”Rätt sida av historien” är en förfärlig slogan

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar men inte en levande demokrati, utan underminerar den. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

****

”Nej, jag var aldrig samtida med någon./ Den äran var för stor för mig.”
(Osip Mandelstam, 1924.)

I ett debattklimat av hörsägen och följa John-slentrian kan plötsligt livsfarliga slogans få fäste. Som vore de djupa sanningar, produkter av tankeverksamhet, trots att de bara är tomma upprepningar av senaste jargongen i flödet. När hashtags ersätter argument, och debatter rasar om böcker, artiklar och personer som de indignerade själva alltför sällan har läst annat än korta utdrag av, studerat ordentligt eller lyssnat till mer än några minuter.

Om bara rätt personer rapar upp rätt ord, och följa John-leken genererar bekräftelser, slutar många att reflektera över vad det egentligen är som sägs. Huvudsaken är att att det låter fint.

Ett av de mest osympatiska slagorden i de svenska debatten 2018 har varit: ”Rätt sida av historien”. Det har använts av både vänstern och högern i olika sammanhang. Inte minst i diskussioner kring regeringsfrågan.
Det har förmedlats av åtskilliga debattörer som argumenterat för ställningstaganden jag personligen finner sympatiska och som jag ibland delar fullt ut. Jag har säkert använt varianter av den själv vid olika tillfällen.

Men jag har börjat avsky både floskeln i sig och de negativa konsekvenser den får för fritt meningsutbyte, öppna tankeprocesser och intellektuellt sökande.

”Rätt sida av historien”: Som många självgoda, totalitärt anstrukna, antiintellektuella formler, utövar den en enorm lockelse. Nästan en hypnotisk kraft. Dra den ur hölstret och alla andra måste räcka upp händerna i kapitulation för att inte riskera att tillintetgöras i offentligheten.

”Rätt sida av historien”. Åh, vilken värme i hjärtat, vilken känsla av hjälteskap, som på film. Vi är de ädla, vi är de klarsynta, vi är de som sett och förstått!
De som inte är med oss här på rätt sida historien, utgör existentiella hot mot allt vi står för. Och inför existentiella hot, kan man ju inte ha alltför stort tålamod. De är avskyvärda, utan värde och värdighet.

På rätt sida av historien vill man befinna sig, i ett hav av rättfärdighet. Eller vill man det?

Formuleringen är definitiv, utopisk, sluten, erkänner inga invändningar och diskvalificerar från början varje form av debatt i frågor. Vem vill inte hamna på rätt sida av historien, rätt för all evighet, rätt istället för fel?
Men vad är det ni säger? Hör ni inte hur illa det låter?

Enkelt uttryckt, om vi nu ska tala om erfarenheter från förr: De i tidigare epoker som varit mest övertygade om att de stått på rätt sida av historien, utan självtvivel, har ofta visat sig bli dem som vi i dag skulle säga stod åt helvete fel. Åtminstone med demokrati, mänskliga rättigheter och mångfald som måttstockar.

Det hänger förstås ihop. Blir självrättfärdigheten stor och kombineras med en automatisk diskvalifikation av andra åsikter, ligger det totalitära nära. Då börjar man blockera det som stör. Hindra föreläsningar. Stoppa böcker. Likrikta arrangemang. Smutsstämpla nyanser som irriterar och avhumanisera oliktänkande. Och sedan stänga av även egen självkritik och eftertanke.

För på rätt sida av historien behöver ju ingen grubbla. Så skönt. Den är per definition rätt.

Föreställningen att människor skulle kunna vara bristfälliga och hjältemodiga, ytliga och djupsinniga, om vartannat, är en hädelse för dem som redan placerat sig själva på rätt sida historien. Att erkänna att människor skulle kunna ha lite rätt och lite fel samtidigt på olika sätt i en trasslig verklighet med komplexa individer och grupper, är ju en farlig eftergift, om hela historiens öde står på spel.

