Merkel går in för landning

Av , , Bli först att kommentera 3

”Die Merkel-Raute” kallas den, gesten som har blivit så känd, även internationellt, att den fått ett eget begrepp. Så har Tysklands förbundskansler Angela Merkel, stått på otaliga toppmöten, presskonferenser och valarrangemang det senaste decenniet. Avslappnat med händerna framför sig i maghöjd, och fingertopparna försiktigt tryckta mot varandra.

Under några år i början av 2010-talet var hennes popularitet så stor och hennes anseende så högt, som stabil, sansad och trygg faktor, i en annars turbulent, osäker tid, att de tyska kristdemokraternas valaffisch inför valet 2013 visade en bild av Merkels fingertoppar, med texten: ”Tysklands framtid i trygga händer”. Det räckte. Alla förstod vad som åsyftades.

Nu har hon varit partiledare för CDU i över 18 år och regeringschef i 13 år. Det är en ovanlig uthållighet i modern politik. Som jämförelse kan sägas att under samma period som Merkel lett kristdemokraterna har de tyska socialdemokraterna (SPD) haft tio olika partiledare.

De flesta av dem som längs vägen underskattat hennes politiska substans eller utpräglade maktinstinkter, är i dag tämligen bortglömda. Försvunna i glanslösa, ofta självåsamkade avgångar. En efter en har hennes motståndare gjort bort sig. Merkel är kvar. Hon har varit en slug maratonlöpare som i lågmäldhet väntat ut alla otåliga, hetsiga, gestikulerande sprinters. Inom det egna partiet, oppositionen och EU.

Det har funnits faser där hennes försiktiga pragmatism tenderat att gå till principlös överdrift.

Ett ledarskap kan inte enbart bestå i förmågan att avvakta och skjuta upp beslut längre än andra. Ibland har hon varit nära en sån passivitet, framför allt inrikespolitiskt. På den punkten, oviljan att riskera kontroversiella inrikesbeslut, påminner hon delvis om en av sina förebilder: Willy Brandt. Men även då har hon genom omdöme och seriositet varit en angenäm kontrast till många av världens regeringschefer.

Vi kommer, skrev jag i en krönika här på ledarsidan våren 2017, att sakna henne när hon är borta:

”För det är inte inbillade hjälteegon vår tids toppmöten lider brist på. Utan rationella, sansade politiker som läser på, är hederliga, tar sitt uppdrag på allvar utan att övertolka det, upprätthåller en grundsats av humanism, är tillräckligt taktiskt skickliga för att bli omvalda ett par gånger och undviker att med kortsiktig, feg populism ställa till med långsiktigt kaos och elände. Merkel är ofta enerverande trög, tålmodig och kontrollerad, på ett i dessa dagar befriande och värdefullt sätt.”

***

Men nu närmar hon sig av allt att döma slutet på sin politiska karriär. På måndagen kom beskedet att hon avgår som partiledare för CDU vid kongressen senare i vinter. Det är en avgång under press. Att hon vill fortsätta som kansler fram till nästa val 2021 är väntat, men det är inte säkert att hon kan stanna kvar på den positionen resten av mandatperioden.

Opinionssiffrorna för hennes parti har sjunkit dramatiskt senaste året. Missnöjet med regeringskoalitionen mellan CDU och SPD är stor. Merkels auktoritet inom det egna partiet vacklar betänkligt. Att det går ännu sämre, katastrofalt (och oförtjänt) dåligt, för SPD, är ingen tröst för kristdemokraterna.

Den kraftiga tillbakagången för systerpartiet CSU i det bayerska delstatsvalet för två veckor sedan ansågs visserligen mer vara ett nederlag för CSU:s partiledare Horst Seehofer – som legat i konflikt med Merkel under lång tid. Men det går inte att bortförklara CDU:s tapp i söndagens delstatsval i Hessen med över 11 procentenheter.

CDU kan eventuellt behålla makten där och fortsätta den regionala koalitionen med de gröna, som blev näst största parti. Men CDU:s resultat, 27,5 procent, är det svagaste i delstaten på över 50 år.

Medan de gröna som mittenkraft och det främlingsfientliga partiet AFD som populistiskt missnöjesalternativ, går rejält framåt, förlorar de två traditionellt regeringsbärande partierna svårt. SPD har aldrig under hela efterkrigstiden varit så svagt som det är nu. Och CDU känner marken gunga under fötterna.

***

Angela Merkel såg på nära håll hur Helmut Kohl satt kvar vid makten några år för länge, inte kunde släppa taget, inte litade på någon annans förmåga att efterträda honom och till slut fick röstas bort. Man skulle önska att Merkel förmår avgå under värdigare omständigheter. Hur betydelsefull hon än varit, är ingen oersättlig.

Men vem som blir hennes efterträdare, först i partiet och så småningom som förbundskansler, kommer att påverka hela Europas politik. Det kan gå åt väldigt olika håll.

Redan har tre profilerade namn meddelat att de kandiderar till ordförandeposten i CDU. Partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer, en modern, pragmatisk kristdemokrat i Merkels anda. Hälsoministern Jens Spahn, som hört till Merkels konservativa kritiker i flyktingfrågan. Och Friedrich Merz, som var en av Merkels bittra, interna motståndare i partiledningen på det tidiga 2000-talet. Fler kanske försöker.

Vi kommer, tror jag, att sakna Merkel. Men det är dags för henne att avrunda. Snart tar andra över, med egna gester.

*************

Några tidigare krönikor på temat Merkel och tysk politik:

Inrikespolitiskt drama i Tyskland

Merkel står inför svåra förhandlingar

Underliggande oro i den tyska valrörelsen

Har Angela Merkel redan vunnit?

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Storseger för Angela Merkel

Merkel både vinnare och förlorare

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Av , , Bli först att kommentera 0

Väl använd tid är, även om veckorna går, inte lång. Bortslösade timmar, däremot, kan kännas som en evighet.

Om seriösa samtal och allvarligt menade regeringssonderingar pågår, får det gärna dröja. Sverige kan fira både lucia och jul utan färdig regering, om den som är på väg att mogna fram blir rejäl, tydlig och värd namnet, allra helst om den bygger på nya, blocköverskridande lösningar som erkänner det nya parlamentariska läget. Det är viktigare att det blir genomtänkt än att det går snabbt.

Om partiledarna, eller några av dem, bara låtsas föra öppna diskussioner och allt egentligen är lika låst, fegt och dogmatiskt som tidigare – om det som tänjs ut till två veckor står klart redan efter två dagar – borde talmannen sätta stopp för spektaklet och forcera processen fram till första votering eller utlyst extraval.

Nu har även Stefan Löfven meddelat att han i nuläget inte har några utsikter att bilda en fungerande regering. Fyra veckors samtal mellan partiledarna, i olika konstellationer och med skiftande utgångspunkter, har inte lett någonstans.

Låsningarna har snarast blivit fler och hårdare, än de tycktes vara direkt efter valet. Illusionerna i återvändsgränden består på flera håll, och försöken att undvika de tuffa frågorna och de definitiva besluten blir alltmer ansträngda, på gränsen till löjeväckande.

