En dag av andhämtning och villkorslösa gåvor

Av , , Bli först att kommentera 0

Klä av den alla måsten, all stress och pynt, och julen borde, längst inne, vara de villkorslösa gåvornas stund.

I ett liv där, ofta nödvändiga, krav, omdömen och hårda ord väntar runt varje hörn och varje inloggning, borde julen vara ett ögonblick öppet för hela människan framför dig. Hennes skavanker, ofullkomligheter och sår.

Att till någon annan ge, om så bara det lilla och symboliska, om så bara ett vänligt ord, utan att vänta på återbetalning eller förbinda det skänkta med prestation och duglighet. Det är att sätta allt på spel i en förutsättningslös tillit. Det kräver mod.

Den villkorslösa gåvan.

Inte som belöning till snälla barn (vilken förfärlig, godtycklig ramsa) och duktiga vuxna. Istället den enklaste, starkaste, svåraste av gester, i solidaritet och omtanke.

Den här gåvan är för dig. Inte för det du lyckats med eller uppnått, utan för dig. Den här gåvan är inte ett tack för att du levt upp till förväntningar, en hyllning av att du passar in eller en uppmuntran till kommande stordåd, utan bara vårt sätt att säga att du, hela du, är sedd.

Varsågod, det är allt.

Marken gungar en sekund.

Hur ofta vågar vi ge den villkorslösa gesten en chans?

Bara det faktum att redan ordet ”villkorslös” automatiskt utlöser invändningar och oro för vad ”det ska leda till i förlängningen” – som om till och med julhelgen måste inordnas i den allmänna politiseringen – visar att de få stunderna av djupare, långsammare, förlåtande, förtröstansfull människosyn behövs, nu som förr.

Det finns människor som är fruktansvärt ensamma på julafton, även när det inte syns. Några av dem kanske sitter framför dig i kväll, bullrigare och pratigare är de flesta, ler hela tiden.

Att för ett ögonblick pröva, med Karin Boyes ord, att ”möta livets makter vapenlös”.

De håller sin ödslighet inombords. Ingen ser de ledsna ögonen när utspelen är stora. För vi är vana vid att utvärdera omvärlden som vi vana att utvärdera enkäter: vi tror att det som står där är det väsentliga och innerliga.

Men så börjar något gro, i en människas känsla av att vara välkommen och sedd trots allt, som kan växa under de svåraste omständigheter. Med säkerhet blir inte världen sämre eller farligare, om vi ger den livsfilosofin ett par timmar om året.

Att för ett ögonblick pröva, med Karin Boyes ord, att ”möta livets makter vapenlös”.

***

2018 var ett fruktansvärt skrikigt och destruktivt år i svensk samhällsdebatt. Och till det har de flesta av oss skuld.

Det är som om förmågan att samtala, med en gnutta ömsesidig ödmjukhet, om gemensamma problem, håller på att gå förlorad. Slarvas bort i en dopaminorgie av klick, retweets och likes.

Att frivilligt lyssna på någon annan utan att direkt bemöta hen med en färdig, egen ståndpunkt – hur många klarar av det utan att få panik? Att våga höra en meningsmotståndarna berätta om sina erfarenheter, och sedan reflektera över vad de kan lära en själv, utan att omedelbart och för säkerhets skull hälla en hink med förproducerade invektiv över hela diskussionen – allt färre övar på det.

Amos Oz skriver i sin essä ”Kära fanatiker” om hur ett av de tydligaste tecknen på en fanatiker – alltid utan humor och i avsaknad av självdistans – ”är hans brinnande lust att förändra dig så att du blir som han. Att övertyga dig om att du omedelbart måste förändras, överge din värld och flytta in i hans. Fanatikern vill inte att det ska vara några skillnader mellan människor. Han vill att vi alla ska vara ”som en””.

Fanatikern är, skriver Oz, ”ett vandrande utropstecken.”

Men kampen mot fanatismen blir inte bättre av att jag ”sätter ett utropstecken” även efter mig själv. Istället borde vi öva på att skratta lite oftare åt våra egna utropstecken.

Fanatikern har ett ”akut behov” av slutsatser, slutresultat och slutna cirklar. Men så är inte livet eller historien.

Det innebär, som Oz formulerar det: ”…också att vara nyfiken och att från tid till annan försöka kika, inte bara genom grannens fönster, utan främst på verkligheten såsom den ser ut genom det fönstret, en verklighet som med nödvändighet kommer att se annorlunda ut än den du ser genom ditt eget fönster.”

Fanatikern har ett ”akut behov” av slutsatser, slutresultat och slutna cirklar. Men så är inte livet eller historien. Vi måste därför lära oss att ”leva med frågor och val vars lösningar gömmer sig långt bortom horisontens dimma.”

Det är befriande ord. Dessvärre får de allt större relevans, i takt med att samhällsdebatten kidnappas av fanatiska, oförsonliga tonfall.

Mycket även i det som borde vara helt vardagliga diskussioner villkoras med ett direkt eller indirekt maktspråk: Med eller mot, vän eller fiende, god eller ond, fantastisk eller avskyvärd, utopi eller avgrund. Inte hela människan, inte en andandes, komplicerad, unik varelse. Istället bara en gloria eller nidbild – en grov etikett – som fyller ett syfte, stimulerar algoritmerna, fungerar på en löpsedel. Svartvit aggressivitet av det slaget gör dåliga saker med oss, och får oss att slarva med orden.

Vi har fastnat i en ond spiral där vi överdramatiserar varje enskild dissonans, och tror oss dagligen uppleva stora händelser av historisk betydelse, med hjältemodiga ställningstaganden. Det stegrar en hets. Och skapar en dold, växande ensamhet i takt med att reflekterande människor drar sig undan gemensamma torg. För att slippa obehagligheter för sig själva och sina närmaste, och inte behöva riskera fördömelse och fördrivning.

Jag fruktar för en offentlighet där alla instinktivt tar avstånd men ingen instinktivt tar ansvar. Där alla vet hur man fördömer, men ingen vet hur man förlåter. Där alla torgför det egna, men ingen vågar lägga ned skölden och bara lyssna.

