En bräcklig regeringslösning mot stormiga vatten

Att det i sak välkomna samarbetet mellan S, C, L och Mp ges en parlamentariskt ogenomtänkt, halvhjärtad form, är ett misstag. Förhoppningsvis går det att rätta till i ett senare skede. Annars blir det en bräcklig farkost som skickas ut mot stormiga vatten.

***

Den uppgörelse i regeringsfrågan som nu avtecknar sig är parlamentariskt ogenomtänkt, halvhjärtad och svajig. Det måste sägas först.

Att flera månaders samtal och överläggningar tycks resultera i en tvehågsen nödlösning, som stannar mittemellan olika alternativ, utan att ta riktigt ansvar för något av dem, är ett underbetyg åt svensk partipolitik.

Centerpartiets ledning vill, meddelade Annie Lööf på eftermiddagens presskonferens, låta den nuvarande, svaga och bortröstade regeringen, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. sitta kvar utan förändring. Den ska räddas av ett budgetsamarbete med C och L, där de senare själva avstår från egen regeringsmedverkan.

Det är, även givet lovande uppgörelser på ett antal sakområden, för dåligt.

Att ursäkta misslyckandet med att det åtminstone är en början på ett efterlängtat blocköverskridande samarbete vore att ha för låga förväntningar. Centerpartiet (och liberalerna – som ännu inte meddelat sitt ställningstagande) skulle i det presenterade förslaget binda fast sin prestige och trovärdighet vid en rödgrön minoritetsregering, men samtidigt frivilligt avstå från både egna ministerposter och det kontinuerliga inflytande över departement, dagordning, utrikespolitik, utnämningar och framtida utredningsuppdrag som en aktiv regeringsmedverkan ger. Varför?

Det kommer på ett allvarligt sätt att försvaga väljarnas möjligheter till tydlig ansvarsutkrävning efteråt. Det sveper också redan från början in den tänkta regeringslösningen i ett moln av osäkerhet, kortsiktighet och opålitlighet.

Kraften att stå upp för långsiktiga, trovärdiga reformer minskar i onödan. Ett löst, motvilligt budgetsamarbete, där två av partierna ser sig som opposition i väntan på bättre tider, kan aldrig bli lika hållfast och tåligt som en organiserad regeringskoalition. Och de åtgärder som genomförs får inte samma tyngd och uthållighet som annars hade varit fallet.

Centerpartiet och liberalerna kan ju inte, vad än Annie Lööf hävdar, på något trovärdigt sätt säga sig höra till oppositionen framöver, om ett nytt samarbete blir av. Det är nys. Man blir en del av ett regeringsunderlag, men utan att varken vilja erkänna det eller utnyttja det fullt ut. Däri ligger den stora felsteget. Självklart borde de ingå i regeringen utan hyckleri, och stå för det. Svekdebatten från höger kommer ju att rasa hur som helst.

***

Med tanke på de svåra tider som sannolikt väntar, inte minst ekonomiskt, under mandatperioden, skulle en ny regering behöva en betydligt robustare och mer övertygande konstruktion än nu blir fallet.

Man kan förstås, som mångårig anhängare av tanken på en blocköverskridande lösning, konstatera att skadan till stor del redan skedde för länge sedan. Det samarbete som borde få chansen – och som VK:s ledarsida argumenterat för under ett antal år – där alla de fyra partierna (S, C, L och Mp) aktivt ingår i regeringen, hade egentligen krävt mycket bättre förberedelser, en övertygelse inom partierna och ett tydligt mandat från väljarna.

Men alla inblandade har in i det sista värjt sig mot konkreta förslag i den riktningen. Samtliga fyra partier är fortfarande djupt splittrade. Och ingen gick till val på en realistisk lösning av regeringsfrågan.

Så mot den bakgrunden är det inte överraskande att det till slut har handlat om vilket av de dåliga alternativen som känts minst problematiskt. Förr eller senare måste ett beslut fattas. Utifrån de förutsättningarna måste beskedet också bedömas.

***

De sakpolitiska överenskommelser Annie Lööf presenterade var inte invändningsfria, men hade många förtjänster, och visar vad riktiga regeringsförhandlingar mellan socialdemokrater, liberaler och gröna hade kunnat ge i form av en långsiktig grund för reformer på olika områden. De har potential att tvinga fram det ömsesidigt bästa ur varandra, även om det återfinns en del mindre lyckade käpphästar från skilda håll i det som framkommit. Till det blir skäl att återkomma. Men helheten har en balans som kan fungera.

Tyngdpunkten skiftar förstås jämfört med alliansens gemensamma dokument. Ändå visar resultatet av samtalen att uppgörelser med S och Mp i vissa avseenden kan ge C och L mer på några områden än vad som hade varit möjligt vid förhandlingar åt andra håll.

Snarare är det vänsterpartiets hållning vid nästa statsministeromröstning som kan bli den verkliga rysaren. Och sannolikt blir svekdebatten minst lika kraftigt inom socialdemokraterna som inom centerpartiet. Ett extraval, direkt eller senare under året, är fortfarande långt ifrån uteslutet.

Åtskilligt står på spel. Misslyckas det här upplägget kommer man kanske att titta tillbaka på januari 2019 som tidpunkten när en ny konservativ majoritet började ta form i Sverige med sikte på valet 2022.

I synnerhet om S, C, L och Mp inte lyssnar noga på den kritik som framför allt kristdemokraterna börjat formulera på ett intressant sätt om hur myndigheter och institutioner fungerar, hur etablissemanget uppfattas och hur samhället prioriterar med begränsade resurser. När gaphalsarnas invektiv lägger sig igen, kommer flera olika sidor av debatten att upptäcka att motståndare var viktiga saker på spåren.

Här måste det nya regeringsunderlaget, om det blir verklighet, vara ödmjukt och inte låta sig hetsas av sina värsta megafoner i debatten.

Ska en blocköverskridande ansats lyckas – och inte stanna vid en impopulär nödlösning – måste den förhålla sig till även tänkvärda konservativa utgångspunkter som fördjupar och öppnar upp en del frågor där liberaler och vänster kört fast. Kanske blir det socialdemokraternas uppgift i det tänkta samarbetet.

***

Men i gränslandet mellan liberaler, socialdemokrater och gröna finns alltjämt en väg framåt för svensk politik. Utan vetorätt för ytterkantspartier och med en förankring i liberal demokrati, ett öppet samhälle, marknadsekonomi, välfärdspolitik, klimatansvar och humanism. Det har varit dags länge att ett sådant samarbete får chansen. Det gäller fortfarande, även i elfte timmen.

Då kan moderater och kristdemokrater i opposition bestämma sig för vilken typ av konservatism det är man vill representera på 2020-talet. Då kan fixeringen vid sverigedemokraterna brytas utan anpassning till en främlingsfientlig agenda. Då kan socialdemokraterna och miljöpartiet fås att bejaka sina mer frihetliga instinkter. Och då kan svensk inrikespolitik börja handla om reformer mer än om låsningar.

I den längtan många väljare har efter en “skippa bullshiten och få saker att fungera”-koalition, hade en blocköverskridande regering kunnat bli ett långt mer handlingskraftigt och trovärdigt alternativ än det ofta framställs.

Att samarbetet mellan S, C, L och Mp nu istället försvagas i onödan och ges en parlamentariskt ogenomtänkt form, är ett svårt misstag. Förhoppningsvis går det att rätta till i ett senare skede.

Annars blir det en bräcklig farkost som skickas ut mot stormiga vatten.