Att läsa böcker som fördriver mörkret

”Så ljust att det går att läsa” heter en stämningsfull, udda text av Lotta Lotass, återgiven i boken “Varia” (2014), som jag brukar ta till när det mörknar.

Man behöver inte öppna och bläddra eller leta efter rätt kapitel. Sidorna där ”Så ljust att det går att läsa” står, lyser på något sätt redan, som ett magiskt bokmärke. ”Att i den annars dunkla midnattstimman sitta så i parken på en bänk och läsa”, lyder en av passagerna, ”ger en högtidlighet åt det lästa, en nära nog andlig ton då orden står fram i det sällsamma, gyllene ljuset. Jag kan läsa allt.”

Till slut glittrar miljoner Las Vegas-glödlampor i texten. Ett “band av ljus svävande över öknen”.

Det är mångbottnat, vackert och kanske med en ödesmättad underton.

Den faller mig in igen när vi lämnar Vasaplan en eftermiddag och jag genom bussfönstret tittar ut på svarta, tungsinta umekvarter, där människor biter ihop, spjärnar emot och kämpar för att inte kuvas av det själadödande novembermörkret i norr. Nej, det finns inget mysigt, innerligt eller progressivt med den här månaden. Inte här uppe. Tro inte hovsångarna eller hyperentusiasterna – månad elva i Umeå är en naken, osentimental prövning av livslusten.

Att universitetet år efter år lyckas locka nya, inflyttade studenter tillbaka till svinnovembers europeiska huvudstad (juryn behövde bara ett sammanträde, utnämningen var given) efter första jullovet, är ett under. Kanske det bästa betyg lärosätet kan få.

***

Så ljust att det går att läsa. Det är den norrländska sommarnattens nåd. En norrländsk novemberdag är så mörk att man måste läsa.

För biosalongernas värme, teatrarnas sorl, spelningarnas energi och idrottshallarnas svett i all ära. Och i full insikt om de digitala plattformarnas rikedom av muntlighet och rörliga bilder. Utan böckerna, utan litteraturen, den gamla beprövade, för ensamma, tidiga eller sena stunder, skulle vi vara många som gav upp.

Novemberläsningen, i dunkel, har sin alldeles egna högtidlighet, och sitt eget speciella allvar. Vi måste läsa så mycket det går, för att fördriva det obarmhärtiga, omutliga mörkret med estetik, glädje, mening, sökande och hållning.

Men vad gör man, när frestelsen kommer, att låta bli, att kapitulera, att skita i det, att låta svärtans instinkter ta över?

Det är då det behövs stigfinnare, i spalterna och i omgivningen, som ständigt förmår visa på nya vägar in i orden, författarskapen, konflikterna och berättelserna. Sätta samman till en helhet, att göra begripliga, skärvorna som kan snitta ådror och spegla himlar.

Tre personer jag för egen del brukar läsa – när allt jag ser i bokhyllorna känns som damm och leda, när själva läsandet i sig framstår som meningslöst, och jag behöver påminnas om hur litteratur kan frigöra och ladda, väcka och glädja – är författaren och journalisten Crister Enander (två böcker ligger framför mig när jag skriver detta: “Skiftande speglar”, 2011 och “I motstånd växer tanken”, 2015), litteraturprofessorn och skribenten Annelie Bränström-Öhman (presentation överflödig för VK:s läsare) och ledarkrönikören på Östgöta Correspondenten Christian Dahlgren (som alltid hittar de fria och friska infallsvinklar man önskade att man kommit på själv).

Ofta önskar jag att jag kunde läsa med samma skärpa för det väsentliga, samma insikt om var de strömförande ledningarna är dragna och de värmande stråken går. Stigfinnarna kan det algoritmerna aldrig kommer att kunna: överraska oss på djupet.

Men alla får vi väl hjälpas åt.

***

Så här ser en del av min novemberläsning ut, böckerna i ryggsäcken, på nattduksbordet, vid skrivbordet.

Linn Hansén (”Ta i trä” från 2008 och ”Gå till historien” från 2013). Jag brukar ofta, som trogna läsare vet, nämna henne först, när människor ber mig om tips på nya poeter. Hon skriver varmt och ändå vasst ironiska, på något sätt väldigt svenska, finurligt idé- och samhällskritiska dikter, fulla av skratt som till slut fastnar i halsen, men utan att kväva. Dikter med perfekt tonträff som man inte riktigt blir klok på, men blir klok av.

Avskyr ni floskler och mantran, och vill se dem isärtagna och ihopsatta på ett sätt som gör att ni aldrig kan läsa en kommunal informationsbroschyr, en tidningskrönika eller lärobok på samma sätt igen, och ändå förstå dem bättre? Läs henne.

Och Pernilla Berglund förstås, som inte förivrar sig och som hjälper läsaren till insikterna vid sidan om och nedanför och innanför. Ett par rader i hennes “Fälla” (2015) , fångar en av vår tids svåraste paradoxer, som varning och början på ett motstånd:

”Att formulera sig in i anpassning. Denna sanning kan aldrig ifrågasättas, men verkligheten som jag känner den är inte min. Jag gör ett nu och nu igen”.

