dubbelt så lång, och ändå spreta lika mycket. Jag har goda vänner och uppskattade förebilder som tycker olika i en massa av dessa frågor, och som det är en njutning att lyssna till. Allt annat vore ju ett kval. Och mina personliga favoritdebattörer, de jag läser först varje morgon, är sällan personer som tycker precis som jag, utan sådana hos vilka integritet, konsekvens, oberoende, självständighet, bildningstörst, nyfikenhet, egensinne, humanism och intellektuell hederlighet står i centrum, mer än korrekthet och rätlinjighet.

De som vägrar att gå i ledband och följa strömmen, är så mycket mer tillförlitliga när det blåser upp till storm, än dem vars åsikter och analyser inte går att skilja från hundratals andra inlägg samma vecka. Så ta för guds skull inte detta som ett försök till anvisning. Ni vet säkert bättre än jag.

Men för mig hänger alltså marknadsekonomi, miljö och välfärd, frihet, hållbarhet och solidaritet – att resurser skapas och hur resurser används – ihop. De förutsätter och förstärker varandra. Det jag spanar efter när valet närmar sig är politiska alternativ som vill bygga vidare på den historiska erfarenheten, den helheten – och som inser att klimatet, nödvändigheten av att ställa om till en förnyelsebar ekonomisk utveckling, tillkommit som en av vår tids ödesfrågor.

Revolutionärer och omstörtare, de som bygger sin retorik på att förakta och diskvalificera andra, tycker att det är ett tråkigt sätt att se på samhället. De himlar med ögonen och hånler gärna åt allt som luktar mittenpolitik.

Men tråkighet, sans, ansvarstagande och eftertanke är en underskattad kvalitet hos demokratiska företrädare. Tråkigheten förtjänar stöd, när nivån på debatten sjunker i den gemensamma jakten på några sekunder i de sociala mediernas strålkastarljus.

När hoten mot demokratin växer, nyauktoritära rörelser vinner mark, företrädare för historiens värsta ideologier marscherar gatorna upp och ner på nytt, våldsromantik, förföljelser och trakasserier sprider som metod i samhällsdebatten och avhumaniseringen av oliktänkande och minoriteter tilltar, då är det inte läge att underminera hela den gamla grunden för demokratin, välståndet, friheten och den sociala sammanhållningen.

Sverige har under efterkrigstiden, trots fel, brister, orättvisor och ofriheter som funnits, i huvudsak byggt på de principerna. Till det har många bidragit, i olika läger. Inför det kan man känna en tacksamhet som sträcker sig hela vägen från socialdemokraterna till moderaterna. Jag hoppas att det förblir så, att goda krafter tar ett ansvar när det gäller, trots valrörelsens betänkliga inslag av smutskampanjer och medvetna lögner. Det får för min del gärna ske i form av ett blocköverskridande samarbete med starka liberala och gröna inslag.

Det här är sannerligen inga vanliga tider. Mycket som vi tar för givet kan börja gå förlorat i hets, aggressiva motsättningar, antiliberalism och frasradikalism. Det är farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter.