Arthur Ashe och förebilderna som varje tid behöver

Av , , Bli först att kommentera 0

När Nelson Mandela kort efter sin historiska frigivning 1990 besökte USA, var det en person som han särskilt hoppades få träffa där. Arthur Ashe kämpade mot rasismen hela sitt liv och in i det sista. Varje tid behöver sådana förebilder. Lördagskrönika om idrott och politik.

***

Bara några månader efter sin historiska frigivning, på sommaren 1990, reste Nelson Mandela från Sydafrika till USA.

En av programpunkterna under den uppmärksammade resan var ett stort, internationellt tv-sänt arrangemang vid City College i New York, där Mandela skulle hålla tal.

Direkt efter mötet gick New Yorks dåvarande borgmästare fram till hedersgästen och viskade några ord i hans öra. När Mandela fick höra vad borgmästaren hade att berätta, brast han ut i ett stort leende och sa entusiastiskt: ”Är Arthur här?”

Han tittade upp och kände omedelbart igen den man han särskilt hoppats att få träffa i samband med sitt USA-besök. ”Oh, my brother, come here!”, ropade Mandela, sträckte ut armarna och gav Arthur Ashe, tennislegenden och aktivisten, en lång, varm kram.

De hade aldrig mötts tidigare, aldrig växlat ett ord. Men de kände till och beundrade varandra sedan många år.

I sina memoarer ”Days of Grace” (1993), beskrev Arthur Ashe – som vid mötet med Mandela redan var sjuk i aids och bara hade två och ett halvt år kvar att leva – hur det kändes nästan overkligt för honom att gå vid självaste Nelson Mandela sida. En människa som, med sitt mod och sin uthållighet trots vidriga omständigheter, varit en av hans hjältar och förebilder ända sedan 1960-talet.

Nelson Mandela å sin sida hade under decennier följt Arthur Ashes tenniskarriär. Hans framgångar som spelare, med 66 singeltitlar, tre grand slam-vinster och segern i Wimbledons herrsingel 1975 som höjdpunkt. Och hans insats som ledare för det amerikanska Davis Cup-laget 1981-1986.

Men också, och framför allt, Ashes alltmer intensiva politiska aktivitet – arresterad vid protestmöten flera gånger – för demokrati och medborgerliga rättigheter, mot rasförtryck, rasism och diskriminering, i USA och i världen, och hans insatser i utsatta miljöer för unga människors rätt – i kombination med disciplin, flit, ansträngning och eget ansvarstagande – till utbildning, karriärer och makt.

Mandela hade även, berättade han när de möttes, under sina sista fängelseår läst Arthur Ashe bokserie i tre band, ”A Hard Road to Glory”, om afroamerikanska idrottares långa historia från 1600-talet och framåt. Ett verk som Ashe själv, enligt Eric Allen Halls ”Arthur Ashe: Tennis and Justice in the Civil Rights Era” (2014), ansåg vara viktigare än alla hans tennistitlar.

Ashe och Mandela skulle hinna mötas två gånger till, i Johannesburg 1991 och på nytt i New York 1992, innan Ashe, februari 1993, dog i sviterna av sin aidssjukdom, bara 49 år gammal.

Ett drygt år senare valdes Mandela till Sydafrikas president.

***

Det var på våren 1971. Under en fest hemma hos den afroamerikanske basketspelaren Walt Hazzard, hamnade Arthur Ashe i en diskussion med de ledande medborgarrättsaktivisterna Jesse Jackson och Andrew Young, som båda varit på plats när Martin Luther King Jr mördades tre år tidigare. ”Problemet med dig Arthur”, utbrast en irriterad Jesse Jackson plötsligt, ”är att du inte är tillräckligt arrogant”.

Det har sagts, utan överdrift, att Ashe, genom sina idrottsliga, sociala och politiska insatser, var en av de föregångare och vägröjare som gjorde exempelvis Barack Obamas karriär möjlig.

Så betydelsefull anses han i dag, att han nämns vid sidan av namn som Rosa Parks, Jackie Robinson, Martin Luther King Jr, Muhammad Ali, Malcolm X och Althea Gibson. Och hans betydelse för senare generationers svarta sportstjärnor, med Serena och Venus Williams (båda fick som barn vid ett tillfälle träna med Ashe, vilket de vittnat om som ett oförglömligt ögonblick) i spetsen, går inte att överskatta.

Under hela sin uppväxt och karriär, från barndomen i Richmond, Virgina, och vidare genom dåtidens tennisvärld full av strukturell rasism och diskriminering, hade Arthur Ashe, likt 16 år äldre Althea Gibson på damsidan, tvingats kämpa för rätten som färgad att överhuvudtaget få spela på samma villkor som andra.

Ändå var han länge, inte minst under slutet av 1960- och början av 1970-talet, ifrågasatt och kritiserad av andra svarta ledare i USA, för att han inte tog tydligare ställning och protesterade mer högljutt, att han var så koncentrerad på att låta sina sina segrar på tennisbanan tala i första hand.

***

Arthur Ashes största stund på tennisbanan kom i Wimbledonfinalen 1975, där han 32 år gammal mötte storfavoriten, kaxige och självsäkre Jimmy Connors, som var tio år yngre.

Luften över center court var tjock av prestige den dagen. Alltid sportsliga, korrekta Ashe, som var en av ledarna i nya spelarorganisationen ATP, och vanligtvis arroganta, teatrala Connors, som gick sin egen väg, hade varit i hårda konflikter, med juridiska följder, under året och gillade inte varandra.
Men få trodde att Ashe, med sin klassiska, offensiva spelstil, skulle ha någon chans på banan mot Connors, som vunnit deras tidigare möten och som brukade ha lätt att hantera den typ av tennis Ashe spelade.

Då bjöd en noga förberedd Ashe på ett av tennishistoriens taktiska mästerverk, med en mytomspunnen, slug finess som det fortfarande talas om.

I sin bok om matchen (”Ashe vs Connors”, 2015) kallar journalisten och författaren Peter Bodo det för ”ett av de mest slående exemplen på en vinst vunnen genom intelligent strategi”. Med lösa, skurna slag, korta och höga bollar om vartannat, vinklade servar och ett udda, varierat spel – helt mot sin vana – förvirrade Ashe en alltmer frustrerad Connors, som började göra en lång rad enkla misstag. På källarrundpingiska skulle man väl kunna säga att det var en imponerande uppvisning i ”psykspel.” Ashe vann de två första seten med 6-1, 6-1, i utklassningsstil.

