Snacka om att vänta in i det sista
Snacka om att vänta in i det sista. När övergår iskalla nerver till ansvarslös passivitet och handlingsförlamning?
Höjningen av reporäntan närmar sig visserligen, meddelade Riksbanken i dag. Men direktionen vågar inte gå från antagande till beslut. Reporäntan ligger fortsatt kvar på på minus 0,5 procent. Först i slutet av detta år eller början av nästa år, planeras enligt onsdagens penningpolitiska rapport, en höjning på 0,25 procentenheter.
Samtidigt kommer vi allt närmare nästa lågkonjunktur, kanske rentav en djup kris.
I Riksbankens rapport, under rubriken ”Osäkerhet och risker”, räknas alla de kända farorna för världsekonomin upp: Hotande handelskonflikter och protektionism. Osäkra lägen i bland annat Turkiet och Argentina. Budgetbråk mellan Italien och EU. De turbulenta förhandlingarna kring Brexit. Och svårbedömda följder för inflation, sysselsättning, investeringar och konkurrenskraft i många länder, när de extrema stimulanserna slutligen begränsas.
Har Riksbanken ställt till det för sig själv, med dålig tajming? Envist har den hållit fast vid minusräntan rakt igenom den mycket långa, delvis överhettade högkonjunktur som nu närmar sig sitt slut. Trots att inflationen redan ligger där den ska och riskerna för finansiella bubblor och skevheter i ekonomin ökar hela tiden.
Det har nu gått över tre och ett halvt år sedan reporäntan försågs med ett minustecken. Läget då, med finans- och eurokrisernas globala problem ännu aktuella, var ett helt annat. Sedan dess har mycket hänt i Sverige, och riskerna med en kortsiktig, nästan panikslagen stimulanspolitik, och en svag valuta, har ökat i takt med varje ny månad av utveckling.
Öppningen för att varsamt, steg för steg, återställa reporäntan till en för utdragna högkonjunkturer och långsiktigt sund samhällsekonomi mer rimlig nivå, har funnits åtminstone sedan ett år tillbaka. Men Riksbanken tvekar, med ett strikt sätt att tolka inflationsmålet och med stöd av särintressen som gynnas av stimulanserna. Nu närmar vi oss ett läge där det snart varken finns möjlighet till reträtt eller offensiv.
Paradoxen är att för varje månad ökar nu både riskerna med fortsatt minusränta och riskerna för räntehöjningar, lagom till en ny ekonomisk svacka, i ett känsligt läge för bostadsmarknaden.
Börjar det kränga nu, kommer inte centralbankerna att ha mycket kvar i lasten att balansera upp helheten med. Och inrikespolitiken, med alla låsningar i regeringsfrågan, ser inte handlingskraftig ut. I den förtvivlat ytliga svenska samhällsdebatten underskattas detta dilemma fortfarande på ett ansvarslöst sätt.
Snacka om att vänta för länge.
*************
Några tidigare texter på temat:
Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände
Och förr eller senare kommer lågkonjunkturen
Skurk, räddning eller mittemellan?
Det är något oroande och skumt med minusränta
Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?
Står centralbanker i centrum mår politiken dåligt
Är vår innovativa ekonomi en illusion?
Det rör sig på djupet i världsekonomin