Till slut kommer alla att stå samlade utanför i en stor ring och hytta med nävarna, och skrika för full hals, in mot ett gemensamt torg och mot gemensamma församlingar där ingen längre finns.

***

Jag tänker ibland på det som Svetlana Aleksijevitj skriver i förordet till sin bok ”Bön för Tjernobyl. Krönika över framtiden”, om hur rädslan för döden plötsligt fanns i allt:

”Inför mina ögon förvandlades den förtjernobylska människan till Tjernobylmänniskan. Omkring henne var det en ny värld. Och en ny fiende. Döden hade plötsligt många okända ansikten. Den syntes inte, man kunde inte ta på den och den saknade lukt. Det fanns inte ens ord som kunde uttrycka hur människor plötsligt blivit rädda för vattnet, jorden, blommorna och träden. Därför att det här hade människan aldrig varit med om förut. Allt såg ut som vanligt – samma färger, former, dofter – och allt kunde döda. En okänd förtrogen värld.”

Hennes ord handlar om Tjernobyl, och ska inte på något banalt eller lättsinnigt sätt lyftas bort från den katastrofen.

Men de väcker också associationer i andra riktningar. Så är det ju med litteraturen, att den hjälper, förklarar och fördjupar över gränser och sammanhang, på oväntade sätt.

Att plötsligt uppleva en förtrogen värld som något okänt. Där allt det till synes normala är laddat med oro.

Den okända förtrogna världen är en formulering som sammanfattar många tillstånd. När ingen punkt av tillit riktigt finns kvar att greppa tag i, ens i vardagen, trots att allt ser ut som vanligt, med ”samma färger, former och dofter”. En långsam yrselkänsla.

Att plötsligt uppleva en förtrogen värld som något okänt. Där allt det till synes normala är laddat med oro. Jag undrar om det kan vara en källa till den frustration, rädsla och vrede som syns och hörs, i många olika läger, i det svenska samhället i dag, men som inte alltid går att definiera, formulera eller förklara på ett enkelt sätt.

Det är inget att ironisera över. Allt som sker syns inte på ytan i grälla färger. Om fler börjar misstänka att något farligt ligger lagrat i gamla vardagsmiljöer, att en hotfull utveckling väntar som inte går att skydda sig mot och ingen tar ansvar för, då kommer tilliten mellan människor, och mellan människor och institutioner, att gröpas ur.

Det i sin tur kan förstärka längtan efter förutsägbarhet. Efter det glasklara, mätbara, välsorterade och entydiga. Och öka rädslan för det oklara, gränsöverskridande, förutsättningslösa och svårdefinierade. Så väller instinkten fram att stänga, förbjuda, kontrollera och stämpla. Villkora allt. För säkerhets skull.

Men om hela livet villkoras, kan det bli ett slags maktutövning. Gradvisa varianter av den starkes rätt.

Så landar man i insikten varje generation måste nå, och vars vindlande rötter i den svenska idéhistorien sträcker sig långt tillbaka. Förbi välfärdssamhälle, demokratisering, industrialisering och ända ner till Erik Gustaf Geijers liberala personlighetsprincip (”intet du, intet jag”) på det tidiga 1800-talet:

Att utrymmet för individuell frihet, experiment, mångfald och kreativitet blir större ju bättre och mer pålitligt de gemensamma delarna av samhället fungerar.

Och att helheten bara kan överleva om den bärs upp av den kaotiska brokighet som självständiga, oförutsägbara individer utgör i vardagen.

Går inte grundläggande samhällsfunktioner att lita på i tillräcklig omfattning – polis och rättsväsende, vård och omsorg, socialförsäkringar och pensioner, miljö, klimat och infrastruktur, arbetsmarknadsregler och företagsklimat – kommer också frihetens, fördragsamhetens, öppenhetens och solidaritetens principer att ifrågasättas.

Därför är det så innerligt tröttsamt med de tvärsäkra röster som vill sabotera politiska samtal, där olika typer av erfarenheter och vittnesmål försöker lära av varandras skiftande miljöer.

I ett skede när vi behöver få veta mer om och förstå helheten bättre, bortom inlärda slagord, läggs enorma mängder energi ner på att beskriva samhället som orubbligt låst i eviga konfliktlinjer mellan det tänkbara och det otänkbara. Och nu råder en situation där de enas tänkbara och de andras otänkbara hela tiden blockerar varandra. Hur ska vi kunna komma vidare då?

Är inte slutsatsen vi borde dra, efter turbulenta år, att olika idériktningar och politiska läger, faktiskt lärt varandra en del. Ingen har haft helt rätt och många har haft en eller flera viktiga poänger. Ingen har kunnat överblicka alla olika händelsekedjor. Men steg för steg har en fylligare helhetsbild vuxit fram, som saknades tidigare.

Den bilden är inte entydig eller lättolkad. Den får inte konflikter, ideologier, värderingar och motsättningar att upplösas.

Men genom meningsutbyten, självrannsakan och ett nytt tonfall, har vi blivit en aning klokare och börjat urskilja var svåra problem finns och var de faktiskt inte finns.

För tilliten är det alltid bättre om bilden av händelseförlopp känns klar och ärlig. Ingen ska behöva skämmas över att det ibland är svårt att veta vad man egentligen tycker i krångliga lägen.

Att inte allt, i varje läge, måste börja och sluta med utropstecken.

Några i sten huggna, eviga konfliktlinjer, mellan partier eller mellan grupper, som helt skulle omöjliggöra att en fungerande regering bildas i Sverige, med bred, konstruktiv förankring över tidigare blockgränser, borde inte finnas. Det finns inga skäl att göra sig till hatets och oförsonlighetens gisslan.

***

Då kommer partiernas oförmåga att samla sig till någon enda form av samarbete att framstå som oansvarig och svårbegriplig.

2018 kommer, tror jag, i efterhand att framstå som ett ”lugnet före stormen”-år. Snart nog har vi dramatiska kriser över oss igen, som lär testa de gemensamma institutionerna och samhällsekonomin långt hårdare.