Hans forehand stod pall och hans backhandslice var bättre än någonsin. Inför tredje set, vid sidbytet, sitter han stilla, eftertänksam med slutna ögon. Det såg ut, skriver Peter Bodo, ”som om han mediterade”.
Connors kom tillbaka och vann tredje set 7-5, men Ashe var aldrig i fara, utan tog hem fjärde set med 6-4 och säkrade den största titeln i sin långa karriär.

Efter matchbollen vände han sig om och tittade upp på sina närmaste på läktaren, och lyfte, under ett par sekunder, en knuten näve i luften. Var det en anspelning på black power, en knuten näve som medveten politisk protest i triumfens ögonblick? Förmodligen inte.

Det var, skriver Bodo, ”not a win för Black Power, or any other kind of power. (…) This is a win för the tennis player Arthur Ashe, a man swaddled in doubts at the height of his career. It comes at a time when too many people feel they have a stake in him, when legions are telling him who he should be, what he should think, whom he should represent, and how. Those people all tend to forget that Ashe is not just a symbol and a spokesperson, he´s also a tennis player. Until just a few moments ago, he was a tennis player who felt that despite all the accolades, money and fame he still had something to prove to himself.”

Så var det nog.

***

Men Jesse Jacksons kritik vid festen 1971, kom, som Raymond Arsenault skriver i biografin ”Arthur Ashe: A Life”(2017), vid ett läge när Ashe redan börjat bli mer utåtriktad och frispråkig i sina politiska ställningstaganden. Och hans svar till Jackson, sammanfattar mycket i hans karaktär och strategi: ”Du har rätt, Jesse, jag är inte arrogant. Men jag tror inte att min brist på arrogans gör mig ett dugg mindre effektiv.”

Han glödde, utan att bli gapig, elak eller självupptagen. Distinkt, principfast, sportslig, skarp, värdig, saklig och resultinriktad: De följande tjugo åren skulle Arthur Ashe, ofta kritiserad, inte felfri, men alltid med integritet och självständighet, växa till en av sin generations viktigaste röster i amerikansk samhällsdebatt. Aldrig följsam, men alltid hederlig. Han hade en passion för tennis i sig. Han var en tennisnörd – som spelare, tränare och tv-kommentator

Men hans hållning, intressen och engagemang gick långt utöver idrottens värld, och han ville vinna trovärdighet genom substans, fakta och resultat. Han var sammansatt: beslutsam och insiktsfull, tävlingsmänniska med både ödmjukhet och strängt allvar. Han drogs till de frågor som betyder mest.

De sista åren av sitt liv ägnade han mycket kraft och tid åt att upplysa om hiv och aids, som han drabbats av vid blodtransfusion i samband med en hjärtoperation.

Billie Jean King – själv en av de moderna tennisens pionjärer för jämlikhet och rättigheter – frågade i ett av sina sista samtal med Ashe vad han tyckte var det svåraste i hans liv.

Det var inte, svarade han, att drabbas av aids, utan att vara en svart man, med all den diskriminering som hotade honom, enbart på grund av hans hudfärg, varje gång han klev ut ur sin ytterdörr. Mot den rasismen kämpade han hela sitt och in i det sista.

Varje tid behöver såna förebilder.

***

Tidigare krönikor på liknande tema:

Althea Gibson – en vilja starkare än förtrycket

Roger Federer, Venus Williams och idrottens hjärta

En livslång kamp mot rasismen

Serena Williams karriär är politiskt laddad

Bli först att kommentera

Sverige behöver en regering, inte en halvmesyr

Av , , Bli först att kommentera 0

Nej, tyvärr, det är fortfarande för tvehågset. Motvillighet istället för vilja. Trångmål mer än övertygelse. Dimridåer snarare än klargöranden.

En del av de villkor centerpartiet och liberalerna nu ställer för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister hade de varit chanslösa att få igenom under alliansens år i regeringsställning. Både frustrationen som rådde då, och det faktum att den gick att övervinna inom ramen för en trots det fungerande ministär, tycks ju glömda i dag.

Dessutom skulle det, enligt Annie Lööf och Jan Björklund, inte handla om att släppa fram Stefan Löfven som statsminister för en regering där de själva ingår, utan enbart om att låta nuvarande, bortröstade, extremt svaga koalition mellan S och Mp få sitta kvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet får sköta ruljansen, styra departementen, sätta dagordningen, leda Sveriges utrikespolitik, knyta till sig kompetens och resurser, bestämma över utnämningar och kontrollera utredningar. Medan C och L dröjer kvar tvehågsna, motvilliga och olyckliga i dörren, med några veton som tröst och alibi, varken riktigt med eller mot, med ett svårtolkat kroppsspråk och en lynnig jargong i väntan på nästa val.

Sverige skulle alltså inte, ens om socialdemokraterna går med på de flesta kraven, få en ny, handlingskraftig, blocköverskridande regering som inleder något nytt i svensk politik, tar ansvar och sätter in sin prestige för ett gemensamt reformprogram med förankring i mitten. Utan istället en motvillig, motsägelsefull, oförutsägbar halvmesyr i fyra år till. Uppfräschad med en del liberala hjärtefrågor i första budgeten, men utan helhet, långsiktighet eller möjlighet till tydligt ansvarsutkrävande efteråt..

Bevare oss väl.

Särskilt övertygande, konstruktivt eller framåtsyftande känns det tyvärr inte. Och om det i själva verket handlar om ett försök att tvinga fram ett socialdemokratiskt nej, som första steget mot en kompromiss, trots allt, med M och Kd -–säg det i så fall och ta konsekvenserna av en sådan vändning.

Velandet måste få ett slut.

***

Samtidigt handlar partiernas utspel äntligen om sakpolitik, om vad en uppgörelse skulle innebära mer än vad den skulle hindra. Med en konkret öppning för åtminstone ett minimalt slags blocköverskridande samarbete. Det är positivt. Förhoppningen att det bakom ultimatum döljer sig en samtalsberedskap lever. Om än lågan flämtar betänkligt med tanke på hur svårt det verkar vara för både C och L att vinna intern uppslutning för något som går utöver halvhjärtighet, självmotsägelser eller frivillig läktartillvaro de kommande fyra åren.

