Till det glömda Sveriges och den enskilda människans försvar

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag tänker på den oändligt sorgsne pojke, mobbad och utfrusen, hotad och retad, som hukar gömd, ensam och tyst, i en vrå av skolgården i hopp om att ingen av plågoandarna ska upptäcka honom.

Jag tänker på honom som tidigt i livet får lära känna ensamheten och övergivenheten i bröstet. Som andra förnedrat och trakasserat. Som väntar och väntar på att någon i vuxenvärlden till slut ska våga se förföljelsen, erkänna vad som sker, börja hjälpa till, ta ställning, ta sitt förbannade ansvar, bortom flosklerna, konsulternas temadagar och pärmarna med fina värderingsdokument.

Jag tänker på honom som anar, att om han berättar högt hur det är, kommer de att bli irriterade på honom för att han stör.

***

Jag tänker på kvinnan, utan kontakter och starka organisationer i ryggen, maktlös och värnlös med en osäker framtid på arbetsplatsen, en hopplös privatekonomi och en sargad familj. Jag tänker på henne som ingen talar med, ingen bjuder in och ingen tycks se överhuvudtaget, utom när hon begår ett misstag eller något blir fel. Som aldrig får ett tack, aldrig en bekräftelse, aldrig får en tumme upp, aldrig får ett personaltal, aldrig får höra att hon behövs.

***

Jag tänker på mannen som förtvivlat försöker gömma sina depressioner och sin psykiska ohälsa, sin otroliga bräcklighet och sårbarhet i vissa stunder, sitt inre mörker, dagarna av total likgiltighet och tomhet, från en samtid, från ett arbetslag, från en kompiskrets, där glada selfies, frodiga middagar och hurtfriska poster definierar det goda livet.

***

Jag tänker på flickan som till skillnad från sina bröder inte får leva sitt liv och uttrycka sin personlighet fritt, inte får utöva sina intressen, inte får träffa vilka kompisar hon vill, inte får klä sig som hon vill, inte får älska, säga och tro på vad hon önskar.

Jag tänker på henne som tvingas till underkastelse och maktlöshet av självutnämnda religiösa, patriarker i omgivningen och kvarteret, utan att det självgoda, självbelåtna svenska samhället – upptaget med andra, bekvämare strider – ingriper till försvar av hennes mänskliga rättigheter.

***

Jag tänker på den unga queerpersonen, modig, vacker och fantastisk, som mitt i det förment toleranta 2018 fortfarande kan stöta på fördomar och hat ur historiens skräphögar.

***

Jag tänker på henne utan det kända namnet, men med det starka intresset och de djupa kunskaperna som vill börja delta i diskussioner på nätets forum, men som efter veckor av sexistiska hat, hot och förföljelser tvingas logga ur och fly.

***

Jag tänker på honom som kom ensam till Sverige som flykting, med ett obarmhärtigt livs lidande och ångest att bära, han med traumat, som börjar lära sig det nya språket, gå i skolan, förstå ett komplicerat samhälle, följa alla råd, som med alla krafter anstränger sig, mitt i ett inre kaos, för att göra rätt och komma framåt.

Som börjar drömma om en utbildning, ett jobb, en chans att få vara med i livet, men som ändå, varje dag, trots alla ansträngningar, möts av fientliga blickar och tystnad, främlingsfientliga gliringar, rasistiska tillrop och en ständig misstro från dem som ger honom skulden för handlingar andra har begått.

Jag tänker på honom som anar att han aldrig riktigt kommer att få en ärlig chans att fullt ut bli en del av samhällsgemenskapen, för att han har fel bakgrund, fel namn, fel utseende, fel öde.

Jag tänker på dem som aldrig fick komma hit.

***

Jag tänker på dem som hamnade snett som unga, begick brott och nu söker nytt fotfäste efter sina avtjänade straff, men inte tillåts växa ut ur sitt förflutna.

Jag tänker på missbrukarna som inte kan berätta om några lyckliga slut.

Jag tänker på dem som halkat mellan stolarna i välfärdssystemen, de sjukskrivna som tappats bort, de som förtvivlar med smärtor i vårdköerna, de som inte når fram till service och stöd.

