Framtiden för Arktis en ödesfråga

Av , , Bli först att kommentera 3

För en dryg vecka sedan korsade för första gången ett kommersiellt containerfartyg den så kallade nordostpassagen i Arktis, från Berings sund invid Alaska, längs den ryska ishavskusten västerut, genom Norra ishavet, för vidare färd ned till Norska havet.

Den historiska lasten bestod av elektroniska apparater från Sydkorea, och av rysk fisk. Moderna, globala exportprodukter och traditionella, regionala handelsvaror ur havet. Fraktade längs en rutt som under århundraden laddats av ekonomiska, vetenskapliga, industriella, militära, och politiska intressen.

Och det krävdes ännu hösten 2018 sällskap och hjälp av en atomdriven isbrytare, tillhandahållen av Ryssland, för att passagen skulle gå att riskera.

Den 23 augusti lade det danska skeppet Venta Maersk ut från Vladivostok vid Rysslands östra spets, åkte söderut till staden Busan i Sydkorea för ytterligare laddning och tog därefter kurs mot Norra ishavet.

För några dagar sedan, efter en resa utan allvarliga incidenter, lade det som planerat an i tyska Bremenhaven. I går nådde det slutmålet Sankt Petersburg, med en färd genom odramatiska Östersjön, som epilog. Många epokers förväntningar, drömmar, spänningar och faror flöt samman i dess kölvatten, på vägen från Vladivostok till staden med de vita nätterna.

Kommersiella transporter från Asien till Europa, via Arktis i norr – ännu är det inte konkurrenskraftigt och lönsamt, ännu har inte klimatförändringarna gått tillräckligt långt, isarna inte smält nog mycket, för att förutsättningarna ska anses ekonomiskt gynnsamma i jämförelse med rutten via Suezkanalen.

Venta Maerks pionjärtur var därför mer ett text än en början på snar reguljär trafik. Men snart lär det ändå vara mer vana än jättenyhet, att åtminstone mindre containerfartyg tar den vägen, och vimlar med militära och andra ekonomiska aktörer på uppdrag i regionen.

Och det är inte mycket att jubla åt. Tvärtom.

För den utvecklingen, i klimatförändringens spår, innebär långt större ekologiska och politiska risker – i jakten på territoriell kontroll över och exploatering av resurser som gas, olja, fisk och mineraler – än möjligheterna till snabbare frakter, som i sig genom utsläpp och olycksrisker i känsliga områden kan få en allvarlig miljöpåverkan, borde få motivera.

Arktis framtid är en fråga i debatten där klimat, miljö, mänskliga rättigheter, säkerhetspolitik och ekonomiska intressen tumlar runt på ett ibland svåröverblickbart sätt. Det märks i uttalanden och dokument, hur svårt länder i och kring regionen har att prioritera rätt, eller tror på möjligheten att få gehör för sådana prioriteringar, och sätta klimat-, samlevnads- och rättighetsfrågorna före säkerhetspolitiska och industriella kraftmätningar.

Klimatförändringarna i Arktis, till vilket både Västerbotten och Norrbotten räknas, får globala följdverkningar. Och arbetet på att kartlägga och motverka det försvåras när stormakter försöker ta kontrollen utifrån helt andra utgångspunkter.

Inte minst Umeå universitet, som har lyft fram det arktiska forskningsperspektivet de senaste åren, kan spela en viktig roll för att hjälpa oss förstå bättre, hur det arbetet ändå kan föras framöver på olika nivåer.

***

Så drog ett skepp förbi, genom vidderna, med ett nytt slags uppdrag, nya förhoppningar, nya goda motiv, nya baktankar, nya lögner, nya intressen, med ny prestige och nytt övermod gömt i en komplicerad ideologisk last, som om allt vore möjligt.

Polartrakternas många minnen, som är vana att få slumra ostörda, men ser varje besökare, lär ha vaknat till liv och förundrats, kanske både häpnat, känt beundran och ryst över vad som går att göra, vad som går att korsa, i det nya århundradet.

Märkliga resor äger rum fortfarande i den här världen. Bara det är ett faktum att stanna till vid en sekund, om man begrundar skillnaden mellan att färdas digitalt och fysiskt.

Men som alltid, gäller det att inte förblindas enbart av äventyret, utan läsa det finstilta och se maktförhållandena bakom.

Nordostpassagen är en gammal vision, i längtan och oro, längs vilken upptäcksresande och urfolk gett sig ut, frusit, drömt och riskerat sina liv. För överlevnaden, nyfikenheten, vetenskapen, penningen, makten, äran, egot, erövringen, eller odödligheten. Kanske alltihop samtidigt, i en del fall. Länge var de hjältarna framför andra, de som sökte polerna. I synnerhet de som angav huvudsakligen vetenskapliga motiv.

Arktis, framtidslandet, som Adolf Erik Nordenskiöld kallade det, har bevarat sin förmåga att fånga, fascinera och nästan hypnotisera. Eller som Torgny Segerstedt skrev när Andrée-expeditionens sista läger, resterna och liken, hittades på Vitön 1930:

”Vad skulle det nu tjäna till? Ja, vad tjänar det till att med tänd fackla tränga in i mörkret, när stormen kan släcka den? Så ha de spanare, som utforskat framtidens i dunkel höljda nejder, den ene efter andre med livet fått plikta för sin oförvägenhet. Men hur tätt än mörkret slutit sig om dem, ha de för eftervärlden stått där och lyst med sina storsläckta facklor över den väg, den har att gå. Mänskligheten får på alla livets områden söka sig fram. De nya vägarna måste prövas för att deras brister må kunna utrönas och avhjälpas. Mänskligheten skulle ingenstans komma, om den icke gåve sig i kast med uppgifter, som äro över förmågan.”

***

Någonting i det där väcker evig lust och inspiration. Det är bara att erkänna, i den andan måste det ske. Men 2000-talets pionjärer och framstegshjältar, i Arktis, blir de som inom forskning, civilsamhälle, politik och näringsliv hjälper till att identifiera miljöfarorna, ser rättighetsfrågorna, kämpar för vettigare prioriteringar, räddar det som räddas kan och hittar klimatlösningar för en hållbarare utveckling i Arktis hotade miljöer.

***

En krönika på liknande tema:

Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Bli först att kommentera

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Av , , Bli först att kommentera 6

Skippa låtsasspelet: inled seriösa samtal från början eller gå direkt till extraval. Det här är en skiss till ett blocköverskridande samarbete som åtminstone borde bli föremål för en ärlig diskussion. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Bevare oss för det låtsasspel som nu hotar när talmannen ska inleda sonderingar med riksdagspartiernas ledare. Bevare oss för fler upphetsade partister på sociala medier. Bevare oss för fler rubriker om ”hemliga planer” i tidningar och tv som inte har något nytt att rapportera. Bevare oss för fler kändisar som fläckar ner hela sina anseenden med andfådda plattityder för några likes till. Bevare oss för det slött förutsägbara. Bevare oss för det tvångsmässigt konträra. Bevara oss för staplarna som visar att om man häller ner allt i en enda röra och tittar jävligt noga, så består riksdagen av sensationella hundra procent.

Bevare oss, please, för fler sådana här ledare.

Gör alla en tjänst och snabbspola förbi den närmaste veckans fortsatta och i växande utsträckning meningslösa kamp om hur valresultatet ska tolkas. Den kampen triggar partiernas sämsta instinkter och värsta nätpropagandister, låser fast positioner, vilseleder medborgarna och fördummar en redan minst sagt tröttsam eftervalsdebatt. Den lurar oss i medierna att fokusera på fel saker. Den skapar en allmän trötthet inför politiken som fenomen.

Den närmaste veckan blir en bugg i systemet. Svep undan, scrolla ner, klicka fram, hoppa vidare.

