Nobelveckan en chans till vetenskap, bildning och insikt

Nobelveckan erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Det skriver jag i den här krönikan.

***

”Och om man en gång skulle vilja resa/ något slags minnesmärke över mig”, skrev den ryska poeten Anna Achmatova (1889-1966) i sin berömda diktsvit Rekviem, ”ger jag mitt tillstånd till det – men/ på ett villkor: att man inte reser det/ på stranden till det hav där jag är född,/ (jag har klippt av mitt sista band med det)/ eller intill en stubbe i tsar Peters park/ där en otröstlig skugga söker efter mig –/ nej, res det där jag stod trehundra timmar/ i väntan vid en port som aldrig låstes upp.”

(Översättning Hans Björkegren).

Även för oss som är allergiska mot överhetens struttande i fina salonger eller den pseudoradikala kulturelitens förljugna ritualer, dubbla måttstockar och soffmingel, är nobelprisveckan en höjdpunkt. För den erbjuder alla som vill en chans till bildning, hopp, eftertanke och substans, i en offentlighet annars dominerad av förutsägbarhet, slarv, kotterier och yta. Nobelveckan gläntar på gluggen till en värld och ett landskap utanför krampaktiga dagsrubriker, självupptagenhet och gråvardag.

* Vetenskapliga upptäckter inom fysik, kemi, fysiologi och medicin, som redan förändrat eller kommer att förändra många människors vardag. Som fördjupat vår förståelse av livet och världen. Anstränger man sig, kan man åtminstone ana vad det handlar om, när experter söker förklara pristagarnas forskning. Och det blir ibland spännande och fängslande som ett drama.

* Fascinerande, starka, egenartade författarskap att upptäcka, dyka ner i och söka tröst hos – i bästa fall något man ännu inte känner till. Svårlästa är de egentligen, tro mig, sällan.

Och ibland bläddrar man förstrött i bokhandeln genom en pocketbok av någon udda pristagare, fastnar för en rad, och sedan nästa, glömmer tid och rum och har plötsligt fått en följeslagare för livet. Herta Müller och Toni Morrison har blivit två sådana för mig. Nu står de i bokhyllan närmast sängen.

* Ofta, även om exemplen på klavertramp är något fler där, känns till och med valet av fredspristagare värdigt och välförtjänt; inspiratörer som skänker hopp i ett nyhetsflöde av elände. Just ja, det pågår ju därute, hela tiden, allt detta modiga arbete i det lilla och det regionala, för fred och humanitet.

På måndagen meddelades att årets nobelpris i fysiologi eller medicin tilldelats amerikanen James P. Allison och japanen Tasuku Honjo ”för deras upptäckt av cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer”.

De har, oberoende av varandra, studerat ett känt respektive ett nytt protein på de så kallade T-cellernas yta, som båda fungerar som bromsar i immunförsvaret. Studierna har i sin tur möjliggjort utvecklingen av immunterapi med hjälp av antikroppar. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet framhåller i sitt pressmeddelande att positiva resultat tack vare detta ”uppnåtts vid flera olika cancersjukdomar såsom lungcancer, njurcancer, lymfom och melanom.”

Fuck cancer i form av världsledande forskning skulle man kunna säga.

Vetenskapliga upptäckter, skriver Steven Pinker i sin nya bok ”Upplysning nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”, som nu finns i svensk översättning av Jim Jakobsson (förlag: fri tanke), ”fortsätter att förbluffa och förtjusa oss och ge svar på det vi tidigare inte förmådde besvara”.

De kastar nytt ljus, konstaterar han, över människans villkor. Bidrar till liv, hälsa, rikedom, kunskap och frihet. Men vetenskapen ger också världen, påminner Pinker: ”sublimt vackra bilder: stroboskopiskt frysta rörelser, praktfull fauna i tropiska regnskogar och hydrotermiska källor på havsbottnen, eleganta spiralgalaxer och genomskinliga nebulosor, fluorescerande neurala nätverk och en lysande jord som stiger upp över månens horisont mot bakgrund av en svart rymd.”

Dessa prestationer, avrundar han, ”motsäger alla klagovisor om att vi lever i en förfallstid, präglad av besvikelse, meningslöshet, ytlighet eller absurditet. Men idag är vetenskapens skönhet och kraft inte bara förbisedd utan föremål för förbittrad harm. Föraktet för vetenskapen återfinns i överraskande läger: inte bara bland religiösa fundamentalister och kunskapsbefriade politiker, utan bland många av våra mest uppburna intellektuella och vid våra mest upphöjda lärdomsinstitutioner.”

