En bedrövlig inrikespolitisk omognad

”Bondedemokraten”, blev hans vackra, kärnfulla eftermäle.

Han är bortglömd i dag förstås, hundra år senare, Alfred Petersson i Påboda (1860-1920). De brukar bli det, de lugna, samarbetsinriktade och genomtänkta politikerna, i ett historielöst Sverige. Här står ofta frasradikalism, omdömeslöshet och revolutionsromantik högre i kurs hos agendasättarna och deras nätverk, än folkrörelsedemokratins nyktra, strävsamma vardagsarbete.

Men Alfred Petersson i Påboda var under ett par dramatiska decennier i början av 1900-talet en av Sveriges mest inflytelserika politiker. Ansedd och uppskattad i de flesta läger, för sin kompetens, integritet och ärlighet.

Tittar man tillbaka på hans insatser i dag, ett sekel senare, blir det också tydligt i hur hög grad han – givetvis långt ifrån felfri och sällan pionjär – var en del av sin föränderliga tid.

Hans ideologiska vandring från lantmannapartiets gamla konservatism, till en så småningom uttalad liberal övertygelse, med växande respekt för arbetarrörelsens krav, återspeglade en viktig del av samhällsutvecklingen i Sverige kring demokratins genombrott.

Han hörde till den generation som gradvis genomförde förändringar, andra sedan tog vidare, skyndade på, utvidgade och fördjupade.

Även de fyra olika (!) regeringar i vilka han satt som jordbruksminister, illustrerar ett förlopp.

Hans inledande månader som statsråd (man kallade honom för den ”förste bonden vid konungens råd”) var i Christian Lundebergs ministär hösten 1905, tillkommen för att förhandla fram en lösning på unionskonflikten med Norge.

1906-1909 satt han i Arvid Lindmans konservativa regering, tills en intern konflikt kring en paragraf i riksdagsordningen fick honom att lämna sin post.
Därefter bröt han med högern, övergick till liberalerna och tog plats i Karl Staaffs andra styre 1911-1914.

Hans sista period som jordbruksminister kom i den historiskt betydelsefulla koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater 1917-1920, under Nils Edéns ledning. Det var erfarenheterna från de åren som fick socialdemokraternas Hjalmar Branting att minnas Petersson med ”varm sympati” och kalla honom en ”solid och värdefull kraft” i det svenska statslivet.

(Det är lätt – när gapiga partimegafoner, till och med sittande ministrar, gör sig till åtlöje med dumheter på Twitter år 2018 – att frestas till nostalgi inför en ibland bortglömd förmåga till tonfall och värdighet i umgänget över partigränser som gärna får komma åter.)

Hur som helst, när koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater slutgiltigt började krackelera i början av 1920 – den hade genomfört det som var möjligt inom ramen för samarbetet då – skrev Petersson i Påboda till sin son ett brev (återgivet i Knut Peterssons läsvärda biografi över fadern). Där sammanfattade han läget i en rad: ”I politiken är det nu synnerligen trassligt.”

Han dog ett drygt halvår senare, men anade nog, med sina insikter om och kontakter i flera olika partier, att även 1920-talets inrikespolitik skulle bli svårmanövrerad.

***

Trassligt, är väl det minsta man kan kalla det politiska läget i Sverige även nu hundra år senare. Ännu ett valresultat har ställt blockpolitiken schack matt.

Ett skifte borde inledas, som för svensk inrikespolitik in i en ny, mer konstruktiv epok och samtidigt garanterar att inte extrema krafter ges vetorätt och ett farligt inflytande – direkt eller indirekt – över regeringspolitiken. Men det tycks inte ske den här gången heller. Till det är i så fall många skuld.

Den sittande, parlamentariskt mycket svaga rödgröna regeringen, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet, gick på ett rejält nederlag och borde rimligen ha meddelat sin avgång redan på valnatten. Båda partierna backade kraftigt. Ett fortsatt styre med nuvarande regeringsunderlag saknar förstås helt legitimitet.

I synnerhet socialdemokraternas och statsminister Stefan Löfvens uppträdande dagarna efter valet har därför varit en djup besvikelse. Partiets dryga maktarrogans har bubblat upp på ett bekymmersamt sätt senaste veckorna.

Hade Löfven haft integritet nog att göra sina gormande partiaktivister besvikna, erkänna nederlaget och avgå med stil, hade möjligen en del av de låsningar som uppstått kunnat undvikas.

Men kanske hade inte heller ett annat uppträdande från socialdemokraternas sida hjälpt. För även allianspartierna, som inte heller de rimligen kan hävda att de fått ett uppdrag eller ett mandat att bilda regering, fortsätter att bita sig fast i blockpolitiken som om ingenting skulle ha hänt.

Deras försök att blunda för valresultatet och bilda regering ensamma som om de vore mycket större än de är – trots att en sådan strategi förr eller senare kommer att ge antingen Sd eller V ett ökat inflytande under mandatperioden och därmed innebära ett brott mot flera vallöften – har inte övertygat någon gång sedan valkvällen.

C och L måste, som riksdagens två liberala partier, säga ett definitivt och glasklart nej till dem på högerkanten som vill räkna in Sd som en oproblematisk del av ett framtida svenskt regeringsunderlag. På den punkten finns det inte utrymme för nonchalans, rävspel och oklarheter.

Det vore bedrövligt om partierna i demokratiska spannet från socialdemokraterna till moderaterna, för andra valet i rad skulle vägra att på allvar dra slutsatser av det nya, inrikespolitiska läget. Upprepa gamla misstag för att förlänga en blockpolitisk epok som var körd i botten redan för fyra år sedan.

Det är inte trovärdigt. Det är inte att acceptera valresultatet utifrån de besked som partierna gett under året. Och det kommer att ytterligare försämra möjligheterna till en mittenförankrad reformpolitik. Med de hot mot demokratin, öppenheten och det marknadsekonomiska välfärdssamhället som tornar upp sig, vore det ett ödesdigert misstag.

***

En slutsats man kan dra av både historien och samtiden, är att regeringssamarbeten som vill initiera ett nytt skede, bli framgångsrika och värna eller stärka demokratin, måste vara konstruktiva. Det måste vara utgångspunkten, att de vill något själva. De måste övertyga genom det de har formats för att utföra, inte bara det de formats för att blockera.

Att enbart agera för att stoppa eller slippa något, eller söka låtsas som om tiden står stilla, leder snabbt till elände och handlingsförlamning. I skuggan av desperata, låsta regeringslägen, växer ytterkanterna och förlorar principerna i mitten.

De som genom kompromisser vill åstadkomma något långsiktigt positivt, måste bäras av genomtänkta, framåtsyftande idéer om vad man faktiskt vill med makten och var de principiella gränserna går, bortom vilka maktinnehav inte längre är någon ursäkt.

Ju längre partierna vägrar att ens testa nya samarbeten över blockgränsen i Sverige, pröva vad seriösa förhandlingar skulle kunna ge för ideologiska impulser, diskutera dem konstruktivt utifrån problem som tidigare regeringskonstellationer misslyckats att lösa, kommer läget att trassla till sig ännu mer.

Det spel man nu spelar i en vägran att omorientera sig i ett förändrat politiskt landskap, leder ingenstans. Återvändsgränden kommer att förstärka de tendenser man säger sig vilja förebygga.

Marginalerna börjar bli små.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>