Då kommer partiernas oförmåga att samla sig till någon enda form av samarbete att framstå som oansvarig och svårbegriplig. Och kanske som symboliskt för en period när dåliga instinkter – en oförmåga till samtal, fanatiska tendenser i jargongen, en jakt på syndabockar – tog över.

Eller som Hans Lindblad, skriver i Frisinnad Tidskrift:

”Demokratiska rörelser kan ha delade meningar om hur olika problem ska lösas, men de måste stå enade i försvaret av mänskliga rättigheter och allas lika värde. Att Sverige snabbt kunde aktivera tiotusentals enskilda på nya förtroendeposter vid demokratins införande berodde till stor del på att folkrörelserna i sitt förenings- och studiearbete på bred front skolat så många i praktisk demokrati. Det krävs ett lika tålmodigt arbete för att demokratin ska kunna fördjupas och förnyas.”

Så är det.

***

”Frågar du mig var jag finns/ så bor jag här bakom bergen/ Det är långt men jag är nära/ Jag bor i en annan värld/ men du bor ju i samma”

(Gunnar Ekelöf, i Strountes 1955)

Den villkorslösa gåvan, att ge utan att motivera eller kräva tillbaka, är att öva ett språng, att våga en värnlöshet, som vi normalt skyggar för. Plötsligt uppstår ett helt nytt landskap att mötas i. Ett annat sätt att visa människor i vår omgivning vad de betyder. Att det finns en närhetens, acceptansens och solidaritetens egenvärde, som varken ska mätas, dikteras, politiseras eller kommersialiseras.

I det finns mycket att knyta an till för annars åtskilda idétraditioner och livsåskådningar. Liberala som konservativa, socialistiska som gröna. Humanistiska som religiösa. Föreningar av allehanda slag. Fria debattörer och enskilda medborgare.

Ingen konsensus, bevare oss väl. Men kanske en gemensam ansträngning att framföra argument med djupare människosyn och i respekt för hur svårt det mesta blir när andras erfarenheter möter den egna retoriken.

Jaget, duet och viet, i ett samspel som inte söker perfektion, instrument eller karikatyr. Och ett erkännande av att historien är komplex och att drömmen om den perfekt presterande, förutsägbara människan är farlig. Hur litet du än gör laboratoriet, är den drömmen farlig.

En villkorslös gåva, en villkorslös kärlek, kan för ett ögonblick befria oss från den.

Om vi vågar ett ögonblick av villkorslöshet. Om vi vågar hålla ett fönster på glänt.

Där någonstans finns också, tror jag, en ny chans för humanism och solidaritet bortom den egna gränsen och identiteten. Att inte begränsa synfältet, för att slippa se. Utan vidga det, för att kunna upptäcka. I insikten om att människor är sammansatta och mångdimensionella. Sällan lätta att kategorisera, aldrig felfria, ständigt spretiga.

Ögonens många stråk; uppoffringar, erfarenheter, sorger, skuldkänslor.

Det är det vackraste: mänsklighet i ordets rikaste betydelse, och vad den kan åstadkomma, trots allt bristfälligt och fult. Om vi vågar ett ögonblick av villkorslöshet. Om vi vågar hålla ett fönster på glänt.

***

du lägger ner/ din skärva av livet/

bredvid andras/

dina tysta färger/ rinner över till deras/

går du långt bort/ försvinner din skärva/ omöjlig att urskilja

men mosaiken/ skimrar av tusen/ sjunger sorg och tro

tar du stegen närmare/ för att stryka med fingret/

mot just din skärva åter/ finns sången kvar/

och du hör din färg

Totalitära drömmar även i etablerade finrum

Av , , Bli först att kommentera 0

Spanar vi efter hoten mot demokratin måste vi nog i självkritik titta även inåt, på våra egna sämsta instinkter. På våra otåligaste drömmar om enkla lösningar, givna svar, snabba beslut, total kontroll och evig konsensus. Att vara demokrat på riktigt är att lita på fria människors mångfald mer än på en självutnämnd överhets auktoritära tvångsmakt.

***

När liberalen Selma Lagerlöf skrev sin uppmärksammade hälsning till mötet för kvinnors rösträtt i Stockholm 13 maj, 1917, betonade hon, med viss stränghet, särskilt ordet ”ansvar”; vikten av att alla enskilda idéer, uppoffringar, viljor och insatser tas tillvara för det gemensamma större samhället.

Det är många skrankor, skrev hon, ”som fallit i våra dagar, många förhållanden ha ändrats, och de unga njuta en frihet som aldrig förr. Må denna frihet bli belagd med ansvar! Må dessa unga veta, att Sverige räknas med dem! Fabriksarbeterskor, studentskor, familjemedlemmar som ensamma, må veta, att landet behöver deras omdöme, deras modiga, öppna, fria tankar. (…) våra hjärtan skälva av längtan efter att få pröva våra krafter, se vad vi kunna duga till. Må man inte längre låta oss vänta! (…) Må man låta oss komma till verket!”

Hon manade fram bilden av en demokratisk iver att få vara med och gestalta och forma som bara väntade på klartecken att få släppa loss, en djup lust att få delta vid och gripa tag i väntande uppgifter utifrån demokratiska rättigheter och i ett demokratiskt ansvarstagande tillsammans med andra.

Jag vill minnas att det var vänstersocialdemokraten Georg Branting som en gång under andra världskriget, i protest mot censur och anpassningspolitik, skrev några liknande, starka ord som inte heller förlorat sin aktualitet, trots Georg Brantings egna, omstridda kontakter med östkommunismen:

”Det finns två sätt på vilka de styrande i en demokrati kunna möta fascismens anlopp. Antingen har man förtroende för det egna folket och omfattar demokratins ideal med uppriktighet. Eller hyser man i grund och botten misstro till det egna folket. Då stiger man ner till diktaturens nivå och möter den med dess egna, usla vapen. Då stryper man den folkliga rörelsefriheten, sätter hela folket under förmyndarskap och det fria ordet under censur.”

I den insikten måste det alltid börja, om de vackra talen ska äga trovärdighet och duga något till.