Ett problem i sammanhanget är det godtyckliga begreppet borgerlig, som ständigt används, men saknar substans, leder tanken fel, döljer idéer och inte borde vara vägledande.

”Borgerlig” gör anspråk på att sammanfatta en enhet som inte finns. De gånger det har gått att tala om ”borgerligt” samarbete har det handlat om tämligen tillfälliga, pragmatiska allianser. Alltid med stora, interna spänningar. Ständigt sedan demokratins genombrott har den inbillade borgerliga enheten brutits upp genom andra typer av koalitioner och uppgörelser. Några av de viktigaste liberala reformerna har genomförts över den så kallade blockgränsen.

Mönstren har skiftat mycket oftare än retoriken ger sken av.

Att socialdemokratin skulle vara liberalers självklara och största motståndare är historielöst nonsens, på samma sätt som det är trams att socialdemokrater och konservativa alltid stått emot varandra. När liberalismen ska inordnas och kapas för att passa i en konstruerad borgerlig enhet förminskas den. Det samma gäller för övrigt även konservatismen, som ofta är som mest vital och tänkvärd när den går i clinch med liberaler.

Centerpartiets och liberalernas val att fortsatt, med antydningar om en borgerlig ödesgemenskap, utesluta en regering tillsammans med socialdemokrater, är ett misstag. Har de upphetsade kampanjerna från höger skrämt fram såna irrationella eftergifter? Varför denna envetna vilja att rädda en “borgerlighet” som aldrig existerar annat än som återkommande, tillfälliga kompromisser när tiden varit rätt?

Det ligger en slarvig och aningslös maktanalys bakom låsningen.
De som regerar, har långt större kontroll över läget, och påverkar samhällsutvecklingen, prioriteringar och perspektiv, djupare, än något stödparti kan. Beredningar, debatter, personfrågor och kompromisser påverkas radikalt av vilka som bär regeringsansvaret.

I efterhand kan man tro att socialdemokraterna i Sverige styrde med egen majoritet under större delen av 1900-talet. Men de hade nästan aldrig egen majoritet. Däremot ett långt, oavbrutet regeringsinnehav, som gav en makt långt utöver antalet mandat. Socialdemokratins inflytande över svensk samhällsdebatt är det yttersta beviset på hur stor betydelse det har vilka som faktiskt regerar, inte bara vilka som ingår i regeringsunderlaget.

Först vid gemensam regeringsmedverkan blir de blocköverskridande ansatserna trovärdiga och idéutbytet mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv på riktigt. Att liberala partier sitter med i regeringen skulle öka chansen för ett framgångsrikt samarbete som ger resultat. Statsråd från C och L, med ledning över några centrala, tunga departement, skulle med nödvändighet tvinga S och Mp att vända sig i liberal riktning. Inte bara i isolerade frågor, utan i en regeringsvardag. Varför ser inte fler det långsiktiga värdet i det?

Låt kraven från centerpartiet och liberalerna, som har fog för sig, men inte bör låsas till offentliga ultimatum, bli utgångspunkt för samtal på riktigt. Det vore att syna alla kort, inklusive socialdemokratins, på allvar. Sverige behöver en blocköverskridande regering, fullt ut, med legitimitet och handlingskraft, som står för vad den är och vill, inte en tvehågsen halvmesyr.

***********

Några fler krönikor på temat:

En bortslösad vecka till

Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Bli först att kommentera

Hur kan Norrland få människor att vilja flytta hit och stanna här?

Av , , Bli först att kommentera 0

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan, vid en historisk återblick, utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om förr, som blev av, trots allt. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

Det var ett annat Umeå då, vid årsskiftet 1954/55. Fortfarande levde människor här som hade barndomsminnen från den gamla sjöfartsstadens trånga gator och gränder, de som försvann i stadsbranden 1888. Och av det Umeå vi känner i dag, 2018, med starka institutioner och infrastruktur, många stadsdelar och snabb tillväxt, fanns inte mycket.

Universitetet existerade inte. Flygplatsen skulle inte bli verklighet på flera år. Tandläkarhögskolan hade inte invigts. Lasarettet uppe på sin höjd hade inte hunnit få status ens som regionsjukhus. IFK Umeås hockeylag hade inte börjat spela med björklöv på matchdräkterna.

Norrlandsoperan låg decennier framåt i tiden, på andra sidan hårda, bittra debatter om nyttan med stora kulturinstitutioner och nya byggnader.

Socialdemokraterna i Västerbotten hade just anställt en ny, lovande, debattglad 32-årig distriktsombudsman vid namn Torsten W Persson, som inte skulle gå in med sina visioner och sin begåvning i kommunpolitiken förrän fem år senare. Stadsbiblioteket hade precis öppnat fräscha lokaler på Kungsgatan, och trodde nog att där skulle man bli kvar för alltid.

Landstinget hade för sin del, som landstingsdirektören Gunnar Helmer sade till VK vid den tiden, “häcken full med arbetsuppgifter”. Ritningarna till nästa utbyggnad av lasarettet – den patologiska institutionen – var klara, och Lycksele skulle få mer resurser för att klara av situationen som uppstått där efter inflyttningen som följde i samband med kraftverksbyggena i Umeälven. Men den besvärliga och generella bristen på tandläkare och läkare i länet var ett plågsamt problem.

Och i den politiska debatten hade det från söder kluckats, att inte behövdes något nytt högre lärosäte där uppe i den avlägsna, norrländska storskogen, det universitet Umeå redan börjat sätta sitt hopp till. I stället för ett sådant skadligt slöseri med pengar vore det väl bättre och mer kostnadseffektivt, sade en del, att erbjuda det lilla antalet studenter i norr fria resor ner till Uppsala och Lund.

(”Tur att Paris-bussar inte fanns då Uppsala universitet grundades”, skrev VK syrligt i en kommentar om de tankegångarna.)