Socialdemokraterna vill inte – begripligt nog – agera stödparti åt en sammanhållen alliansregering.

Centerpartiet och liberalerna har – klokt nog – sagt nej till att, i dagsläget, stödja en liten M-Kd-regering.

Både moderaterna och socialdemokraterna avfärdar idén om en koalition mellan de två största partierna efter tysk modell. Miljöpartiet är inte berett att samarbeta med bara alliansen.

Socialdemokraterna kräver, som klart största parti och med demokratiskt fog får man säga, statsministerposten i en regering där de ingår, och vill inte öppna för Annie Lööf som regeringsbildare.

Och varken centerpartiet eller liberalerna har tyvärr visat någon större öppenhet inför tanken på blocköverskridande en S-C-L-Mp-regering (vilket jag tycker vore den bästa, sakpolitiskt intressantaste och mest logiska lösningen i nuvarande parlamentariska situation, ett regeringssamarbete med möjligheter att på sikt bli något långt mer än en nödlösning).

Många vet vad de inte vill, få är redo att släppa på prestigen och ta ett konstruktivt steg ut i det oprövade.

Det här håller inte längre. Om ingen visar vilja att på allvar diskutera nya typer av samarbeten, om alla dörrar till realistiska regeringslösningar förblir stängda, finns det ingen anledning för talmannen att hålla fast vid den försiktiga strategin eller skicka ut partiledarna på nya två veckors-samtal. Allt är rimligen redan sagt internt och bakom stängda dörrar, under nuvarande förutsättningar.

Antingen förklarar sig ett eller flera partier – helst C och L, annars S och M – beredda att gå vidare till plan C och plan D, när deras önskedrömmar visat sig omöjliga att förverkliga, och inleder samtal om genomförbara, blocköverskridande lösningar.

Eller så är det dags att erkänna att partierna är pinsamt oförmögna att hantera det demokratiska valresultatet, trots att det lämnar stora möjligheter till handlingskraftiga regeringar för dem som vågar tänka bortom blockpolitiken.

Det är inte per definition bråttom att bilda regering. Men slösa inte bort fler veckor på redan från början utsiktslösa sonderingar. Just nu används inte tiden väl. Rappa på. Inled seriösa diskussioner på grundval av det parlament väljarna röstat fram – de samtalen får gärna ta tid – eller gå till ett extraval och låt medborgarna utvärdera misslyckandet och låsningarna.

**********

Fler krönikor på temat:

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

 

Snacka om att vänta in i det sista

Av , , Bli först att kommentera 0

Snacka om att vänta in i det sista. När övergår iskalla nerver till ansvarslös passivitet och handlingsförlamning?

Höjningen av reporäntan närmar sig visserligen, meddelade Riksbanken i dag. Men direktionen vågar inte gå från antagande till beslut. Reporäntan ligger fortsatt kvar på på minus 0,5 procent. Först i slutet av detta år eller början av nästa år, planeras enligt onsdagens penningpolitiska rapport, en höjning på 0,25 procentenheter.

Samtidigt kommer vi allt närmare nästa lågkonjunktur, kanske rentav en djup kris.

I Riksbankens rapport, under rubriken ”Osäkerhet och risker”, räknas alla de kända farorna för världsekonomin upp: Hotande handelskonflikter och protektionism. Osäkra lägen i bland annat Turkiet och Argentina. Budgetbråk mellan Italien och EU. De turbulenta förhandlingarna kring Brexit. Och svårbedömda följder för inflation, sysselsättning, investeringar och konkurrenskraft i många länder, när de extrema stimulanserna slutligen begränsas.

Har Riksbanken ställt till det för sig själv, med dålig tajming? Envist har den hållit fast vid minusräntan rakt igenom den mycket långa, delvis överhettade högkonjunktur som nu närmar sig sitt slut. Trots att inflationen redan ligger där den ska och riskerna för finansiella bubblor och skevheter i ekonomin ökar hela tiden.

Det har nu gått över tre och ett halvt år sedan reporäntan försågs med ett minustecken. Läget då, med finans- och eurokrisernas globala problem ännu aktuella, var ett helt annat. Sedan dess har mycket hänt i Sverige, och riskerna med en kortsiktig, nästan panikslagen stimulanspolitik, och en svag valuta, har ökat i takt med varje ny månad av utveckling.

Öppningen för att varsamt, steg för steg, återställa reporäntan till en för utdragna högkonjunkturer och långsiktigt sund samhällsekonomi mer rimlig nivå, har funnits åtminstone sedan ett år tillbaka. Men Riksbanken tvekar, med ett strikt sätt att tolka inflationsmålet och med stöd av särintressen som gynnas av stimulanserna. Nu närmar vi oss ett läge där det snart varken finns möjlighet till reträtt eller offensiv.

Paradoxen är att för varje månad ökar nu både riskerna med fortsatt minusränta och riskerna för räntehöjningar, lagom till en ny ekonomisk svacka, i ett känsligt läge för bostadsmarknaden.

Börjar det kränga nu, kommer inte centralbankerna att ha mycket kvar i lasten att balansera upp helheten med. Och inrikespolitiken, med alla låsningar i regeringsfrågan, ser inte handlingskraftig ut. I den förtvivlat ytliga svenska samhällsdebatten underskattas detta dilemma fortfarande på ett ansvarslöst sätt.

Snacka om att vänta för länge.

*************

Några tidigare texter på temat:

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Och förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Skurk, räddning eller mittemellan?

Det är något oroande och skumt med minusränta

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Står centralbanker i centrum mår politiken dåligt

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Vad är viktigast: stoppa dåliga förslag eller förverkliga bra?

Av , , Bli först att kommentera 5

”Det är mycket viktigare”, skrev Calvin Coolidge – en 38-årig, lovande, men tämligen okänd lokal republikansk politiker i Massachusetts – till sin far 1910, ”att stoppa dåliga lagförslag än att få igenom bra.”

Som ung hade Coolidge haft progressiva tendenser, i Theodore Roosevelts kölvatten, och de dröjde sig kvar några år till i hans insatser på delstatsnivå. Men redan nu var han på väg att utveckla den lugna, försiktiga, ordkarga, nyktra konservativa grundsyn som skulle prägla mycket av hans nationella politiska gärning.

Den förde honom så småningom, 13 år senare, ända till presidentposten och Vita Huset, där han styrde 1923-1929.

Och hans instinkt förblev: Hellre undvika misstag och avstå från göra för mycket, än att överilat pröva en massa saker för att visa handlingskraft och i hopp om att någon gång träffa rätt.

I dag anses ”tystlåtne Cal” vara en av den moderna konservatismens föregångare, med ett i flera avseenden återupprättat rykte som klarsynt, sansad, klok och hederlig.

Efter att länge ha fått låga betyg av historiker – och en delskuld för den ekonomiska depression som utbröt bara ett halvår efter det att han avgått som president – ökade intresset för honom dramatiskt när Ronald Reagan i början av 1980-talet utnämnde Coolidge till en av sina förebilder. Reagan bytte till och med ut det porträtt av Harry S Truman som Jimmy Carter låtit hänga upp som inspiration i ”The Cabinet Room”, mot ett av Coolidge.