Inget vettigt kommer att komma ur detta förrän både socialdemokraterna och allianspartierna – och deras offentliga stödtrupper – är redo att erkänna att de, på olika sätt, företrädde regeringsalternativ i valrörelsen som inte fick väljarnas stöd. Hur länge ska det ta?

Det parlamentariska läget kräver nya samarbetsformer, och de kommer att kännas ovana, rymma osäkerhet och innebära politiska risktaganden. Mycket står på spel. Det är inte likgiltigt vilken väg partierna väljer – tvärtom, det går att tala om ett ödesval med långsiktiga konsekvenser. Här riskerar många att trampa snett.

Men det finns i den här riksdagen inget rödgrönt alternativ och det blir ingen alliansregering. Hur trumpet och förnärmat ni än glor på varandra: Ingen vann något regeringsuppdrag.

Det finns inget rödgrönt alternativ och det blir ingen alliansregering.

Säg det rakt ut, säg som det är, så kommer ni att känna er mycket bättre. Sjung det, om det hjälper. Vissla Johanna. Medge det uppenbara, innan talmansrundan börjar. Och ta sedan ansvar för den parlamentariska situation som råder eller be väljarna om en ny.

Det senare vore visserligen ett demokratiskt otyg. Att tvinga fram extraval för att etablissemanget är missnöjt med medborgarna är ett stötande beteende. Men om det är dit vi är på väg, om ni inte klarar av att hantera de här förutsättningarna, dra i så fall inte ut på processen. Dröj inte kvar i de tomma ritualernas ödeland. När anden väl är ur flaskan: ge seriösa samtal chansen på allvar och från början, eller gå direkt till extraval.

***

Jag hör för egen del till dem som sedan sex-sju år tillbaka gång på gång hävdat (tjatat till leda om) att en blocköverskridande lösning där liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv (i partipolitiska termer: L, C, S och Mp) får chansen att mötas i en reformregering vore det, givet de utmaningar, frågor, spänningar och problem som det svenska samhället står inför, bästa politiska alternativet inför det kommande decenniet. Det har för mig inte varit en nödlösning i värsta fall, utan ett förstahandsalternativ.

En historisk möjlighet att föra svensk inrikespolitik och samhällsutveckling in i ett nytt, konstruktivt skede.

En lösning som knyter an till de bästa, demokratiska traditionerna i Sverige, ger förutsättningar för en seriös ekonomisk politik med inriktning på jobb och företagande, skapar långsiktig uppslutning kring den generella välfärdspolitiken, tar ansvar för klimatfrågan, testar en grön-liberal kontaktyta med frihetlig potential i en tid av auktoritära strömningar och håller ytterkanterna borta från regeringsmakt, samtidigt som det finns kvar en stark anständig både konservativ och vänstersocialistisk opposition.

Jämfört med de flesta tänkbara alternativ, anser jag att det förslaget till nytt regeringsunderlag, fortsatt vore det mest ansvarsfulla och konstruktiva.

Ingen kan påstå att den idén fick särskilt stort stöd i det här valet heller. Ingen gick till val på den, alla har försökt att undvika den in i det sista och den skulle i nuvarande stämningsläge kräva stort politiskt mod från alla inblandade.

Men det är en av de tänkbara regeringskoalitioner som åtminstone fortfarande förekommer i spekulationerna och skulle kunna fungera parlamentariskt under mandatperioden. Halmstrået finns kvar där, att greppa. Och sådant gillar vi liberala ledarskribenter – att vifta efter halmstrån alltså…

Så en sista pitch, från mitt liberala, frisinnade håll, om hur en uppgörelse mellan S, C, L och Mp skulle kunna se ut i sina grunddrag. En ofullständig, grov skiss till ett givande och tagande, när det gäller en del betydelsefulla ministerposter, politiskt innehåll och parlamentariska strategier.

Alla får bita i det sura äpplet på några punkter. Alla får triumfera ibland. Det kallas för att kompromissa. Och de frågor som känns olösliga är nog inte fler till antalet än de skulle vara inom en alliansregering eller en rödgrön regering.

***

Socialdemokraterna får behålla statsministerposten, försvarsdepartementet och socialdepartementet.

Centerpartiet får ta hand om finansdepartementet, näringspolitiken (med uppdrag att på allvar börja avveckla myndigheternas regeltrakasserier mot småföretagare) och landsbygdspolitiken.

Liberalerna får skol- och utbildningsfrågorna, integritetspolitiken och utrikesdepartementet (inklusive EU-ministerposten).

Miljöpartiet får fortsatt ansvar för klimat- och miljöfrågorna, och får behålla kulturministerposten (under löfte att hålla identitetspolitikens reaktionärer borta den här gången).

Socialdemokraterna kan trösta sig med att de brutit upp alliansen. Centerpartiet och liberalerna kan trösta sig med att de tvingat S och Mp att vända sig och bekänna färg i liberal riktning istället för åt vänstersocialistiskt håll, vilket borde anses ha ett viktigt strategiskt värde för liberaler. Och miljöpartiet kan trösta sig med att de finns kvar vid makten, med stort inflytande, när klimatfrågan går in i en avgörande fas.

Skattepolitiken reformeras brett och långsiktigt, med som exempel grön skatteväxling, sänkta marginalskatter, höjda miljöskatter, avskaffad värnskatt, nyinförd fastighetsskatt, sänkt bolagsskatt och mer enhetliga regler för moms och avdrag, inklusive avvecklade ränteavdrag.

Klimatpolitiken fullföljer de åtaganden som klimatlagen anger, ökar åtagandena ytterligare och regeringen tar entydig ställning för vikten av att Sverige går före i en nödvändig omställning. Flygskatten får vara kvar, men Mp går som kompensation med på att inte låta Södermalm vara norm när landsbygden söker förklara hur verkligheten utanför Stockholm ser ut.

En stor satsning på polisen och rättsväsendet genomförs – genom nya resurser och organisatoriska förändringar – gärna med stöd även av M och Kd.

Liberalernas släpper Nato-kravet men får igenom ett stärkt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter i utrikespolitiken.

Socialdemokraterna går utan omsvep med på att behålla valfrihet och mångfald inom vård, skola och omsorg, släpper vinstdebatten och tar den fajten vänsterut, samtidigt som centerpartiet och liberalerna backar med sina krav på förändringar av arbetsrätten och arbetsmarknadsreglerna, och ger socialdemokraterna löfte om att hålla fast vid den svenska modellen.

Många svåra frågor kvarstår efter detta. Några av de stora: Kring den långsiktiga bostadspolitiken tillsätts en omfattande och parlamentariskt brett sammansatt utredning som får i uppdrag att ta fram förslag om vad som behövs och vad som gått snett.

2000-talets skatte- och socialförsäkringssystem, i en ekonomi och en arbetsmarknad som rusar mot digitalisering och automatisering, börjar utredas på samma sätt. Kanske också kommunernas och regionernas framtida finansiering.

Även migrationsfrågan – där C, L och MP kan dämpa de värsta instinkterna inom S – måste bygga på långsiktiga och av en majoritet uppburna principer. Men utan eftergifter åt en främlingsfientligt ytterhöger och med insikten om att vi bara står i början av migrationens epok, att det är något positivt och att asylrätten måste värnas. Återinförda permanenta uppehållstillstånd och stärkt familjeåterförening kanske kan nås i uppgörelse med V.

Energi- och kärnkraftsfrågan löses genom att partiledare och språkrör skickas ner till Vatikanen, får låna ett rum där och inte släpps ut igen förrän de fixat vit rök.

***

Så där går det att skissa vidare länge.Allt är inte realistiskt ovan. Otaliga fallgropar lurar. En massa frågor saknas. Men det gör det i varje regeringsunderlag. Och invändningar utan egna lösningar, egna skisser, har föga värde.

En regeringsfråga i ett krångligt parlamentariskt läge kräver konkreta och konstruktiva svar. Det här kunde vara inledningen på ett sådant. Ett blocköverskridande samtal i den andan borde åtminstone ges en ärlig chans.

