Stödja lokala handlare eller skylla oss själva

Av , , Bli först att kommentera 0

Varför upphörde hon plötsligt, efter sitt giftermål 1912, med det som betytt så mycket för henne ända sedan tonåren?

Så gick eftervärlden miste om kanske årtionden av vad som i dag hade setts som en ovärderlig fotodokumentation i ett Västerbotten under förändring, på tröskeln till det moderna Sverige.

Ack ja, som Selma skulle ha sagt, vi sena tiders barn har svårt ibland, att förstå det som möter oss i byarnas historia.

Albertina Eriksson var fotograf i förra seklets barndom, då Västerbotten genom konst, folkrörelser, tidningar och litteratur just börjat upptäcka sina egna bygder på ett nytt sätt. Vävt med bilder och berättelser växte ett självmedvetande långsamt fram. En känsla av värdighet och rätt slog rot, som senare skulle ta sig politiska uttryck i kampen för den norrländska landsbygdens villkor och makt.

Och Albertina Eriksson var där, när det tog fart. Hon var en av dem som hjälpte Västerbotten att börja bevara minnen, traditioner och miljöer även i form av fotografier.

Fotograferandets konst hade hon lärt sig själv. Hon ägde kamera och stativ – skärpan var viktig – hade ett mörkrum med röd lampa i jordkällaren under köket och vandrade drygt tjugo år gammal runt i byarna omkring Storarmsjö, och dokumenterade hem och människor. Eftersom – berättas det i boken ”Tre århundradens bygd” (1999) om Karlbäcksbygdens historia – hennes mors släkt ”fanns inom dåvarande Degerfors socken, numera Vindels kommun, sökte hon sig också till byar som Tegsnäset och Buberget”.

Bland de bevarade bilderna, på glasnegativ i format 12×18, dominerar gårdsporträtt, som brukligt var. Men där finns också motiv i friare natur (se tidskriften Västerbotten nummer 4, 1978). Man kan ana hur hon, med en ung människas drömmar, född 1881 i Storarmsjö, Bjurholm, måste ha fascinerats av hantverket och kunnandet, att få uppdragen, ställa i ordning, komponera och framkalla.

Kanske var höjdpunkten för henne den glädje, nyfikenhet och förundran som säkert fanns hos dem som fick se resultatet. (Notering till kidsen: Instagram fanns inte på den här tiden.)

Men så slutade hon nästan helt med sina fotovandringar, i samband med att hon gifte sig 1912. Fotograferandet verkar inte längre ha stått i centrum. Även om hon fortsatt dokumenterade den egna familjen och tog uppdrag från ortsbor som beställde det, är de flesta av hennes bilder från seklets första tolv år.

Fortsätt, sluta inte, vi vill se mer, det är så värdefullt det ni lämnar efter er, får vi lust att ropa tillbaka ner genom åren, till Albertina och andra i samma situation. Men de hör oss inte, och vi får vara tacksamma för det som trots all finns bevarat.

I en fin krönika för VK häromåret (18/12, 2017), om traditionen med kvinnliga fotografer i Västerbotten, citerade Benny Stiegler Albertinas barnbarn Ingrid Mjelle i Umeå: ”Som liten förstod jag inte att hon varit fotograf, för mig var hon bara farmor.”

***

Bygdefotografer kallades de på den tiden, och utan dem skulle vi i dag veta mycket mindre om våra städer eller byar, våra släkter eller föregångare, det arv vi bär, växt upp med eller flyttat till.

En 31-årig Sune Jonsson skrev om dem i en vacker, vemodig, uppfordrande essä för tidskriften Västerbotten 1962 , där han förutom Albertina Eriksson, givetvis även nämnde Hanna Bäckman i Nordmaling som till skillnad från Albertina gjorde fotograferandet till en yrkeskarriär med egen ateljé.

Jonsson beklagade att eftervärlden inte förstått vilken kulturskatt bygdefotografernas arkiv är. Det verkar, skrev han bland annat, ”som om bränngropar och sjöbottnar varit de enda platser, som haft nog utrymme för detta skrymmande och obekväma men kulturhistoriskt så oskattbara material.” Varje sådan bild ur gamla fotoalbum utgör, påminde Sune Jonsson ”en resa till tider, platser och seder, som aldrig mera kan nås med andra kommunikationsmedel än just fotografiet.” Bygdefotograferna belyste därför inte bara på ”ett utomordentligt grafiskt och pregnant sätt” en materiell epok, ”utan även den gamla och fostrande samhörigheten människor emellan, den som alltmera förflyktigas”.

