Stödja lokala handlare eller skylla oss själva

Av , , Bli först att kommentera 0

Varför upphörde hon plötsligt, efter sitt giftermål 1912, med det som betytt så mycket för henne ända sedan tonåren?

Så gick eftervärlden miste om kanske årtionden av vad som i dag hade setts som en ovärderlig fotodokumentation i ett Västerbotten under förändring, på tröskeln till det moderna Sverige.

Ack ja, som Selma skulle ha sagt, vi sena tiders barn har svårt ibland, att förstå det som möter oss i byarnas historia.

Albertina Eriksson var fotograf i förra seklets barndom, då Västerbotten genom konst, folkrörelser, tidningar och litteratur just börjat upptäcka sina egna bygder på ett nytt sätt. Vävt med bilder och berättelser växte ett självmedvetande långsamt fram. En känsla av värdighet och rätt slog rot, som senare skulle ta sig politiska uttryck i kampen för den norrländska landsbygdens villkor och makt.

Och Albertina Eriksson var där, när det tog fart. Hon var en av dem som hjälpte Västerbotten att börja bevara minnen, traditioner och miljöer även i form av fotografier.

Fotograferandets konst hade hon lärt sig själv. Hon ägde kamera och stativ – skärpan var viktig – hade ett mörkrum med röd lampa i jordkällaren under köket och vandrade drygt tjugo år gammal runt i byarna omkring Storarmsjö, och dokumenterade hem och människor. Eftersom – berättas det i boken ”Tre århundradens bygd” (1999) om Karlbäcksbygdens historia – hennes mors släkt ”fanns inom dåvarande Degerfors socken, numera Vindels kommun, sökte hon sig också till byar som Tegsnäset och Buberget”.

Bland de bevarade bilderna, på glasnegativ i format 12×18, dominerar gårdsporträtt, som brukligt var. Men där finns också motiv i friare natur (se tidskriften Västerbotten nummer 4, 1978). Man kan ana hur hon, med en ung människas drömmar, född 1881 i Storarmsjö, Bjurholm, måste ha fascinerats av hantverket och kunnandet, att få uppdragen, ställa i ordning, komponera och framkalla.

Kanske var höjdpunkten för henne den glädje, nyfikenhet och förundran som säkert fanns hos dem som fick se resultatet. (Notering till kidsen: Instagram fanns inte på den här tiden.)

Men så slutade hon nästan helt med sina fotovandringar, i samband med att hon gifte sig 1912. Fotograferandet verkar inte längre ha stått i centrum. Även om hon fortsatt dokumenterade den egna familjen och tog uppdrag från ortsbor som beställde det, är de flesta av hennes bilder från seklets första tolv år.

Fortsätt, sluta inte, vi vill se mer, det är så värdefullt det ni lämnar efter er, får vi lust att ropa tillbaka ner genom åren, till Albertina och andra i samma situation. Men de hör oss inte, och vi får vara tacksamma för det som trots all finns bevarat.

I en fin krönika för VK häromåret (18/12, 2017), om traditionen med kvinnliga fotografer i Västerbotten, citerade Benny Stiegler Albertinas barnbarn Ingrid Mjelle i Umeå: ”Som liten förstod jag inte att hon varit fotograf, för mig var hon bara farmor.”

***

Bygdefotografer kallades de på den tiden, och utan dem skulle vi i dag veta mycket mindre om våra städer eller byar, våra släkter eller föregångare, det arv vi bär, växt upp med eller flyttat till.

En 31-årig Sune Jonsson skrev om dem i en vacker, vemodig, uppfordrande essä för tidskriften Västerbotten 1962 , där han förutom Albertina Eriksson, givetvis även nämnde Hanna Bäckman i Nordmaling som till skillnad från Albertina gjorde fotograferandet till en yrkeskarriär med egen ateljé.

Jonsson beklagade att eftervärlden inte förstått vilken kulturskatt bygdefotografernas arkiv är. Det verkar, skrev han bland annat, ”som om bränngropar och sjöbottnar varit de enda platser, som haft nog utrymme för detta skrymmande och obekväma men kulturhistoriskt så oskattbara material.” Varje sådan bild ur gamla fotoalbum utgör, påminde Sune Jonsson ”en resa till tider, platser och seder, som aldrig mera kan nås med andra kommunikationsmedel än just fotografiet.” Bygdefotograferna belyste därför inte bara på ”ett utomordentligt grafiskt och pregnant sätt” en materiell epok, ”utan även den gamla och fostrande samhörigheten människor emellan, den som alltmera förflyktigas”.

Jag kommer att tänka på mina favoritrader av Göran Greider, ur Ombyggd Volvo från 1992:

”Redskap, växter, byggnader – plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland – det kan fortfarande hända – rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas”.

***

Just nu utkämpar lokala handlare och butiker, de där hantverksskicklighet, yrkesstolthet och kvalitetstraditioner sätts i centrum, en kamp för överlevnad. ”Butikerna med personlighet”, som författaren Emi Gunér träffande kallat dem i en Metrokrönika.

De som utgår från något annat än den ytliga slit och släng och skit samma-kulturen. De som bär upp ett slags bildnings- och kunskapsarv i företagandets form. De som försöker värja sig mot de få, stora varumärkenas likriktning och kontroll.

