Sverige behöver en regering, inte en halvmesyr
Nej, tyvärr, det är fortfarande för tvehågset. Motvillighet istället för vilja. Trångmål mer än övertygelse. Dimridåer snarare än klargöranden.
En del av de villkor centerpartiet och liberalerna nu ställer för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister hade de varit chanslösa att få igenom under alliansens år i regeringsställning. Både frustrationen som rådde då, och det faktum att den gick att övervinna inom ramen för en trots det fungerande ministär, tycks ju glömda i dag.
Dessutom skulle det, enligt Annie Lööf och Jan Björklund, inte handla om att släppa fram Stefan Löfven som statsminister för en regering där de själva ingår, utan enbart om att låta nuvarande, bortröstade, extremt svaga koalition mellan S och Mp få sitta kvar.
Socialdemokraterna och miljöpartiet får sköta ruljansen, styra departementen, sätta dagordningen, leda Sveriges utrikespolitik, knyta till sig kompetens och resurser, bestämma över utnämningar och kontrollera utredningar. Medan C och L dröjer kvar tvehågsna, motvilliga och olyckliga i dörren, med några veton som tröst och alibi, varken riktigt med eller mot, med ett svårtolkat kroppsspråk och en lynnig jargong i väntan på nästa val.
Sverige skulle alltså inte, ens om socialdemokraterna går med på de flesta kraven, få en ny, handlingskraftig, blocköverskridande regering som inleder något nytt i svensk politik, tar ansvar och sätter in sin prestige för ett gemensamt reformprogram med förankring i mitten. Utan istället en motvillig, motsägelsefull, oförutsägbar halvmesyr i fyra år till. Uppfräschad med en del liberala hjärtefrågor i första budgeten, men utan helhet, långsiktighet eller möjlighet till tydligt ansvarsutkrävande efteråt..
Bevare oss väl.
Särskilt övertygande, konstruktivt eller framåtsyftande känns det tyvärr inte. Och om det i själva verket handlar om ett försök att tvinga fram ett socialdemokratiskt nej, som första steget mot en kompromiss, trots allt, med M och Kd -–säg det i så fall och ta konsekvenserna av en sådan vändning.
Velandet måste få ett slut.
***
Samtidigt handlar partiernas utspel äntligen om sakpolitik, om vad en uppgörelse skulle innebära mer än vad den skulle hindra. Med en konkret öppning för åtminstone ett minimalt slags blocköverskridande samarbete. Det är positivt. Förhoppningen att det bakom ultimatum döljer sig en samtalsberedskap lever. Om än lågan flämtar betänkligt med tanke på hur svårt det verkar vara för både C och L att vinna intern uppslutning för något som går utöver halvhjärtighet, självmotsägelser eller frivillig läktartillvaro de kommande fyra åren.
Ett problem i sammanhanget är det godtyckliga begreppet borgerlig, som ständigt används, men saknar substans, leder tanken fel, döljer idéer och inte borde vara vägledande.
”Borgerlig” gör anspråk på att sammanfatta en enhet som inte finns. De gånger det har gått att tala om ”borgerligt” samarbete har det handlat om tämligen tillfälliga, pragmatiska allianser. Alltid med stora, interna spänningar. Ständigt sedan demokratins genombrott har den inbillade borgerliga enheten brutits upp genom andra typer av koalitioner och uppgörelser. Några av de viktigaste liberala reformerna har genomförts över den så kallade blockgränsen.
Mönstren har skiftat mycket oftare än retoriken ger sken av.
Att socialdemokratin skulle vara liberalers självklara och största motståndare är historielöst nonsens, på samma sätt som det är trams att socialdemokrater och konservativa alltid stått emot varandra. När liberalismen ska inordnas och kapas för att passa i en konstruerad borgerlig enhet förminskas den. Det samma gäller för övrigt även konservatismen, som ofta är som mest vital och tänkvärd när den går i clinch med liberaler.
Centerpartiets och liberalernas val att fortsatt, med antydningar om en borgerlig ödesgemenskap, utesluta en regering tillsammans med socialdemokrater, är ett misstag. Har de upphetsade kampanjerna från höger skrämt fram såna irrationella eftergifter? Varför denna envetna vilja att rädda en “borgerlighet” som aldrig existerar annat än som återkommande, tillfälliga kompromisser när tiden varit rätt?
Det ligger en slarvig och aningslös maktanalys bakom låsningen.
De som regerar, har långt större kontroll över läget, och påverkar samhällsutvecklingen, prioriteringar och perspektiv, djupare, än något stödparti kan. Beredningar, debatter, personfrågor och kompromisser påverkas radikalt av vilka som bär regeringsansvaret.
I efterhand kan man tro att socialdemokraterna i Sverige styrde med egen majoritet under större delen av 1900-talet. Men de hade nästan aldrig egen majoritet. Däremot ett långt, oavbrutet regeringsinnehav, som gav en makt långt utöver antalet mandat. Socialdemokratins inflytande över svensk samhällsdebatt är det yttersta beviset på hur stor betydelse det har vilka som faktiskt regerar, inte bara vilka som ingår i regeringsunderlaget.
Först vid gemensam regeringsmedverkan blir de blocköverskridande ansatserna trovärdiga och idéutbytet mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv på riktigt. Att liberala partier sitter med i regeringen skulle öka chansen för ett framgångsrikt samarbete som ger resultat. Statsråd från C och L, med ledning över några centrala, tunga departement, skulle med nödvändighet tvinga S och Mp att vända sig i liberal riktning. Inte bara i isolerade frågor, utan i en regeringsvardag. Varför ser inte fler det långsiktiga värdet i det?
Låt kraven från centerpartiet och liberalerna, som har fog för sig, men inte bör låsas till offentliga ultimatum, bli utgångspunkt för samtal på riktigt. Det vore att syna alla kort, inklusive socialdemokratins, på allvar. Sverige behöver en blocköverskridande regering, fullt ut, med legitimitet och handlingskraft, som står för vad den är och vill, inte en tvehågsen halvmesyr.
***********
Några fler krönikor på temat:
Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt
Dags för ett nytt kapitel i svensk politik
Talmannen kastar in något för att se vad som händer
Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte
Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut
Sök samarbete över blockgränsen
En bedrövlig inrikespolitisk omognad
Erbarmligt läge i svensk politik