I hans anda, skeptisk mot byråkrati, risktaganden, klåfingrighet, höga skatter, budgetunderskott och onödig lagstiftning, skulle landet åter styras.

Well, riktigt så blev det ju inte. Ronald Reagans politiska arv, hur man än värderar det, skiljer sig också på viktiga punkter radikalt från Coolidges.

Men intresset för Coolidge har fortsatt att växa, och har resulterat i flera läsvärda biografier om honom på senare år. (”Coolidge” av Amity Shlaes från 2013, som tar tydlig ställning för inte minst Coolidges budget- och skattepolitik, väckte uppmärksamhet när den kom. Robert Sobels ”Coolidge: An American Enigma” från 1998 är en mer återhållen genomgång av Coolidges liv.)

Politikern som ansågs vara extremt korthuggen, ovillig att bjuda på sig själv och inte särskilt elegant som talare, har vunnit nya anhängare. Kanske också för att han står i hälsosam kontrast till samtidens narcissism, storvulenhet och pladdrighet.

Berömd är anekdoten om hur en ung kvinna hamnade bredvid Coolidge på en presidentmiddag och berättade att hon slagit vad med sina vänner om att hon skulle få honom att säga mer än tre ord. ”Du förlorar”, svarade Coolidge.

Men den syn på politik och reformer som gjort honom till en konservativ ikon – hellre stoppa dåliga förslag än att förverkliga bra – har också varit skälet till den hårda kritik som riktats mot honom från många håll, både i samtiden och i senare återblickar.

För det var ju så, att redan hösten 1929, sju månader efter det att Coolidge, fortfarande populär, lämnat Vita Huset, kom börskraschen som inledde en katastrofal ekonomisk nedgång inte bara i USA, utan runt om i världen. Än i dag är det med den krisen – bakgrunden, förloppet och följderna – som nya ekonomiska hot jämförs.

Förloppet och hastigheten i kraschen överraskade de flesta. Även om Coolidges år vid makten – under den motsägelsefulla jazzeran på 20-talet – kännetecknats av ekonomiskt goda tider fick han snabbt, och av uppenbara skäl, en del av skulden för depressionen som följde. För de underliggande obalanserna i ekonomin, för den passiva tron att det löser sig bara politiken håller sig lugn och för frånvaron av trygghetssystem och konjunkturredskap.

Ekonomer och historiker har allt sedan dess diskuterat i vilken utsträckning kraschen berodde även på den ideologiska grundsyn Coolidge representerade. Rymde den en direkt likgiltighet, eller åtminstone en naivitet?

Hans strängaste vedersakare har jämfört honom mycket negativt med Franklin D Roosevelt och det breda, reformprogram, The New Deal, som FDR från 1933 och framåt, satte igång mot lågkonjunkturen, arbetslösheten och den sociala misären.

Roosevelt hade redan under valrörelsen 1932 formulerat sin utpräglat pragmatiska hållning i några kända ord:

”Det är sunt förnuft att ta en metod och testa den. Om den misslyckas, erkänn det ärligt och testa en annan. Men framför allt, testa någonting.”

I den situation som rådde, mottogs det som ett efterlängtat rop på handling. Gör något! På många sätt var det motsatsen till vad Coolidge stått för.

Roosevelt ville pröva olika saker för att få några rätt. Han såg det som viktigare, kan man kanske säga, att förverkliga bra förslag än att stoppa dåliga. Han trodde, att utan handlingskraft skulle förtroendet för demokratins förmåga att lösa problem urholkas.

Men inte heller det är någon oproblematisk inställning i alla lägen. Den kan sluta med tom symbolpolitik och kontraproduktiv aktivism, om den drivs till sin spets. Det som hyllas för stunden av de otåliga, behöver inte vara långsiktigt genomtänkt. Andra kan få rycka ut och städa upp efter impulsiva slarvpellar. Ropen på starka ledare som pekar med hela handen väcker farliga instinkter.

I efterhand har ekonomer och historiker debatterat också Roosevelts politiska insats och New Deal intensivt.

Inte alla åtgärder som prövades på 1930-talet gav önskat resultatet. En del reformer med goda syften anses rentav ha förvärrat läget. Bland det som kändes rätt för stunden, kunde somligt efteråt påvisas ha varit i sak ogenomtänkt. Ekonomin i USA fortsatte att krisa och arbetslösheten pendlade på höga nivåer, egentligen ända fram till andra världskriget.

Roosevelts konservativa kritiker betecknar New Deal som ett misslyckande och menar att med Coolidge som president även i början av 1930-talet, hade läget aldrig blivit så allvarligt.

Räddade Roosevelt den amerikanska demokratin genom smattrande program i social- och konjunkturpolitiken, eller är det Coolidges lugna, tålmodiga försiktighet som fått rätt i efterhand?

Den debatten lär fortsätta.

***

Men intressantare, om en trist socialliberal får kika fram, är väl att ett modernt, marknadsekonomiskt välfärdssamhälle som det svenska, är starkt präglat av erfarenheterna från både konservativ försiktighet och handlingsduglig reformvilja.

I vissa skeden behövs det avgörande beslut, riskvillighet och förändringar. Det som bryter ett låst eller passivt läge. När grundläggande principer står på spel, när människor behandlas och far illa, när ofrihet råder eller när en situation i andra avseenden håller på att gå över styr. Då är det ibland är det viktigare att få igenom något konstruktivt, framåtsyftande, kanske en aning symboliskt, även om det inte blir perfekt.

I andra skeden är det viktigare att undvika att göra misstag. Att förhindra dumheter och destruktiva krafter. Att hålla livet och människor fria från förstörande, auktoritär aktivism. Som när förtryck, fientligheter och förföljelser av olika slag börjar rättfärdigas som medel för andra ändamål. När kortsiktiga ”åtgärder” jagas fram för att de trendar och får stöd av hetlevrade debattörer, men i sak riskerar att skapa värre problem än de löser. När historiska erfarenheter ignoreras.

***

Sverige kommer under de närmaste mandatperioderna att stå inför åtskilliga svåra problem och vägval.

På vissa områden kommer det att vara viktigare att något positivt, till det bättre, faktiskt sker, i närtid, än att de valda lösningarna blir helt felfria. Frågor kring den digitala epokens arbetsmarknad, skattesystem och socialförsäkringar. Kring personalsituationen i och finansieringen av framtidens välfärd. Kring sammanhållningen mellan stad och land. Kring långsiktiga principer för migration och integration på 2000-talet. Kring rättsstatens återupprättande i utsatta miljöer. Kring den luriga kombination av ny teknik, obekväma politiska styrmedel, personlig ansvarstagande och marknadsekonomi som klimatomställningen kräver.

I andra debatter hotar politiskt tvång, symbolhandlingar, byråkrati, regleringar, satsningar och jakt på ”lösningar” i minsta lilla, bara att ställa till med elände. Att inskränka frihet, mångfald och skapandekraft, för att tillfredsställa makthavares, kampanjmakares, kändisars, bolags eller lobbyisters tillfälliga intressen. Att snärja människor.