I debatten om detaljhandelns framtid, butiksdöden och hotad service på landsbygden, är det en ofta bortglömd aspekt: Här håller kunnande, yrkestraditioner och en lokal närvaro av kompetens, expertservice och hantverksglädje på att förloras.

Förutom nedlagda jobb, ödsligare centrum och problem för enskilda aktörer i spåren av den strukturomvandling som pågår, vill jag lyfta fram det dilemmat: När självständiga butiker och tillverkare, ett unikt lokalt utbud – inom hundratals olika branscher – försvinner, får barn och ungdomar färre förebilder i den egna miljön att upptäcka, inspireras av och gå i lära hos. Plötsligt blir kontaktytorna färre till genuin kompetens, yrkesallvar och småföretagande. Chansen att få uppleva, gång på gång, människor som verkligen kan sin sak.

Det blir som när teatrar bara kommer på lätt konstlade gästspel från långt borta, men det inte finns någon lokal scen med djupa rötter ner i en egen vardag.

Ett slags historielöshet hotar, en tomhet. Dofter, smaker, känslan av ett materials fysiska egenskaper, förståelsen för det konkreta sambandet mellan resurser och produkter, närvaron av lokala specialiteter – allt det försvinner. En utarmning inleds. Perspektiven blir trängre. Livsmiljöer likriktas. Det vore, trots all positiv frigörelse som pågår, ingen bra start på 2000-talet.

Orkar regeringen prioritera när krisen kommer?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blocköverskridande samarbetet mellan S, C, L och Mp är rätt väg att gå, även om C och L borde ingå i regeringen. Den här regeringens öde är också centerpartiets och liberalernas öde. Men redan nu står klart att de fyra partierna måste orka och göra sig redo för att prioritera tydligare när krisen kommer. Ett bättre mått på vad en regering duger till finns knappast.

***

Det är tilltalande och förtroendeingivande att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring och i anslutande intervjuer tar så tydlig ställning för det nya regeringssamarbetet med centerpartiet och liberalerna. Han backar inte trots intern kritik och ber inte om ursäkt för jobbiga kompromisser som förhandlats fram.

Så måste en statsminister agera, om ett regeringsunderlag ska ha någon som helst trovärdighet. Riskera ett nederlag för att överhuvudtaget ha utrymme att åstadkomma något.

Om inte regeringschefen låter övertygad om upplägget, och ser det som ett alternativ värt att sätta sin prestige på spel för, är det dömt från början. Problemet är kanske att så få andra framstår som riktigt övertygade. Finns revan där redan nu, blir det svårt i längden. Bara om man på allvar tror på ett samarbete, är man beredd att ta ansvar för det också i blåsväder. Och det kommer att vina om öronen fram till 2022.

***

En regeringsförklaring är per definition ganska intetsägande, eftersom den ska vara allomfattande. Nästan varje tänkbart område får några rader. En regeringsförklaring säger därför föga om vilka av alla fina ord som faktiskt betyder något och står pall, när verkligheten störtar in och river ner luftslott, läpparnas bekännelser och bluffar.

Statsministerns presentation på måndagen gav ändå några ledtrådar om var en ny tyngdpunkt ligger i det uppdaterade regeringssamarbetet, utöver det som alla statsministrar säger om jobb, välfärd och skola. En hel del lovar gott.

Kampen mot brottslighet och extremism betonades extra, vilket är helt nödvändigt för att den här regeringen inte ska tappa greppet om opinionen. Klimatarbetet lyftes fram utan reservationer. Och den planerade skattereformen i liberal riktning lät som en angelägenhet efter förhandlingarna med centerpartiet och liberalerna.

Integrationspolitiken däremot förblir oklar. Att C och L avstår från liberalt inflytande över utrikespolitiken är en olycka. Energipolitiken kommer förr eller senare att bli ett konfliktområde. Och att den här regeringen inte kommer att vara någon vän av personlig integritet är uppenbart.

En ny ministär tillkännagavs också, med en del nya namn, några omplaceringar, en del omorganisation, men utan några verkligt dramatiska nyheter.

Att Anders Ygeman trots sitt delansvar för hanteringen av IT-skandalen inom transportstyrelsen ges titeln digitaliseringsminister är förstås uppseendeväckande, men att han återkommer till regeringen var annars väntat. Socialdemokraterna tar över skolfrågorna med Anna Ekström som utbildningsminister som en följd av att miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin lämnar politiken.

Med Hans Dahlgren som EU-minister stärker Löfven upp den rollen på ett nytt sätt. I övrigt sker ett antal omflyttningar av ministrar mellan departement och ansvarsområden, men inget som ger några större ledtrådar om förändrade prioriteringar.

Om den nya kulturministern Amanda Lind (Mp) kommer att ha en mer klarsynt och principfast hållning än sin föregångare mot identitetspolitiskt förfall och åsiktsbyråkrati inom viktiga institutioner återstår att se, men hennes praktiska bakgrund inom kommunpolitiken är åtminstone ingen nackdel och hon bör rimligen ges en inledande chans i rollen.

Att hela miljöpartiet per definition – så lät det på en del av kritiken under måndagen – skulle vara diskvalificerat från att hantera kulturpolitik efter bara en svajig mandatperiod känns överdrivet.