Bli först att kommentera

Nu börjar det svåra – slutar det med extraval?

Av , , Bli först att kommentera 1

KORTLEDARE: Allt tyder på att Stefan Löfven under tisdagen röstas bort som statsminister i riksdagen, efter socialdemokraternas och regeringens stora nederlag i valet.

Det är välkommet och principiellt viktigt att det sker vid första möjliga tillfälle. Löfvens sätt att vägra erkänna det parlamentariska läget har varit beklämmande. S-ledningens uppträdande har präglats av arrogans i ett svårt läge. Först när regeringsfrågan nollställs på ett ärligt sätt utifrån det krångliga valresultatet, går det att inleda förhandlingar om andra lösningar på riktigt.

Men de lösningarna, som måste vara blocköverskridande, verkar långt borta.

Det var positivt och förtroendeingivande att både centerpartiet och liberalerna under måndagen åter betonade att de inte kommer att ingå i en alliansregering som är på något sätt beroende av Sd. De står därmed fast vid tidigare besked, och klargör att mittenröster hjälper att hålla Sd borta från sakpolitiskt inflytande.

Men det är samtidigt helt uteslutet att socialdemokraterna ska acceptera en roll som stödparti åt en svag alliansregering eller att något alliansparti ska ge stöd åt ett regeringsunderlag där vänsterpartiet aktivt ingår.

Återstår gör då, senast inför nästa budget, antingen en S-C-L-Mp-lösning (trogna läsare vet att jag argumenterat för en sådan i flera år), ett S-M-samarbete (som bland andra Expressens ledarsida driver), någon form av M-Kd-experiment (vilket torde falla snabbt) eller extraval.

Det sistnämnda vore ett misslyckande, men ter sig allt mer troligt.

Bli först att kommentera

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Av , , Bli först att kommentera 1

”Bondedemokraten”, blev hans vackra, kärnfulla eftermäle.

Han är bortglömd i dag förstås, hundra år senare, Alfred Petersson i Påboda (1860-1920). De brukar bli det, de lugna, samarbetsinriktade och genomtänkta politikerna, i ett historielöst Sverige. Här står ofta frasradikalism, omdömeslöshet och revolutionsromantik högre i kurs hos agendasättarna och deras nätverk, än folkrörelsedemokratins nyktra, strävsamma vardagsarbete.

Men Alfred Petersson i Påboda var under ett par dramatiska decennier i början av 1900-talet en av Sveriges mest inflytelserika politiker. Ansedd och uppskattad i de flesta läger, för sin kompetens, integritet och ärlighet.

Tittar man tillbaka på hans insatser i dag, ett sekel senare, blir det också tydligt i hur hög grad han – givetvis långt ifrån felfri och sällan pionjär – var en del av sin föränderliga tid.

Hans ideologiska vandring från lantmannapartiets gamla konservatism, till en så småningom uttalad liberal övertygelse, med växande respekt för arbetarrörelsens krav, återspeglade en viktig del av samhällsutvecklingen i Sverige kring demokratins genombrott.

Han hörde till den generation som gradvis genomförde förändringar, andra sedan tog vidare, skyndade på, utvidgade och fördjupade.

Även de fyra olika (!) regeringar i vilka han satt som jordbruksminister, illustrerar ett förlopp.

Hans inledande månader som statsråd (man kallade honom för den ”förste bonden vid konungens råd”) var i Christian Lundebergs ministär hösten 1905, tillkommen för att förhandla fram en lösning på unionskonflikten med Norge.

1906-1909 satt han i Arvid Lindmans konservativa regering, tills en intern konflikt kring en paragraf i riksdagsordningen fick honom att lämna sin post.
Därefter bröt han med högern, övergick till liberalerna och tog plats i Karl Staaffs andra styre 1911-1914.

Hans sista period som jordbruksminister kom i den historiskt betydelsefulla koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater 1917-1920, under Nils Edéns ledning. Det var erfarenheterna från de åren som fick socialdemokraternas Hjalmar Branting att minnas Petersson med ”varm sympati” och kalla honom en ”solid och värdefull kraft” i det svenska statslivet.

(Det är lätt – när gapiga partimegafoner, till och med sittande ministrar, gör sig till åtlöje med dumheter på Twitter år 2018 – att frestas till nostalgi inför en ibland bortglömd förmåga till tonfall och värdighet i umgänget över partigränser som gärna får komma åter.)

Hur som helst, när koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater slutgiltigt började krackelera i början av 1920 – den hade genomfört det som var möjligt inom ramen för samarbetet då – skrev Petersson i Påboda till sin son ett brev (återgivet i Knut Peterssons läsvärda biografi över fadern). Där sammanfattade han läget i en rad: ”I politiken är det nu synnerligen trassligt.”

Han dog ett drygt halvår senare, men anade nog, med sina insikter om och kontakter i flera olika partier, att även 1920-talets inrikespolitik skulle bli svårmanövrerad.

***

Trassligt, är väl det minsta man kan kalla det politiska läget i Sverige även nu hundra år senare. Ännu ett valresultat har ställt blockpolitiken schack matt.

Ett skifte borde inledas, som för svensk inrikespolitik in i en ny, mer konstruktiv epok och samtidigt garanterar att inte extrema krafter ges vetorätt och ett farligt inflytande – direkt eller indirekt – över regeringspolitiken. Men det tycks inte ske den här gången heller. Till det är i så fall många skuld.

Den sittande, parlamentariskt mycket svaga rödgröna regeringen, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet, gick på ett rejält nederlag och borde rimligen ha meddelat sin avgång redan på valnatten. Båda partierna backade kraftigt. Ett fortsatt styre med nuvarande regeringsunderlag saknar förstås helt legitimitet.

I synnerhet socialdemokraternas och statsminister Stefan Löfvens uppträdande dagarna efter valet har därför varit en djup besvikelse. Partiets dryga maktarrogans har bubblat upp på ett bekymmersamt sätt senaste veckorna.

Hade Löfven haft integritet nog att göra sina gormande partiaktivister besvikna, erkänna nederlaget och avgå med stil, hade möjligen en del av de låsningar som uppstått kunnat undvikas.

Men kanske hade inte heller ett annat uppträdande från socialdemokraternas sida hjälpt. För även allianspartierna, som inte heller de rimligen kan hävda att de fått ett uppdrag eller ett mandat att bilda regering, fortsätter att bita sig fast i blockpolitiken som om ingenting skulle ha hänt.

Deras försök att blunda för valresultatet och bilda regering ensamma som om de vore mycket större än de är – trots att en sådan strategi förr eller senare kommer att ge antingen Sd eller V ett ökat inflytande under mandatperioden och därmed innebära ett brott mot flera vallöften – har inte övertygat någon gång sedan valkvällen.

C och L måste, som riksdagens två liberala partier, säga ett definitivt och glasklart nej till dem på högerkanten som vill räkna in Sd som en oproblematisk del av ett framtida svenskt regeringsunderlag. På den punkten finns det inte utrymme för nonchalans, rävspel och oklarheter.

Det vore bedrövligt om partierna i demokratiska spannet från socialdemokraterna till moderaterna, för andra valet i rad skulle vägra att på allvar dra slutsatser av det nya, inrikespolitiska läget. Upprepa gamla misstag för att förlänga en blockpolitisk epok som var körd i botten redan för fyra år sedan.

Det är inte trovärdigt. Det är inte att acceptera valresultatet utifrån de besked som partierna gett under året. Och det kommer att ytterligare försämra möjligheterna till en mittenförankrad reformpolitik. Med de hot mot demokratin, öppenheten och det marknadsekonomiska välfärdssamhället som tornar upp sig, vore det ett ödesdigert misstag.