Sverige behöver en regering som hittar balansen mellan försiktighet och aktivitet. Som klarar av att behålla lugnet. Som inte definierar allt som politik och löper amok varje dag i skitfrågor. Men som också inser när det faktiskt är nödvändigt att tänka större, ta politiska risker och gå till långsiktiga beslut. Balansen, den gyllene, om ni så vill, mellan Coolidge och Roosevelt.

Ensamhet, frihet och längtan att höra hemma nånstans

Av , , Bli först att kommentera 2

Nog fick vi att grubbla på, under årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum – en resa genom några av de nordiska samhällenas kännetecken, gåtor och kontraster. Om det skriver jag i den här krönikan. 

***

”Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:/ hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?”

Egentligen, sa fotografen Elin Berge under den avslutande frågestunden på årets fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, är det gemensamma temat för de här arbetena, trots att de är så olika, ”kanske längtan att höra till” (fritt ur mitt minne).

De två dagarnas föreläsningar på Västerbottens museum – jag var med på ett litet hörn som moderator – kretsade den här gången kring det nordiska fotografkollektivet Moments gemensamma projekt ”Almost Perfect”.

Sex olika studier, inom fotografi och film, undersöker drag som brukar anses känneteckna de nordiska samhällena: Jämlikhet, individualism, skönhet och stil, sekularism, välfärdsstaten och naturromantik.

Det blev en resa.

Susanne Fessé berättade som kurator om hur gruppen arbetat tillsammans med projektet. Chris Maluszynski talade, med både glimt och ömsinthet i ögat, om utseende, frisyrer och normer för framgång hos maktens män i Sverige. Elin Berge skildrar frigörelsen och intensiteten inom den nya väckelserörelse, den nya andlighet, som börjat ta sig uttryck i olika, löst organiserade kvinnocirklar runt om i Sverige.

Eivind H Natvigs bilder från Lofoten handlar om miljöförstöring och mänsklig påverkan i en känslig natur. Knut Egil Wang har gett sig ut på ett sökande efter Jante, vad det betyder för nordiska jämlikhetsideal och hur en nyanserad, eftertänksam nytolkning av Aksel Sandemoses gamla lag kan se ut.

Juuso Westerlunds film ”Children av Paradise” diskuterar rörelser i samtiden som vill bli av med de nordiska välfärdssystem de själva är produkter av, och hur perspektiven förskjutits över tid. Och Marie Hald har besökt och dokumenterat en stor ungdomsfest för att fånga alkoholens och alkoholnormernas roll i det danska samhället, på vägen mellan tonår och vuxenliv.

Seminariedagarna avslutades med historiken Lars Trägårdh, som talade om Sveriges speciella form av statsindividualism och den motsättning som börjat uppstå mellan den svenska välfärdens folkhemskontrakt å ena sidan och de globala, humanitära idealen å andra sidan, de växande, svårhanterliga spänningarna mellan medborgarskapets förutsättningar och de mänskliga rättigheternas universalitet.

***

Nog fick vi att grubbla på. Det finns trådar och rötter som håller samman det nordiska begreppet och försöken till nordisk identitet, utan att de går att definiera närmare. Och lika viktiga som ömsesidigheten, är kontrasterna och skillnaderna. Sprickorna i fasaden, såren i huden. När Sverige granskas inom en nordisk kontext, träder andra drag fram än när Sverige skildras inom en EU-kontext eller FN-kontext.

Det finns en nordisk melodi som hela tiden anas. Men försöker man anteckna exakta noter försvinner den. Och det är en melodi som utvecklas och berikas när människor flyttar mellan länderna, eller till och från andra delar av världen.

***

”hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör/ men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför/ men vem ska trösta knyttet med att säga som det är/ stig in och säg godafton så de ser att du är här!”

Men bilderna är konst också. Mina egna tankar, när jag satt och lyssnade till fotografernas berättelser och tittade på bilderna de visade från så olika samtida miljöer, gick till knyttet och Tove Janssons underbara, gripande berättelse om ensamhet, blyghet, gemenskap, kärlek och modet att övervinna rädslor.

”Vem ska trösta knyttet” – kanske den bok jag älskat mest i livet – gavs ut 1960. Men det springer många knytt än i dag genom nätterna i norr, och söker, är rädda och längtar – även i de nya digitala landskapen.

Inte för alla slutar det lyckligt. Ibland kan jag tänka, att om vi försökte förstå inte bara knyttet som till slut inte behöver vara rädd mer, när alla tröstar varandra, utan också de många som får fortsätta söka, tvivla och sörja i skuggornas tysta ensamhet, skulle vi förstå vi även vår egen tid, en aning bättre.

Temat återkom gång på gång under 1960-talet. En av de mest citerade replikerna från Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, som hade premiär 1963, är när Anders kommer hem från träffen med förlaget i Stockholm utan kontrakt och berättar för sin mamma vad ”oartikulerad” betyder: ”Det är när man skriker så högt att ingen hör vad man säger.”

Förmågan att höra nyanserna och försöken att berätta något viktigt i det till synes och enligt rådande normer oartikulerade, kan vi bli bättre på även 2018.

1966 kom Sonja Åkesson med en av sina märkligaste och starkaste diktsamlingar. Den hade titeln ”Jag bor i Sverige” och är både en konkret ögonblicksbild, från ett folkhem i mitten av sextiotalet, och en skildring av stämningar som känns igen av nya generationer läsare.

”Jag ber ju om hjälp”, står det i en av dikterna, ”och ni går bara omkring/ i era sjaletter och skinnvästar/ och nylonrockar och portföljer/ och bastkorgar och bottiner/ och paraplyer och handskar/ och kråsnålar och vristvärmare/ och hundar och kattor/ och glasögon och hudar/ och munnar och bröst/ och t.o.m. öron (verkar det som)/ som om ni bara inte hörde./ Jag ber ju om hjälp./ Lever vi inte i ett demokratiskt land?/ Har ni aldrig läst bibeln t.ex.?/ Ni måste ju ändå höra,/ det är klart att ni hör?/ Hjälp!/ Det är ett rop.”

Sådana kontraster måste hela tiden medvetandegöras, om man vill förstå ett samhälle.

Det finns en längtan, ibland, att bryta upp från gamla normer, hitta ny hemhörighet genom frigörelse. En längtan, ibland, tillbaka till förlorade ideal, tydliga regler och saknade kollektiv. En längtan, ibland, att definiera miljöer, traditioner, resurser och kroppar på friare, ärligare, hållbarare sätt. En längtan, ibland, att helt enkelt bli sedd, hörd och respekterad på egna, individuella villkor.

Vi är motsägelsefulla, vi människor. Tack och lov.

Västvärldens hyckleri om Saudiarabien

Av , , Bli först att kommentera 10

Förljugenhet har under lång tid präglat västvärldens relationer till Saudiarabien. Stålar, kontrakt, olja och strategiska överväganden i Mellanöstern har konsekvent prioriterats över klarspråk om demokrati och mänskliga rättigheter.