***

Den stora svagheten i regeringsförklaringen, liksom i den uppgörelse som ligger till grund för samarbetet mellan S, Mp, C och L är att den inte riktigt säger något om prioriteringar, att den inte talar klarspråk om vad den är beredd att göra sig impopulär med och att den låter överdrivet optimistisk när det gäller den ekonomiska utvecklingen de kommande åren.

Stefan Löfvens regering står väl rustad inför fortsatt högkonjunktur, men blir väldigt sårbar när lågkonjunkturen slår till.

Den som tittar närmare på väderprognoserna ser ett sjuhelsikes oväder torna upp sig under mandatperioden. Det nya regeringsunderlaget kommer inte länge att kunna vända ryggen till och nöja sig med bara badkläder, roliga spel och solkräm i packningen. De närmaste åren blir jobbiga och turbulenta.

Backar inte samtliga fyra partier upp det här samarbetet fullt ut, med sikte på att det ska bli så trovärdigt att man vill fortsätta det och utan ständiga hänvisningar till närmaste nödutgång, då kommer det sannolikt att sluta med ett fiasko.

Centerpartiet och liberalerna borde därför – förutom att förbereda ett valtekniskt samarbete inför 2022 – gå in i regeringen och söka mandat för detta samarbete även inför nästa val.

Redan nu är det uppenbart vilket misstag det vore att försöka leva vidare i ett varken eller-läge. De måste sluta använda den missvisande beteckningen ”oppositionspartier” på sig själva, och istället säga som det är: Den här regeringens öde är också centerpartiets och liberalernas öde.

Att två egentliga stödpartier, som kallar sig något annat, får prägla mycket av regeringspolitiken, men samtidigt avstår från egna ministerposter och inte tar helhjärtat ansvar för det styre man är en del av, kan leda till att alla inblandade budget för budget behöver få igenom många dyra löften för att blidka sina kritiker, men att ingen riktigt orkar med att ta ansvar för ekonomisk disciplin, prioriteringar och helhet.

Senast under nästa budgetarbete kommer samtliga de fyra partierna att tvingas bekänna färg när det gäller vad de faktiskt vill prioritera – och därmed ha möjlighet att omsätta i handling och reformer – och vad de är beredda att säga nej till, för att ekvationerna ska gå ihop.

Några få områden behöver sättas i centrum av varje ny regering. Den här gången blir det kanske: Jobben och vårdens resurser under nästa lågkonjunktur. En rejäl upprustning av polis, brottsbekämpning och rättsväsende. Beslutsamhet när det gäller investeringar och vägval för en långsiktig klimatomställning. En genomtänkt skattereform. Bättre villkor för småföretagande.

Så mycket mer bör man inte hoppas på. Annat måste stå tillbaka, eller förbli halvdant då partierna inte lyckas komma överens.

Många särintressens förhoppningar får dämpas. Dyra reformer som inte angriper grundproblem bör dras tillbaka, exempelvis den så kallade familjeveckan. Ofinansierade framtida skattesänkningar kan inte drivas som krav i nästa förhandlingsrunda. Symbolpolitik som kostar en del utan att förverkliga något måste undvikas. Antalet myndigheter får gärna bli färre i ett land som tycks likställa utökad, pratglad byråkrati med konkret samhällsförändring.

En traditionell tilltro till arbetsmarknadens parter är bättre än onödigt klåfingrig arbetsmarknadslagstiftning som riskerar att kosta all politisk kraft.

***

Prioritera och genomför, fokusera och förverkliga, disciplinera politiken, fördöm inte kritik utifrån som illvilja. Se till att institutioner och myndigheter fungerar, med återupprättad integritet och professionalitet i det politiska hantverket. Hellre klara av och ta ansvar för färre punkter på en begränsad lista med trovärdighet, än att slafsa och slarva bort många punkter på en lång lista.

Om det här regeringsunderlag försöker vara så många som möjligt till lags genom enbart expansiva löften, dämpa det inledande missnöjet genom att inte utmana någon med klarspråk och samtidigt avfärda konstruktiv kritik genom att kasta grova etiketter kring sig i hopp om att slippa sakdebatt, då kommer det inte att gå bra.

Samtidigt vore det oseriöst och ansvarslöst av framför allt moderaterna och kristdemokraterna, om de från och med nu helt utan nyanser eller eftertanke under resten av mandatperioden vägrar att stå till förfogande för uppgörelser med det här regeringsunderlaget.

Att låta sig svepas med av de anhängare som gastar högst och mest vulgärt, för att kunna njuta av några bekväma opinionsmätningar under våren, kan komma att straffa sig senare, när allvaret återvänder.

Det blocköverskridande samarbetet mellan S, C, L och Mp är rätt väg att gå, även om de två liberala partierna borde ingå i regeringen. Samarbetet ska bedömas på sina egna meriter, och det har ännu allting ogjort. Men det är värt en bättre uppslutning åtminstone från de partier som det vilar på. De måste ge det en ärlig chans. Annars kommer de inte att orka prioritera när krisen kommer. Och ett bättre mått på vad en regering duger till finns knappast.

