Yes minister, och en livsetik att grubbla över

Han hade bara fem dagar kvar att leva när intervjun sändes i BBC på hösten 1995. Hans ansikte var svårt förändrat och angripet, håret borta. Ögonen glänste i ett milt, sorgset, nästan ursäktande vemod. Den bräckliga rösten fick kämpa, men bars upp av en värme och något eftersinnande i uttrycket.

Folkkäre, sympatiske, brittiske skådespelaren Paul Eddington, hyllad världen över för sin roll som politikern Jim Hacker i tv-serien Yes Minister (1980-1988), visste förstås där han satt i studion att han befann sig i slutfasen av en allvarlig, långvarig, dödlig hudcancer. Och publiken kunde på ett smärtsamt sätt se att det tidningarna rapporterat om var sant.

Paul Eddington accepterade sitt öde i tro och ödmjukhet inför tillvaron, med öppna ögon. Men utan – det betonade han i intervjun – något särskilt mod. ”Människor är vänliga nog att säga hela tiden att jag är så modig. Men jag är inte ett dugg modig. Jag önskar verkligen innerligt att jag inte hade det här problemet, men eftersom jag har det finns det inget annat val än att säga: ja, jag har det.”

Efteråt har hans hustru berättat i en dokumentär hur grymt hon tyckte det var att han, som skådespelare, skulle drabbas i just ansiktet av cancern.

Och så fick han frågan, hur han ville bli ihågkommen. Många som sett intervjun, har blivit gripna av hans svar. Jag tycker att det han formulerade, med slutet bara dagar bort, är så tänkvärt, insiktsfullt, resignerat, starkt, trösterikt och svårsmält på samma gång:

”En journalist frågade mig vid ett tillfälle”, sa han, ”vilken gravskrift jag skulle vilja få och jag svarade att jag tror att jag skulle vilja att den löd, ”Han åsamkade väldigt lite skada”. Och det är inte lätt. De flesta människor, tycks det mig, orsakar ganska mycket skada. Om jag kan bli ihågkommen för att åsamkat väldigt lite, skulle jag vara nöjd.”

Är det en alltför passiv livsetik, på vilken ett samhälle, eller en gemenskap, inte i längden kan byggas? En hållning ur vilket det skapande, älskande och kämpande, som förändrar världen, inte kan växa?

Eller gav Paul Eddington röst åt en långt djupare sanning, om vilken som borde vara vår första uppgift, i en acceptans av hur historien sett ut och samtiden ser ut? En levnadsregel för dem som är mer rädda för vad människor gör när de blir upphetsade och rusar åstad, än för vad som händer när människor försöker lämna varandra någorlunda i fred?

***

För egen del har jag närmat mig en liknande hållning på senare år. I takt med att ungdomlig optimism övergått i cynism inför egna misslyckanden, historiens upprepningar och människans natur. När insikten mognat hur svårt det är att vara en god person och hur sällan stora ansträngning leder till vad man hoppades på – eftersom de flesta av oss är så trötta, trevande, ofullständiga och bristfälliga.

Då växer känslan: Om man bärs till graven ihågkommen av sin omgivning för att inte ha ställt till alltför mycket elände, inte ha gjort världen sämre, åtminstone ha försökt undvika att rusa med när destruktiva instinkter hotat, kanske det får anses vara ett liv att försona sig med.

Och att den stilla, lågmälda vänskapen och vilan efter nederlagen – då illusioner, övermod, orealistiska drömmar, hävdelsebegär, självrättfärdighet och arrogans äntligen fallit av – är livets vackraste.

Som när Djävulen och Gud till slut sitter sida vid sida, som trognaste vänner, en blodröd kväll i den vackra underjorden, i Mare Kandres berättelse:

”Sådana kvällar i underjorden var det förstås svårt att inte i tankarna återvända till det förflutna./ Att inte minnas den gamla världen och barndomens stunder, då man ensam sprungit omkring i den mörka världsskogen och sökt människornas gemenskap men bara blivit hatad, bortjagad och förföljd,/ och ensam och uppblåst,/ men innerst inne fylld av en ödslighet stor som universum självt, vandrat omkring på sin äng och oförtrutet,/ i brist på annan sysselsättning,/ för att döva sin egen hemska inre tomhet,/ slagit den levande, köttsliga, älskande människan i huvudet med en spira av guld”.

***

Ändå kommer jag inte ifrån oron, att det är för passivt, för pessimistiskt, för resignerat trots allt, att enbart utgå från en önskan att undvika göra skada. Vad händer då med den aktiva, goda handlingen som vill förbättra och förändra situationer där människor far och behandlas illa? Som försöker forma en ny verklighet?

Medmänskligheten behöver bägge: Den realistiska instinkten att det viktigaste först och främst är att låta bli att åsamka andra skada, direkt eller indirekt. Och det aktiva, drömmande, djärva ställningstagandet, i kritiska lägen, för en bättre värld och, i någon mån, en ädlare människa.

Under ett valår pendlar jag mellan de två hållningarna. Jag känner mig tryggast, när båda är närvarande, som påminnelser om varandras villfarelser.

Eller som Evmaios säger i Eyvind Johnsons Strändernas svall:

”Att beror på om mänskorna har lärt av gudarna: Eller om de har lärt av sin erfarenhet, av jordens, ytans liv, av smärtan, av krigen. Har de lärt av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel i stället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning. Om tusen år eller tvåtusen eller tretusen kommer kanske mänskans rike. (…)

Jag drömmer, jag gissar. Det är bara gudarna som kan se in i framtiden. Men jag kan gissa att mänskorna tvingas försöka lösa sina problem åt det mänskliga hållet. Om tusen år. Kanske förr, kanske senare. Om Odyssevs kommer tillbaka och gör det han måste så får han inte glömma mänskoerfarenheterna.”

***

Ofta önskar man att politiken och debatten skulle tonas ner, dämpas, kylas av, på ett sätt som erkänner människans svagheter och historiens erfarenheter, så att långtgående beslut åtminstone inte riskerar att ställa till mer elände och göra ont värre.

Men ibland inser man att det inte räcker. Ibland väller längtan efter större ambitioner och konstruktiva, gestaltande målsättningar i politiken fram.

Och så pendlar det igen, mellan ivern och eftertanken, aktivismen och varsamheten, språnget och självtvivlet. Låt det pendla.

***

(Yes Minister, med Sir Humphreys och Jim Hackers bataljer på departementet, briljant gestaltade av Nigel Hawthorne och Paul Eddington, är för övrigt inte bara en knivskarp och fortsatt aktuell studie av förhållandet mellan politiker och tjänstemän, utan helt enkelt den bästa politiska sitcom som någonsin gjorts.

Jag minns från barndomen hur min pappa brukade skratta högt och hjärtligt när avsnitten sändes i svensk tv, och hur han senare beställde serien på videoband. Dem har jag nu i min ägo, och kan inte inte sluta titta. Och jag tror att de unga, som den här hösten formas av sin första valrörelse, kommer att upptäcka, känna igen sig i och älska den också.)

****************************

Det här är åttonde delen i serien ”I bakvattnet inför valet 2018″. De sju första krönikorna går att läsa här:

Klimatfrågan är valets viktigaste och svåraste

Sveriges kluvna förhållande till grunden för välståndet.

Sätt stopp för missbruket av kulturpolitiken

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågor

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke

En Don Quijote som tror eller en Hamlet som tvivlar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>