I Sverige har de fyra senaste regeringarna – Göran Perssons sista S-ministär, alliansens två under Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvens rödgröna – alla vid olika tillfällen trasslat in sig i pinsamma självmotsägelser och dubbelspel när de försökt rädda vapenexport, lukrativa avtal, diplomatiska relationer eller smutsigt stöd i solkiga FN-korridorer.

Faktum är att Sverige hört till de värsta hycklarna på området. Helt i enlighet med en stolt svensk utrikespolitisk tradition av självbedrägeri, fina, tomma floskler och undfallenhet inför despoter.

En följd av västländernas ovilja att tillämpa ett uns av sina principer och riktlinjer i kontakterna med Saudiarabien har blivit att deras trovärdighet sjunkit även i andra konflikthärdar.

I den pågående, globala kraftmätningen mellan olika samhällsmodeller inför resten av 2000-talet – liberala, öppna demokratier vs auktoritära antiliberala regimer – gör sådana dubbla måttstockar också stor skada.

Vem kan ta maningar och deklarationer om demokratiska ideal på allvar, när de alltid skjuts åt sidan så fort militära och finansiella intressen står på spel?

Saudiarabiens regim har fått göra nästan vad det vill i förtrycket av sin egen befolkning. Den har kunnat stödja och finansiera islamistisk terror runt om i världen. Och den har haft relativt fria händer att föra ett aggressivt krig i regionen (det i Jemen räknas nu till en av världens största humanitära katastrofer).

Men omvärlden, inklusive Sverige, har trots det gång på gång, med särintressen viskandes i öronen, betonat hur viktiga och goda relationerna till landet är. Det är fortfarande Sveriges hållning. Den moraliska integriteten vore svår att hitta ens med mikroskåp.

Definitiva besked saknas ännu, men om uppgifterna bekräftas att den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi styckmördats på Saudiarabiens konsulat i Istanbul, står västvärlden inför ett avgörande vägval: Fullfölja hyckleriet till varje pris eller äntligen ompröva relationerna till en av världens värsta diktaturer? När ska det få vara nog?

********

Några fler krönikor på temat:

Sveriges utrikespolitik fortsätter att sakna substans

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

Dyrkan av FN en del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Partners när det passar, förtryckare när de störtas

Nej till drogtester i skolan – försvara den personliga integriteten

Av , , Bli först att kommentera 3

De har ingen rätt att få veta allt. Och de har ingen rätt att använda vilka metoder som helst för att kartlägga ditt liv, för att avslöja dina vanor, problem, åsikter, svagheter, sorger, intressen och läggningar. De har ingen rätt att bestämma på vilket sätt de vill låta ändamålen helga medlen för att förverkliga det bästa för dig, till priset av din kroppsliga och personliga integritet, dina hemligheter och dina medborgerliga rättigheter.

Försöker de skaffa sig den totalitära rätten – genom att locka eller tvinga, genom att vädja eller hota, genom att belöna eller straffa, genom förrädisk lagstiftning eller beskäftiga, hurtfriska debattörer – så säg nej och be dem att lämna dig ifred.

Delta inte, svara inte, ge inte efter, håll gränsen! Om de börjar koppla din utbildning, dina försörjning, din karriär, din yttrandefrihet, din välfärd, till sådana krav: Engagera dig mot övervakningen, radera den smilande hälsoappen, släng enkäten, skjut undan kisskoppen, vägra erkänna plikten att blotta ditt inre, acceptera inte tvångsmässiga, offentliga intrång i privatsfären.

Värj ditt liv och din integritet i tid. Allt måste inte registreras och kontrolleras hela tiden. Vänd storebror ryggen, så länge det går.

För de kommer inte att sluta – myndigheterna som vill veta allt, bolagen som vill tjäna mer, debattörerna som hittat sin nisch. De kommer inte att besinna sig, förrän de uppnått din fullständiga kapitulation och hörsamhet, och du fungerar smidigt, anpassat, renlärigt, korrekt och väloljat som systemet vill.

De kommer att vilja dokumentera vad du äter. Hur du rör dig. Vad du ägnar din fritid åt. Vad du tycker i olika frågor. Vilka du träffar. Hur du handlar. Hur du klär dig. Hur du sover. Hur du surfar. Vad du läser. Vad du lyssnar på. Hur du älskar. När du gråter. När du skrattar. Vilka ord och uttryck du använder privat. Vad du är rädd för. Vilka fobier du har. Vad du drömmer om. Vem du är i alla avseenden, hela tiden, ur livets alla olika aspekter.

Och när de vet det, kommer de att skicka informationen vidare mellan sig, för att belöna de dygdiga och straffa de fallna och olydiga. De vill hjälpa dig, att fungera bättre. De vill hjälpa dig, att passa in. De vill hjälpa dig att slippa vara en fri, komplicerad, oförutsägbar, svag människa. De vill hjälpa dig att fullända statistiken, stereotypen och propagandan.

Allt du behöver göra, är att låta deras påstådda oro för din lycka helga integritetskränkande metoder och förtryckande ingrepp.

Säg nej, medan det ännu går.

De som vill beröva dig din integritet av goda skäl, för att skydda dig, för att rädda dig, kommer snart nog att utnyttja sin maktställning för att tvinga dig till lydnad och underkastelse även i andra sammanhang.

Goda avsikter inledningsvis kommer att ersättas av storslagna övervakningsdrömmar senare. De repressiva system som naivt och godtroget utvecklas inom ramen för en demokrati, kommer att vara till stor hjälp för framtida auktoritära, totalitära ledare, vad de än kallar sig och vilken färg de än har på sina fanor.

Friheten är aldrig perfekt. Men den även i sitt krångligaste, sårigaste och sköraste tillstånd att föredra framför den resursoptimerade, glänsande och totalt kontrollerade ofriheten.

Det är så att säga frihetens natur, att den inte är perfekt och fullständigt tillrättalagd, att den inte kan underordnas bara en enskild, allomfattande lösning.

***

Häromdagen kom nyheten att en politisk majoritet i Skellefteå vill införa drogtester på gymnasieskolan. Det finns på flera andra håll i landet redan. Debatten om sådana tester har förts länge. I vissa lägen, som exempelvis vid en del fordonsutbildningar, kan de vara motiverade. Det finns alltid speciella fall. Men grundsvaret bör vara nej.

Om den personliga integriteten och den enskilda människans värdighet avfärdas, kan man ju plötsligt motivera nästan vad som helst, med hänvisning till strävan efter det goda eller perfekta samhället, den fullständiga hälsan, det felfria livet.

Först när en verklig målkonflikt uppstår, när de goda ändamålen är genuint svåra att argumentera emot – viktiga saker som arbete mot droger, brottslighet, extremism eller ohälsa – visar det sig vad integritet och rättighetsprinciper betyder på allvar. Vilka som har dem och vilka som bara stoltserar med dem när det passar och är bekvämt.

Även när ändamålen som anges är hedervärda, måste principerna stå fast om vilka medel som är eller inte är tillåtna i en liberal demokrati.