För några veckor sedan deltog Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, på länsstyrelsens arrangemang med anledning Judiska föreningens nedläggning i Umeå. Vid det tillfället talade han mycket om nobelpristagaren Imre Ketész. Dagen efter gick jag och lånade ”Den sista tillflykten” – dagboksanteckningar under en krånglig skapandeprocess mellan mörker och ljus, från svarta dagar till ögonblick av hopp:

”Vilken vändning: den är alltså här igen – om också bara på besök – den gamla skaparlusten, den gamla skrivglädjen. kanske är det inte mer än ett flyktigt ögonblick, jag måste ändå berätta om det. Skrivandet är min enda tillflykt….”

Shadi Angelina Bazeghis diktsamling “Vingslag”, om krig, smärta och kärlek (svensk översättning: Helena Boberg”), med rader som dessa: “Historien upprepar sig alltså/ i en värld som rister så mycket/ som en mask huggen itu/ i sin strävan efter den perfekta formen/ i hopp om att se ut och dofta/ till Segerherremaskens ära”

Per-Albins gamle ärkefiende, Vänstersocialisten Zeth Höglund (1884-1956) hade en del på sitt ideologiska och partipolitiska samvete, men kunde skriva som få andra och hörde till den svenska samhällsdebattens mest övertygande stillister när han var på humör. Vid en genomgång av gamla flyttkartonger dök hans “Svensk debatt. Öppna brev och slutna krav” från 1939 upp. Inte hans bästa, men vilken polemiker han var. Kristdemokraten Helmut Kohl var ingen stilist, och polemiken var inte heller hans starka sida. Men i samband med Berlinmurens fall hade han sin stora stund som praktisk, europeisk politiker, och kapitlen i hans memoarer om de händelserna är läsvärda. Zäta och Helmut får trängas, vare sig de vill eller inte, på skrivbordet bredvid datorn.

Peter Hoegs nya roman på danska, ”Gennem dine øjne”. (Vi borde i Sverige oftare läsa på andra nordiska språk, det går och blir en rikare upplevelse.)

Och alltid på mitt nattduksbord: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (just nu är en vilsen Aljosja på besök hos Grusjenka, samtidigt som starets Zosimas lik stinker i klostret) och Jerusalem av Selma Lagerlöf (utvandrarnas avsked från hembygden).

***

I veckan utbröt en viss diskussion, efter ett debattinlägg på SVT:s hemsida, om huruvida pedagogiska barnböcker dödar ungas läslust. Vad som är pedagogiska barnböcker kan man givetvis tvista om. Det går aldrig att säga generellt. Men vad man med säkerhet kan slå fast är att i det ögonblick som en bok av sin läsare uppfattas ha ett tillrättaläggande, befallande huvudsyfte, så dör en viktig del av läsupplevelsen.

Det är i det avseendet med böcker, som med film, teater, konst, journalistik och musik, alla former av plakatkultur: det som har till huvudsyfte att disciplinera, uppfostra, korrigera och leva upp till formulär, är bedövande ointressant. Där finns inga vrår, baksidor, frågetecken eller sprickor, ur vilken erfarenheter, konflikter, problem, tvivel och kritik kan rinna – bara en blank yta av förutsägbarhet och svar. Då varken väcker eller värker orden.

Litteraturen som fördriver mörkret måste vara fri och egensinnig. Ha integritet. Stöta och blöta och ifrågasätta och vara utom räckhåll för kraven på lydnad från de tvärsäkra, mäktiga, intoleranta och auktoritära.

Bäst har Herta Müller, med sina upplevelser av kommunistiskt förtryck och partiregimens förakt för fri litteratur och läsning, formulerat det, i ”Mitt fosterland var en äppelkärna”:

”Jag vet inte hur orden bär sig åt, när en mening börjar glittra och säger mycket mer än orden innehåller. Men hur ska man förklara för en hembygds- eller fosterlandsideolog att det kan glittra i en mening? Med ideologer kan du inte diskutera någonting alls, estetik som inre nödvändighet existerar inte för dem. I stället för förtvivlad skönhet behöver de helgarderad kitsch och det slags oresonliga rättshaveri som utger sig för godhet. För dessa hembygdskontrollörer och vi-känslans garanter fanns bara ett: Det ska vara som det alltid har varit, för att det ska så förbli.”

Läs böcker som vägrar att böja sig för det auktoritära och färdigtänkta, som frigör genom allvar, eftertanke eller garv bortom instruktionerna. Läs dem som gör det svårare att vara ensidig, krångligare att blunda och jobbigare att titta bort, eller dem som skänker en stunds gränslös underhållning och glädje.

Läs böcker som på olika sätt hjälper till att fördriva mörkret, det inre och det yttre, och som just därför gör det lite lättare att vara människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>