En demokratisk övertygelse värd namnet är att i grunden lita på vad friheten, de medborgerliga rättigheterna och den öppna debatten, gör med enskilda människor och det gemensamma samhället, när det gäller initiativkraft, idéer och ansvarstagande, i jämförelse med alla auktoritära alternativ, alla de små eller stora stegens tyranni.

Sverige tittar nu tillbaka på ett sekel av demokratiska erfarenheter. Sällan har bekännelserna till ”demokratin” och oron för demokratins framtid, varit så många som just nu. Men ibland handlar det om läpparnas bekännelser, utan rötter och allvar.

För även i etablissemangens forum smyger sig samtidigt andra tendenser in på nytt och får stöd. Förtryckets instinkt: att ändamålen nog ändå helgar medlen är tillbaka. Drömmen om de snabba, totalitära, drastiska lösningarna bortom demokratin kittlar på nytt så länge målsättningarna anses rätt.

Bara ett par exempel: Klimatdebatten håller just nu på att fördummas, förvanskas och förgrovas på sina håll av sådan livsfarlig retorik. Och beredskapen att gripa till förhandscensur, avskaffad brevhemlighet, övergrepp på den personliga integriteten och andra steg i riktning mot det genomövervakade storebrorssamhället tar sig allt fler uttryck inom både nationell och europeisk lagstiftning. Digitaliseringens baksidor används öppet som svepskäl för en digital repression i regeringars och monopolsträvande storbolags intressen.

I debatten märks också en trend av misstro mot intellektuella konflikter, samtal som inte är uppgjorda i förväg, utbyte av åsikter som faktiskt skiljer sig åt.

Instinkten att försöka tysta andra, att önska hålla det som stör borta och nere, att vilja avboka, avfinansiera, ställa in och hindra det som ifrågasätter en konsensus, får ersätta nyfikenheten inför diskussioner om svåra frågor som inte redan från början förs inom ramen för en trygg enighet. Indoktrinering hellre än bildning.

Rädslan för den fria debattens konsekvenser och demokratins tålamodsprövande öppenhet växer. Tilltron till frihetens förmåga att lösa omfattande problem minskar.

Färre, så låter det ibland, borde få komma till verket med sina tankar, vittnesmål, prioriteringar och erfarenheter, eftersom debatten redan anses avslutad och den rätta vägen bestämd en gång för alla.

Det kan verka tryggt för oss som ofta, nästan alltid, delar de åsikter som får status som enda sanning. Men det är en förrädisk, principlös trygghet, för den som vill vara demokrat på riktigt.

***

All historisk erfarenhet visar att auktoritära modeller är värre för trygghet, säkerhet, fred, miljö, ekonomi och kultur. Ändå dröms de otåliga, totalitära drömmarna om tvång och överhet vidare.

Och på nytt börjar människor delas upp, värderas, behandlas och tillskrivas generella egenskaper utifrån kön, etnicitet, tro och hudfärg. Kollektiva stereotyper, gränser och sorteringslådor som ideal ersätter en tro på mångfaldens frihet, individualism, otydlighet och öppenhet.

Plötsligt är en reaktionär människosyn norm, i vardagsjargongen, i medierna och i kulturen, även hos förmenat progressiva, som borde veta bättre, på tröskeln till vad som kan bli en lång epok av konservativt maktinnehav i västvärlden. Ser de inte, vilken utveckling de gynnar?

Hur använder Sverige sitt demokratiska jubileum? Vad betyder högtidstalen? Har de rötter? Handlar det bara om pliktjargong?

Spanar vi efter hoten mot demokratin måste vi nog i självkritik titta även inåt ibland, på våra egna sämsta instinkter. På våra otåligaste drömmar om enkla lösningar, givna svar, snabba beslut, total kontroll, felfria människor och evig konsensus.

Att vara demokrat på riktigt, att lita på fria människors mångfald mer än på en självutnämnd överhets auktoritära tvångsmakt, är inte så enkelt, och just därför så viktigt.

Dramatiska dagar i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 0

De budgetförhandlingar som strandat mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet hade fel utgångspunkt från början. Samtalen handlade inte om en blocköverskridande regering på riktigt, utan om ett begränsat, motvilligt och tjurigt budgetsamarbete. Det var ett försök att bara till hälften behöva acceptera den parlamentariska verklighet som råder.

”Till detta är vi så illa tvungna, men vi tvår våra händer så mycket det går och frisvär oss egentligt ansvar för helheten” – den andan har, i alla fall utåt, präglat processen. Även om uppgörelser nåtts på vissa områden, hade de resulterat i en parlamentariskt mycket svag regering bestående av enbart S och Mp, alltså den koalition som väljarna röstat nej till i två val på rad.

En sådan regering skulle ha saknat trovärdighet, handlingskraft och demokratisk logik, och skulle ha lämnat de två liberala mittenpartierna i en konstig mellanställning. Varken med eller mot, varken regeringsmedverkan eller opposition, varken dagligt inflytande eller utrymme för egen profilering.

När nästa ekonomiska kris slår till, och dagens förhandlingsklimat i efterhand framstår som extremt gynnsamt, skulle dessutom en sådan regeringskonstruktion bli synnerligen sårbar. Att det alternativet ändå i mångas ögon började framstå som den minst dåliga av alla framkomliga vägar, är ett sorgligt underbetyg åt partisystemet.

Ett halvhjärtat budgetsamarbete som kapsejsar inom ett par år riskerar att sätta en negativ stämpel på hela den blocköverskridande ansatsen, och avskräcka partierna för lång tid framåt.

Samtalen var säkert seriösa och intensiva, men de var inte tillräckligt modiga, övertygade och genomtänkta. En blocköverskridande lösning värd namnet – vilket fortsatt vore det bästa för Sverige – måste för att fungera bygga på att alla inblandade partier tar aktivt, oreserverat regeringsansvar. S, C, L och Mp måste samtliga ingå i den.

Först då, när alla inblandade på allvar binder sig vid masten, blir det också lättare för exempelvis socialdemokraterna att på allvar distansera sig från vänsterpartiet och för centerpartiet och liberalerna att komma med färre ultimatum inledningsvis.