Drogtester av skolelever är inte acceptabelt. Det är ett exempel på de små stegens tyranni. Det är också – även under frivillighetens sken – ett tecken på hur andra delar av samhället och civilsamhället misslyckas, och det enda som återstår tycks vara kontroll och övervakning av människors vardag, att inskränka frihet och integritet för att kompensera för andra nederlag. Som om avskaffad kroppslig integritet för ungdomar skulle vara en långsiktig lösning på någonting överhuvudtaget.

***

Det är en av de farligaste och mest omvälvande förändringarna i vår tid: människors integritet börjar betraktas som något misstänkt som bara i undantagsfall kan tolereras. Den totala insynen och blottläggelsen håller på att bli norm – genom de sociala medierna även på frivillig väg.

Vi tillbringar stora delar av våra dygn i system där hyperkommersialism, bekännelsekultur och statlig kontroll möts halvvägs, och inget utrymme för integritet och privatliv däremellan finns kvar.

Övervakningen av människors kommunikation. Det kontantlösa samhället. Myndigheternas byråkrati- och registreringsaktivism. Forskningens blåögda förtjusning inför big data. Digitala program inom ramen för vård, skola, jobb, transporter, handel och omsorg, som tvingar människor att dela med sig av åtminstone alla sina metadata, för att överhuvudtaget kunna delta i samhällslivet.

För allt det där finns ett gott ändamål att hänvisa till, som anses helga just den eller den lilla inskränkningen av tidigare grundprinciper.

Kommer dessa system att missbrukas, även i politiska och kulturella syften? Naturligtvis, förr eller senare. Kommer människor att förföljas på grundval av de integritetskränkande insatser som i början motiverades med goda syften? Självklart.

Och vad händer när unga generationer fostras till att tro, att personlig integritet, kroppslig integritet, hemligheter, privatsfär, blyghet, egenhet, och skyddade delar av livet är något som man behöver be om ursäkt och skämmas för?

Du har väl inget att dölja, lilla vän? Låt oss testa dig. Låt oss få veta allt. Bekänn på en gång, ge oss makten över din integritet, för ditt eget bästa givetvis.

***

Det är dags, och har varit hög tid länge, att dra gränsen, att säga nej, att vara övertydlig: Hellre en frihet med brister och problem, än en högeffektiv, genomlyst, på ytan skinande ren och homogen, och i varje detalj otvetydig totalitarism.

Jag kommer att tänka på några rader från 2017 om den fria debattens villkor av Lena Andersson, i Dagens Nyheter, återgivna i boken ”Verkligheten och resten”.

I ett tillåtande samhälle, skrev hon, ”är allt inte tillrättalagt i varje enskilt ögonblick och vetskapen om att vi inte besitter all kunskap är central. Ett visst mått av stoicism genomsyrar människorna i det tillåtande samhället. Det är i diktaturer som Kampen mellan ont och gott pågår så ljudligt och oavbrutet att ingen ska missa den; allt står på spel hela tiden, samhällsnerverna är på helspänn och kommissarierna ser till att alla rättar in sig i ledet.” Och så skrev hon: ”Vad vi behöver i det tillåtande samhället är inte hängslen, livrem, hjälm, flytväst och ideologiska skyddsombud, utan ett inre immunförsvar mot ofrihetens nit och lidelse, den mentalitet där Kampen är normaltillstånd och intoleransen rättesnöre.”

Diskussioner med dem som har andra värderingar än de egna misstänkliggörs. Föreställningen att man legitimerar och normaliserar allt man inte bojkottar eller manifesterar mot, var en av hennes slutsatser, ”håller på att ödelägga det rationella samtalet”.

Eller det redan Kant talade om, som varit en liberal utgångspunkt sedan dess och som socialdemokraten Richard Sandler en gång i ett tal 1925, sammanfattade så här: ”Varje människa bär sitt ändamål inom sig själv. Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syften. Det är ur denna synpunkt samhällsformernas förnuftighet och rättmätighet är att pröva och problemen om frihet och tvång böra betraktas. Friheten behöver lika litet som livet själv ge skäl för sig.”

Till den insikten, att ändamålen, aldrig så goda, inte helgar medlen, måste vi hitta åter.

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Av , , Bli först att kommentera 5

Det bästa vore om liberalerna och centerpartiet inledde samtal med socialdemokraterna och miljöpartiet för en blocköverskridande lösning bortom alliansen och de rödgröna. Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Efter de presskonferenser som liberalernas Jan Björklund och centerpartiets Annie Lööf höll i dag, vid vilka båda – välkommet nog – sa tydligt nej till moderaternas förhoppningar om att själva eller tillsammans med kristdemokraterna få bilda en liten högerregering, står det klart att alliansen som sammanhållet regeringsalternativ börjar närma sig även en formell upplösning.

Det har varit uppenbart ända sedan valresultatet förelåg att alliansen inte har några möjligheter att få bilda en ren alliansregering, lika lite som socialdemokraterna har det att söka en rödgrön lösning.

Och de sonderingar Ulf Kristersson lett under två veckor för att undersöka möjligheterna att få socialdemokraterna eller miljöpartiet att agera stödpartier åt en intakt alliansregering var dödfödda från början.

De kan betraktas som en del av alliansens eftervalsterapi, ett slags ritual utan reellt innehåll, i väntan på att en del sår ska hinna slickas, eftertanke ersätta adrenalin och de riktiga regeringsförhandlingarna ska kunna inledas.

Nu är den ritualen avklarad, och har efter Ulf Kristerssons lynniga beslut att försöka sätta övriga alliansen under press via Facebook, mest bara resulterat i ökad irritation mellan de fyra partierna.

Liberalerna och centerpartiet meddelar att de tänker uppmana talmannen att ge Ulf Kristersson fortsatt uppdrag och mer tid för nya sonderingar om en regering under Ulf Kristerssons ledning, där hela alliansen ingår direkt eller indirekt, där regeringsunderlaget i riksdagen är blocköverskridande och där sverigedemokraterna hålls helt utanför inflytande.

Jan Björklund var mer konkret än Annie Lööf och nämnde uttryckligen de tre alternativ som han och liberalerna vill ska utredas: (1) en bred regering där både alliansen och S ingår, (2) en koalitionsregering mellan S och M som övriga alliansen stöder eller (3) ett regeringssamarbete med allianspartierna och miljöpartiet.

Av de tre alternativen kan det första nog avskrivas som både orealistiskt och alltför brett, det vore snarast att likna vid en krigstida samlingsregering.

Det andra alternativet skulle i sak och som parlamentarisk strategi vara fullt möjligt. S och M står mycket närmare varandra på många områden än partierna vill erkänna, och skulle ha förutsättningar att klara sig igenom en hel mandatperiod.

Men den sakpolitiska riktning som de båda skulle sporra varandra till finns det skäl att oroa sig för. Risken är uppenbar att de skulle förstärka varandras, ur ett liberalt perspektiv, sämsta sidor. Och dessutom kan man anta att prestigen redan i första förhandlingsfrågan – vem blir statsminister – skulle bli för stor.