***

Så såg det ut vid slutet av 1954. Umeå var den lilla kuststaden med politiska kontakter och stora, ännu oförverkligade drömmar, i ett omgivande Norrland av lands- och glesbygd som just börjat ana hur svårt det skulle bli för resten när urbaniseringen tog ny fart.

I det läget tog VK initiativ till en serie artiklar på temat: ”Hur kan ämbets- och tjänstemän stimuleras att stanna i Norrland?”. De som fick chansen tog sina yrkeskarriärer härifrån och flyttade söderut, samtidigt som djupa fördomarna om hur det var att leva i Norrland gjorde det svårt att locka människor hit. Vad kunde man göra för att motverka den obalansen?

Frågorna, skrev VK, “aktualiseras mer och mer i takt med den fortsatta debatten om nya och vidgade institut åt Norrland – universitet, tandläkarhögskola, storlasarett m.m.”

Den 31 december 1954 bjöd VK in debattörer att komma med synpunkter. Det fick, påpekade redaktionen, gärna vara sådana som ”vet vad de talar om, antingen som parter i målet – läkare, lärare, jurister m. fl. – eller som chefer för verk och institutioner, som haft svårt att besätta lediga tjänster”.

Ett antal av dem svarade, och det de hade att säga visar att mycket förblir sig likt, trots att nästan allt förändrats. Några exempel på svar tidningen fick:

***

Doktorn Sigrid Nygren från Skellefteå invände i sitt inlägg mot föreställningen att det dilemma VK tog upp var specifikt norrländskt. “Är det inte så”, skrev hon, “att vissa kategorier människor, just inom den intellektuella yrkesvärlden ser som ett utvecklande värde att få röra på sig till dess man kommit till ålder och inre balans som för med sig ett behov av stillhet i vidaste bemärkelse.”

Problem som ”dyra resor till centrala landets kulturhärdar, höga skatter, svårigheter med bostadsfrågan, kommunala organs ovilja eller oförmåga att tillgodose kraven på ett hyggligt lösande av dessa frågor” var inte typiska för Norrland, menade Nygren.

Den enda konkreta brist hon såg som utmärkte Norrland, var ”kulturinstitutioners relativa obefintlighet” inom teater, musik och ungdomsverksamhet. Hon efterlyste dessutom ett effektivare transportsystem och bättre flygförbindelser med övriga landet.

Men samtidigt betonade hon att bristen på institutioner inte alls var “detsamma som kulturell isolering”. Om man undvek negativ propaganda om hur “efterblivet” där är här uppe, så ska det nog inte visa sig “så svårt med rekryteringen till Norrland”, bara ”vi sakligt och människoomtänksamt planerar för tiden och framtiden”. För, konstaterade hon, “de flesta stadgade människor, som haft sin verksamhet här har trivts och längtat tillbaka hit”.

Karl Fahlgren, rektor vid seminariet i Umeå, angav fem orsaker till problemet: Att (1) Norrland inte är självförsörjande med akademiker, att (2) många ”norrlänningar är gifta med kvinnor från sydligare delar av vårt land”, att (3) lärare och tjänstemän har lättare att studera vidare om de är verksamma i närheten av universitetsstäder, att (4) personer med konstnärliga intressen utvecklar sig i närheten av kulturcentrum i södra och mellersta Sverige och att (5) de som vill resa utomlands för utbildning eller rekreation har större möjligheter att göra det om de bor i södra Sverige.

Hans förslag följer logiskt: rusta upp Norrlands kulturella resurser och kompensera norrlänningar för den extra tid och de extra kostnader deras resor medför. “Vi begär inte”, skrev han, “nådebröd. Vi begär inte heller någon förmån framför andra. Vi begär bara att bli jämställda med andra delar av vårt land. De rikedomar som vårt land hämtar från Norrland ger eftertryck åt denna vår synpunkt.”

“Lappmarksdoktorn” och författaren Einar Wallquist var inne på samma spår: De stora gruvorna och skogsbolagen räcker inte, en kulturell utveckling krävs också. Fler norrländska akademiker behövs, och billigare resor för dem som bor i Norrland. Och så mer attraktiva orter för de missnöjda “fruarna” som driver på sina arbetande män att flytta (sic!).

Axel Enström, chef för Cellulosakoncernen, var ganska skeptisk till tanken på ett norrländskt universitet, utan lyfte istället fram transportfrågan som avgörande för att mildra de långa avstånden i en ekonomiskt expansiv fas. Han tyckte i det sammanhanget att flygtrafiken längs kusten och inåt landet borde prioriteras framför dyra järnvägar, fler statliga verk placeras i Norrland och tätorter byggas modernt på ett sätt som tilltalar den nya tidens människor.

Det gällde, menade Enström, att förstärka Norrlands positiva sidor och eliminera de negativa, utan att “alltför mycket våldföra sig på ekonomiska lagar eller genom hängivelse åt alltför överdriven romantisk tankeförvillelse”.

***

Ur de enskilda bidragen växte en helhetsbild fram. I centrum stod behovet av högre utbildning, kulturinstitutioner, bättre kommunikationer och en mer rättvisande bild av Norrland i övriga landet, för att underlätta inflyttning och rekryteringar. Att jämställdheten var långt borta, på arbetsmarknaden och i samhällslivet, framgår också med sorglig tydlighet, och antyder kanske indirekt var ett av de största problemen låg.

Den 5 januari 1955 sammanfattade VK i en ledare diskussionen: ”Hur resa och motivera olika norrländska krav på rimliga förbättringar, utan att därmed oavsiktligt ge stöd åt föreställningen att det är sämre i Norrland än söderut? Detta både-och är en knivig balansakt”. Ingen, avslutar VK, ”kan komma ifrån att norrlänningarna själva måste bevaka sina intressen”.

***

Nog känns frågeställningarna igen även på 2000-talet, i ett annat Umeå och ett annat Västerbotten. När vår nuvarande förvridna, upphetsade och aggressiva migrationsdebatt klingar av, lär bristen på invandring och inflyttning hit upp ta över som farhåga. Oron vi bör känna, är inte att för många ska komma hit, utan att för få ska göra det. För det privata näringslivets möjligheter att anställa och för välfärdssektorns möjligheter att klara bemanningen.

Vad behövs för att människor ska flytta hit och stanna här i norr?