I förhandlingar omgärdade av reservationer och nödutgångar i olika riktningar runt hörnet uppstår inga belastningsbara förtroenden som står pall för en lång mandatperiods otaliga kriser.

Så i det avseendet är de misslyckande diskussionerna inte mycket att sörja.

***

Men nu har snart alla realistiska varianter prövats och fallit efter valet. I en mogen och rationell riksdag borde även samtal mellan S och M om en så kallad stor koalition – ett slags bättre än ingenting-alternativ – åtminstone prövas. Även utsikterna för det är dock små.

Vad återstår då, om måndagens besked innebär att det är slutförhandlat mellan S, C, L och Mp och onsdagens budgetomröstning därför slutar med att moderaternas och kristdemokraternas gemensamma motion vinner?

Antingen blir det (1) extraval, som inte nödvändigtvis kommer att ändra styrkeförhållandena i grunden. Eller så (2) släpper C och L ändå och i strid med tidigare besked fram en M-Kd-regering med Ulf Kristersson som statsminister och Sd som indirekt parlamentariskt underlag. Kanske av rädsla för väljarnas utvärdering av eftervalsprocessen.

Det vore onekligen bedrövligt, om månaders sonderingar efter ett förutsägbart valresultat landar i någon av de två desperata nödlösningarna.

Men inte heller tanken på att en liten övergångsregering bestående av S och Mp ska sitta kvar och regera på en M-Kd-budget är rimlig. Hur ska väljarna kunna utkräva ansvar efteråt då? Demokrati och möjligheten att ställa makthavare till svars, går inte att skilja åt. Någon ordning och konsekvens får det vara även i svensk inrikespolitik.

Ger C och L en moderat budget klartecken, men inte en moderat statsminister, är det meningslöst att skjuta upp extravalet längre.

***

Det kan inte nog betonas vilka risker de partier som nu suttit i blocköverskridande samtal tar om den här processen slutar med extraval eller en liten konservativ regering.

Vid ett eventuellt extraval, när väljarna kan antas söka tydliga lösningar, skulle C och L, som hamnat i ett ”varken varken eller eller”-läge kunna fara illa. Mp skulle riskera att åka ur riksdagen. Och S, som då identifieras även med V, måste räkna med att en konservativ majoritet kanske etableras, till vilken Sd gradvis räknas allt mer och utifrån vilken sedan moderaterna kan styra regeringsbildandet för flera perioder framåt.

Skulle en M-Kd-regering tillträda utan extraval, visa sig hyfsad duglig, få rykte om sig att ha stabiliserat ett riksdagskaos och få lite regeringsbonus i opinionen med tiden, kan även den vägen en framtida konservativ majoritet avteckna sig, som inte behöver ta hänsyn till mittenpartierna.

Då står liberaler, socialdemokrater och gröna där, tomhänta. En sådan utveckling är kanske inte trolig, men den är definitivt inte utesluten.

***

Det har förts blocköverskridande diskussioner den senaste veckan. S, C, L och Mp har vågat testa tanken på ett samarbete. Även om de gick in med fel regeringslösning som mål, har de gläntat på dörren till något nytt.

Fanns där konstruktiva antydningar, gör de nog klokt i att inte låta samtalen ha varit helt förgäves. De kan behöva möta varandra igen, snabbare än de anar. Där finns en möjlig framtid bortom blockpolitiken. Men den är inte given. För om de bara låter entusiastiska och principfasta när de säger nej, men olyckliga och vilsna när de undersöker ett ja, kommer väljarna att ge andra chansen, de som erbjuder tydliga alternativ till fortsatt dödläge.

Dramatiska dagar pågår i svensk politik.

***************

Några fler krönikor på temat:

Stackars nästa svenska regering

En bortslösad vecka till

Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Sök samarbete över blockgränsen

Hjälp flyktingfamiljer att återförenas

Av , , Bli först att kommentera 0

Generösare möjligheter för flyktingfamiljer att återförenas skulle ge det svenska samhället en skärva av rättfärdig grund stå på i migrationsfrågan igen. Det vore ingen avgörande förändring eller ett övergripande skifte, men ett litet ställningstagande, äntligen, där solidariteten med de mest utsatta fick vara vägledande.

***

”Fortfarande är de solidariska i majoritet”, skrev liberalen, journalisten och människorättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg, i en nyårskrönika för VK:s ledarsida 31 december 1997, ”vad som än påstås i motsatt riktning.” Det är en fantastisk upplevelse, fortsatte hon, ”att höra med vilken entusiasm skolbarn lyssnar till dem som genomgått koncentrationslägrens helvete och nu 50 år efter sin räddning satsar kraft på att övertyga barnen om att de kan medverka till en bättre värld.

Men det krävs också, löd hennes maning, att politikerna fullföljer satsningen för att integreringen ska kunna fullbordas: ”Riksdagsmännen kan på ett helt annat sätt än nu följa flyktingarnas vandring in i det svenska samhället och framför allt kan de bestämmande avstå från att utan tvingande skäl neka de nödställda asyl. Jag tänker på förtvivlade judar som flyr undan den ryska antisemitismen, på dem som från Afrika söker sig hit av oro för barnens framtid i våldets skugga.”

***

Så slår engagemanget och insikten fram ur arkiven, som en manande, liberal röst vi är på väg att förlora utom hörhåll. Man kan nästan drabbas av ett slags panik: Just ja, det var ju där det började, det var ju för de principerna vi överhuvudtaget började organisera oss, ta ställning och argumentera i ungdomen. Har vi börjat tveka att uttala dem högt av rädsla att verka ur takt med tiden?

Att söka hitta tillbaka till den ivern och det enorma allvaret inför de mänskliga rättigheternas tillämpning i praktiken, kan i dag kännas som att simma i svår motström. Segerstedt Wibergs röst ur det förflutna påminner om riktningen i sista stund.

Hon var obändig och konsekvent, bråkig och rak, som få. Principfast i ordets rätta bemärkelse, saknade hon helt vindmätare i språk och handling. Segerstedt Wiberg (1911-2010) gick aldrig i någons ledband och tog, som få andra, följderna av sina ställningstaganden. ”Utkastad och fri” (1983) hette talande nog en av hennes memoarer, som hon avslutade med orden: ”Intolerans vem den än drabbar erbjuder aldrig en god jordmån för mänskliga framsteg.”