***

En slutsats man kan dra av både historien och samtiden, är att regeringssamarbeten som vill initiera ett nytt skede, bli framgångsrika och värna eller stärka demokratin, måste vara konstruktiva. Det måste vara utgångspunkten, att de vill något själva. De måste övertyga genom det de har formats för att utföra, inte bara det de formats för att blockera.

Att enbart agera för att stoppa eller slippa något, eller söka låtsas som om tiden står stilla, leder snabbt till elände och handlingsförlamning. I skuggan av desperata, låsta regeringslägen, växer ytterkanterna och förlorar principerna i mitten.

De som genom kompromisser vill åstadkomma något långsiktigt positivt, måste bäras av genomtänkta, framåtsyftande idéer om vad man faktiskt vill med makten och var de principiella gränserna går, bortom vilka maktinnehav inte längre är någon ursäkt.

Ju längre partierna vägrar att ens testa nya samarbeten över blockgränsen i Sverige, pröva vad seriösa förhandlingar skulle kunna ge för ideologiska impulser, diskutera dem konstruktivt utifrån problem som tidigare regeringskonstellationer misslyckats att lösa, kommer läget att trassla till sig ännu mer.

Det spel man nu spelar i en vägran att omorientera sig i ett förändrat politiskt landskap, leder ingenstans. Återvändsgränden kommer att förstärka de tendenser man säger sig vilja förebygga.

Marginalerna börjar bli små.

Bli först att kommentera

Att rädda och vattna några fler frön

Av , , Bli först att kommentera 3

Hon var en av kvinnorna i staden Filippi, Makedonien, som under sabbaten gått ner till bönestället vid floden, och där satt sig för att lyssna på hur Paulus, som just anlänt till Europa, höll en predikan om sin tro. Så berättas det i Nya Testamentet.

Lydia från Thyatira, till vardags företagare och handelskvinna, möjligen en frigiven tidigare slav, som färgade och sålde eftertraktade purpurtyger, lät sig döpas i floden den kvällen. Efteråt bjöd hon in Paulus och hans sällskap till sitt hus, och insisterade på att de skulle övernatta där.

Kanske invände Paulus först, hade andra förväntningar, egna planer, ville inte bli tillsagd. Men, står det i Apostlagärningarna om Lydia: ”…hon gav sig inte.”

Det blev som hon önskade.

Och som Ylva Eggehorn skriver i sin bok ”Kryddad olja. Kvinnor i Bibeln” (2005) framgår det att ”Lydia inte bara var en självständig kvinna med stor integritet som bjöd hem de judiska främlingarna till sitt hus redan den första kvällen. Hon måste ha varit en modig och risktagande person dessutom.”

Kort efter ankomsten arresterades nämligen Paulus och hans följeslagare Silas av stadens myndigheter. De pryglades, slängdes i fängelse och sattes i stock. När de släpptes efter en natt, i skydd av att vara romerska medborgare, var det till Lydia de först återvände, för att ingjuta mod i omgivningen, innan de for vidare.

Lydia måste ha gjort ett stort intryck och haft människors förtroende. Hon hade säkert också makt att bestämma över sitt hushåll, i ett oerhört hierarkiskt, ofritt och ojämlikt samhälle. I hennes hus, anses det, grundades den första kristna församlingen i Europa. Och från hennes hem, skriver Eggehorn i ”Kryddad olja”:

”…spreds budskapet om att i Kristus finns inte längre jämförelse, åtskillnad och underordning: ”Här är inte jude eller grek, inte slav eller fri, inte man eller kvinna – alla är ni ett i Jesus Kristus.” Långsamt rör sig en insikt från Samotrache till Neapel, från Neapel till Filippi. Den kommer att kallas universalism. Den kommer att heta jämlikhet och frihet.”

***

När Luleå stifts nya biskop Åsa Nyström i veckan var på besök i Umeå, talade hon om just Lydia. På ett öppet möte i Mariakyrkan under torsdagskvällen (full disclosure: jag var inbjuden som gäst på ett hörn för att delta med några egna reflektioner) berättade hon om bakgrunden till sitt valspråk: ”Gud verkar i er”.

Det är inspirerat, visade hon, av ett par rader med samma budskap ur Filipperbrevet, den åldrade Paulus hälsning från fångenskapen i Rom till församlingsmedlemmar och medhjälpare i staden där Lydia verkade.

Och så talade Åsa Nyström om hur viktigt det är att försöka se de små, goda fröna, i människor och i vår tid, ur vilka så småningom liv och kraft kan gro och spira. Att vattna och gödsla dem, att vänta på gensvarets underverk.

Det väckte en bild av hoppets och tålamodets betydelse, även i situationer när ett litet, ensamt frö kanske är det enda som syns. Det är en insikt att vårda.

I en hetsig, aggressiv, polariserad tid, går många frön förlorade. För få har mod nog att vattna det lilla och osäkra. För få har tillförsikt nog att vänta på vad som kan hända, när något ges chansen att växa i lugn och ro, ur ett första initiativ, ett trevande möte, en enkel gest, rentav ett inledande misstag, ett försiktigt försök till bättre förståelse och fördjupning under ytan på samtidens dagsgräl.

***

En av de europeiska intellektuella som skarpast och mest tänkvärt analyserat vår tids digitala polarisering och förvirring, är österrikiska författaren Eva Menasse. Hon har vid flera tillfällen talat och skrivit om hur männniskan har svårt att hantera den digitala tidsåldern.

För några veckor sedan höll hon invigningstalet vid internationella litteraturfestivalen i Berlin, på samma tema. Det återgavs, i nedkortad form, av Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung (9/9).

”Digitala spöken”, löd rubriken. Det är omöjligt att göra ett så fantastiskt, infallsrikt och relevant anförande rättvisa i en kort sammanfattning. Men hon talade om hur det som i hennes ungdom var ett ideal – att uppröras och indigneras, att ständigt göra uppror mot existerande strukturer – i dag, i samhällen som trots allt blivit både mer demokratiska, tillåtande och präglade av mångfald, inte längre känns lika självklart.

Då hade meningen ”ingenting är oföränderligt”, enbart en positiv betydelse. ”Allt kan förbättras, om man bara anstränger sig tillräckligt.” Nu kan den lika gärna tolkas dystopiskt. Ingenting är säkert. Allt kan falla, som man tagit för givet. Under trycket från auktoritära, främlingsfientliga och högerextrema strömningar och angrepp, blir önskan istället att kunna skydda demokratins och rättsstatens institutioner.

Det är inte lika roligt längre, kanske man kan säga, att leka högljutt uppror, att enbart vilja riva ner det bestående.

Hon talade om hur offentliga upprördhetsdrev, skitstormar, hysteri, förtal, lögner, och Twitterdekret, är en olycklig delföljd av den kommunikationsexplosion som ägt rum. Processorerna har utvecklats snabbare än människans karaktär. Vi har därför ibland svårt att behålla balans och perspektiv.

Utan att förminska informationsrevolutionens alla enorma fördelar, är det viktigt att uppmärksamma även de problem den skapat, problem som vi kanske bara gradvis börjar ana. Ett av dem är hur det demokratiska samtalet deformeras och blockeras.

Tonläget i debatten är permanent uppskruvat på högsta nivå. Fördömanden av oliktänkande rasar. Skummande hat blir en ”accepterad umgängesform”. Den som inte kokar av vrede för minsta lilla, ”verkar skendöd”. Allt som går ska vantolkas, för att straffa dem som inte följer manus. Inkvisitorer kämpar med inkvisitorer. Den personliga integriteten, utrymmet för eftertanke i det avskiljda, bekämpas av både politiska och kommersiella skäl.

Det liberala samhället riskerar att sköljas bort i en ”tsunami av förenklingar. Tummen upp, tummen ner, tillåtet eller förbjudet, bejublat eller fördömt.”