Ett döende ideal i specialisternas epok

Av , , Bli först att kommentera 0

Och fortfarande, över 500 år senare, har Mona Lisas leende aldrig spruckit upp eller slocknat helt. Det förblir gåtfullt och mångtydigt. Fascinerar som förr, till hälften där, till hälften frånvarande, med subtila skuggor och ljus kring läpparna. Ett inre, hemligt landskap omgivet av ett yttre, där floden ur det förflutna till slut ringlar fram till hennes hjärta. Besökare beskriver hur Mona Lisas blick följer dem i rummet, var de än står. Varje ny generation ser egna öden fångade av tidlösa penseldrag.

På den sista måltiden i Santa Maria delle Grazie i Milano har lärjungarna alltid just fått höra av Jesus att en av dem ska förråda honom, och upprördheten lever vidare i deras kroppar och gester. Effekten har bestått genom förfall och restaurationer.

Den vitruvianske mannen är studien av människokroppens proportioner, av den enskilda individens plats i ett större sammanhang, av geometri och gränslandet mellan matematik och konst, som blivit en evig symbol för människan.

Och så alla uppfinningar, arkitektoniska planer, skisser, utkast, notiser och studier. Spektakulära misslyckanden, udda infall och geniala förutspåelser om vartannat. Undra på att det han lämnade efter sig fängslar ännu.

***

I maj är det ett halvt millennium sedan renässansgeniet Leonardo da Vinci dog, i Frankrike 1519, 67 år gammal. Han brukar lyftas fram som historiens kanske främsta exempel på en ”generalist”. Han var konstnär, ingenjör, uppfinnare, arkitekt, teaterproducent, botanist, biolog, matematiker och mycket annat.

Författaren och journalisten Walter Isaacson, som förra året kom ut med en ny, läsvärd, detaljerad biografi om da Vinci, skriver att han var en av ett fåtal människor i historien som verkligen haft ambitionen att ”veta allt som gick att veta, om allting som det fanns något att veta om”.

Det är ett ideal – generalisten – som är på väg att gå förlorat i vår tid av ständigt växande informationsmängd och högeffektiv specialisering genom olika nätverk.

Framtiden hör förmodligen till dem som blir experter på ett bestämt område, och sedan förmår att knyta kontakter med andra. De digitala nätverken – i den mån internet får förbli fritt och öppet för kunskapsspridning, trots hotfulla lagstiftningar om motsatsen – kommer sannolikt att bestå av specialister som tillsammans bildar en mångfald.

Strävan att vara ensam generalist, att som enskild individ, eller enskild organisation, veta en hel del om det mesta, tillräckligt mycket för att själv kunna se de stora sammanhangen, att förmå famna helheten, börjar bli allt mer fåfäng.

Inom vetenskapen, inom konsten, inom politiken, inom journalistiken, inom industrin, inom tjänstesektorn, i de flesta yrken och verksamheter.

Det kommer att göra oss sårbara i vissa avseenden, för propaganda, lögner och mytbildning. Om nätverken sviker eller blockeras. Men självklart också innebära många positiva möjligheter att tillsammans med andra åstadkomma saker – upptäckter, framsteg, konstverk, demokrati – som solitärer aldrig kan göra.

***

Ändå tror jag att vi, som Walter Isaacson påpekar, gör klokt i att söka lära av en generalist som da Vinci, när 500-årsminnet av hans död närmar sig. Vad hade han, som kanske ändå behövs också i dag? Isaacson avslutar sin bok med 20 olika råd han tar med sig från sina studier av da Vincis liv.

De lyder så här, (i min sammanfattning):

* Var nyfiken, oupphörligt nyfiken, i alla riktningar.

* Sök kunskap för kunskapens egen skull, om så bara av rent nöje, för att det kul.

* Bevara en barnslig känsla för det förunderliga och sluta inte ställa frågor om märkliga fenomen.

* Observera världen och människorna omkring dig noga och frågvist, där du går.

* Börja med detaljerna, steg för steg, när du vill förstå något.

* Ta hjälp av din fantasi för att se saker som inte skådats förr, med hjälp av din fantasi.

* Våga dig ner i kaninhålen, våga nörda ner dig i ett ämne även om det verkar konstigt.

* Låt dig distraheras, låt tankar och uppmärksamhet vandra, så upptäcker du nya saker och ser fler sammanhang.

* Respektera fakta, Experimentera, testa kritiskt och var beredd att dra ärliga slutsatser av ny kunskap, även om det betyder att du måste ge upp en gammal ståndpunkt.

* Skjut upp, prokrastinera, låt projekt mogna, låt kreativa idéer ta den tid som krävs.

* Låt det perfekta bli det godas fiende. Nöj dig inte förrän något är fulländat. Det är, som Isaacson konstaterar, ett dåligt vardagsråd, men kan vara nödvändigt om man vill skapa något speciellt.

* Tänk visuellt och försök förstå även naturens lagar och matematikens formler genom att föreställa dig visuellt hur de fungerar och upptäcka deras skönhet.

* Undvik silos. Sträva efter att vara en generalist. Rör dig mellan konst, naturvetenskap, teknik och humaniora. Låt insikter från ett område berika ett annat.

* Sträck dig även efter det ouppnåeliga och försök förstå varför vissa problem verkar omöjliga.

* Skäm bort din fantasi och låt den rusa iväg ibland.

* Skapa även för din egen skull, inte bara för dem som betalar.

* Samarbeta med andra, låt enskilda snilleblixtar förverkligas genom glädjen i ett lagarbete.

* Skriv ner listor över saker du vill göra eller veta mer om.

* Anteckna på papper.