Det tredje alternativet har jag sett som ett av de ideologiskt intressantaste under ett antal år, men faktum är att valresultatet, med ett miljöparti som nästan åkte ur riksdagen, gör en sådan regering väldigt svag parlamentariskt, svagare än en fempartiregering skulle behöva vara.

Det skulle ha ett egenvärde, i och för sig, om seriösa samtal fördes mellan alliansen och miljöpartiet – med lösningen i Stockholm som inspirationskälla – men inte heller det alternativet förefaller helt realistiskt.

***

När politiska ledare behöver betona något upprepat och i många bisatser, är det vanligtvis ett tecken på att en reträtt från utsagan redan inletts. Jan Björklund och Annie Lööf var övertydliga med att de vill hålla ihop alliansen – trots uppenbar irritation över hur Ulf Kristersson agerat de senaste dagarna. Och förmodligen blir det en runda till med det som utgångspunkt.

Men den lösning som ännu inte prövats på allvar, som inte fått chansen i ordentliga samtal, som skulle vara sakpolitiskt och ideologiskt mest intressant som ordentlig reformregering både på kort och lång sikt, och som skulle ha bäst förutsättningar att hantera det parlamentariska läget, vore ett samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet.

Jag har skissat tidigare på hur en sådan förhandling skulle kunna sluta, och har efterlyst en sådan regering under många år, och ska inte upprepa argumenten här.

Men det vore lika bra nu, om allianspartierna hoppade över nästa ritual, erkände att för den mandatperioden är de inte ett sammanhängande regeringsalternativ och tackade varandra för samarbetet som varit sedan 2006.

Då skulle C och L kunna testa, åtminstone testa, seriösa samtal (och självklart stenhårda förhandlingar utifrån mycket tydliga krav) med S och Mp, där Stefan Löfven får fortsätta som statsminister men en mittenregering får mycket tydlig liberal och grön prägel på viktiga sakområden.

Då går inte ännu en mandatperiod förlorad. Då kan ytterkanterna hållas borta från sakpolitiskt inflytande, M och Kd kan bilda en anständig högeropposition och vänsterpartiet utgöra ett socialistiskt alternativ på sin kant.

Socialdemokraterna och miljöpartiet tvingas bekänna liberal färg å sin sida, och centerpartiet och liberalerna kan åstadkomma ett definitivt brott mellan sig och de högerströmningar som vill bilda regeringsunderlag tillsammans med Sd.

En sådan regering, bestående av S, C, L och Mp, skulle inte vara jättestark eller helt stabil – och skulle göra socialdemokraternas vänsterfalang surmulen på mycket kort tid – men det skulle vara det alternativ som i dagsläget bäst uppfyller flest kriterier på en handlingsduglig, trovärdig och idépolitiskt intressant koalition, som håller samtidens farligaste politiska tendenser borta från svensk regeringspolitik.

Jag tycker att den borde ha varit förstahandsalternativet från början.

Både Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid att nästa regering måste ha blocköverskridande förankring, trots den massiva kampanj som pågått från högerhåll. De kan båda ingå i en sådan blocköverskridande regering, tillsammans med S och Mp, med stort inflytande, och sannolikt få igenom mer av liberal politik i den än i de flesta andra alternativ.

Man behöver inte heller få panik över eventuella negativa reaktioner inledningsvis. Om en blocköverskridande regering av nytt slag fungerar, levererar resultat och framstår som konstruktiv, finns gott om tid att vinna uppslutning för samarbetet under de kommande fyra åren. Här finns mer att vinna än att förlora i nuvarande situation.

Ge åtminstone sådana samtal chansen, och inled dem direkt.

**********

Fler krönikor på temat:

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Minne som ett såll, tålamod som en piraya

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland har den svenska samhällsdebatten minne som ett såll, humor som en gammgädda och tålamod som en piraya.

Varje enskilt ögonblick, varje plötslig händelse, varje första embryo till längre diskussion, slits omedelbart i stycken av historielösa, gravallvarliga, uppjagade stim, som inget kommer ihåg och inget vill veta, och definitivt inte vill dra på munnen i onödan.

I varje nyans ragnarök.

En kvart senare är de igång igen. Alltid en ny tweet.

#glömskakränktasjövilda.

Några veckors krånglig regeringsbildningsprocess, med talmansrundor som om vi fortfarande levde på stenåldern, typ 2014, får stimmen att bli bindgalna.

Den svenska bruttonationalfloskelprodukten per tv-soffa och tidningstyck lär enligt preliminära uppgifter ha varit högst i Europa under september/oktober. Hur det påverkar bryräntan är ännu oklart, men retorikexperter sägs vara bekymrade.

Omdöme nog att hålla käften ett par dagar, sova på saken, ta en promenad, sätta sig vid älven, spela en omgång biljard till, tänka efter och undvika att göra bort sig med förhastade dumheter, är en utrotningshotad konstart.

***

Vi behöver fler i Stanley Motss anda. This is nothing! Tre av apokalypsens fyra ryttare dör under inspelningen? Nothing!

Inga rättigheter? Filma i Italien med skådespelare som går på bensedrin och grappa? Piece of cake! Promenad i parken!

Ge Ulf Kristersson ett par veckor på sig att visa hur två plus två plus ett (fast ändå inte, bara i korridorer och utskott), minus, (sannolikt, eventuellt) två, är jättetillräckligt för att bilda regering? En bagatell! Ett kafferep! Bakakaka! Och förresten är revolutioner inga tebjudningar, vad nu det har med saken att göra?

Fast det är klart, när Stanley Motts började känna att ingenting var någonting ändå, någonting rentav värt att berätta för världen, när han ville få beröm, tystade de honom. That was something.

#vapingalieinhalingthehype

***

Revy. Dans med trötta steg. De smyger, tror jag, längs väggarna, i riksdagens lokaler just nu, vålnaderna från förr. Tjuvlyssnar nyfiket i hörnen. Nickar menande, eller milt ironiskt, till varandra bakom ryggarna på sina efterföljare. Grälar kanske en del inbördes också.

Alla de gamla, bortglömda politiska ledare och samhällsdebattörer – några med skuggor ända ner i frihetstiden, många från reformernas långa 1800-tal och så demokratins och välfärdens pionjärer förstås, alla med sina förtjänster och brister, sina triumfer och sina misstag – som sett det förr, som själva var med om långt värre kriser eller viktigare beslut, och inte riktigt förstår vad det är som är så förbannat märkvärdigt med hösten 2018.

#spoilerbroiler

Vad skulle exempelvis, för att sänka tempot och lyfta upp någon slumpmässigt ur glömskans djup, greve Baltzar Bogislaus von Platen (1766-1829) ha gett dagens politiker för råd?

#slowlynow

Platen var en inflytelserik centralfigur i Sveriges tidiga industriella modernisering, vid tröskeln till välståndsundret. Han spelade en avgörande roll för så olika saker som planeringen av Göta kanal, anläggandet av betydelsefulla Motala verkstad, unionen med Norge (där han mot slutet av sitt liv agerade felaktigt som riksståtshållare) och försvarsreformen 1812.