Medelläget, sa Menasse i Berlin, har försvunnit. Det hotar även konstens frihet och rymd, nyfikenhet och humor. Öppna tankeprocesser misstänkliggörs. Att söka närma sig och undersöka komplexa frågor offentligt blir omöjligt. Inom politik, media och kultur ökar intoleransen hastigt.

***

Mot den här utvecklingen måste vi göra motstånd. Det är budskapet från Eva Menasse. Tala, säger hon, skrik inte. Skriv, uppmanar hon, twittra inte. Men att tiga, betonar hon också, är inget alternativ. ”Så långt, att vi förstummas av rädsla, så långt har det ännu inte gått.”

Så ser en appell för det demokratiska samtalet värd namnet ut, för frisinne och för konstnärlig integritet och självständighet. Så skulle några fler frön kunna räddas och vattnas.

Bli först att kommentera

Är nästa statsminister att gratulera?

Av , , Bli först att kommentera 0

Försäkringarna om att svensk ekonomi står obrutet stark börjar te sig ansträngda. Studera de trygga minerna i rapporter och pressmeddelanden lite närmare och små, ofrivilliga, nervösa ryckningar kan skönjas hos dem som vill inge fortsatt optimism om tillväxt och jobb, investeringar och produktion.

En sen insikt, kylig, jobbig och nödvändigt, är på väg att bryta fram. Sprickorna i fasaden går inte längre riktigt att prata bort.Besked och prognoser som ges från olika bedömare rymmer allt fler motstridigheter och oklarheter.

Svåra frågor är, äntligen, på väg att ersätta enkla floskler.

Den svaga kronan har under lång tid varit en av elefanterna i rummet. De negativa följder en sjunkande valuta på sikt får för löner, besparingar, priser, levnadsstandarder, skatteintäkter och välfärd, kommer att bli uppenbara förr eller senare.

Riksbankens förlängda minusränta och europeiska centralbankens bestående nollränta, visar hur osäkert inflationsläget är när energiprisökningarna räknas bort, och hur skör konjunkturen bedöms vara.

Både riksbanken och ECB betonar i sina senaste beslut att penningpolitiken måste förbli expansiv – i ett läge när den redan varit det under många år – för att inte återhämtningen ska äventyras och situationen bli riskfylld.

ECB:s ordförande Mario Draghi, ECB:s ordförande, talade på torsdagens presskonferens i Frankfurt om ”ökande osäkerheter i fråga om tilltagande protektionism, sårbarheter på tillväxtmarknader och finansmarknadsvolatilitet.” En betydande penningpolitisk stimulans behövs fortfarande, sa han också ”för att stödja en fortsatt ökning av det inhemska pristrycket och inflationsutvecklingen på medellång sikt.”

Det tyder knappast på någon särskilt stabil situation i slutet av en lång högkonjunktur.

I veckan skrev dessutom SCB ner beräkningarna av den svenska BNP-utvecklingen för både 2018, 2017 och 2016. Tillväxten är alltså svagare än väntat just nu, och har varit svagare är man trott under de senaste åren. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning. Men den politiska debatten har förts med delvis falska utgångspunkter.

Listan över känsliga ämnen ringlar sig lång:

De svenska hushållens oroande skuldsättning och den sårbara bostadsmarknaden fortsätter att oroa riksbanken, som i förra veckan varnade för att det behövs ”åtgärder inom bostadspolitiken och skattepolitiken”, om utvecklingen i svensk ekonomi ”ska bli långsiktigt hållbar”.

Eller om man vill vidga perspektiven ytterligare:

De närmaste decenniernas demografiska förskjutningar. Den över tid svaga produktivitetsutvecklingen. Stimulanspolitikens gynnande av investeringar som jagar kortsiktiga vinster istället för långsiktig utveckling.

Tvivlet om huruvida teknologiska innovationer även på 2000-talet automatiskt, som man varit van vid under industrialismen, kommer att leda till ekonomiska värdeökningar för människor och samhälle.

Behovet av bättre villkor för entreprenörskap och företagande, och nya lösningar för arbetsmarknader, utbildningssystem och socialförsäkringar, i en ekonomi präglad av automatisering och digitalisering.

Och så klimatomställningen – livsviktig, men omfattande och full av svåra vägval.

***

Det är dags att summera hur åren av makroekonomisk återhämtning efter finanskrisen har använts av beslutsfattare inom politik, organisationer och näringsliv, globalt och nationellt. För nu väntar en nedgång inom en relativt snar framtid. Blir det en försiktig, hanterbar inbromsning eller en okontrollerad krasch?

Det är hur som helst sannolikt att nästa lågkonjunktur, fördjupad av inhemska och internationella faktorer, tar fart under mandatperioden som snart inleds i Sverige. Huruvida nästa statsminister är att gratulera, kan man onekligen fråga sig.

Allt det ska ses mot bakgrund av de spänningar och konflikter som präglat många länder under det senaste decenniet. Att krafter stärkts som hotar den pluralistiska, liberala demokratin och de marknadsekonomiska välfärdssamhällena, hänger inte enbart, men också, samman med snabba förändringar och orosmoln kopplade till ekonomi, jobb, miljö och framtidsutsikter.

Den klassiska frågan är ju om barnen förväntas få det bättre, med högre livskvalitet och större möjligheter till karriär och trygghet, än sina föräldrar. Uppstår tvivel om att svaret är ja, ökar risken för att hopplöshet, rädsla och frustration ska omvandlas till sådant som främlingsfientlighet, identitetspolitik, krav på stängda gränser, auktoritära styren och aggressioner mot andra.

Här måste liberala rörelser, lika mycket som socialdemokratiska och konservativa, vara beredda till självkritik. Som The Economist skrev i veckan, när tidskriften publicerade sitt läsvärda, ärliga manifest för en vitalare liberal radikalism på 2000-talet, har liberaler kanske tenderat att bli för bekväma och självbelåtna med tiden. Varit nära att glömma bort idealen om rörlighet, meritokrati och jämlika livschanser.

I värsta fall blir man mer upptagna med att bevara det bestående, i minne av gamla segrar, än arbeta för reformer som löser nya, konkreta problem i människors vardag. Stödet för det öppna, liberala samhället med frihet, mångfald och välstånd, får inte tas för givet i nochalans.

Även ur det perspektivet kan de svenska regeringsförhandlingarna ses. Slösa inte bort en mandatperiod till på låst, kortsiktig, grälsjuk blockpolitik. Håll ytterkanterna borta från regeringsinflytande. Samla långsiktig reformkraft men breda samarbeten i mitten, kring en liberal och grön kärna.

De närmaste åren blir svåra nog ändå. Gör dem inte värre genom inrikespolitisk omognad.

Det drar ihop sig.

*****

Läs även:

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Slösa inte bort valrörelsen

Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Villkoren för entreprenörskap som valfråga

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion? 

Bli först att kommentera

Var inte godtrogna – kampen om internet måste föras nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Europaparlamentet visade sig från sin sämsta sida på onsdagen, när en majoritet av ledamöterna röstade igenom ett ställningstagande till EU-kommissionens förslag om nya anpassade upphovsrättsregler för den digitala inre marknaden.

Parlamentets stödde – till stora applåder, rapporterar journalisten Emanuel Karlsten från Strasbourg på Breakit.se – en linje som kommer att öka övervakningen av internet, stärka de stora jättarnas makt, straffa och stoppa små aktörer och allmänt försvåra informationsdelning för bildning, kultur, debatt, skapande och kreativitet i en digital tidsålder.

De mål som anges, att stärka ställningen för kulturskapare och journalistik, kommer inte att uppnås. Det handlar om missvisande svepskäl för åtgärder som snarare syftar till kontroll och inskränkningar på politisk väg av det fria internet.

Piratpartiets vice ledare Katarina Stensson sammanfattade det träffande på Twitter: ”De enda som gynnas av resultatet är globala företag och stora mediebolag. Det stärker IT-bolagens monopolställning, minskar mångfalden av kultur, innovation och företagande, och begränsar vår yttrandefrihet.”