Ha det perspektivet i minne när pristagarna i olika kategorier presenteras under Nobelveckan. Den ger oss en chans att som samhälle bejaka våra bästa instinkter, i nyfikenhet, kreativitet, upptäcktslust och kunskapstörst.

***

Men en annan del av Nobelprisens historia är också de många som borde ha fått utmärkelser, men inte fick det. Även av prisen som blev fel eller uteblev, av mönstren och skevheterna som inte går att begripa i efterhand, kan man lära mycket om en tidsanda, om maktförhållanden och om rådande strukturer. I år, när det inte blir något litteraturpris och kultursfärens etablissemang, inklusive medier, har åtskilligt att rannsaka, är det värt att lyfta fram en av dem som förbigicks.

Anna Achmatova, en av 1900-talets mest betydande, inflytelserika och gripande poeter – under decennier en förföljd och trakasserad, men överlevande röst i den stalinistiska terrorns epok – fick aldrig nobelpriset i litteratur.

Hon var nominerad 1965, men det året gick, efter påtryckningar från Sovjetunionen, priset istället till medlemmen av kommunistpartiets centralkommitté Michail Sjolochov (att Stilla flyter Don är en läsupplevelse står inte i vägen för slutsatsen att det var ett av Svenska Akademiens stora misstag).

På listan över författarskap som borde ha belönats med Nobelpriset men ignorerades av akademien, står Achmatovas kanske allra högst upp.

Hon som för nära vännen Lidia Tjukoskaja berättade att hon älskat poesin sedan barnsben, redan med 13 läste Baudelaire på franska och av omgivningen betraktades som poet ”innan jag ens hade skrivit en rad. Pappa retade mig rentav och kallade mig dekadent poetissa…”. (Ur ”Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-41”, av Lidia Tjukovskaja.) Hon som om sig själv vid ett annat tillfälle skrev att hon ända sedan ungdomen alltid värnat sitt oberoende”, en vagabond i själen, lidandets poet i lidandet sekel, och som i en dikt 1940, i början av andra världskriget fångade poesins inre väsen:

”Och dikten känner ingen skam,/ ur ogräs växer den/ likt maskrosen vid planket,/ pestroten och mållan.”

(Tolkning Barbara Lönnqvist).

Anna Achmatova levde genom 1900-talets vidrigheter, världskrig och folkmordsideologier, men förblev poesin trogen. Till slut var det nästan bara hon kvar, av vännerna i dikt och liv. Katastroferna blev hudnära.

Hennes ex-man Nikolaj Gumiljov, själv poet, avrättades av bolsjevikerna 1921. Deras gemensamma son Lev fängslades upprepade gånger av regimen och skickades i början av 1950-talet till Gulag. Anna Achmatovas senare partner Nikolaj Punin greps också och dog i ett av lägren efter flera års fångenskap.

Åtskilliga av hennes kollegor genom åren gick samma öde till mötes under kommunisternas förtryck av det fria kulturskapandet. Och i början av 1940-talet befann hon sig i sitt älskade Sankt Petersburg när nazisternas trupper inledde den fruktansvärda belägringen av staden.

I den femte av sina ”Nordliga elegier”, skrev hon (i Björkegrens tolkning):

”En hårdhänt epok/ har vänt mitt liv som en flod. Mitt liv/ förbyttes. Det flöt i sin nya fåra/ förbi den gamla, och dess stränder/ är okända för mig./ O, jag har/ gått miste om så många scener./ Ridån gick upp, ridån gick ned/ förutan mig. Hur många vänner/ jag aldrig har mött i mitt liv”.

Efter Stalins död lättade det något för Achmatova, men censuren bestod. Och hon, som genom sin poesi förtjänat det mest, fick inget nobelpris, ens 1965. Vilka är världens Achmatova, inom litteratur, vetenskap och fredsarbete, 2018?

Nobelveckan är bildning, hopp, lust, insikt och kritisk eftertanke.

 

*****

Ett par till krönikor på temat

Nobelprisen och en underbar vecka

Ett liv för vetenskap och upptäckter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>