* Var öppen för mysterier, ”inte allting behöver ha skarpa linjer”.

***

Så här vid tröskeln till specialisternas epok, kan man ha sämre råd uppsatta på kylskåpet.

Tankens fria, prövande vandring, med en nyfikenhet inför världen, utan alltför många dogmer och fördomar. Glädjen över att få lära något nytt, som vidgar ens världsbild på ett oväntat sätt.

Det låter, i en sträng, tvärsäker, gallskrikande offentlighet, som något radikalt och befriande.

Ge Sjöstedt några vänliga ord och sätt igång mandatperioden

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns många brister i formerna för det samarbete som S, C, L och Mp vill inleda. Men ge Sjöstedt några vänliga ord om det är vad som krävs – även med M och Kd finns all anledning att upprätthålla ett vettigt samtalsklimat – och sätt äntligen igång med en mandatperiod som kommer att blir svår nog ändå.

***

Det är lätt att förstå talmannen Andreas Norléns irritation över de politiska partiernas oförmåga att använda sina sonderingsveckor på ett effektivt sätt.

Nu blir det uppenbart vilket misstag det var att slösa bort så mycket tid på utsiktslösa alternativ i början av processen, direkt efter valet. Med den knappa tid som återstår till talmannens deadline 23 januari finns en risk att hetsporrar, megafoner och specialister på invektiv inom olika läger får ett oproportionerlig stort inflytande över beslut och verklighetsbild.

Om de seriösa diskussionerna inletts tidigare, hade utrymmet för eftertanke, förankring, sans, perspektiv och puts på detaljer varit större. Så hade en rad onödiga misstag kunnat undvikas.
***
Men nu ska regeringsfrågan avgöras, och det mesta talar fortfarande för att Stefan Löfven släpps fram som statsminister för en S-Mp-regering, i organiserat samarbete med centerpartiet och liberalerna som stödpartier på deltid.

Dagens besked från Jonas Sjöstedt att vänsterpartiet ännu inte är beredda att ge klartecken för en sådan lösning var begripligt, givet de uttalanden som fällts i samband med att uppgörelsen mellan S, C, L och Mp presenterats, om att vänsterpartiet ska hållas utanför allt inflytande. De fyra tog en chans, och den hade kunnat gå hem redan i första läget.

Men det finns förstås ingen anledning för vänsterpartiet att inte söka det inflytande man kan få i den parlamentariska situation som råder, eller att utan motstånd reducera sin roll till ett minimum. En viss kärvhet inför tanken på en mittenregering krävs givetvis också för att det interna stödet inom V inte ska krackelera.

Ändå lät Sjöstedt inte dogmatisk eller destruktiv. Han gav inte intryck av att vilja riskera ett extra val eller att önska provocera fram en regeringslösning till höger om mitten, medveten om vad som står på spel.

För om V i slutändan röstar nej lär det sluta med antingen extra val eller en M-Kd-regering. Att socialdemokrater och moderater ska sätta sig ner och ge en storkoalition chansen förefaller inte troligt, även om den idén hade varit värd åtminstone ett par träffar.

Så inte heller vänsterpartisterna har någon enkel sits. Även de har åtskilligt att förlora långsiktigt och vet att deras inflytande hur som helst kommer att bli ganska begränsat.

Utifrån förutsättningarna skötte vänsterledaren därför sin presskonferens på ett förtroendeingivande sätt – tydligt, rakt, ärligt, men utan överord. I sak begärde han faktiskt inte särskilt mycket, utan tycktes snarare eftersträva ett slags erkännande av att samtal med vänsterpartiet i riksdagen inte ska ses som ett tabu och att V inte ska isoleras fullständigt från förhandlingar i varje läge.

Invändningarna har mer med stil, attityd och formuleringar, än med sakpolitik att göra.

Det borde inte vara någon övermäktig uppgift för Stefan Löfven att på 48 timmar hitta en formel som ger Sjöstedt några vänliga ord av erkännande och samtidigt ger liberaler och centerpartister tillräckliga försäkringar om att det som står i uppgörelsen ska gälla på alla framförhandlade punkter. Att såväl socialister som konservativa har värdefulla synpunkter och drivkrafter i enskilda frågor, ser jag inte som någon dramatisk eftergift för en frisinnad liberal att medge.

C och L, när de nu kommit så här långt, bör inte krångla i onödan om det är allt som begärs. I ett större perspektiv har den konflikten nästan ingen betydelse alls, eftersom enskilda, kontroversiella uppgörelser mellan S och V ändå inte har några utsikter att nå majoritet i riksdagen.

***

I ett läge när de bästa alternativen spelats bort – på sätt och vis redan under andra halvan av förra mandatperioden – eller aldrig fått chansen, är det nu dags att gå till beslut. Det kommer inte att bli perfekt, och det finns ingen anledning att gömma undan kritiken.

Det partierna kommit överens om, att S och Mp ska bilda en minoritetsregering med hjälp av C och L, är ingen bra lösning. Den är blocköverskridande, vilket är välkommet, efterlängtat och nödvändigt. Men den är också parlamentariskt mycket instabil och tvehågsen. C och L avstår från ministerposter – och därmed den makt som enbart regeringsställning kan ge, trots att det sannolikt hade varit mer värdefullt än exempelvis en del mer vaga utredningslöften. Det är ett allvarligt misstag.

