Talmannen kastar in något för att se vad som händer
I det låsta läge som råder efter valet, finns inte mycket att invända mot talmannens beslut att avbryta sonderingarna och gå till en första votering.
Ulf Kristersson blir namnet riksdagen får ta ställning till på måndag. Det framstår som utsiktslöst att han ska få klartecken som regeringsbildare. De ministärer han vill leda saknar parlamentariskt underlag. Med undantag för kristdemokraterna är inget annat parti berett att säga ja till det upplägg Kristersson föreslagit.
Ingenting tyder på att ytterligare några dagars samtal ska förändra de grundförutsättningarna.
Men det har blivit nödvändigt att skynda på processen och ta den vidare. Och man måste börja någonstans, för att få ett protokoll med fakta, handlingar och ställningstaganden att utgå ifrån. Även om det inleds med ett nedröstat förslag, nya ömsesidiga invektiv och sura miner både här och där.
Partiledarna har fått nog med tid på sig att bekräfta gamla, kända låsningar och alldeles för mycket tid på sig att trotsigt fantisera om drömlösningar som i flera val på rad misslyckats att vinna tillräckligt stöd.
Så talmannen gör rätt, som blir konkret och slänger in något i ringen för att se vad som händer. Ingenting förvärras av att de folkvalda ledamöterna nästa vecka tvingas gå från presskonferenser och Twitter till plenisalen, och via röstknappar visa vad olika utspel betyder i praktiken. I bästa fall stramar det upp koncentrationen och allvaret hos partierna, vidgar beredskapen att tänka nytt och ökar insikten hos fler om att ett dramatiskt extraval bara är några få sådana voteringar bort.
***
Med det sagt, vore det ur ett liberalt perspektiv ändå önskvärt om riksdagen sade nej till detta första talmansförslag.
Sverige behöver, och riksdagsvalet gav möjligheter till, något bättre än en mycket svag regering som nödlösning med svår beroendeställning till ett främlingsfientligt ytterkantsparti.
Men Sverige behöver också något bättre, något långt mer framåtsyftande, än regeringssamarbeten som enbart syftar till att hålla vissa partier borta från inflytande. Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.
Sverige behöver en regering som både håller parlamentariskt, vilar på partier som bär upp det öppna samhället och den liberala demokratin och som kan uppvisa ett visst mått av idépolitisk stringens och övertygelse.
***
Det är besynnerligt, att de två alternativ som sedan valet framstått som mest parlamentariskt realistiska, någorlunda handlingsdugliga, sakpolitiskt genomförbara och idépolitiskt tänkbara, ännu inte fått prövas i form av konkreta förhandlingar.
Dels den blocköverskridande lösning som VK:s ledarsida länge argumenterat för, i form av samarbete mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet. Dels den lösning som framför allt Expressens ledarsida konsekvent och intellektuellt hederligt efterlyst, med en koalition mellan S och M.
I ett skede när partiernas både första- och andrahandsalternativ verkar omöjliga att få till stånd – eller helt enkelt saknar parlamentarisk realism – hur konstruktiva de än kan tyckas vara i övrigt, borde det vara dags att diskutera någon av ovanstående varianter.
Jag har respekt för resonemangen bakom en S-M-lösning. Den tanken håller ihop logiskt, bygger på sakpolitik och är klarsynt om läget i riksdagen. Men för mig framstår S-C-L-Mp-alternativet trots det som betydligt mer tilltalande, både ideologiskt och parlamentariskt, både på kort och på lång sikt.
Mötet mellan två liberala partier (som bör slås ihop), en socialdemokrati som tvingas vända sig åt mitten och ett grönt parti som lockas förhandla mer åt frihetligt än socialistiskt håll.
Där alliansen under sin andra period körde fast, och den sittande rödgröna regeringen utan trovärdigt mandat aldrig hade mycket att komma med, skulle en sådan blocköverskridande koalition kunna ge svensk politik en välbehövlig grönliberal nystart, samtidigt som en anständig, konservativ opposition kan bildas av M och Kd och en vänstersocialistisk opposition kan drivas av V.
Har inte sonderingsfiaskot efter valet så här långt, och alliansens öppna söndring, visat att det är det alternativ som i första hand förtjänar en ärlig chans?
Ola Nordebo
***********
Några fler krönikor på temat:
Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte
Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut
Sök samarbete över blockgränsen
En bedrövlig inrikespolitisk omognad
Erbarmligt läge i svensk politik
Farligt att leka med eldar på politikens ytterkanter