Och antalet människor på flykt hon försökte hjälpa under sitt långa liv är stort.

Ett udda exempel: När jag i höstas läste en minnesbok av tyska socialdemokraten och Sverigevännen Greta Wehner (1924-2017) – vars far torterades till döds av Gestapo 1934 och som 1937 kom till Sverige som flykting tillsammans med sin mamma – dök Ingrid Segerstedt Wiberg plötsligt upp på sidorna.

Gretas familj, som förstås visste vem den berömda antinazisten och tidningsredaktören Torgny Segerstedt var, hamnade så småningom i Göteborg och lärde 1944 känna hans dotter Ingrid Segerstedt Wiberg. Hon hjälpte Greta till ett jobb och försökte underlätta för modern att komma in i det svenska samhället. Det blev ett minne av medmänsklighet och solidaritet för livet.

***

Men på ett märkligt sätt framstår Ingrid Segerstedt Wiberg i dag, med sitt engagemang för flyktingar, asylsökande, fred och mänskliga rättigheter, både som en relik från en svunnen tid, ett annat slags samhällsdebatt, och som den mest angelägna och dagsaktuella förebild man kan tänka sig. Hon kan tyckas hopplöst förlegad, och just därför som en befriande motpol till samtidens sämsta instinkter.

Det märks så tydligt när man läser om hennes kampanjer, hur hon tog principer på blodigt allvar. Hur hittar vi tillbaka dit, och utifrån 2010-talets erfarenheter, insikter, målkonflikter och samhällsproblem? Att det är viktigt, betyder ju inte att det är lätt.

Lyssnar man efter nyanser, tonfall och viskningar i den svenska debatten om migration och integration – under den yta där det gormas – går det att ana en stor utmattning och vilsenhet. Det är många som är ledsna, som längtar efter de små sammanhangen där det går att tala om vilsenhet med låg röst, utan omedelbar polemik.

Det här blev – vi måste alla erkänna det, även vi som inte bytt åsikter, som fortsätter att företräda vad som i dag är ganska impopulära ståndpunkter – svårare än vi kunde ana för några år sedan. Att vinna stöd och legitimitet för en öppen asylpolitik, att få gehör för hållningen att det är rätt att hålla fast vid ett generöst flyktingmottagande även när omvärlden sviker och att hitta praktiska tillvägagångssätt för en fungerande, effektiv integration i stor skala.

Mycket fungerar fantastiskt bra, långt bättre än ryktet, men en hel del har gått snett och tynger många vardagsmiljöer. Vi är nog ganska vilsna tillsammans, om vi ska vara ärliga, när vi klär av oss våra respektive slagord och vår frustration över att en konsensus ligger i skärvor.

Många i Sverige famlar efter en principfast, värdig, humanistisk, konsekvent hållning i frågor som plötsligt blivit förbannat svåra och motsägelsefulla. Inför det kan åtskilliga av oss bli bättre på att visa ödmjukhet.

Men att i panik och som reaktion på det börja ge efter för främlingsfientlighetens, identitetspolitikens och rasismens logik vore livsfarligt. På den punkten finns inget utrymme för kompromisser. Det måste de som bytt åsikt i asylfrågan, som kanske är arga på oss som inte ändrat åsikt – erkänna med samma klarhet.

I det läget måste man söka hitta en plats där en ny kompromiss åtminstone skulle kunna skönjas, som klargör att inte alla tidigare principer nu ska vändas i sin motsats, bara för att tidsandan och extrema strömningar kräver det. Även om vi inte på länge kommer att bli eniga om de stora lagstiftningsfrågorna och vägvalen för svensk migrationspolitik, går det kanske att hitta vissa konstruktiva kontaktytor?

***

I ett politiskt skede där den nya restriktiva asylpolitiken tyvärr håller på att bli norm framstår amnesti för de ensamkommande och en återgång till generösare regler för familjeåterförening som två sådana punkter där solidariteten ändå fortfarande borde kunna få genomslag.

Familjeåterföreningen rapporteras nu stå i centrum för de pågående regeringsförhandlingarna.

Det vore en humanitär och integrationspolitisk välgärning om reglerna i den tillfälliga utlänningslagen kunde ändras tillbaka igen, så att flyktingfamiljer får det lättare att återförenas och Sverige börjar leva upp till Europakonventionen och barnkonventionen.

Påverkan på antalet asylsökande – om nu det tillskrivs stor betydelse – skulle vara marginell. Men mer humanitära utgångspunkter för just familjeåterföreningen skulle minska lidandet för utsatta människor som redan befinner sig i plågsamt osäkra situationer, underlätta deras bearbetning av traumatiska upplevelser och på alla sätt öka chanserna till en snabbare och framgångsrik integration genom lyckade etableringsinsatser.

Menar vi allvar med att faktiskt vilja få integrationen att fungera, ge människor som kommer hit förutsättningar att bidra till det gemensamma, måste ju integrationsprocessen också ges rimliga villkor.

Till det hör att inte barn och föräldrar, jagade av krig och humanitära kriser, slits isär och sedan hålls åtskilda, i strid med folkrätten och till ett fruktansvärt pris av olycka och sorg för enskilda människor. Hur ska något gott kunna komma ur en sådan destruktiv migrationspolitik? Hur ska något konstruktivt kunna växa ur ett trauma och en saknad som förvärras av en horribelt stelbent lagstiftning?

Borde inte, på just den punkten, familjeåterförening, många olika läger – socialister, liberaler, konservativa – kunna hitta varandra från skilda håll?

***

Generösare möjligheter för flyktingfamiljer att återförenas, den lilla förändringen i humanitetens namn, skulle ge det svenska samhället en skärva av rättfärdig grund stå på i migrationsfrågan igen. Kanske skulle det göra även samhällsdebatten gott, som en gest i flera riktningar av att inte allt är förlorat och paniken inte fullständig.