De avstår från konkret inflytande över ett så ideologiskt viktigt och laddat område som utrikespolitiken. Av kosmetiska skäl vill de fortsätta kalla sig ”oppositionspartier”, fast beteckningen stödpartier ligger närmare till hand. De betonar även, trots enormt aggressiva kampanjer från högern, att de egentligen fortfarande söker ett samarbetet i den riktningen efter nästa val.

Allt det sammantaget försvagar i onödan hela upplägget och försämrar möjligheterna till en kraftfull, kristålig och uthållig regeringspolitik. För att få gehör för ett så sårbart upplägg, tvingas man strö många hjärtefrågor och löften över dokumenten.

Faran syns redan i den första uppgörelsen: Antalet spretiga, lite godtyckliga käpphästar är oroväckande många (från samtliga partier), även om det inte är troligt, eller önskvärt, att alla punkter genomförs. Reformförslagen är rejält kostsamma trots de ekonomiska problem som väntar under mandatperioden.

Och eftersom ingen investerar oreserverad prestige och tyngd i samarbetet, finns en uppenbar risk att ingen heller vågar upprätthålla den regerings- och finansieringsdisciplin som krävs de närmaste åren.

Ett regeringsunderlag som bildas mer i andan av att bromsa eller vara emot andra, och mindre i andan av att vilja något själv, utan en stark egen övertygelse om vad som bör göras konstruktivt, det kommer inte att inge förtroende i längden.

Kommer fyrpartisamarbetet att vinna den trovärdighet som behövs, exempelvis i frågor som rör lag, rättsväsende och trygghet, om ingen riktigt står för helheten? Och hur ska väljarna utkräva ansvar efteråt, om det hela framställs som en tillfällig nödlösning?

En robustare konstruktion, i form av en riktig regeringsallians, och tydliga utfästelser om hur stora samhällsproblem ska lösas där de konservativa nu håller på att ta initiativet, hade varit att föredra. Även till priset av färre och mer försiktiga löften.

För de tre år som väntar kommer att bli politiskt och ekonomiskt mycket svåra att hantera, oavsett regering. Misslyckas det samarbete som nu planeras, om det inte står pall, håller vad det lovar eller visar sig regeringsdugligt, då kan nästa val bli väldigt svårt för de inblandade partierna, och i ännu högre grad komma att förändra det svenska politiska landskapet.

***

Jag hör till dem som mest envetet och under lång tid efterlyst ett blocköverskridande regeringssamarbete mellan just de här fyra partierna (av vilka C och L borde slås ihop), och inför 2020-talet ser det som ett bättre alternativ än något den gamla blockpolitiken kunde erbjuda.

Jag tycker därför att C och L gör rätt som försöker åstadkomma det här regeringsunderlaget. De gör rätt som inte viker ned sig inför flodvågen av hån på sociala medier.

Ändå räcker inte god vilja i sig. Om något görs alltför slarvigt, klantigt och okoncentrerat, spelar den lovvärda avsikten mindre roll. Då kan det ändå sluta med fiasko, och det som gick åt rätt håll kan snabbt hamna i vanrykte.

S, C, L och Mp tar stora risker just nu. Det hedrar dem. En blocköverskridande lösning är rätt väg att gå.

Men det faktum att de ändå inte vågar ge samarbetet chansen fullt ut, i en gemensam regering och utan ständiga hänvisningar till närmaste nödutgång, minskar chanserna att det ska bli lyckat. Det är inte helt lätt att vara optimist, trots att ansatserna är de rätta.

Ett sätt att förebygga riskerna vore att äntligen komma igång med det politiska arbetet, med reformer och problemlösning. För mycket tid har redan gått förlorad.

Ge Sjöstedt några vänliga ord, om det är vad som krävs – även med M och Kd finns all anledning att upprätthålla ett vettigt samtalsklimat – och sätt igång med en mandatperiod som kommer att blir svår nog ändå.

Säg nej till LSS-utredningen

Av , , Bli först att kommentera 0

De viktigaste förslagen i LSS-utredningen skulle innebära att en av de senaste decenniernas viktigaste frihets- och trygghetsreformer i Sverige luckras upp och försvagas. En ny regering bör säga nej till detta.

***

När regeringen i maj 2016 tillsatte en utredning om den personliga assistansen och LSS, var utgångspunkten att besparingar måste ske. Önskemålet om minskade ersättningar, striktare villkor och andra, billigare lösningar präglade direktiven från början.

Kostnadsutvecklingen inom LSS beskrevs i utredningsuppdraget som ohållbar och nödvändig att bryta. De mer ”ändamålsenliga insatser” som efterlystes för att sänka utgifterna skulle bland annat gå ut på att alternativ till personlig assistans togs fram och att regelverken blev tydligare när det gäller ”definitioner, innehåll, kontroller, insyn och tillsyn”. Strängare bedömningar helt enkelt.

Den utgångspunkten och den verklighetsbilden har, trots många protester från drabbade och experter på området, i stort lämnats orörd genom hela processen. Att det nu presenterade slutbetänkandet för ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” innebär just förslag på besparingar genom åtstramade regler, andra stödformer och indragna ersättningar, är därför väntat och logiskt. Det var vad regeringen ville ha, och nu har fått.