De mest omstridda inslagen – som jag skrivit tidigare om här på ledarsidan  – blev kvar i Europaparlamentets beslut: Avgifter för länkningar av upphovsrättsskyddat material och krav på plattformar att införa ett förhandsgranskande, igenkänningsfilter för uppladdningar av olika slags material på internet. Tillkom gjorde också – talande nog – ett förbud mot att privatpersoner filmar och fotograferar på sportevenemang och sedan delar bilderna på nätet.

Det så kallade filtret för uppladdning av material skulle, som många organisationer och aktivister varnat för, innebära att de stora aktörerna, de enda med tillräckligt omfattande infrastruktur och juridiska resurser, får ännu större makt över data och trafik. Mindre webbsidor tvingas på grund av det osäkra rättsläget anpassa och inordna sig. Färre nya vågar dra igång överhuvudtaget.

”Ett liv utan Google och Facebook”, skriver hackerorganisationen Chaos Computer Club, ”skulle därmed bli omöjligt.”

En rädsla och ängslan sprider sig. Det spontana försvåras. Konkurrensen inskränks. Monopol tar över. Debatter över gränser bromsas. Det otämjda internets mångfald, folkbildning och goda humör underifrån ersätts av hot, regleringar, godtycklighet och den starkes rätt.

Så här ser stegen in i övervakningssamhället ut. Var inte godtrogna – kampen om det fria internet avgörs nu. Lagstiftningen närmar sig. Nästa vår är det val till Europaparlamentet.  Motståndet brådskar.

*****

Läs även:

Ge inte upp kampen om ett fritt internet

Bli först att kommentera

Valresultatet ställer partierna inför ett mognadsprov

Av , , Bli först att kommentera 0

Befria svensk politik från det kortsiktiga spel som nu, med ett slags hopplös automatik, ser ut att ta sin början. Våga föra prestigelösa samtal över blockgränsen, känn ett historiskt ögonblick närma sig, snegla åtminstone ett par dagar bortom gamla låsningar. Det skriver jag i den här krönikan.

”Dagens uniform är tålamodet”, står det i en av Ingeborg Bachmanns finaste dikter (här några rader ur den i privat översättning): ”utmärkelsen hoppets eländiga/ stjärna över hjärtat./ Den tilldelas,/ när inget längre händer,/ när trumelden tystnar,/ när fienden har blivit osynlig/ och den eviga rustningens skugga/ täcker himlen. /Den tilldelas/ för rymningen från fanan/ för tapperheten inför vännen/ för avslöjandet av ovärdiga hemligheter/ och nekandet/ av varje kommando.”

***

Herbert Tingsten, som i de sista årens tankeböcker blev som naknast och lät sin rustning falla utan prestige, fångade i ”När skymningen faller på” (1970) några av de centrala dragen hos 1930-talets nazism och fascism. Föraktet som rådde inom dessa rörelser för ”den tröga demokratin” och den glödande tro de hade på ”handlingen, konflikten, omstörtningen”.

Att med vrål”, konstaterar Tingsten, ”hindra en motståndare att tala, att med stöveltramp avbryta en föreläsning var lika karaktäristiskt som det heroiska svamlet. ”Åskådningen” – några tiotal till slagord nedbantade ideologiska formuleringar – kunde bevaras i sin enkla renhet endast genom intolerans, vägran att läsa, lyssna och debattera i allvar och heder.”

Föraktet, skulle man kanske säga med en dagsaktuell anspelning på vår tids olika antiliberaler, gällde alltså det tålmodiga ”demokratiska samtalet”. Det som alltid irriterar och stör de redan tvärsäkra och självrättfärdiga, med nyanser, tvivel och motfrågor.

Men Tingsten skrev också i ”Flyktförsök” ett år senare om risken för ett annat slags deformation inom ramarna för den kompromissfyllda partipolitikens vardag, där den egna gruppen eftergifter skönmålas som nödvändiga, medan andras fördöms som oförlåtliga: ”Då den egna visionen krymper eller bleknar, blir fördömandet av de andra mera nödvändigt och mera hämningslöst (…) Sakta träder makten i stället för målet, den blir målet, och när den nås, sitter man där med tomma händer, som dock snabbt blir sysselsatta med förvaltning och detaljer.”

Konsten i en politisk gärning blir därför att bevara ett fundament av idéer och principer intakt, att inte deformeras, att inte hänge sig åt smutsiga metoder, att inte låta makten bli målet och klamra sig kvar vid den till varje pris, att i avgörande lägen vara beredd att säga, både till sig själv och till omgivningen: ”hit men inte längre!”.

Men att samtidigt, i en lugnare vardag, använda värderingarna som utgångspunkt för demokratiska samtal och samarbeten med andra. I öppenhet för att även andra kan ha viktiga erfarenheter, vettiga förslag, anständiga prioriteringar och rimliga utgångspunkter.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Ändå är det nödvändigt. Det är nödvändigt att svensk inrikespolitik, de partier som verkar i den breda mitten och tillsammans bär upp den liberala demokratins arv och det svenska folkrörelsesamhällets bästa traditioner, lyckas med balansgången kommande veckor.

De som förlorat – stort dessutom – bör först och främst erkänna det och avgå från makten, och sedan närma sig diskussionerna om nya regeringsunderlag med ett grundmått av hederlighet och ödmjukhet.

Med en dryg, självupptagen, maktgirig attityd, efter en valrörelse full av fula grepp och smuts som inte lär se vackra ut i historieböckerna, kommer det gå snabbt att förlora resten av trovärdighet i alla andras ögon än de in till slutet lojala partimegafonerna.

Men de som inte vunnit bör å sin sida erkänna det och inte låtsas som om de fått ett uppdrag att bilda en regering utan förankring i valresultatet och utan koppling till besked som getts under valrörelsen.

Befria svensk politik från det kortsiktiga spel som nu, med ett slags hopplös automatik, ser ut att ta sin början. Våga föra prestigelösa samtal över blockgränsen, känn ett historiskt ögonblick närma sig, snegla åtminstone ett par dagar bortom gamla låsningar.

Om det betyder något färre ihåliga, hycklande presskonferenser, och något fler vuxna samtal bakom kulisserna, är nog många medborgare beredda att avstå från dokusåpa-utspel och gnabbande rubriker, till förmån för en konstruktiv, mogen lösning av regeringsfrågan inför kommande mandatperiod.

***

Läs även valnattens krönika:

Sök samarbete över blockgränsen

Bli först att kommentera

Sök samarbete över blockgränsen

Av , , Bli först att kommentera 0

När månader av spekulationer på tomgång äntligen ersätts av konkreta valresultat, när tjattret från förkvällens vakor om tidiga prognoser övergår i nattens och de räknade rösternas allvar, gäller det att behålla perspektiven.

Vad har hänt sedan förra valet? Hur har styrkeförhållanden förskjutits under mandatperioden?

Det är inte med tillfälliga opinionsmätningar dagarna före valet, utan med tidigare valresultat, som partiernas siffror ska jämföras. Se de stora dragen, fastna inte i de små detaljerna.

Riksdagsvalet 2018 innebär några stora och ett antal mindre rörelser, som tillsammans skapar en mycket krånglig parlamentarisk situation, och ett dystert läge i svensk politik för alla som tror på det öppna, liberala samhället.

En snabb blick på resultatet visar att Socialdemokraterna och moderaterna går tydligt bakåt, samtidigt som sverigedemokraterna går kraftigt framåt.

Bland de mindre partierna ökar centerpartiet, vänsterpartiet och kristdemokraterna sina mandat, medan liberalerna står still och miljöpartiet bara med knapp marginal klarar sig kvar i riksdagen.

Ytterkanterna i riksdagen har nu stärkts, ett främlingsfientligt parti är nära att bli näst störst och möjligheterna till samarbete i mitten har försvagats.