Det vore ingen avgörande förändring eller ett övergripande skifte, men ett litet ställningstagande, äntligen, där solidariteten med de mest utsatta fick vara vägledande. Det är rätt strid att ta: hjälp flyktingfamiljerna att återförenas.

Eller som Ingrid Segerstedt Wiberg skrev i sin nyårskrönika för 21 år sedan: ”Vi måste alla integreras så att det kommande sekelskiftet kan bli starten till en tid av förståelse och vänskap. Varför inte våga försöket?”

Stackars nästa regering – den får ett elände

Av , , Bli först att kommentera 0

Stackars nästa svenska regering. Den lär få ett elände att hantera lågkonjunkturen som redan kan skönjas. Förstår de svenska partierna med vilken eld de leker just nu, när de vägrar bestämma sig för en regeringsformation värd namnet, och i stället långsamt driver mot en halvdan lösning ingen riktigt tror på?

***

Tro inte att er sak ska segra bara för att den är rättfärdig, varnade en 80-årig Susan B. Anthony (1820-1906) sina efterföljare inom den amerikanska rörelsen för kvinnors rösträtt. “Regeringar gör aldrig några stora, goda insatser enbart utifrån principer, enbart utifrån en kärlek till rättvisan… Ni förväntar er för mycket av människans natur om ni tror det.”

Det blev en av hennes sista appeller som ledare för rörelsen. En realistisk, klarsynt, kärv uppmaning till fortsatt arbete för stärkt makt inom de beslutande församlingarna och för ökat genomslag i den breda samhällsdebatten.

Politiska framsteg går aldrig att ta för givna. En förändring uppstår inte ur tomma intet. Besvikelser kan komma i strid med alla förväntningar och förhoppningar.

Det rättfärdiga i en sak, det angelägna i ett krav, det logiska i en analys, räcker inte om strategierna för handling saknas eller är självdestruktiva.

Den som i ansvarig position försöker avvakta och vänta ut verkligheten när krisen kommer, bidrar bara till att förvärra och fördjupa svårigheterna.

Det går inte för en politisk ledning att söka smyga sig, tyst i strumplästen och utan egen hållning, förbi akuta frågor, jobbiga målkonflikter och kritiska motsättningar.

Den som i debatten bara gnyr över läget, i en självupptagen, självcentrerad ångest över samtiden, men gör sig osynlig när en sakfråga ska gå från inledande prat till konkreta uppgörelser, har inte mycket att bidra med.

Och den som vägrar att delta och ta ansvar överhuvudtaget, så länge inte den perfekta lösningen erbjuds, den som vägrar att kompromissa i väntan på att en inre fantasi ska bli verklighet, är en del av problemet.

Eller som Pierre Trudeau sa på en presskonferens en gång, om den praktiska politikens villkor, i ett lån från franske författaren Charles Péguy: “it is easy to keep one’s hands clean when one has no hands.”

***

Stackars nästa svenska regering. Det blir ingen rolig mandatperiod för de ministrar och partier som så småningom tillträder efter höstens uppvisning i bristande verklighetsförankring, ovilja att erkänna läget och slarviga analyser om vad som behövs.

De lär få ett elände att hantera den lågkonjunktur som redan kan skönjas, vare sig den så småningom bryter in med en bang eller smyger sig på steg för steg.

När en del av de penning- och finanspolitiska bluffar, som präglat det senaste decenniet, avslöjas lär det bli ett brutalt uppvaknande.

När den ekonomiska nedgången väl är ett faktum, och följderna blir kännbara på arbetsmarknaden, och i kommuner och landsting, riskerar många olika missförhållanden, spänningar och målkonflikter att strömma samman till en långt djupare samhällskris.

När en del av de penning- och finanspolitiska bluffar, som präglat det senaste decenniet, avslöjas lär det bli ett brutalt uppvaknande.

Inte ens det som drivit på ekonomin har haft riktigt sunda utgångspunkter. När vår plats i en global ekonomi med kraftigt försvagad valuta inte längre går att skönmåla, blir det mycket att förklara för dem som romantiserat läget.

Att den svenska kronans låga värde, exportindustrins räddning, i det tysta gröper ur medborgarnas inkomster, sparande och tillgångar, försvårar resor, hämmar långsiktig konsumtion, gör levnadsstandarden dyrare och innebär att skatteintäkterna räcker till mindre, går inte i längden att dölja.

Lägg till den en kommande internationell och nationell konjunkturkris. Kvardröjande risk för handelskrig och nyprotektionism i världsekonomin. En utveckling inom EU som gör det rimligt att räkna med nya dramatiska politiska kriser, både inom enskilda medlemsländer och inom unionens gemensamma institutioner. Turbulensen i Frankrike den senaste veckan som river bort en hel del illusioner om stämningsläget.

En klimatomställning – lika nödvändig som komplicerad och inledningsvis dyr – som fortsätter att skjutas på framtiden. Ett näringsliv som kämpar med sin kompetensförsörjning mitt under pågående digitalisering och på tröskeln till flera avgörande teknikskiften.

En växande rädsla bland medborgarna för att rättssystemen inte ska ha resurser och organisation nog för att komma till rätta med brottslighet, våld och skjutningar.

Ständiga missriktade försök att sabotera valfrihet och privata investeringar inom den vård och omsorg som kommer att behöva fler aktörer, inte färre, de närmaste decennierna för att kunna klara resurser, kvalitet och personal.

Och så det osäkra läget på delar av bostads- och lånemarknaden, som ingen på allvar kunnat avfärda som helt oproblematiskt ens under den långa högkonjunkturen.

Om en svensk regering nu tillträder, med ett svagt mandat, en kluven verklighetsbild och ett halvhjärtat underlag i riksdagen, kommer den inte att kunna hantera läget.

Går det snett på flera av de här områdena samtidigt, är krisen ofrånkomlig. Då kan ekonomiska och sociala konsekvenser växa till en politisk förtroendekris av ny dimension.

Då kommer den svenska valrörelsen 2018, och regeringsprocessen därefter, att framstå som hopplöst förljugen och aningslös.