Om honom skrev en annan av de bortglömda, Louis De Geer (1818-1896) – som tillsammans med Johan August Gripenstedt kanske var 1800-talets viktigaste politiker, genom liberaliseringar, infrastrukturinvesteringar och rättighetslagar – i en minnesteckning för Svenska Akademien 1886:

Platen ”såg långt framom sin tid och och hade därför icke blott att kämpa mot de hinder, som möta vid verkställigheten af alla stora företag, utan hans svåraste strider gällde att få själfva de mål, han för sig utstakat, af samtider erkända såsom eftersträfvansvärda.”

Vad skulle han ha tyckt om höstens kaosrubriker?

#snippsnappsnut

Vad skulle Fredrika Bremer, Nathan Söderblom, J.G. Richert eller Selma Lagerlöf ha sagt, till dagens riksdag? Hur skulle Adolf Hedin ha formulerat sina femton brev 2018? Hade Staaff och Branting, Fälldin och Palme, rått till ökat samförstånd eller tydligare konfliktlinjer nu? Sandler, Lindman och Ekman – vad skulle de berätta om vågmästeriets faror och hemligheter? Vad hade Ingrid Segerstedt Wiberg velat mana till, i flyktingfrågans spår, om hon ännu funnits med?

Och om vi undrar vad, låt säga, Göran Persson, Carl Bildt eller Maud Olofsson (som både avbröt de blocköverskridande samtalen 2002 och initierade alliansen några år senare) tänker, går det förstås fortfarande att fråga dem.

Skuggor från förr och levande erfarenheter. Det skulle säkert inte skada att gå till dem oftare. Om vi vill bli bättre på att minnas, få en aning självdistans och inte frestas att svinga alltför vilt med snabba, tvärsäkra omdömen. Se de långa linjerna – hoppfulla som oroväckande – inte bara fastna i tillfällig hysteri eller kortsiktig nonchalans.

***

Förresten, apropå långa linjer. På söndag är det val i tyska delstaten Bayern. Alla opinionsmätningar tyder på dramatiska förändringar. Kristdemokratiska CSU, som styrt i Bayern sedan 1957, kommer inte bara att förlora sin majoritet i parlamentet, utan sannolikt få sitt sämsta resultat på över 50 år. Eftersom De gröna samtidigt ser ut att bli näst största parti, spekulerar många om ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna. Det skulle i så fall vara tredje delstaten (Baden-Württemberg och Hessen) i Tyskland som styrs av en sådan koalition.

I Stockholm kom besked i går att alliansen och miljöpartiet vill styra den svenska huvudstaden kommunalt tillsammans. Bra att det prövas. Det visar att det går, över blockgränsen.

Gamla mönster bryts upp. Nya skönjs. I Västerbotten ser vi det på flera håll. Det börjar lokalt, där prestigen är en aning lägre, humöret lite mer avspänt och sakfrågor pressar på. En kommande ekonomisk kris – vindarna tilltar – lär förr eller senare tvinga fram en öppenhet för nya samarbeten även på riksnivå.

Historien visar, att oanade framsteg kan nås när mönstren skiftar. Om det får ta lite tid, om konstruktiva samtal får mogna, om fler koncentrerar sig på de långa linjerna. Dit måste även den svenska regeringsprocessen lotsas.

#färregaphalsarflerlivskloka

Nya, auktoritära hot mot pressfriheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Även om det fortfarande ser betydligt värre ut på andra håll i världen, ökar hoten mot pressfriheten i Europa. Det gäller länder både inom och utanför den Europeiska unionen.

I ingen annan region försämrades läget för undersökande journalister så mycket under 2017 som just i Europa, konstaterade Reportrar utan gränser i våras, när organisationen presenterade sin årliga rapport.

Oroande de senaste åren är händelser i bland annat EU-länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien (där den undersökande journalisten Viktoria Marinova mördades förra helgen), Slovakien (där journalisten Ján Kuciak, känd för sina avslöjanden av maffiagrupper och politiska ledare mördades i våras) och Malta (där Daphne Caruana Galizia mördades förra året under en pågående granskning av korruption och penningtvätt inom landets elit).

Ytterligare medlemsstater, stora som små, skulle kunna nämnas, där tidningar, tv och radio kämpar i motvind.

Även i EU-kandidatländer som Serbien och framför allt Turkiet – där fler professionella journalister sitter fängslade än i något annat land – går det kraftigt bakåt för pressfriheten.

Inskränkningarna kan ta sig många uttryck. Hetskampanjer, övergrepp och våld mot enskilda journalister och redaktioner. Regeringar som via lagstiftning och rättsapparater försvårar arbetet för fri debatt, källskydd och undersökande medier. System för övervakning som gör det lättare för makthavare att sabotera granskningar.

Krig, fundamentalism och terrorism innebär att journalistiskt arbete är nästan omöjligt i många regioner.

Den fria pressen, inte minst regionala tidningar, kämpar för sin överlevnad även i stabila miljöer, medan statsmedia i allt fler länder instrumentaliseras politiskt, och tämjs till lojalitet.

Och på senare år har de systematiska trakasserier av journalister på internet tillkommit, som alltmer måste betraktas som ett hot mot själva demokratin. (Se ex. Reportrar utan gränsers rapport från i somras: ”Online Harrassment of Journalists: the Trolls Attack”.)

***

Det här faller in i ett mönster, där decennier av demokratiska framsteg, stärkta medborgerliga rättigheter, uppbrutna maktstrukturer, ökad mångfald och sociala, kulturella och intellektuella frigörelser nu riskerar att gå förlorade.

Förtryckande samhällsmodeller, som Kinas, hotar att bli förebilder för fler regimer under 2000-talet. Möjligheten till snabba, genomgripande, brutala beslut i enlighet med den enda läran – tron på total säkerhet genom total kontroll – får väga tyngre än pluralism, debatt, eftertanke, individualism och kritiska ifrågasättanden. Då tolereras ingen pressfrihet, bara intern disciplin och megafoner.

Samtidigt börjar reaktionära strömningar vinna starkare institutionell makt – lagstiftande, verkställande och dömande – även i västvärlden. Grupperingar med hat och avhumanisering av enskilda människor som redskap, drivna av sin rädsla för öppna samtal, bildning. avvikelser och fria diskussioner, ägnar sig åt att ömsesidigt förråa debatten.

Att yttre vänstern och yttre högern nu förenats i identitetspolitikens, också inom kultur och akademi, trendiga jargong, är ett tecken i tiden. Snabbt har det börjat bli accepterat igen – i sammanhang där det har varit otänkbart – med rasism, hudfärgsretorik, könsgeneraliseringar och separatism.

Försök att mänskligt, politiskt och yrkesmässigt diskvalificera oliktänkande som inte underordnar sig hör snart till vardagen. Så tar repressiva strukturer form på nytt, även i påstådda finrum.

Gamla antiliberala krafter, som aldrig slutat drömma om auktoritära alternativ, sträng likriktning och kollektiva identiteter, är ute efter revansch. Hur pressfriheten står sig, säger alltid mycket om resten. Och den har börjat vackla.