Hur kan Norrland få människor att vilja flytta hit och stanna här?

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan, vid en historisk återblick, utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om förr, som blev av, trots allt. Det skriver jag i veckans lördagskrönika.

***

Det var ett annat Umeå då, vid årsskiftet 1954/55. Fortfarande levde människor här som hade barndomsminnen från den gamla sjöfartsstadens trånga gator och gränder, de som försvann i stadsbranden 1888. Och av det Umeå vi känner i dag, 2018, med starka institutioner och infrastruktur, många stadsdelar och snabb tillväxt, fanns inte mycket.

Universitetet existerade inte. Flygplatsen skulle inte bli verklighet på flera år. Tandläkarhögskolan hade inte invigts. Lasarettet uppe på sin höjd hade inte hunnit få status ens som regionsjukhus. IFK Umeås hockeylag hade inte börjat spela med björklöv på matchdräkterna.

Norrlandsoperan låg decennier framåt i tiden, på andra sidan hårda, bittra debatter om nyttan med stora kulturinstitutioner och nya byggnader.

Socialdemokraterna i Västerbotten hade just anställt en ny, lovande, debattglad 32-årig distriktsombudsman vid namn Torsten W Persson, som inte skulle gå in med sina visioner och sin begåvning i kommunpolitiken förrän fem år senare. Stadsbiblioteket hade precis öppnat fräscha lokaler på Kungsgatan, och trodde nog att där skulle man bli kvar för alltid.

Landstinget hade för sin del, som landstingsdirektören Gunnar Helmer sade till VK vid den tiden, “häcken full med arbetsuppgifter”. Ritningarna till nästa utbyggnad av lasarettet – den patologiska institutionen – var klara, och Lycksele skulle få mer resurser för att klara av situationen som uppstått där efter inflyttningen som följde i samband med kraftverksbyggena i Umeälven. Men den besvärliga och generella bristen på tandläkare och läkare i länet var ett plågsamt problem.

Och i den politiska debatten hade det från söder kluckats, att inte behövdes något nytt högre lärosäte där uppe i den avlägsna, norrländska storskogen, det universitet Umeå redan börjat sätta sitt hopp till. I stället för ett sådant skadligt slöseri med pengar vore det väl bättre och mer kostnadseffektivt, sade en del, att erbjuda det lilla antalet studenter i norr fria resor ner till Uppsala och Lund.

(”Tur att Paris-bussar inte fanns då Uppsala universitet grundades”, skrev VK syrligt i en kommentar om de tankegångarna.)

***

Så såg det ut vid slutet av 1954. Umeå var den lilla kuststaden med politiska kontakter och stora, ännu oförverkligade drömmar, i ett omgivande Norrland av lands- och glesbygd som just börjat ana hur svårt det skulle bli för resten när urbaniseringen tog ny fart.

I det läget tog VK initiativ till en serie artiklar på temat: ”Hur kan ämbets- och tjänstemän stimuleras att stanna i Norrland?”. De som fick chansen tog sina yrkeskarriärer härifrån och flyttade söderut, samtidigt som djupa fördomarna om hur det var att leva i Norrland gjorde det svårt att locka människor hit. Vad kunde man göra för att motverka den obalansen?

Frågorna, skrev VK, “aktualiseras mer och mer i takt med den fortsatta debatten om nya och vidgade institut åt Norrland – universitet, tandläkarhögskola, storlasarett m.m.”

Den 31 december 1954 bjöd VK in debattörer att komma med synpunkter. Det fick, påpekade redaktionen, gärna vara sådana som ”vet vad de talar om, antingen som parter i målet – läkare, lärare, jurister m. fl. – eller som chefer för verk och institutioner, som haft svårt att besätta lediga tjänster”.

Ett antal av dem svarade, och det de hade att säga visar att mycket förblir sig likt, trots att nästan allt förändrats. Några exempel på svar tidningen fick:

***

Doktorn Sigrid Nygren från Skellefteå invände i sitt inlägg mot föreställningen att det dilemma VK tog upp var specifikt norrländskt. “Är det inte så”, skrev hon, “att vissa kategorier människor, just inom den intellektuella yrkesvärlden ser som ett utvecklande värde att få röra på sig till dess man kommit till ålder och inre balans som för med sig ett behov av stillhet i vidaste bemärkelse.”

Problem som ”dyra resor till centrala landets kulturhärdar, höga skatter, svårigheter med bostadsfrågan, kommunala organs ovilja eller oförmåga att tillgodose kraven på ett hyggligt lösande av dessa frågor” var inte typiska för Norrland, menade Nygren.

Den enda konkreta brist hon såg som utmärkte Norrland, var ”kulturinstitutioners relativa obefintlighet” inom teater, musik och ungdomsverksamhet. Hon efterlyste dessutom ett effektivare transportsystem och bättre flygförbindelser med övriga landet.

Men samtidigt betonade hon att bristen på institutioner inte alls var “detsamma som kulturell isolering”. Om man undvek negativ propaganda om hur “efterblivet” där är här uppe, så ska det nog inte visa sig “så svårt med rekryteringen till Norrland”, bara ”vi sakligt och människoomtänksamt planerar för tiden och framtiden”. För, konstaterade hon, “de flesta stadgade människor, som haft sin verksamhet här har trivts och längtat tillbaka hit”.