***

Jag tänker - jo det gör jag också, för om vi inte håller en dörr på glänt tillbaka även för dem, för deras andra chans, så är ju allt snart förlorat – på dem från trasiga hem, med jobbiga skolår bakom sig, utan framtidsutsikter, uppväxta på orter som sett mycket gå förlorat, som aldrig blivit sedda, aldrig fått vara hjältar.

De som ingen någonsin från de trygga, stabila, tvärsäkra etablissemangen ägnat ett uppskattande, offentligt ord, och som för första gången istället hittar en gemenskap, en förståelse och en lyhördhet, i gruppen med extrema och aggressiva politiska åsikter, och som inte kan stå emot lusten att söka mer av den bekräftelsen.

***

Jag tänker på den lokala småföretagaren som jobbar 14 timmar om dygnet, året om, utan semester, trygghet eller säkerhet, utan marginaler, för att få verksamheten att gå runt och kunna behålla sin personal. Jag tänker på henne som ständigt utsätts för nya byråkratiska pålagor, som lever i rädsla för att gå vilse i regelverken och som ändå misstänkliggörs.

***

Jag tänker på småbonden i norr som ser hela sitt familjearv, hela sin livsinsats, hotad varje år, som håller ett landskap i gång, som lever och dör med jorden, djuren, skogen och de förnyelsebara kretsloppen, men som ändå får höra gång på gång att han är ett subventionerat särintresse, ett klimatproblem, en djurplågare, en belastning.

***

Jag tänker på alla egensinniga, fritänkande, nyfikna, experimenterade, överraskande, godhjärtade människor som oavbrutet och mot sin vilja klumpas ihop i olika kollektiva identiteter, stämplas med fördomar och etiketter.

Alla kämpande människor som tillskrivs och avkrävs åsikter och egenskaper av auktoritära identitetspoliser på höger- och vänsterkanten i debatten. Som uppmanas solidarisera sig med vissa och separera sig från andra grupper – nationen, könet, hudfärgen, etniciteten, religionen, läggningen.

De många som långt från mediernas strålkastarljus utsätts för kollektivisternas värsta, totalitära nedlåtenhet. Som hela tiden tvingas skydda sig från grupptrycket, hela tiden måste värna rätten att själv välja en egen identitet, egna uttryck och egna nätverk

***

Jag tänker, när jag går och röstar den här gången, på de många som kämpar med svåra situationer i livet, men står utan ensidiga särintressen, dryga pampar, cyniska maktpartier, stora bolag, rika organisationer, inflytelserika nätverk, samordnade drev eller narcissistiska kändisar bakom sig.

Det skulle gå att fylla hela tidningen med en lista över dem alla. De värnlösa och utsatta i debattens skuggor.

Jag tänker på dem som fortfarande på 2000-talet tillhör det glömda Sverige.

För det finns ett stort, glömt Sverige, mitt ibland oss, även i dag. Ett Sverige som bär sina sorger, sina insatser och sina drömmar, i tystnad och ensamhet.

Första steget mot ett bättre samhälle, är nästan alltid att börja se de glömda.

***

Och när det andra blivit sagt, allt det där om ekonomin, miljön, företagandet, välfärden, skolan, rättsstaten, landsbygden, försvaret, internationalismen och utrikespolitiken. När det och mycket mer blivit sagt, återvänder jag för min del, till det som en gång i tonåren fick mig att börja delta i samhällsdebatten, till hjärtat av min liberala övertygelse:

Att allting, alla former av demokrati, av utveckling, av fantasi och skapande, av kultur och kreativitet, av gemenskap och samvaro, av sammanhållning och solidaritet, av mångfald och tolerans, måste börja med den enskilda människans friheter och rättigheter.

Att alla först och främst blir sedda och bedömda som individer, i lycka som sorg, i framgång som motgång, vid födsel och vid flykt för livet, vid första mötet och vid sista avskedet.

Och att alla får sin personliga integritet respekterad på samma, universella villkor som FN:s deklaration från 1948 slog fast.

Där börjar friheten och jämlikheten. Där finns chansen till en gemenskap i mångfald och en mångfald i gemenskap.