Gissningsvis lyder svaret även nu: Hög kulturell livskvalitet. En differentierad, jämställd arbetsmarknad med många småföretag i olika branscher. Kvalificerad utbildning, fungerande offentlig service och god infrastruktur. Realistiska möjligheter att via resor och uppkoppling vara en del av världen. Och i lokalsamhällenas öppenhet för nya människor och erfarenheter.

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om, som blev av, trots allt.

Mitt i oron, mitt i livet, mitt i en norrländsk erfarenhet av tro och tvivel.

***

För övrigt: Den vintern, 1954, gjorde en 31-årig Sara Lidman debut som dramatiker, med pjäsen ”Job Klockares dotter” på Göteborgs stadsteater. VK återgav, med stolthet, recensionerna från landets tidningar. Bland annat Aftontidningens Hugo Wistrand, som skrev så här:

”…ett stycke levande verklighet utan början eller slut, liksom på måfå utskuren och fasthållen ur det förbiilande livet. Det är en väv med många randningar, det är den isande ensamhetskänslans problem, medlidandets, rättfärdighetens, självuppoffringens och den missanpassades problem – alla olösta när ridån går upp och lika olösta när den faller. Så olösta som livet självt lämnar dem.”

Att det var en västerbottensförfattare, med djupa norrländska erfarenheter, som recenserades där, går inte att ta miste på.

Bli först att kommentera

Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt alternativ

Av , , Bli först att kommentera 2

Centerpartiet och liberalerna har varit konsekventa när de röstat nej i de två statsministeromröstningar som hållits. Men nu måste de våga säga ja till något realistiskt alternativ också, för att inte tappa trovärdigheten. Sluta slösa bort tid på sonderingar som inte bygger på valresultatet. Det skriver jag i den här krönikan.

***

Det var, givet valresultatet, nödvändigt och demokratiskt självklart att riksdagens majoritet den 25 september röstade nej till Stefan Löfven som statsminister för en fortsatt S-Mp-regering. Och det var rätt och rakryggat, ideologiskt och utifrån givna vallöften, att centerpartiet och liberalerna på onsdagen var med och sade nej till Ulf Kristersson som statsminister för M-Kd-regering i beroendeställning till Sd.

Men mellan de två omröstningarna har ett slöseri av tid pågått, med veckor av låsta sonderingar. Principfasta nej till vissa lösningar har inte följts upp med konstruktiva ja till andra.

Önskedrömmar och självbedrägeri på flera håll har stått i vägen.

Även om det kan tyckas orättvist att två mindre partier står helt i centrum för en besvärligt regeringsfråga många har ansvar för, är det ofrånkomligt att allt fler otåliga blickar vänds mot centerpartiet och liberalerna. Det är där som alla processer tar stopp just nu. Och det är bara där som nya kan sättas igång.

C och L har sagt nej, med eftertryck, på goda grunder, i två omröstningar, men har i övrigt inte förmått förhålla sig till den parlamentariska situation väljarna röstat fram..

Förhoppningen om att socialdemokraterna ska gå med på att vara stödparti till en sammanhållen alliansregering var orimlig från början. En koalition mellan alliansen och miljöpartiet, till vilken hur som helst både M och Mp säger nej, blir inte tillräckligt stark i riksdagen för att fungera. Även spekulationerna i debatten om ett samarbete mellan C, L Och Mp, med Annie Lööf som statsminister, känns desperata, också för dem som i sak gärna skulle se en sådan ministär. En regering bestående enbart av riksdagens två minsta partier och ett som jublar högt över 8,6 procent, saknar parlamentarisk logik, kraft och mandat.

***

Slösa inte bort mer tid på tomma sonderingar som inte bygger på valresultatet. Det är dags att börja förhandla om konstruktiva lösningar. Blocköverskridande samarbeten med parlamentarisk verklighetsförankring, som har sakpolitiska förutsättningar att lyckas och utgår från vad en regering ska vilja åstadkomma själv, inte bara hindra andra från att göra.

C och L har inte vikit ner sig när högervreden i debatten vuxit till orkan senaste dagarna. De hedrar dem. Men nu måste de ta konsekvenserna av sina ställningstaganden och säga ja till någon realistisk lösning också, för att inte tappa trovärdighet.

Ett första steg vore att undersöka vad konkreta regeringsförhandlingar med S och Mp kan ge. Där finns en väg framåt, som inte prövats ännu. Det är, efter två förvirrade, förbittrade månader, svårt att se ett bättre alternativ.

************

Några fler krönikor på temat:

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Bli först att kommentera

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 2

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli. skriver jag i den här krönikan.

***

En så djävulskt stor badtunna som skulle behövas för att rymma de fyra allianspartiernas viljor och verklighetsuppfattningar just nu finns inte. Åtminstone inte på den här sidan Bottniska viken. Medge att den spruckit, höj ett glas för goda minnen, två dugliga regeringar och bättre dagar, och låt alliansen sluta, eller åtminstone pausa, med en gnutta värdighet kvar.

Erkänn det som egentligen stod klart redan på valnatten: att det är över för den här gången.

Inte för de enskilda partierna och inte för all framtid. Men för alliansen som mycket konkret politiskt projekt. Format som det blev under speciella inrikespolitiska omständigheter inför valet 2006, med ett antal bestämda, gemensamma idéer som drivkraft och med personkemier mellan partiledarna som räckte för att lösa upp gamla konflikter och motsättningar i övrigt.

För fjorton år sedan, den där mytomspunna dagen i Högfors, framstod alliansen som en välbehövlig lösning på inrikespolitiska låsningar som krävde maktskifte. 2018 är den överdrivna fixeringen vid alliansen som ett slags ödesprojekt en del av problemet.

I ärlighetens namn, var det framför allt 2006-2010 som alliansen hade sin mest konstruktiva period. Redan under 2010-2014 märktes det att de gemensamma idéerna blivit färre, den interna stämningen sämre och behovet av samarbetet mindre uppenbart.

Men att en koalition med så många aktörer klarar av att åstadkomma ett betydelsefullt regeringsskifte, styra i två mandatperioder och få folkligt stöd för en hel del grundläggande reformer, är inte illa ur historiskt perspektiv.