Med eller mot, vi eller dem. Den som inte anser sig har hunnit tänka efter tillräckligt ännu för att ta entydig ställning i minsta detalj, är suspekt.

Sedan accelererar repressionen, till ackompanjemang av ädla slagord, på självrättfärdighetens lättkränkta, färdigtänkta och outhärdligt ointressanta domarskrank. Där många inte ens försöker leva som de predikar, och sviker när det passar dem själva, trygga i vissheten om att anser man sig stå på rätt sida historien behöver man inte försvara sig.

***

”Tiden min, mitt vilddjur – vem/ kan blicka in i din pupill,/ vem kan limma samman tvenne/ seklers kotor med sitt blod?” 
Osip Mandelstam, 1923

De personer ur det förflutna som jag fascinerats och lärt mig mest av, de jag ständigt återvänder till inom politik, litteratur, teater eller filosofi, är istället dem som befann sig på flera olika sidor av historien genom kämpande, krångliga, skuldtyngda men även i avgörande ögonblick hedervärda, principfasta gärningar.

Där det både gick snett och rätt, kan man lära på riktigt. Historien är ett prövande och sökande, aldrig enkelt, i både förtröstan och återhållsamhet.

Kommunisten Herbert Wehner som blev en av Europas viktigaste socialdemokrater, är en av dem jag personligen aldrig blir färdig med. Just därför att han rymde sina svagheter och styrkor i båda livsfaserna.

Jag kommer också att tänka på en intervju med liberala publicisten Marion Gräfin Dönhoff (1909-2002), en av de här yrkets förebilder, där hon berättade hur hon som antinazist under sina studier i Frankfurt vid början av 1930-talet hjälpte kommunisterna att dela ut flygblad, eftersom de där och då var de enda som gjorde något på riktigt mot nazisterna.

Den som vill ta tag i sin tid, och uträtta något litet till bättre, av det som finns och går, kan inte vänta på perfekta, rena lösningar, trygga böcker och slutgiltiga lösningar.

De svenska, hyllade författare, som skrev betydelsefull och underbar litteratur, inspirerande politisk litteratur, och samtidigt gjorde delvis avskyvärda missbedömningar i världspolitiken och vulgära förenklingar i inrikesdebatten.

Skribenter som förändrade samhället till det bättre genom några artiklar, och till det sämre i andra, men med samma motsägelsefulla drivkrafter aktiva i båda fallen.

De avmätta, inför nya politiska rörelser länge skeptiska aristokrater som i avgörande ögonblick, när en grundläggande moral stod på spel, visade sig bli glödande demokrater medan somliga fina pratkvarnar svek så fort det blev svårt och konkret.

Historien består nästan enbart av sammansatta gärningar.  Trots allt är det mer en källa till hopp än till rädsla.

Även vår tids politiska och kulturella arenor är full av människor som visar stort mod ena dagen och fegar ur bedrövligt nästa, beroende på hur konfliktlinjerna ser ut. Det identitetspolitiska förfallet i delar av samhällsdebatten, rasjargongens och separatismens återkomst via finrummen, går bara att förklara så.

Förljugna återblickar som inte erkänner förebildernas svagheter, deras danser även på andra sidor av historien, kan man hoppa över.

De komplexa. De delvis motsägelsefulla. De som ständigt arbetade med sig själva och sina världsbilder. De som gick snett ibland, men vågade erkänna det. De som utvecklades i självprövning, tvivel och intellektuell hederlighet. De som tvingades till ödmjukhet eftersom de själva begått misstag. De som aldrig passade in helt. De brända, som efteråt aktade sig noga för att kombinera egen tvärsäkerhet med avhumanisering av andra.

Hos dem finns de stora lärdomarna ur historien att hämta.

”Rätt sida av historien” är en förfärlig och totalitär slogan, som vill få sista ordet redan från början. Så räddar man inte en levande demokrati, utan underminerar den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>