Merkel går in för landning
”Die Merkel-Raute” kallas den, gesten som har blivit så känd, även internationellt, att den fått ett eget begrepp. Så har Tysklands förbundskansler Angela Merkel, stått på otaliga toppmöten, presskonferenser och valarrangemang det senaste decenniet. Avslappnat med händerna framför sig i maghöjd, och fingertopparna försiktigt tryckta mot varandra.
Under några år i början av 2010-talet var hennes popularitet så stor och hennes anseende så högt, som stabil, sansad och trygg faktor, i en annars turbulent, osäker tid, att de tyska kristdemokraternas valaffisch inför valet 2013 visade en bild av Merkels fingertoppar, med texten: ”Tysklands framtid i trygga händer”. Det räckte. Alla förstod vad som åsyftades.
Nu har hon varit partiledare för CDU i över 18 år och regeringschef i 13 år. Det är en ovanlig uthållighet i modern politik. Som jämförelse kan sägas att under samma period som Merkel lett kristdemokraterna har de tyska socialdemokraterna (SPD) haft tio olika partiledare.
De flesta av dem som längs vägen underskattat hennes politiska substans eller utpräglade maktinstinkter, är i dag tämligen bortglömda. Försvunna i glanslösa, ofta självåsamkade avgångar. En efter en har hennes motståndare gjort bort sig. Merkel är kvar. Hon har varit en slug maratonlöpare som i lågmäldhet väntat ut alla otåliga, hetsiga, gestikulerande sprinters. Inom det egna partiet, oppositionen och EU.
Det har funnits faser där hennes försiktiga pragmatism tenderat att gå till principlös överdrift.
Ett ledarskap kan inte enbart bestå i förmågan att avvakta och skjuta upp beslut längre än andra. Ibland har hon varit nära en sån passivitet, framför allt inrikespolitiskt. På den punkten, oviljan att riskera kontroversiella inrikesbeslut, påminner hon delvis om en av sina förebilder: Willy Brandt. Men även då har hon genom omdöme och seriositet varit en angenäm kontrast till många av världens regeringschefer.
Vi kommer, skrev jag i en krönika här på ledarsidan våren 2017, att sakna henne när hon är borta:
”För det är inte inbillade hjälteegon vår tids toppmöten lider brist på. Utan rationella, sansade politiker som läser på, är hederliga, tar sitt uppdrag på allvar utan att övertolka det, upprätthåller en grundsats av humanism, är tillräckligt taktiskt skickliga för att bli omvalda ett par gånger och undviker att med kortsiktig, feg populism ställa till med långsiktigt kaos och elände. Merkel är ofta enerverande trög, tålmodig och kontrollerad, på ett i dessa dagar befriande och värdefullt sätt.”
***
Men nu närmar hon sig av allt att döma slutet på sin politiska karriär. På måndagen kom beskedet att hon avgår som partiledare för CDU vid kongressen senare i vinter. Det är en avgång under press. Att hon vill fortsätta som kansler fram till nästa val 2021 är väntat, men det är inte säkert att hon kan stanna kvar på den positionen resten av mandatperioden.
Opinionssiffrorna för hennes parti har sjunkit dramatiskt senaste året. Missnöjet med regeringskoalitionen mellan CDU och SPD är stor. Merkels auktoritet inom det egna partiet vacklar betänkligt. Att det går ännu sämre, katastrofalt (och oförtjänt) dåligt, för SPD, är ingen tröst för kristdemokraterna.
Den kraftiga tillbakagången för systerpartiet CSU i det bayerska delstatsvalet för två veckor sedan ansågs visserligen mer vara ett nederlag för CSU:s partiledare Horst Seehofer – som legat i konflikt med Merkel under lång tid. Men det går inte att bortförklara CDU:s tapp i söndagens delstatsval i Hessen med över 11 procentenheter.
CDU kan eventuellt behålla makten där och fortsätta den regionala koalitionen med de gröna, som blev näst största parti. Men CDU:s resultat, 27,5 procent, är det svagaste i delstaten på över 50 år.
Medan de gröna som mittenkraft och det främlingsfientliga partiet AFD som populistiskt missnöjesalternativ, går rejält framåt, förlorar de två traditionellt regeringsbärande partierna svårt. SPD har aldrig under hela efterkrigstiden varit så svagt som det är nu. Och CDU känner marken gunga under fötterna.
***
Angela Merkel såg på nära håll hur Helmut Kohl satt kvar vid makten några år för länge, inte kunde släppa taget, inte litade på någon annans förmåga att efterträda honom och till slut fick röstas bort. Man skulle önska att Merkel förmår avgå under värdigare omständigheter. Hur betydelsefull hon än varit, är ingen oersättlig.
Men vem som blir hennes efterträdare, först i partiet och så småningom som förbundskansler, kommer att påverka hela Europas politik. Det kan gå åt väldigt olika håll.
Redan har tre profilerade namn meddelat att de kandiderar till ordförandeposten i CDU. Partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer, en modern, pragmatisk kristdemokrat i Merkels anda. Hälsoministern Jens Spahn, som hört till Merkels konservativa kritiker i flyktingfrågan. Och Friedrich Merz, som var en av Merkels bittra, interna motståndare i partiledningen på det tidiga 2000-talet. Fler kanske försöker.
Vi kommer, tror jag, att sakna Merkel. Men det är dags för henne att avrunda. Snart tar andra över, med egna gester.
*************
Några tidigare krönikor på temat Merkel och tysk politik:
Inrikespolitiskt drama i Tyskland
Merkel står inför svåra förhandlingar
Underliggande oro i den tyska valrörelsen
Har Angela Merkel redan vunnit?
Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta
Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.
Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen
Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern
Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt
Anteckning om konservatism och ödmjukhet
Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar
Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot
Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr
Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver
Pragmatiker skördar vad ideologer sår