Jag kommer att tänka på mina favoritrader av Göran Greider, ur Ombyggd Volvo från 1992:

”Redskap, växter, byggnader – plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland – det kan fortfarande hända – rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas”.

***

Just nu utkämpar lokala handlare och butiker, de där hantverksskicklighet, yrkesstolthet och kvalitetstraditioner sätts i centrum, en kamp för överlevnad. ”Butikerna med personlighet”, som författaren Emi Gunér träffande kallat dem i en Metrokrönika.

De som utgår från något annat än den ytliga slit och släng och skit samma-kulturen. De som bär upp ett slags bildnings- och kunskapsarv i företagandets form. De som försöker värja sig mot de få, stora varumärkenas likriktning och kontroll.

I debatten om detaljhandelns framtid, butiksdöden och hotad service på landsbygden, är det en ofta bortglömd aspekt: Här håller kunnande, yrkestraditioner och en lokal närvaro av kompetens, expertservice och hantverksglädje på att förloras.

Förutom nedlagda jobb, ödsligare centrum och problem för enskilda aktörer i spåren av den strukturomvandling som pågår, vill jag lyfta fram det dilemmat: När självständiga butiker och tillverkare, ett unikt lokalt utbud – inom hundratals olika branscher – försvinner, får barn och ungdomar färre förebilder i den egna miljön att upptäcka, inspireras av och gå i lära hos. Plötsligt blir kontaktytorna färre till genuin kompetens, yrkesallvar och småföretagande. Chansen att få uppleva, gång på gång, människor som verkligen kan sin sak.

Det blir som när teatrar bara kommer på lätt konstlade gästspel från långt borta, men det inte finns någon lokal scen med djupa rötter ner i en egen vardag.

Ett slags historielöshet hotar, en tomhet. Dofter, smaker, känslan av ett materials fysiska egenskaper, förståelsen för det konkreta sambandet mellan resurser och produkter, närvaron av lokala specialiteter – allt det försvinner. En utarmning inleds. Perspektiven blir trängre. Livsmiljöer likriktas. Det vore, trots all positiv frigörelse som pågår, ingen bra start på 2000-talet.

Bli först att kommentera

Ett döende ideal i specialisternas epok

Av , , Bli först att kommentera 0

Och fortfarande, över 500 år senare, har Mona Lisas leende aldrig spruckit upp eller slocknat helt. Det förblir gåtfullt och mångtydigt. Fascinerar som förr, till hälften där, till hälften frånvarande, med subtila skuggor och ljus kring läpparna. Ett inre, hemligt landskap omgivet av ett yttre, där floden ur det förflutna till slut ringlar fram till hennes hjärta. Besökare beskriver hur Mona Lisas blick följer dem i rummet, var de än står. Varje ny generation ser egna öden fångade av tidlösa penseldrag.

På den sista måltiden i Santa Maria delle Grazie i Milano har lärjungarna alltid just fått höra av Jesus att en av dem ska förråda honom, och upprördheten lever vidare i deras kroppar och gester. Effekten har bestått genom förfall och restaurationer.

Den vitruvianske mannen är studien av människokroppens proportioner, av den enskilda individens plats i ett större sammanhang, av geometri och gränslandet mellan matematik och konst, som blivit en evig symbol för människan.

Och så alla uppfinningar, arkitektoniska planer, skisser, utkast, notiser och studier. Spektakulära misslyckanden, udda infall och geniala förutspåelser om vartannat. Undra på att det han lämnade efter sig fängslar ännu.

***

I maj är det ett halvt millennium sedan renässansgeniet Leonardo da Vinci dog, i Frankrike 1519, 67 år gammal. Han brukar lyftas fram som historiens kanske främsta exempel på en ”generalist”. Han var konstnär, ingenjör, uppfinnare, arkitekt, teaterproducent, botanist, biolog, matematiker och mycket annat.

Författaren och journalisten Walter Isaacson, som förra året kom ut med en ny, läsvärd, detaljerad biografi om da Vinci, skriver att han var en av ett fåtal människor i historien som verkligen haft ambitionen att ”veta allt som gick att veta, om allting som det fanns något att veta om”.