Bland annat vill utredningen att den personliga assistansen för barn under 16 år ska ersättas av en ny, osäker och oprövad kommunal stödform – “personligt stöd till barn”. Också personer med “psykisk funktionsnedsättning” ska fråntas sin nuvarande assistans och istället omfattas av “förebyggande pedagogiskt stöd” inom ramen för kommunernas verksamhet.

Den som ändå har personlig assistans ska beviljas bara en låg schablon på 15 timmar i veckan för andra personliga behov som ”det dagliga livet i hemmet, att göra inköp, träna och delta i fritidsaktiviteter”. Inte heller ska beredskapen längre vara en del av den personliga assistansen, utan ersättas av hemtjänst eller andra kommunala insatser. Ersättningen till privata utförare ska också vara lägre när ”assistenten lever i samma hushållsgemenskap som brukaren”.

Trots att staten föreslås ta över hela ansvaret för den reducerade assistansen, räknar utredningen med en årlig statlig besparing på omkring 600 miljoner kronor, samtidigt som kommunsektorn får räkna med ökade kostnader i storleksordningen 300-400 miljoner kronor som följd av nya åtaganden.

***

”Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade” infördes 1994 av den dåvarande icke-socialistiska regeringen. Den var givetvis inte fulländad, och att reformer behövs kontinuerligt både för att höja kvaliteten och träffsäkerheten i insatserna, motverka missbruk av systemet och hålla kostnader under kontroll, är en självklarhet. Även den aktuella utredningen rymmer flera förslag på förtydliganden som är värda att överväga. Kring dem råder inte heller någon kontrovers.

Men utredningens övergripande utgångspunkter och bakgrund handlade om mer än så. Syftet var besparingar och hårdare regler. Och de viktigaste förslagen går i den riktningen.

I grunden skulle stora, utsatta grupper bli av med en beprövad personlig assistans som betytt väldigt mycket för dem och deras anhöriga i form av höjd livskvalitet, möjligheter att delta i sociala aktiviteter, att klara ett arbete, att upprätthålla vänskaper och fatta självständiga val. Istället föreslås mer begränsade, alternativa stödformer inom ramen för kommunala verksamheter som man kan utgå ifrån får svårt att leva upp till åtagandena.

Även om utredningen slår fast att ingen som omfattas av LSS i dag ska bli utan insatser i framtiden, är det uppenbart att omfattning, kvalitet, flexibilitet och trygghet prioriteras ned i syfte att begränsa hela assistanssystemet.

Konsekvensen blir då, som bland många andra organisationen Funktionsrätt Sverige varnar för: ”att personer riskerar att tvingas flytta från sina hem, barn från sina familjer och att många personer med stora intellektuella funktionsnedsättningar förlorar möjligheten att leva som andra.”

Förslagen skulle, om de genomförs, innebära att en av de senaste decenniernas viktigaste frihets- och trygghetsreformer i Sverige luckras upp och försvagas på ett allvarligt sätt.

En ny regering bör säga nej till detta.

***

En tidigare krönika på samma tema:

Ta strid för den personliga assistansen

En bräcklig regeringslösning mot stormiga vatten

Av , , Bli först att kommentera 0

Att det i sak välkomna samarbetet mellan S, C, L och Mp ges en parlamentariskt ogenomtänkt, halvhjärtad form, är ett misstag. Förhoppningsvis går det att rätta till i ett senare skede. Annars blir det en bräcklig farkost som skickas ut mot stormiga vatten.

***

Den uppgörelse i regeringsfrågan som nu avtecknar sig är parlamentariskt ogenomtänkt, halvhjärtad och svajig. Det måste sägas först.

Att flera månaders samtal och överläggningar tycks resultera i en tvehågsen nödlösning, som stannar mittemellan olika alternativ, utan att ta riktigt ansvar för något av dem, är ett underbetyg åt svensk partipolitik.

Centerpartiets ledning vill, meddelade Annie Lööf på eftermiddagens presskonferens, låta den nuvarande, svaga och bortröstade regeringen, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. sitta kvar utan förändring. Den ska räddas av ett budgetsamarbete med C och L, där de senare själva avstår från egen regeringsmedverkan.

Det är, även givet lovande uppgörelser på ett antal sakområden, för dåligt.

Att ursäkta misslyckandet med att det åtminstone är en början på ett efterlängtat blocköverskridande samarbete vore att ha för låga förväntningar. Centerpartiet (och liberalerna – som ännu inte meddelat sitt ställningstagande) skulle i det presenterade förslaget binda fast sin prestige och trovärdighet vid en rödgrön minoritetsregering, men samtidigt frivilligt avstå från både egna ministerposter och det kontinuerliga inflytande över departement, dagordning, utrikespolitik, utnämningar och framtida utredningsuppdrag som en aktiv regeringsmedverkan ger. Varför?

Det kommer på ett allvarligt sätt att försvaga väljarnas möjligheter till tydlig ansvarsutkrävning efteråt. Det sveper också redan från början in den tänkta regeringslösningen i ett moln av osäkerhet, kortsiktighet och opålitlighet.

Kraften att stå upp för långsiktiga, trovärdiga reformer minskar i onödan. Ett löst, motvilligt budgetsamarbete, där två av partierna ser sig som opposition i väntan på bättre tider, kan aldrig bli lika hållfast och tåligt som en organiserad regeringskoalition. Och de åtgärder som genomförs får inte samma tyngd och uthållighet som annars hade varit fallet.