Så kan gränserna bli färre. Så kan kampen mot rasism, främlingsfientlighet, sexism, fördomar och alla former av förtryck inledas på allvar.

***

Tar ett samhälle sin utgångspunkt i något annat, formulerar det ursäkter för att avskaffa de individuella mänskliga rättigheterna, kommer det förr eller senare att sluta i ett totalitärt system. Med våldsamma konflikter, djup fattigdom och extrema övergrepp.

Om en likriktad kollektiv identitet anses väga tyngre än den enskildes fria liv, läggning och drömmar.

Om människor med grova måttstockar stämplas, definieras och delas upp utifrån sådant som kön, hudfärg, sexuell läggning, hemmiljö eller bakgrund – oavsett om det sker i hatforum på nätet eller i identitetspolitikens akademiska, mediala eller kulturella finrum.

Om människors individuella rättigheter anses vara relativa, beroende på kultur, religion eller region.

Om hat, mobbning och trakasserier anses vara rättfärdig kamp, fin kultur och god humor så länge angreppen riktar sig mot motståndare, bara drabbar “de andra”.

Om solidariteten med någon som hamnat i olycka, nöd, sjukdom eller ensamhet beror på huruvida offret har rätt identitet, hör till rätt nätverk på rätt sida en gräns.

Om ett ändamål eller slutmål anses helga medel på vägen.

Allt det är början på slutet för den liberala demokratin och det öppna samhället. Här har många skäl till eftertanke och självkritik just nu.

***

Vilken nåd det hade varit om det svenska valet 2018 hade kunnat ske utan ett sådant hot i bakgrunden. Men så är det inte.

Det kraftsamlas mot den liberala demokratin, från flera olika håll. Det dröms auktoritära, totalitära drömmar på nytt.

Just därför har liberalismen som utgångspunkt och vägledning – liberalismen i vid mening, innefattande flera olika partiers traditioner i Sverige – sällan känts så betydelsefull som på söndag. I den andan kommer jag att rösta.

Bli först att kommentera

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Av , , Bli först att kommentera 0

Förr eller senare måste nya samarbetsmönster etableras i svensk politik. Med öppna ögon inför de angrepp den liberala demokratin och det öppna samhället står inför, och i insikt om hur lätt grunderna för jobb, välstånd, miljö, mångfald och internationella samarbeten kan hotas. Det skriver jag i den här krönikan.

***

I valet 2014 röstades en regering bort, utan att någon ny röstades fram. Och etablissemanget stod där, naket, trumpet och förvirrat.

Inget etablerat eller deklarerat koalitionsalternativ, inom ramarna för den redan då förlegade, traditionella blockpolitiken, var i närheten av att få egen majoritet. Men ingen hade heller genom valresultatet fått ett tydligt uppdrag att bilda en minoritetsregering, med en klar och rimlig parlamentarisk strategi för de kommande fyra åren. Alliansen förlorade, de rödgröna vann inte – bara sverigedemokraterna gick kraftigt framåt.

Den regering som ändå släpptes fram, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet, har varit en av de svagaste Sverige haft i modern tid. Både sett till parlamentariskt underlag och stöd i opinionen. Mandatet att styra utifrån ett redovisat program eller en övertygelse saknades från början. Resultatet har blivit därefter: svajigt, kortsiktigt och principlöst.

I många avseenden har 2014-2018 varit förlorade år i svensk politik. Men till den bortkastade mandatperiod som nu går mot sitt slut har också allianspartierna bidragit aktivt och omdömeslöst från början. Att Sverige haft en sådan svag regering har även varit deras verk och önskan. De har inte, lika lite som socialdemokraterna och miljöpartiet, lyft många fingrar för att bryta den blockpolitik, och det låtsasspel i riksdagen, som är orsaken till att svensk inrikespolitik står och stampar.

S, Mp och allianspartierna har, för att slippa behöva dra egna, självklara slutsatser av förra valresultatet hjälpt till att upprätthålla skenet av gamla tider. En svag regering och en svag opposition har frustat och pustat tillsammans för att blåsa upp och framställa varandra som mer legitima, realistiska alternativ än de är. När Stefan Löfven under sitt första år regerade med en alliansbudget, illustrerade det hur förljugen situationen var.