Slutsatsen av detta måste bli att inget av de traditionella regeringsalternativen fått något mandat att bilda regering.

De rödgröna partierna, om man överhuvudtaget kan klumpa ihop dem, tappar sammantaget stöd jämfört med 2014. Och för koalitionen mellan socialdemokrater och miljöpartister innebär valet en ännu större motgång. Båda förlorar många mandat. Inte ens en tredjedel av väljarna har röstat på något av de sittande regeringspartierna. Att Stefan Löfvens ministär måste avgå i det här läget är en demokratisk självklarhet.

Men för allianspartierna är situationen inte mycket bättre. Även om de sammanlagt går framåt, moderaterna förblir näst största parti och både centerpartiet och kristdemokraterna ökar, är de – i skrivande stund – trots det tillsammans inte större än S, Mp och V.

Det här valresultatet gör inte alliansen till något rimligt regeringsunderlag. Ulf Kristersson kan lika lite som Stefan Löfven hävda att han är en naturlig regeringsbildare.

Samtidigt är det viktigt att inte låta sig avtrubbas eller resignera inför det faktum att ett främlingsfientligt parti nu har över 17 procent av rösterna. Även om framgången för sverigedemokraterna var väntad, och kanske till och med blev mindre än vad som hade kunnat befaras på förhand, har partiet på bara ett par mandatperioder mer än tredubblats.

De övriga partiernas försök att upprätthålla den gamla blockpolitiken som om Sd inte fanns, samtidigt som både regeringen och delar av alliansen anpassat sakpolitik och retorik på flera centrala områden till tidigare Sd-krav, har bara lett till att de antiliberala strömningarna vuxit ytterligare i styrka.

Sverige har nu, likt ett antal andra europeiska länder, ett stort främlingsfientligt parti i riksdagen som fortsätter att växa från val till val, med allt vad det betyder i form av normalisering, större resurser, möjligheter till nyrekrytering och ökat genomslag.

De övriga partiernas strategier för att bromsa den utvecklingen, inom ramen för den gamla blockpolitiken, har misslyckats kapitalt.

Det är dags att bryta det mönstret och inleda en ny epok i svensk inrikespolitik, i insikt om det hot som sverigedemokraternas ökande makt innebär och i erkännande av att den gamla blockpolitiken inte längre har varken svar eller trovärdighet kvar.

Nu står Sverige inför en av de mest komplicerade regeringsbildningarna i modern tid. Ge blocköverskridande samtal gott om tid i det här läget, ge dem chansen och gå in i dem med en konstruktiv attityd. Ännu finns den stora riksdagsmajoriteten att hitta i spannet mellan socialdemokraterna och moderaterna.

Det finns inget rimligt skäl, varken parlamentariskt eller sakpolitisk, att inte söka nästa regeringsunderlag någon annanstans.

Det vore ett historiskt misstag att fortsätta hållningen från de två senaste mandatperioderna, att de traditionella, sargade blocken ska upprätthållas till varje pris, trots att det gör inrikespolitiken hämmad, kortsiktig och destruktiv på ett sätt som enbart gynnar populistiska krafter. Sverigedemokraterna bör hållas borta från både direkt och indirekt inflytande över regeringspolitiken.

Ett samarbete mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna är variant som åtminstone borde diskuteras de kommande veckorna, under förutsättning att socialdemokraterna är beredda att visa en gnutta mer ödmjukhet efter sin valförlust än man gjort under valrörelsen slutskede. Börja där. Det skulle kunna innebära ett genombrott, inte okomplicerat eller konfliktfritt, men ett genombrott.

Om Ulf Kristersson och moderaterna vill söka bilda regering i någon form, bör även det i så fall ske med utgångspunkten att sverigedemokraterna inte ska räknas in i regeringsunderlaget, inte som stödparti och inte som förhandlingspart, utan att nästa regering ska vila på kontakter över blockgränsen. Lås inte positionerna direkt.

***

Låt inte spänningen och dramat kring ett jämt mandatläge och en in i det sista oklar utgång skymma sikten för det stora och allvarliga: att svensk politik är på väg att fastna i ett läge där extrema krafter skaffar sig vetorätt och vågmästarroll, att gränserna förskjuts i auktoritär och antiliberal riktning och att kraften till reformpolitik på liberal och grön grund försvagas.

Samla till motstånd nu, våga tänka nytt och ge andra typer av samarbeten chansen.

Kanske är medborgarperspektivet det allra viktigaste att börja med. Delar ni oron för vad det här valresultatet innebär: engagera er de kommande fyra åren, gå med i partier, aktivera föreningar, läs på, var seriösa, ta diskussioner på ett djupare och uthålligare sätt i era omgivningar. Det öppna samhället hålls vid liv underifrån eller inte alls.

Parlamentariskt finns det inga perfekta eller enkla lösningar i första skedet. Att en majoritetsregering ska kunna tillträda verkar i skrivande stund uteslutet.

Men mot bakgrund av den allvarliga utveckling som pågår, i Sverige som i övriga västvärlden, borde det här vara en slutgiltig väckarklocka för de partier, och de medborgare, som på allvar vill stå längst fram i försvaret av den liberala demokratin och det öppna samhället.

Det här är en kraftmätning som kommer att pågå i decennier framåt mellan olika idétraditioner. Den har bara börjat.

Tappa inte modet nu, få inte panik. Sök i stället de möjligheter som ännu finns att skapa konstruktiva motkrafter genom demokratiska, ansvarstagande, seriösa allianser och initiativ. I riksdagen bör de sökas och tas över blockgränsen.

Bli först att kommentera

Till det glömda Sveriges och den enskilda människans försvar

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag tänker på den oändligt sorgsne pojke, mobbad och utfrusen, hotad och retad, som hukar gömd, ensam och tyst, i en vrå av skolgården i hopp om att ingen av plågoandarna ska upptäcka honom.

Jag tänker på honom som tidigt i livet får lära känna ensamheten och övergivenheten i bröstet. Som andra förnedrat och trakasserat. Som väntar och väntar på att någon i vuxenvärlden till slut ska våga se förföljelsen, erkänna vad som sker, börja hjälpa till, ta ställning, ta sitt förbannade ansvar, bortom flosklerna, konsulternas temadagar och pärmarna med fina värderingsdokument.

Jag tänker på honom som anar, att om han berättar högt hur det är, kommer de att bli irriterade på honom för att han stör.

***

Jag tänker på kvinnan, utan kontakter och starka organisationer i ryggen, maktlös och värnlös med en osäker framtid på arbetsplatsen, en hopplös privatekonomi och en sargad familj. Jag tänker på henne som ingen talar med, ingen bjuder in och ingen tycks se överhuvudtaget, utom när hon begår ett misstag eller något blir fel. Som aldrig får ett tack, aldrig en bekräftelse, aldrig får en tumme upp, aldrig får ett personaltal, aldrig får höra att hon behövs.

***

Jag tänker på mannen som förtvivlat försöker gömma sina depressioner och sin psykiska ohälsa, sin otroliga bräcklighet och sårbarhet i vissa stunder, sitt inre mörker, dagarna av total likgiltighet och tomhet, från en samtid, från ett arbetslag, från en kompiskrets, där glada selfies, frodiga middagar och hurtfriska poster definierar det goda livet.

***

Jag tänker på flickan som till skillnad från sina bröder inte får leva sitt liv och uttrycka sin personlighet fritt, inte får utöva sina intressen, inte får träffa vilka kompisar hon vill, inte får klä sig som hon vill, inte får älska, säga och tro på vad hon önskar.

Jag tänker på henne som tvingas till underkastelse och maktlöshet av självutnämnda religiösa, patriarker i omgivningen och kvarteret, utan att det självgoda, självbelåtna svenska samhället – upptaget med andra, bekvämare strider – ingriper till försvar av hennes mänskliga rättigheter.