De flesta flerpartiallianser värda namnet i svensk politik, från 1910-talet och framåt, har haft svårt att överleva längre än så. Behovet av uppbrott, och omorientering i en förändrad verklighet, med nya konfliktlinjer, brukar snabbt bli starkt. Alliansens decennium står sig väl vid en jämförelse.

Men nu blockerar den, liksom myten om ett rödgrönt alternativ, bättre, mer konstruktiva samarbeten inför 2020-talet.

***

När man lyssnar till rösterna inifrån moderaternas riksdagsgrupp och läser centerpartistiska twittrare – och inser hur svårt de har att stå ut med varandra – är det lätt att glömma att det inte minst var på ett historiskt sett ovanligt stort förtroende mellan de två partierna som alliansen byggde, när den fungerade som bäst. Det är nu borta.

Ingenting i de tre senaste valresultaten tyder heller på att väljarna är övertygade om ett renodlat alliansstyre är det Sverige behöver. Lika lite som det hos folket går att se någon entusiasm inför ett rödgrönt regeringsvälde.

Talet om en renodlad alliansregering är nys givet det parlamentariska läget. En samlingsregering vore en sanslös överreaktion på en krånglig men i sak fullt hanterbar situation. Något slags enpartiregering i brist på annat vore en sorgligt handlingsförlamad nödlösning. Ett allianssamarbete med bara Mp räcker inte mandatmässigt.

En liten M-Kd-regering som styr på renodlad allianspolitik, skulle också den falla i riksdagen. För varför skulle sverigedemokraterna gå med på att bli ett passivt stödparti utan inflytande? Och i det ögonblick som Sd får vetorätt och tvingar fram en anpassning av regeringspolitiken åt det hållet, med de konsekvenser det får i enskilda frågor och för helheten, blir det rimligen omöjligt för liberala partier att, i strid med givna vallöften, stödja en sådan lösning.

Ingenting hindrar M och Kd att i nästa val söka mandat för en renodlad högerregering och testa väljarnas syn på ett Sd-samarbete i praktiken. Men innan de gör det får de finna sig i att idén om en ny regering med Sd som underlag saknar trovärdighet.

***

Det som gällde redan hösten 2014 gäller därför ännu. Blocköverskridande samtal är enda möjligheten till en handlingsduglig koalition med tillräckligt parlamentariskt underlag, intressanta beröringspunkter i gränslandet mellan olika idétraditioner och en gemensam övertygelse om det öppna, liberala samhället som inte är förhandlingsbar.

De två kvarvarande alternativ som inte fått chansen i någon form av inledande samtal om sakpolitik, är:

(1) Den regeringslösning jag tjatat om på ledarsidan under lång tid, och som jag anser vore bäst för Sverige – idépolitiskt, sakpolitiskt och parlamentariskt, utifrån dagens samhällsproblem – med S, C, L och Mp i samarbete.

Och (2) En koalition mellan S och M i en regering efter tysk modell, som skulle ha förutsättningar att överleva en mandatperiod, men som båda partierna fortsatt kategoriskt avvisar.

***

”Bön med lyfta händer är ej nog,/ 
lantman, då du ber för jordens gröda./ 
Bed med handen på din plog!/ 
Då välsignar bönens kraft din möda.”
(”Hesiodos’ råd” av Viktor Rydberg.)

***

Enda sättet att få klarhet om huruvida något av dessa förslag skulle fungera, vad de innebär konkret, vore att partierna satte sig ner och talade sakpolitik med varandra. Inledde förhandlingar för att se vad som går och inte går.

Först då, när nya samarbeten kan kopplas till bestämda föresatser och reformer, blir det möjligt att diskutera dem ingående. Först med ett utkast till regeringspolitik ger man medborgarna en chans att bedöma och ta ställning.

När spekulationer ersätts av handfasta överenskommelser, som kanske motbevisar en del gammal blockpolitisk mytbildning, kan dynamik och opinionsläge förändras fortare än många tror.

Över två månader har gått sedan valet. När ska realistiska blocköverskridande samtal om sakpolitik äntligen få chansen? Varför sätter sig inte Löfven, Lööf, Björklund och Lövin ner och testar i alla fall, på några utvalda områden? Vad har redan utskällda partier att förlora? Tröstlösare och torftigare än nu kan det knappast bli.

************

Några fler krönikor på temat:

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Bli först att kommentera

”Rätt sida av historien” är en förfärlig slogan

Av , , Bli först att kommentera 1

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar men inte en levande demokrati, utan underminerar den. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

****

”Nej, jag var aldrig samtida med någon./ Den äran var för stor för mig.”
(Osip Mandelstam, 1924.)

I ett debattklimat av hörsägen och följa John-slentrian kan plötsligt livsfarliga slogans få fäste. Som vore de djupa sanningar, produkter av tankeverksamhet, trots att de bara är tomma upprepningar av senaste jargongen i flödet. När hashtags ersätter argument, och debatter rasar om böcker, artiklar och personer som de indignerade själva alltför sällan har läst annat än korta utdrag av, studerat ordentligt eller lyssnat till mer än några minuter.

Om bara rätt personer rapar upp rätt ord, och följa John-leken genererar bekräftelser, slutar många att reflektera över vad det egentligen är som sägs. Huvudsaken är att att det låter fint.

Ett av de mest osympatiska slagorden i de svenska debatten 2018 har varit: ”Rätt sida av historien”. Det har använts av både vänstern och högern i olika sammanhang. Inte minst i diskussioner kring regeringsfrågan.
Det har förmedlats av åtskilliga debattörer som argumenterat för ställningstaganden jag personligen finner sympatiska och som jag ibland delar fullt ut. Jag har säkert använt varianter av den själv vid olika tillfällen.

Men jag har börjat avsky både floskeln i sig och de negativa konsekvenser den får för fritt meningsutbyte, öppna tankeprocesser och intellektuellt sökande.

”Rätt sida av historien”: Som många självgoda, totalitärt anstrukna, antiintellektuella formler, utövar den en enorm lockelse. Nästan en hypnotisk kraft. Dra den ur hölstret och alla andra måste räcka upp händerna i kapitulation för att inte riskera att tillintetgöras i offentligheten.