Det är ett ideal – generalisten – som är på väg att gå förlorat i vår tid av ständigt växande informationsmängd och högeffektiv specialisering genom olika nätverk.

Framtiden hör förmodligen till dem som blir experter på ett bestämt område, och sedan förmår att knyta kontakter med andra. De digitala nätverken – i den mån internet får förbli fritt och öppet för kunskapsspridning, trots hotfulla lagstiftningar om motsatsen – kommer sannolikt att bestå av specialister som tillsammans bildar en mångfald.

Strävan att vara ensam generalist, att som enskild individ, eller enskild organisation, veta en hel del om det mesta, tillräckligt mycket för att själv kunna se de stora sammanhangen, att förmå famna helheten, börjar bli allt mer fåfäng.

Inom vetenskapen, inom konsten, inom politiken, inom journalistiken, inom industrin, inom tjänstesektorn, i de flesta yrken och verksamheter.

Det kommer att göra oss sårbara i vissa avseenden, för propaganda, lögner och mytbildning. Om nätverken sviker eller blockeras. Men självklart också innebära många positiva möjligheter att tillsammans med andra åstadkomma saker – upptäckter, framsteg, konstverk, demokrati – som solitärer aldrig kan göra.

***

Ändå tror jag att vi, som Walter Isaacson påpekar, gör klokt i att söka lära av en generalist som da Vinci, när 500-årsminnet av hans död närmar sig. Vad hade han, som kanske ändå behövs också i dag? Isaacson avslutar sin bok med 20 olika råd han tar med sig från sina studier av da Vincis liv.

De lyder så här, (i min sammanfattning):

* Var nyfiken, oupphörligt nyfiken, i alla riktningar.

* Sök kunskap för kunskapens egen skull, om så bara av rent nöje, för att det kul.

* Bevara en barnslig känsla för det förunderliga och sluta inte ställa frågor om märkliga fenomen.

* Observera världen och människorna omkring dig noga och frågvist, där du går.

* Börja med detaljerna, steg för steg, när du vill förstå något.

* Ta hjälp av din fantasi för att se saker som inte skådats förr, med hjälp av din fantasi.

* Våga dig ner i kaninhålen, våga nörda ner dig i ett ämne även om det verkar konstigt.

* Låt dig distraheras, låt tankar och uppmärksamhet vandra, så upptäcker du nya saker och ser fler sammanhang.

* Respektera fakta, Experimentera, testa kritiskt och var beredd att dra ärliga slutsatser av ny kunskap, även om det betyder att du måste ge upp en gammal ståndpunkt.

* Skjut upp, prokrastinera, låt projekt mogna, låt kreativa idéer ta den tid som krävs.

* Låt det perfekta bli det godas fiende. Nöj dig inte förrän något är fulländat. Det är, som Isaacson konstaterar, ett dåligt vardagsråd, men kan vara nödvändigt om man vill skapa något speciellt.

* Tänk visuellt och försök förstå även naturens lagar och matematikens formler genom att föreställa dig visuellt hur de fungerar och upptäcka deras skönhet.

* Undvik silos. Sträva efter att vara en generalist. Rör dig mellan konst, naturvetenskap, teknik och humaniora. Låt insikter från ett område berika ett annat.

* Sträck dig även efter det ouppnåeliga och försök förstå varför vissa problem verkar omöjliga.

* Skäm bort din fantasi och låt den rusa iväg ibland.

* Skapa även för din egen skull, inte bara för dem som betalar.

* Samarbeta med andra, låt enskilda snilleblixtar förverkligas genom glädjen i ett lagarbete.

* Skriv ner listor över saker du vill göra eller veta mer om.

* Anteckna på papper.

* Var öppen för mysterier, ”inte allting behöver ha skarpa linjer”.

***

Så här vid tröskeln till specialisternas epok, kan man ha sämre råd uppsatta på kylskåpet.

Tankens fria, prövande vandring, med en nyfikenhet inför världen, utan alltför många dogmer och fördomar. Glädjen över att få lära något nytt, som vidgar ens världsbild på ett oväntat sätt.

Det låter, i en sträng, tvärsäker, gallskrikande offentlighet, som något radikalt och befriande.

Bli först att kommentera