***

Jag tänker på den unga queerpersonen, modig, vacker och fantastisk, som mitt i det förment toleranta 2018 fortfarande kan stöta på fördomar och hat ur historiens skräphögar.

***

Jag tänker på henne utan det kända namnet, men med det starka intresset och de djupa kunskaperna som vill börja delta i diskussioner på nätets forum, men som efter veckor av sexistiska hat, hot och förföljelser tvingas logga ur och fly.

***

Jag tänker på honom som kom ensam till Sverige som flykting, med ett obarmhärtigt livs lidande och ångest att bära, han med traumat, som börjar lära sig det nya språket, gå i skolan, förstå ett komplicerat samhälle, följa alla råd, som med alla krafter anstränger sig, mitt i ett inre kaos, för att göra rätt och komma framåt.

Som börjar drömma om en utbildning, ett jobb, en chans att få vara med i livet, men som ändå, varje dag, trots alla ansträngningar, möts av fientliga blickar och tystnad, främlingsfientliga gliringar, rasistiska tillrop och en ständig misstro från dem som ger honom skulden för handlingar andra har begått.

Jag tänker på honom som anar att han aldrig riktigt kommer att få en ärlig chans att fullt ut bli en del av samhällsgemenskapen, för att han har fel bakgrund, fel namn, fel utseende, fel öde.

Jag tänker på dem som aldrig fick komma hit.

***

Jag tänker på dem som hamnade snett som unga, begick brott och nu söker nytt fotfäste efter sina avtjänade straff, men inte tillåts växa ut ur sitt förflutna.

Jag tänker på missbrukarna som inte kan berätta om några lyckliga slut.

Jag tänker på dem som halkat mellan stolarna i välfärdssystemen, de sjukskrivna som tappats bort, de som förtvivlar med smärtor i vårdköerna, de som inte når fram till service och stöd.

***

Jag tänker - jo det gör jag också, för om vi inte håller en dörr på glänt tillbaka även för dem, för deras andra chans, så är ju allt snart förlorat – på dem från trasiga hem, med jobbiga skolår bakom sig, utan framtidsutsikter, uppväxta på orter som sett mycket gå förlorat, som aldrig blivit sedda, aldrig fått vara hjältar.

De som ingen någonsin från de trygga, stabila, tvärsäkra etablissemangen ägnat ett uppskattande, offentligt ord, och som för första gången istället hittar en gemenskap, en förståelse och en lyhördhet, i gruppen med extrema och aggressiva politiska åsikter, och som inte kan stå emot lusten att söka mer av den bekräftelsen.

***

Jag tänker på den lokala småföretagaren som jobbar 14 timmar om dygnet, året om, utan semester, trygghet eller säkerhet, utan marginaler, för att få verksamheten att gå runt och kunna behålla sin personal. Jag tänker på henne som ständigt utsätts för nya byråkratiska pålagor, som lever i rädsla för att gå vilse i regelverken och som ändå misstänkliggörs.

***

Jag tänker på småbonden i norr som ser hela sitt familjearv, hela sin livsinsats, hotad varje år, som håller ett landskap i gång, som lever och dör med jorden, djuren, skogen och de förnyelsebara kretsloppen, men som ändå får höra gång på gång att han är ett subventionerat särintresse, ett klimatproblem, en djurplågare, en belastning.

***

Jag tänker på alla egensinniga, fritänkande, nyfikna, experimenterade, överraskande, godhjärtade människor som oavbrutet och mot sin vilja klumpas ihop i olika kollektiva identiteter, stämplas med fördomar och etiketter.

Alla kämpande människor som tillskrivs och avkrävs åsikter och egenskaper av auktoritära identitetspoliser på höger- och vänsterkanten i debatten. Som uppmanas solidarisera sig med vissa och separera sig från andra grupper – nationen, könet, hudfärgen, etniciteten, religionen, läggningen.

De många som långt från mediernas strålkastarljus utsätts för kollektivisternas värsta, totalitära nedlåtenhet. Som hela tiden tvingas skydda sig från grupptrycket, hela tiden måste värna rätten att själv välja en egen identitet, egna uttryck och egna nätverk

***

Jag tänker, när jag går och röstar den här gången, på de många som kämpar med svåra situationer i livet, men står utan ensidiga särintressen, dryga pampar, cyniska maktpartier, stora bolag, rika organisationer, inflytelserika nätverk, samordnade drev eller narcissistiska kändisar bakom sig.

Det skulle gå att fylla hela tidningen med en lista över dem alla. De värnlösa och utsatta i debattens skuggor.

Jag tänker på dem som fortfarande på 2000-talet tillhör det glömda Sverige.

För det finns ett stort, glömt Sverige, mitt ibland oss, även i dag. Ett Sverige som bär sina sorger, sina insatser och sina drömmar, i tystnad och ensamhet.

Första steget mot ett bättre samhälle, är nästan alltid att börja se de glömda.

***

Och när det andra blivit sagt, allt det där om ekonomin, miljön, företagandet, välfärden, skolan, rättsstaten, landsbygden, försvaret, internationalismen och utrikespolitiken. När det och mycket mer blivit sagt, återvänder jag för min del, till det som en gång i tonåren fick mig att börja delta i samhällsdebatten, till hjärtat av min liberala övertygelse:

Att allting, alla former av demokrati, av utveckling, av fantasi och skapande, av kultur och kreativitet, av gemenskap och samvaro, av sammanhållning och solidaritet, av mångfald och tolerans, måste börja med den enskilda människans friheter och rättigheter.

Att alla först och främst blir sedda och bedömda som individer, i lycka som sorg, i framgång som motgång, vid födsel och vid flykt för livet, vid första mötet och vid sista avskedet.

Och att alla får sin personliga integritet respekterad på samma, universella villkor som FN:s deklaration från 1948 slog fast.

Där börjar friheten och jämlikheten. Där finns chansen till en gemenskap i mångfald och en mångfald i gemenskap.

Så kan gränserna bli färre. Så kan kampen mot rasism, främlingsfientlighet, sexism, fördomar och alla former av förtryck inledas på allvar.

***

Tar ett samhälle sin utgångspunkt i något annat, formulerar det ursäkter för att avskaffa de individuella mänskliga rättigheterna, kommer det förr eller senare att sluta i ett totalitärt system. Med våldsamma konflikter, djup fattigdom och extrema övergrepp.

Om en likriktad kollektiv identitet anses väga tyngre än den enskildes fria liv, läggning och drömmar.

Om människor med grova måttstockar stämplas, definieras och delas upp utifrån sådant som kön, hudfärg, sexuell läggning, hemmiljö eller bakgrund – oavsett om det sker i hatforum på nätet eller i identitetspolitikens akademiska, mediala eller kulturella finrum.

Om människors individuella rättigheter anses vara relativa, beroende på kultur, religion eller region.

Om hat, mobbning och trakasserier anses vara rättfärdig kamp, fin kultur och god humor så länge angreppen riktar sig mot motståndare, bara drabbar “de andra”.

Om solidariteten med någon som hamnat i olycka, nöd, sjukdom eller ensamhet beror på huruvida offret har rätt identitet, hör till rätt nätverk på rätt sida en gräns.

Om ett ändamål eller slutmål anses helga medel på vägen.

Allt det är början på slutet för den liberala demokratin och det öppna samhället. Här har många skäl till eftertanke och självkritik just nu.

***

Vilken nåd det hade varit om det svenska valet 2018 hade kunnat ske utan ett sådant hot i bakgrunden. Men så är det inte.

Det kraftsamlas mot den liberala demokratin, från flera olika håll. Det dröms auktoritära, totalitära drömmar på nytt.

Just därför har liberalismen som utgångspunkt och vägledning – liberalismen i vid mening, innefattande flera olika partiers traditioner i Sverige – sällan känts så betydelsefull som på söndag. I den andan kommer jag att rösta.

Bli först att kommentera