Decemberöverenskommelsen, där regeringspartierna och alliansoppositionen förenades i budskapet att oavsett hur väljarna röstar, oavsett hur tydligt både alliansen och de rödgröna underkänns som regeringsalternativ, kommer blockpolitiken att prioriteras flera mandatperioder framåt, var ett lågvattenmärke i svensk politik. Och trots att uppgörelsen inte längre formellt gäller, lever dess anda kvar på flera håll.

***

På söndag kommer, allt tyder på det, en regering att röstas bort, som överhuvudtaget aldrig röstades fram. Återigen är det framför allt att Sd som ser ut att växa, i ett antiliberalt, främlingsfientligt mönster som känns igen från andra västländer och förskräcker.

Av det, och av erfarenheterna från 2014, borde fler dra slutsatser, när talet yrvaket börjar komma in på blocköverskridande lösningar. För en hel del av dem som nu öppnar för samarbete över blockgränsen, är fortfarande framför allt måna om sin egen maktställning, och kvar i blockpolitikens sämre instinkter.

Ett blocköverskridande samarbete värt namnet handlar inte om att ett intakt, traditionellt regeringsalternativ motvilligt eller halvhjärtat välsignas av något parti på andra sidan. Som en del socialdemokrater och miljöpartister nu tycks anse: att den sittande regeringen, likgiltigt hur underkänd den blir av väljarna på söndag, ska klamra sig kvar, bara kompletterad med ett par mittenpartier, som så att säga uppmanas ansluta till Löfvens existerande lag.

Det är inte en blocköverskridande lösning i ordets rätta bemärkelse. Lika lite som det skulle vara om en försvagad allians vill bilda regering som alliansen, och uppmanade miljöpartiet att agera parlamentariskt bolster.

***

VK:s ledarsida har förmodligen längre och mer konsekvent än någon annan argumenterat för behovet av blocköverskridande samarbeten.

För att en ny tids samhällsproblem, hot och svåra sakfrågor oundvikligen skapar nya kontaktytor och konfliktlinjer, ideologiskt och pragmatiskt, som gör att gamla koalitioner inte längre är lika relevanta. Och för att det är enda sättet att på ett konstruktivt, effektivt och aktivt sätt skapa regeringsdugliga alternativ som inte ger främlingsfientliga, auktoritära, nationalistiska eller andra antiliberala krafter vetorätt över vägval och prioriteringar för åratal framåt.

Men en blocköverskridande regering värd namnet måste tillträda som en sådan från början, på egna villkor, inte skapas genom att gamla alternativ söker tänja ut sig med kompletterande partier. Och samarbetet måste formuleras och vågas i god tid, inte rafsas ihop i desperation efter ett val.

Ett demokratiskt regeringsalternativ måste vilja något i positiv mening och söka stöd för tydligt redovisade idéer. Inte bildas i ovilja mot verkligheten eller i förakt mot valresultat.

Det har det inte skett inför 2018. De regeringsförhandlingar som väntar – oavsett om Löfven eller Kristersson leder dem – riskerar att bli infekterade, stressade och vilsna. Det är en direkt följd av de senaste årens försummelser. Men just därför är det så viktigt, för att bryta destruktiva vanor, att (1) misstagen från 2014 inte upprepas och (2) att inte någon anpassning till antiliberala krafter sker, när rösterna räknats.

Blocköverskridande samarbeten borde inledas under nästa mandatperiod. Det förutsätter förstås att partier med förankring i mitten får tillräckligt stöd i valen för att sådana samarbeten ska bli praktiskt möjliga, och ha stabilitet och idékurage nog att stå emot auktoritära lärors återkomst.

Förr eller senare måste nya samarbetsmönster etableras i svensk politik. Med öppna ögon inför de angrepp den liberala demokratin och det öppna samhället står inför, och i insikt om hur lätt grunderna för jobb, välstånd, miljö, mångfald och internationella samarbeten kan hotas.

Bli först att kommentera