***

Om en svensk regering nu tillträder, med ett svagt mandat, ett tunt, motsägelsefullt program, en kluven verklighetsbild och ett halvhjärtat underlag i riksdagen, kommer den inte att kunna hantera läget. En sådan regering som det nu talas om, med enbart socialdemokrater och miljöpartister, uppbackade i vissa frågor och i budgeten av centerpartiet och liberalerna, skulle sakna trovärdighet, handlingskraft, helhetssyn och övertygelse.

Om inte C och L ens är beredda att gå in i regeringen, inte vågar stå för det blocköverskridande samarbetet fullt ut, inte bygger ut det till ett helt, genomtänkt program, är risken uppenbar att experimentet misslyckas. Till skada för alla inblandade partier. De får stå till svars för hela krisen, men försvagar och bakbinder från början den regeringslösning de ingår i eller ger klartecken för.

Hur ska då grundläggande idéstrider kring migration, öppenhet, asylrätt, internationalism och mångfald kunna tas, under trycket från nationalistiska och delvis främlingsfientliga strömningar, om den praktiska politiken fallerar på flera grundläggande punkter.

Istället för att med tyngd och kraft inleda ett nytt kapitel i svensk inrikespolitik och ta ansvar för sina vägval – en blocköverskridande regering värd namnet, där S, C, L och Mp alla ingår, som vågar ta konflikter både vänsterut och högerut – blir man stående i motvilliga, torftiga samtal om minimala nödlösningar, i ett slags väntan på bättre tider.

Man försöker smyga sig förbi problemen, och låtsas som om dagens parlamentariska situation egentligen inte finns.

Undra på att allt fler talar om en sannolik konservativ majoritet efter nästa val.

***

I sitt första installationstal som president, 1933, mitt under rasande ekonomisk depression i USA, sade Franklin D Roosevelt de berömda orden om hur det enda som finns att frukta är fruktan själv. Mindre känt är vad han betonade ett par meningar senare: att de gemensamma problemen som drabbat USA endast var av materiell karaktär.

36 år senare, anspelade Richard Nixon i sitt första installationstal till de orden, men sa att krisen 1969 var den omvända – själslig, inte materiell:

“We are caught in war, wanting peace. We are torn by division, wanting unity. We see around us empty lives, wanting fulfillment. We see tasks that need doing, waiting for hands to do them. To a crisis of the spirit, we need an answer of the spirit.”

Pat Buchanan, då Nixon rådgivare och senare en inflytelserik konservativ kommentator på yttre högerkanten – den förste trumpisten som journalisten Joe Klein kallat honom – berättar i sin bok “Nixons White House Wars. The Battles That Made and Broke a President and Divided America Forever” (2017), att det var på hans inrådan som Nixon la till de orden.

Buchanan var redan från början besviken på hur Nixon gav för många liberaler inflytande över sin regering, istället för att utnyttja tillfället att sätta en entydig konservativ agenda och ta konflikten med vänsteretablissemanget. Att Buchanan för ett par år sedan kallade Trump “det republikanska partiets framtid”, är därför inte överraskande.

Men orden i installationstalet 1969 påminner också en del om den “andliga, moraliska förnyelse” som oppositionsledaren i Västtyskland, kristdemokraten Helmut Kohl, efterlyste i början av 1980-talet. Företrädare inom medier, akademi och kulturliv satte näsorna i vädret och hånskrattade med ett stort mått av arrogans åt “provinspolitikern” Kohl för hans simpla slogan, varpå Kohl – förstås – tog över regeringsmakten, satt som förbundskansler i sexton år och vann fyra raka val.

Av det kan alla ideologiska läger lära sig något viktigt.

Och man får aldrig låta sin analys stanna vid enbart materiella frågeställningar.

Den som är beredd att driva en egen idé eller verklighetsbeskrivning, även genom eld av kritik, övertygar ofta väljarna mer, än dem som är mer inriktade på att stoppa eller uppröras över andras idéer och vittnesmål, men inte förmår samla sig till några egna.

Den som är mer oroad över att en debatt förs överhuvudtaget, än själv involverad med konsekventa analyser i dess hetaste sakfrågor, kommer med stor sannolikhet att höra till den förlorande sidan.

Den som inte vill att en fråga ska diskuteras alls inledningsvis, kommer att få svårt att övertyga med sina egna svar senare, när frågan diskuteras lik förbannat.

Den som försöker utnyttja ett traditionellt moraliskt tolkningsföreträde för att slippa förhålla sig till en ny tids målkonflikter och maktkamper, och straffa dem som gör det, kommer inte att vinna några nya anhängare.

Och man får aldrig låta sin analys stanna vid enbart materiella frågeställningar.

***

När en materiell kris i samhället är omgiven av en själslig, när oron för den egna tryggheten, tillhörigheten och nödtorften sammanfaller med en känsla av större ideologisk eller existentiell tomhet, då är läget som farligast. Då kan de stora övergripande framstegen, politiska, ekologiska och tekniska – utvecklingen som pågår, trots allt, till ett friare, bättre, liberalare, friskare och tryggare samhälle – snabbt äventyras. Då vänds misstron utåt mot omvärlden och nedåt mot utsatta grupper.

Det går inte, för den som vill bära politiskt ansvar, att vänta ut svåra frågor och djupa kriser, som om de inte existerade. Det går inte, för den som söker ett demokratiskt mandat, att smyga sig förbi en krånglig verklighet i hopp om att ingen ska ställa en logisk följdfråga och kräva ärliga svar.

Förstår de svenska partierna med vilken eld de leker just nu, när de vägrar bestämma sig för en regeringsformation värd namnet, och i stället långsamt driver mot en halvdan lösning ingen riktigt tror på, samtidigt som nästa storm tornar upp sig?

***********

Några fler krönikor på temat:

Sverige behöver en regering – inte en halvmesyr

En bortslösad vecka till

Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt

Dags för ett nytt kapitel i svensk politik

Talmannen kastar in något för att se vad som händer

Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte

Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång

Så här skulle en lösning på regeringsfrågan kunna se ut

Slösa inte bort valrörelsen

Sök samarbete över blockgränsen