”Rätt sida av historien”. Åh, vilken värme i hjärtat, vilken känsla av hjälteskap, som på film. Vi är de ädla, vi är de klarsynta, vi är de som sett och förstått!
De som inte är med oss här på rätt sida historien, utgör existentiella hot mot allt vi står för. Och inför existentiella hot, kan man ju inte ha alltför stort tålamod. De är avskyvärda, utan värde och värdighet.

På rätt sida av historien vill man befinna sig, i ett hav av rättfärdighet. Eller vill man det?

Formuleringen är definitiv, utopisk, sluten, erkänner inga invändningar och diskvalificerar från början varje form av debatt i frågor. Vem vill inte hamna på rätt sida av historien, rätt för all evighet, rätt istället för fel?
Men vad är det ni säger? Hör ni inte hur illa det låter?

Enkelt uttryckt, om vi nu ska tala om erfarenheter från förr: De i tidigare epoker som varit mest övertygade om att de stått på rätt sida av historien, utan självtvivel, har ofta visat sig bli dem som vi i dag skulle säga stod åt helvete fel. Åtminstone med demokrati, mänskliga rättigheter och mångfald som måttstockar.

Det hänger förstås ihop. Blir självrättfärdigheten stor och kombineras med en automatisk diskvalifikation av andra åsikter, ligger det totalitära nära. Då börjar man blockera det som stör. Hindra föreläsningar. Stoppa böcker. Likrikta arrangemang. Smutsstämpla nyanser som irriterar och avhumanisera oliktänkande. Och sedan stänga av även egen självkritik och eftertanke.

För på rätt sida av historien behöver ju ingen grubbla. Så skönt. Den är per definition rätt.

Föreställningen att människor skulle kunna vara bristfälliga och hjältemodiga, ytliga och djupsinniga, om vartannat, är en hädelse för dem som redan placerat sig själva på rätt sida historien. Att erkänna att människor skulle kunna ha lite rätt och lite fel samtidigt på olika sätt i en trasslig verklighet med komplexa individer och grupper, är ju en farlig eftergift, om hela historiens öde står på spel.

Med eller mot, vi eller dem. Den som inte anser sig har hunnit tänka efter tillräckligt ännu för att ta entydig ställning i minsta detalj, är suspekt.

Sedan accelererar repressionen, till ackompanjemang av ädla slagord, på självrättfärdighetens lättkränkta, färdigtänkta och outhärdligt ointressanta domarskrank. Där många inte ens försöker leva som de predikar, och sviker när det passar dem själva, trygga i vissheten om att anser man sig stå på rätt sida historien behöver man inte försvara sig.

***

”Tiden min, mitt vilddjur – vem/ kan blicka in i din pupill,/ vem kan limma samman tvenne/ seklers kotor med sitt blod?” 
Osip Mandelstam, 1923

De personer ur det förflutna som jag fascinerats och lärt mig mest av, de jag ständigt återvänder till inom politik, litteratur, teater eller filosofi, är istället dem som befann sig på flera olika sidor av historien genom kämpande, krångliga, skuldtyngda men även i avgörande ögonblick hedervärda, principfasta gärningar.

Där det både gick snett och rätt, kan man lära på riktigt. Historien är ett prövande och sökande, aldrig enkelt, i både förtröstan och återhållsamhet.

Kommunisten Herbert Wehner som blev en av Europas viktigaste socialdemokrater, är en av dem jag personligen aldrig blir färdig med. Just därför att han rymde sina svagheter och styrkor i båda livsfaserna.

Jag kommer också att tänka på en intervju med liberala publicisten Marion Gräfin Dönhoff (1909-2002), en av de här yrkets förebilder, där hon berättade hur hon som antinazist under sina studier i Frankfurt vid början av 1930-talet hjälpte kommunisterna att dela ut flygblad, eftersom de där och då var de enda som gjorde något på riktigt mot nazisterna.

Den som vill ta tag i sin tid, och uträtta något litet till bättre, av det som finns och går, kan inte vänta på perfekta, rena lösningar, trygga böcker och slutgiltiga lösningar.

De svenska, hyllade författare, som skrev betydelsefull och underbar litteratur, inspirerande politisk litteratur, och samtidigt gjorde delvis avskyvärda missbedömningar i världspolitiken och vulgära förenklingar i inrikesdebatten.

Skribenter som förändrade samhället till det bättre genom några artiklar, och till det sämre i andra, men med samma motsägelsefulla drivkrafter aktiva i båda fallen.

De avmätta, inför nya politiska rörelser länge skeptiska aristokrater som i avgörande ögonblick, när en grundläggande moral stod på spel, visade sig bli glödande demokrater medan somliga fina pratkvarnar svek så fort det blev svårt och konkret.

Historien består nästan enbart av sammansatta gärningar.  Trots allt är det mer en källa till hopp än till rädsla.

Även vår tids politiska och kulturella arenor är full av människor som visar stort mod ena dagen och fegar ur bedrövligt nästa, beroende på hur konfliktlinjerna ser ut. Det identitetspolitiska förfallet i delar av samhällsdebatten, rasjargongens och separatismens återkomst via finrummen, går bara att förklara så.

Förljugna återblickar som inte erkänner förebildernas svagheter, deras danser även på andra sidor av historien, kan man hoppa över.

De komplexa. De delvis motsägelsefulla. De som ständigt arbetade med sig själva och sina världsbilder. De som gick snett ibland, men vågade erkänna det. De som utvecklades i självprövning, tvivel och intellektuell hederlighet. De som tvingades till ödmjukhet eftersom de själva begått misstag. De som aldrig passade in helt. De brända, som efteråt aktade sig noga för att kombinera egen tvärsäkerhet med avhumanisering av andra.

Hos dem finns de stora lärdomarna ur historien att hämta.

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar man inte en levande demokrati, utan underminerar den.

Bli först att kommentera

Svårtolkat valresultat i USA

Av , , Bli först att kommentera 0

Valresultatet i USA är svårtolkat, men innebär ändå en tankeställare för det republikanska partiet. Det skriver jag i den här ledarkommentaren.

De amerikanska mellanårsvalen blev en tankeställare för det republikanska partiet. En varning om att medborgargrupper som länge avvaktat, börjar få nog av Donald Trump, och att det går att mobilisera fler motståndare till honom än anhängare. Att demokraterna rymmer en större mångfald bland sina kandidater och väljare än vad republikanerna gör, och att det får genomslag i resultatet, är en annan slutsats som lär oroa republikanska strateger.

