Ge Sjöstedt några vänliga ord och sätt igång mandatperioden

Det finns många brister i formerna för det samarbete som S, C, L och Mp vill inleda. Men ge Sjöstedt några vänliga ord om det är vad som krävs – även med M och Kd finns all anledning att upprätthålla ett vettigt samtalsklimat – och sätt äntligen igång med en mandatperiod som kommer att blir svår nog ändå.

***

Det är lätt att förstå talmannen Andreas Norléns irritation över de politiska partiernas oförmåga att använda sina sonderingsveckor på ett effektivt sätt.

Nu blir det uppenbart vilket misstag det var att slösa bort så mycket tid på utsiktslösa alternativ i början av processen, direkt efter valet. Med den knappa tid som återstår till talmannens deadline 23 januari finns en risk att hetsporrar, megafoner och specialister på invektiv inom olika läger får ett oproportionerlig stort inflytande över beslut och verklighetsbild.

Om de seriösa diskussionerna inletts tidigare, hade utrymmet för eftertanke, förankring, sans, perspektiv och puts på detaljer varit större. Så hade en rad onödiga misstag kunnat undvikas.
***
Men nu ska regeringsfrågan avgöras, och det mesta talar fortfarande för att Stefan Löfven släpps fram som statsminister för en S-Mp-regering, i organiserat samarbete med centerpartiet och liberalerna som stödpartier på deltid.

Dagens besked från Jonas Sjöstedt att vänsterpartiet ännu inte är beredda att ge klartecken för en sådan lösning var begripligt, givet de uttalanden som fällts i samband med att uppgörelsen mellan S, C, L och Mp presenterats, om att vänsterpartiet ska hållas utanför allt inflytande. De fyra tog en chans, och den hade kunnat gå hem redan i första läget.

Men det finns förstås ingen anledning för vänsterpartiet att inte söka det inflytande man kan få i den parlamentariska situation som råder, eller att utan motstånd reducera sin roll till ett minimum. En viss kärvhet inför tanken på en mittenregering krävs givetvis också för att det interna stödet inom V inte ska krackelera.

Ändå lät Sjöstedt inte dogmatisk eller destruktiv. Han gav inte intryck av att vilja riskera ett extra val eller att önska provocera fram en regeringslösning till höger om mitten, medveten om vad som står på spel.

För om V i slutändan röstar nej lär det sluta med antingen extra val eller en M-Kd-regering. Att socialdemokrater och moderater ska sätta sig ner och ge en storkoalition chansen förefaller inte troligt, även om den idén hade varit värd åtminstone ett par träffar.

Så inte heller vänsterpartisterna har någon enkel sits. Även de har åtskilligt att förlora långsiktigt och vet att deras inflytande hur som helst kommer att bli ganska begränsat.

Utifrån förutsättningarna skötte vänsterledaren därför sin presskonferens på ett förtroendeingivande sätt – tydligt, rakt, ärligt, men utan överord. I sak begärde han faktiskt inte särskilt mycket, utan tycktes snarare eftersträva ett slags erkännande av att samtal med vänsterpartiet i riksdagen inte ska ses som ett tabu och att V inte ska isoleras fullständigt från förhandlingar i varje läge.

Invändningarna har mer med stil, attityd och formuleringar, än med sakpolitik att göra.

Det borde inte vara någon övermäktig uppgift för Stefan Löfven att på 48 timmar hitta en formel som ger Sjöstedt några vänliga ord av erkännande och samtidigt ger liberaler och centerpartister tillräckliga försäkringar om att det som står i uppgörelsen ska gälla på alla framförhandlade punkter. Att såväl socialister som konservativa har värdefulla synpunkter och drivkrafter i enskilda frågor, ser jag inte som någon dramatisk eftergift för en frisinnad liberal att medge.

C och L, när de nu kommit så här långt, bör inte krångla i onödan om det är allt som begärs. I ett större perspektiv har den konflikten nästan ingen betydelse alls, eftersom enskilda, kontroversiella uppgörelser mellan S och V ändå inte har några utsikter att nå majoritet i riksdagen.

***

I ett läge när de bästa alternativen spelats bort – på sätt och vis redan under andra halvan av förra mandatperioden – eller aldrig fått chansen, är det nu dags att gå till beslut. Det kommer inte att bli perfekt, och det finns ingen anledning att gömma undan kritiken.