Karl Fahlgren, rektor vid seminariet i Umeå, angav fem orsaker till problemet: Att (1) Norrland inte är självförsörjande med akademiker, att (2) många ”norrlänningar är gifta med kvinnor från sydligare delar av vårt land”, att (3) lärare och tjänstemän har lättare att studera vidare om de är verksamma i närheten av universitetsstäder, att (4) personer med konstnärliga intressen utvecklar sig i närheten av kulturcentrum i södra och mellersta Sverige och att (5) de som vill resa utomlands för utbildning eller rekreation har större möjligheter att göra det om de bor i södra Sverige.

Hans förslag följer logiskt: rusta upp Norrlands kulturella resurser och kompensera norrlänningar för den extra tid och de extra kostnader deras resor medför. “Vi begär inte”, skrev han, “nådebröd. Vi begär inte heller någon förmån framför andra. Vi begär bara att bli jämställda med andra delar av vårt land. De rikedomar som vårt land hämtar från Norrland ger eftertryck åt denna vår synpunkt.”

“Lappmarksdoktorn” och författaren Einar Wallquist var inne på samma spår: De stora gruvorna och skogsbolagen räcker inte, en kulturell utveckling krävs också. Fler norrländska akademiker behövs, och billigare resor för dem som bor i Norrland. Och så mer attraktiva orter för de missnöjda “fruarna” som driver på sina arbetande män att flytta (sic!).

Axel Enström, chef för Cellulosakoncernen, var ganska skeptisk till tanken på ett norrländskt universitet, utan lyfte istället fram transportfrågan som avgörande för att mildra de långa avstånden i en ekonomiskt expansiv fas. Han tyckte i det sammanhanget att flygtrafiken längs kusten och inåt landet borde prioriteras framför dyra järnvägar, fler statliga verk placeras i Norrland och tätorter byggas modernt på ett sätt som tilltalar den nya tidens människor.

Det gällde, menade Enström, att förstärka Norrlands positiva sidor och eliminera de negativa, utan att “alltför mycket våldföra sig på ekonomiska lagar eller genom hängivelse åt alltför överdriven romantisk tankeförvillelse”.

***

Ur de enskilda bidragen växte en helhetsbild fram. I centrum stod behovet av högre utbildning, kulturinstitutioner, bättre kommunikationer och en mer rättvisande bild av Norrland i övriga landet, för att underlätta inflyttning och rekryteringar. Att jämställdheten var långt borta, på arbetsmarknaden och i samhällslivet, framgår också med sorglig tydlighet, och antyder kanske indirekt var ett av de största problemen låg.

Den 5 januari 1955 sammanfattade VK i en ledare diskussionen: ”Hur resa och motivera olika norrländska krav på rimliga förbättringar, utan att därmed oavsiktligt ge stöd åt föreställningen att det är sämre i Norrland än söderut? Detta både-och är en knivig balansakt”. Ingen, avslutar VK, ”kan komma ifrån att norrlänningarna själva måste bevaka sina intressen”.

***

Nog känns frågeställningarna igen även på 2000-talet, i ett annat Umeå och ett annat Västerbotten. När vår nuvarande förvridna, upphetsade och aggressiva migrationsdebatt klingar av, lär bristen på invandring och inflyttning hit upp ta över som farhåga. Oron vi bör känna, är inte att för många ska komma hit, utan att för få ska göra det. För det privata näringslivets möjligheter att anställa och för välfärdssektorns möjligheter att klara bemanningen.

Vad behövs för att människor ska flytta hit och stanna här i norr?

Gissningsvis lyder svaret även nu: Hög kulturell livskvalitet. En differentierad, jämställd arbetsmarknad med många småföretag i olika branscher. Kvalificerad utbildning, fungerande offentlig service och god infrastruktur. Realistiska möjligheter att via resor och uppkoppling vara en del av världen. Och i lokalsamhällenas öppenhet för nya människor och erfarenheter.

Västerbottens kommuner ser återigen allvarliga problem bli konkreta medan många av de stora möjligheterna glimrar en bit bort, ännu inte förverkligade. Det kan utlösa förtvivlan: så mycket förblir sig likt, vad man än gör. Eller förtröstan: se hur mycket de drömde om, som blev av, trots allt.

Mitt i oron, mitt i livet, mitt i en norrländsk erfarenhet av tro och tvivel.

***

För övrigt: Den vintern, 1954, gjorde en 31-årig Sara Lidman debut som dramatiker, med pjäsen ”Job Klockares dotter” på Göteborgs stadsteater. VK återgav, med stolthet, recensionerna från landets tidningar. Bland annat Aftontidningens Hugo Wistrand, som skrev så här:

”…ett stycke levande verklighet utan början eller slut, liksom på måfå utskuren och fasthållen ur det förbiilande livet. Det är en väv med många randningar, det är den isande ensamhetskänslans problem, medlidandets, rättfärdighetens, självuppoffringens och den missanpassades problem – alla olösta när ridån går upp och lika olösta när den faller. Så olösta som livet självt lämnar dem.”

Att det var en västerbottensförfattare, med djupa norrländska erfarenheter, som recenserades där, går inte att ta miste på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>