Många inom partiets tidigare, mer moderata men också försvagade, etablissemang kommer säkert att se sina farhågor besannade och på nytt undersöka möjligheterna att återta kontrollen över partiet och dess kampanjer de närmaste åren.

Men utgången av kongressvalet är svårtolkat. Demokraterna tog tillbaka den majoritet i representanthuset man förlorade för åtta år sedan, samtidigt som republikanerna stärkte sin ställning ytterligare i senaten.

Historiskt sett var tisdagen inte någon överväldigande triumf för demokraterna. Snarare en pliktskyldig seger när det gäller representanthuset – den sittande presidentens parti förlorar ofta i mellanårsvalen – och ett tydligt nederlag när det gäller senaten, där kontrollen över för Trump viktiga utnämningar ligger.

Analyserar man dessutom några av de på förhand mest uppmärksammade guvernörsvalen i delstater som blir viktiga för nästa presidentval – exempelvis Florida och Ohio – gick de republikanernas väg.

Donald Trumps anhängare behöver alltså inte, trots den sammantagna motgången, leta länge för att hitta egna framgångar att spinna på.

Och det demokratiska partiets jubel på valkvällen var bestrött med reservationer och frågetecken.

Ändå ska betydelsen av maktskiftet i representanthuset inte underskattas. Det innebär att Trump får svårare att driva igenom sin politik. Både han och republikanerna bromsas upp. Demokraterna återfår en del av initiativet i lagstiftningsprocessen, och deras möjligheter att via utskott undersöka skandaler och affärer som omgärdar presidenten ökar.

Mellanårsvalen visade också hur Trumps kampanjer och metoder kan besegras i val, och att det går. Det är en viktig erfarenhet, en källa till hopp, inför 2020.

Bli först att kommentera

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Av , , Bli först att kommentera 0

I det låsta läge som råder efter valet, finns inte mycket att invända mot talmannens beslut att avbryta sonderingarna och gå till en första votering.

Ulf Kristersson blir namnet riksdagen får ta ställning till på måndag. Det framstår som utsiktslöst att han ska få klartecken som regeringsbildare. De ministärer han vill leda saknar parlamentariskt underlag. Med undantag för kristdemokraterna är inget annat parti berett att säga ja till det upplägg Kristersson föreslagit.

Ingenting tyder på att ytterligare några dagars samtal ska förändra de grundförutsättningarna.

Men det har blivit nödvändigt att skynda på processen och ta den vidare. Och man måste börja någonstans, för att få ett protokoll med fakta, handlingar och ställningstaganden att utgå ifrån. Även om det inleds med ett nedröstat förslag, nya ömsesidiga invektiv och sura miner både här och där.

Partiledarna har fått nog med tid på sig att bekräfta gamla, kända låsningar och alldeles för mycket tid på sig att trotsigt fantisera om drömlösningar som i flera val på rad misslyckats att vinna tillräckligt stöd.

Så talmannen gör rätt, som blir konkret och slänger in något i ringen för att se vad som händer. Ingenting förvärras av att de folkvalda ledamöterna nästa vecka tvingas gå från presskonferenser och Twitter till plenisalen, och via röstknappar visa vad olika utspel betyder i praktiken. I bästa fall stramar det upp koncentrationen och allvaret hos partierna, vidgar beredskapen att tänka nytt och ökar insikten hos fler om att ett dramatiskt extraval bara är några få sådana voteringar bort.

***

Med det sagt, vore det ur ett liberalt perspektiv ändå önskvärt om riksdagen sade nej till detta första talmansförslag.

Sverige behöver, och riksdagsvalet gav möjligheter till, något bättre än en mycket svag regering som nödlösning med svår beroendeställning till ett främlingsfientligt ytterkantsparti.

Men Sverige behöver också något bättre, något långt mer framåtsyftande, än regeringssamarbeten som enbart syftar till att hålla vissa partier borta från inflytande. Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.

Sverige behöver en regering som både håller parlamentariskt, vilar på partier som bär upp det öppna samhället och den liberala demokratin och som kan uppvisa ett visst mått av idépolitisk stringens och övertygelse.

***

Det är besynnerligt, att de två alternativ som sedan valet framstått som mest parlamentariskt realistiska, någorlunda handlingsdugliga, sakpolitiskt genomförbara och idépolitiskt tänkbara, ännu inte fått prövas i form av konkreta förhandlingar.

Dels den blocköverskridande lösning som VK:s ledarsida länge argumenterat för, i form av samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet. Dels den lösning som framför allt Expressens ledarsida konsekvent och intellektuellt hederligt efterlyst, med en koalition mellan S och M.

I ett skede när partiernas både första- och andrahandsalternativ verkar omöjliga att få till stånd – eller helt enkelt saknar parlamentarisk realism – hur konstruktiva de än kan tyckas vara i övrigt, borde det vara dags att diskutera någon av ovanstående varianter.

Jag har respekt för resonemangen bakom en S-M-lösning. Den tanken håller ihop logiskt, bygger på sakpolitik och är klarsynt om läget i riksdagen. Men för mig framstår S-C-L-Mp-alternativet trots det som betydligt mer tilltalande, både ideologiskt och parlamentariskt, både på kort och på lång sikt.

Mötet mellan två liberala partier (som bör slås ihop), en socialdemokrati som tvingas vända sig åt mitten och ett grönt parti som lockas förhandla mer åt frihetligt än socialistiskt håll.

Där alliansen under sin andra period körde fast, och den sittande rödgröna regeringen utan trovärdigt mandat aldrig hade mycket att komma med, skulle en sådan blocköverskridande koalition kunna ge svensk politik en välbehövlig grönliberal nystart, samtidigt som en anständig, konservativ opposition kan bildas av M och Kd och en vänstersocialistisk opposition kan drivas av V.

Har inte sonderingsfiaskot efter valet så här långt, och alliansens öppna söndring, visat att det är det alternativ som i första hand förtjänar en ärlig chans?

Ola Nordebo

***********

Några fler krönikor på temat:

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

En bedrövlig inrikespolitisk omognad

Erbarmligt läge i svensk politik

Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter

Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsdebatt

Bli först att kommentera