Centerpartiet och liberalerna kan ju inte, vad än Annie Lööf hävdar, på något trovärdigt sätt säga sig höra till oppositionen framöver, om ett nytt samarbete blir av. Det är nys. Man blir en del av ett regeringsunderlag, men utan att varken vilja erkänna det eller utnyttja det fullt ut. Däri ligger den stora felsteget. Självklart borde de ingå i regeringen utan hyckleri, och stå för det. Svekdebatten från höger kommer ju att rasa hur som helst.

***

Med tanke på de svåra tider som sannolikt väntar, inte minst ekonomiskt, under mandatperioden, skulle en ny regering behöva en betydligt robustare och mer övertygande konstruktion än nu blir fallet.

Man kan förstås, som mångårig anhängare av tanken på en blocköverskridande lösning, konstatera att skadan till stor del redan skedde för länge sedan. Det samarbete som borde få chansen – och som VK:s ledarsida argumenterat för under ett antal år – där alla de fyra partierna (S, C, L och Mp) aktivt ingår i regeringen, hade egentligen krävt mycket bättre förberedelser, en övertygelse inom partierna och ett tydligt mandat från väljarna.

Men alla inblandade har in i det sista värjt sig mot konkreta förslag i den riktningen. Samtliga fyra partier är fortfarande djupt splittrade. Och ingen gick till val på en realistisk lösning av regeringsfrågan.

Så mot den bakgrunden är det inte överraskande att det till slut har handlat om vilket av de dåliga alternativen som känts minst problematiskt. Förr eller senare måste ett beslut fattas. Utifrån de förutsättningarna måste beskedet också bedömas.

***

De sakpolitiska överenskommelser Annie Lööf presenterade var inte invändningsfria, men hade många förtjänster, och visar vad riktiga regeringsförhandlingar mellan socialdemokrater, liberaler och gröna hade kunnat ge i form av en långsiktig grund för reformer på olika områden. De har potential att tvinga fram det ömsesidigt bästa ur varandra, även om det återfinns en del mindre lyckade käpphästar från skilda håll i det som framkommit. Till det blir skäl att återkomma. Men helheten har en balans som kan fungera.

Tyngdpunkten skiftar förstås jämfört med alliansens gemensamma dokument. Ändå visar resultatet av samtalen att uppgörelser med S och Mp i vissa avseenden kan ge C och L mer på några områden än vad som hade varit möjligt vid förhandlingar åt andra håll.

Snarare är det vänsterpartiets hållning vid nästa statsministeromröstning som kan bli den verkliga rysaren. Och sannolikt blir svekdebatten minst lika kraftigt inom socialdemokraterna som inom centerpartiet. Ett extraval, direkt eller senare under året, är fortfarande långt ifrån uteslutet.

Åtskilligt står på spel. Misslyckas det här upplägget kommer man kanske att titta tillbaka på januari 2019 som tidpunkten när en ny konservativ majoritet började ta form i Sverige med sikte på valet 2022.

I synnerhet om S, C, L och Mp inte lyssnar noga på den kritik som framför allt kristdemokraterna börjat formulera på ett intressant sätt om hur myndigheter och institutioner fungerar, hur etablissemanget uppfattas och hur samhället prioriterar med begränsade resurser. När gaphalsarnas invektiv lägger sig igen, kommer flera olika sidor av debatten att upptäcka att motståndare var viktiga saker på spåren.

Här måste det nya regeringsunderlaget, om det blir verklighet, vara ödmjukt och inte låta sig hetsas av sina värsta megafoner i debatten.

Ska en blocköverskridande ansats lyckas – och inte stanna vid en impopulär nödlösning – måste den förhålla sig till även tänkvärda konservativa utgångspunkter som fördjupar och öppnar upp en del frågor där liberaler och vänster kört fast. Kanske blir det socialdemokraternas uppgift i det tänkta samarbetet.

***

Men i gränslandet mellan liberaler, socialdemokrater och gröna finns alltjämt en väg framåt för svensk politik. Utan vetorätt för ytterkantspartier och med en förankring i liberal demokrati, ett öppet samhälle, marknadsekonomi, välfärdspolitik, klimatansvar och humanism. Det har varit dags länge att ett sådant samarbete får chansen. Det gäller fortfarande, även i elfte timmen.

Då kan moderater och kristdemokrater i opposition bestämma sig för vilken typ av konservatism det är man vill representera på 2020-talet. Då kan fixeringen vid sverigedemokraterna brytas utan anpassning till en främlingsfientlig agenda. Då kan socialdemokraterna och miljöpartiet fås att bejaka sina mer frihetliga instinkter. Och då kan svensk inrikespolitik börja handla om reformer mer än om låsningar.

I den längtan många väljare har efter en “skippa bullshiten och få saker att fungera”-koalition, hade en blocköverskridande regering kunnat bli ett långt mer handlingskraftigt och trovärdigt alternativ än det ofta framställs.

Att samarbetet mellan S, C, L och Mp nu istället försvagas i onödan och ges en parlamentariskt ogenomtänkt form, är ett svårt misstag. Förhoppningsvis går det att rätta till i ett senare skede.

Annars blir det en bräcklig farkost som skickas ut mot stormiga vatten.