Dramatiska dagar i svensk politik
De budgetförhandlingar som strandat mellan socialdemokraterna, centerpartiet, liberalerna och miljöpartiet hade fel utgångspunkt från början. Samtalen handlade inte om en blocköverskridande regering på riktigt, utan om ett begränsat, motvilligt och tjurigt budgetsamarbete. Det var ett försök att bara till hälften behöva acceptera den parlamentariska verklighet som råder.
”Till detta är vi så illa tvungna, men vi tvår våra händer så mycket det går och frisvär oss egentligt ansvar för helheten” – den andan har, i alla fall utåt, präglat processen. Även om uppgörelser nåtts på vissa områden, hade de resulterat i en parlamentariskt mycket svag regering bestående av enbart S och Mp, alltså den koalition som väljarna röstat nej till i två val på rad.
En sådan regering skulle ha saknat trovärdighet, handlingskraft och demokratisk logik, och skulle ha lämnat de två liberala mittenpartierna i en konstig mellanställning. Varken med eller mot, varken regeringsmedverkan eller opposition, varken dagligt inflytande eller utrymme för egen profilering.
När nästa ekonomiska kris slår till, och dagens förhandlingsklimat i efterhand framstår som extremt gynnsamt, skulle dessutom en sådan regeringskonstruktion bli synnerligen sårbar. Att det alternativet ändå i mångas ögon började framstå som den minst dåliga av alla framkomliga vägar, är ett sorgligt underbetyg åt partisystemet.
Ett halvhjärtat budgetsamarbete som kapsejsar inom ett par år riskerar att sätta en negativ stämpel på hela den blocköverskridande ansatsen, och avskräcka partierna för lång tid framåt.
Samtalen var säkert seriösa och intensiva, men de var inte tillräckligt modiga, övertygade och genomtänkta. En blocköverskridande lösning värd namnet – vilket fortsatt vore det bästa för Sverige – måste för att fungera bygga på att alla inblandade partier tar aktivt, oreserverat regeringsansvar. S, C, L och Mp måste samtliga ingå i den.
Först då, när alla inblandade på allvar binder sig vid masten, blir det också lättare för exempelvis socialdemokraterna att på allvar distansera sig från vänsterpartiet och för centerpartiet och liberalerna att komma med färre ultimatum inledningsvis.
I förhandlingar omgärdade av reservationer och nödutgångar i olika riktningar runt hörnet uppstår inga belastningsbara förtroenden som står pall för en lång mandatperiods otaliga kriser.
Så i det avseendet är de misslyckande diskussionerna inte mycket att sörja.
***
Men nu har snart alla realistiska varianter prövats och fallit efter valet. I en mogen och rationell riksdag borde även samtal mellan S och M om en så kallad stor koalition – ett slags bättre än ingenting-alternativ – åtminstone prövas. Även utsikterna för det är dock små.
Vad återstår då, om måndagens besked innebär att det är slutförhandlat mellan S, C, L och Mp och onsdagens budgetomröstning därför slutar med att moderaternas och kristdemokraternas gemensamma motion vinner?
Antingen blir det (1) extraval, som inte nödvändigtvis kommer att ändra styrkeförhållandena i grunden. Eller så (2) släpper C och L ändå och i strid med tidigare besked fram en M-Kd-regering med Ulf Kristersson som statsminister och Sd som indirekt parlamentariskt underlag. Kanske av rädsla för väljarnas utvärdering av eftervalsprocessen.
Det vore onekligen bedrövligt, om månaders sonderingar efter ett förutsägbart valresultat landar i någon av de två desperata nödlösningarna.
Men inte heller tanken på att en liten övergångsregering bestående av S och Mp ska sitta kvar och regera på en M-Kd-budget är rimlig. Hur ska väljarna kunna utkräva ansvar efteråt då? Demokrati och möjligheten att ställa makthavare till svars, går inte att skilja åt. Någon ordning och konsekvens får det vara även i svensk inrikespolitik.
Ger C och L en moderat budget klartecken, men inte en moderat statsminister, är det meningslöst att skjuta upp extravalet längre.
***
Det kan inte nog betonas vilka risker de partier som nu suttit i blocköverskridande samtal tar om den här processen slutar med extraval eller en liten konservativ regering.
Vid ett eventuellt extraval, när väljarna kan antas söka tydliga lösningar, skulle C och L, som hamnat i ett ”varken varken eller eller”-läge kunna fara illa. Mp skulle riskera att åka ur riksdagen. Och S, som då identifieras även med V, måste räkna med att en konservativ majoritet kanske etableras, till vilken Sd gradvis räknas allt mer och utifrån vilken sedan moderaterna kan styra regeringsbildandet för flera perioder framåt.
Skulle en M-Kd-regering tillträda utan extraval, visa sig hyfsad duglig, få rykte om sig att ha stabiliserat ett riksdagskaos och få lite regeringsbonus i opinionen med tiden, kan även den vägen en framtida konservativ majoritet avteckna sig, som inte behöver ta hänsyn till mittenpartierna.
Då står liberaler, socialdemokrater och gröna där, tomhänta. En sådan utveckling är kanske inte trolig, men den är definitivt inte utesluten.
***
Det har förts blocköverskridande diskussioner den senaste veckan. S, C, L och Mp har vågat testa tanken på ett samarbete. Även om de gick in med fel regeringslösning som mål, har de gläntat på dörren till något nytt.
Fanns där konstruktiva antydningar, gör de nog klokt i att inte låta samtalen ha varit helt förgäves. De kan behöva möta varandra igen, snabbare än de anar. Där finns en möjlig framtid bortom blockpolitiken. Men den är inte given. För om de bara låter entusiastiska och principfasta när de säger nej, men olyckliga och vilsna när de undersöker ett ja, kommer väljarna att ge andra chansen, de som erbjuder tydliga alternativ till fortsatt dödläge.
Dramatiska dagar pågår i svensk politik.
***************
Några fler krönikor på temat:
Stackars nästa svenska regering
Nu måste C och L våga säga ja till något realistiskt
Dags för ett nytt kapitel i svensk politik
Talmannen kastar in något för att se vad som händer
Rappa på i regeringsfrågan – det här håller inte
Inled samtal mellan S, C, L och Mp på en gång