Det partierna kommit överens om, att S och Mp ska bilda en minoritetsregering med hjälp av C och L, är ingen bra lösning. Den är blocköverskridande, vilket är välkommet, efterlängtat och nödvändigt. Men den är också parlamentariskt mycket instabil och tvehågsen. C och L avstår från ministerposter – och därmed den makt som enbart regeringsställning kan ge, trots att det sannolikt hade varit mer värdefullt än exempelvis en del mer vaga utredningslöften. Det är ett allvarligt misstag.

De avstår från konkret inflytande över ett så ideologiskt viktigt och laddat område som utrikespolitiken. Av kosmetiska skäl vill de fortsätta kalla sig ”oppositionspartier”, fast beteckningen stödpartier ligger närmare till hand. De betonar även, trots enormt aggressiva kampanjer från högern, att de egentligen fortfarande söker ett samarbetet i den riktningen efter nästa val.

Allt det sammantaget försvagar i onödan hela upplägget och försämrar möjligheterna till en kraftfull, kristålig och uthållig regeringspolitik. För att få gehör för ett så sårbart upplägg, tvingas man strö många hjärtefrågor och löften över dokumenten.

Faran syns redan i den första uppgörelsen: Antalet spretiga, lite godtyckliga käpphästar är oroväckande många (från samtliga partier), även om det inte är troligt, eller önskvärt, att alla punkter genomförs. Reformförslagen är rejält kostsamma trots de ekonomiska problem som väntar under mandatperioden.

Och eftersom ingen investerar oreserverad prestige och tyngd i samarbetet, finns en uppenbar risk att ingen heller vågar upprätthålla den regerings- och finansieringsdisciplin som krävs de närmaste åren.

Ett regeringsunderlag som bildas mer i andan av att bromsa eller vara emot andra, och mindre i andan av att vilja något själv, utan en stark egen övertygelse om vad som bör göras konstruktivt, det kommer inte att inge förtroende i längden.

Kommer fyrpartisamarbetet att vinna den trovärdighet som behövs, exempelvis i frågor som rör lag, rättsväsende och trygghet, om ingen riktigt står för helheten? Och hur ska väljarna utkräva ansvar efteråt, om det hela framställs som en tillfällig nödlösning?

En robustare konstruktion, i form av en riktig regeringsallians, och tydliga utfästelser om hur stora samhällsproblem ska lösas där de konservativa nu håller på att ta initiativet, hade varit att föredra. Även till priset av färre och mer försiktiga löften.

För de tre år som väntar kommer att bli politiskt och ekonomiskt mycket svåra att hantera, oavsett regering. Misslyckas det samarbete som nu planeras, om det inte står pall, håller vad det lovar eller visar sig regeringsdugligt, då kan nästa val bli väldigt svårt för de inblandade partierna, och i ännu högre grad komma att förändra det svenska politiska landskapet.

***

Jag hör till dem som mest envetet och under lång tid efterlyst ett blocköverskridande regeringssamarbete mellan just de här fyra partierna (av vilka C och L borde slås ihop), och inför 2020-talet ser det som ett bättre alternativ än något den gamla blockpolitiken kunde erbjuda.

Jag tycker därför att C och L gör rätt som försöker åstadkomma det här regeringsunderlaget. De gör rätt som inte viker ned sig inför flodvågen av hån på sociala medier.

Ändå räcker inte god vilja i sig. Om något görs alltför slarvigt, klantigt och okoncentrerat, spelar den lovvärda avsikten mindre roll. Då kan det ändå sluta med fiasko, och det som gick åt rätt håll kan snabbt hamna i vanrykte.

S, C, L och Mp tar stora risker just nu. Det hedrar dem. En blocköverskridande lösning är rätt väg att gå.

Men det faktum att de ändå inte vågar ge samarbetet chansen fullt ut, i en gemensam regering och utan ständiga hänvisningar till närmaste nödutgång, minskar chanserna att det ska bli lyckat. Det är inte helt lätt att vara optimist, trots att ansatserna är de rätta.

Ett sätt att förebygga riskerna vore att äntligen komma igång med det politiska arbetet, med reformer och problemlösning. För mycket tid har redan gått förlorad.

Ge Sjöstedt några vänliga ord, om det är vad som krävs – även med M och Kd finns all anledning att upprätthålla ett vettigt samtalsklimat – och sätt igång med en mandatperiod som kommer att blir svår nog ändå.