Farlig konflikt mellan två kärnvapenstater

Av , , Bli först att kommentera 0

Konflikten mellan Indien och Pakistan, två fullt utvecklade kärnvapenstater, har trappats upp på nytt. Omvärlden måste öka sina diplomatiska ansträngningar. Läget i Kashmir är allvarligare än på länge.

***

Världens blickar har under att par dagar varit riktade mot Vietnam och det slarvigt förberedda, men enormt uppmärksammade toppmötet i Hanoi mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-un. Att deras förhandlingar misslyckades och slutceremonin ställdes in, kom inte som någon överraskning.

Samtidigt har en annan konflikt, mellan två fullt utvecklade kärnvapenstater, trappats upp på ett mycket farligt sätt, utan att det alls väckt ett liknande ödesmättat intresse i västvärlden.

För ett par veckor sedan utförde den islamistiska terrororganisationen Jaish-e-Muhammad, med bas i Pakistan, ett attentat i indiska delen av regionen Kashmir. Över 40 personer inom Indiens säkerhetsstyrkor dödades. Som en reaktion på det genomförde Indiens flygvapen i tisdags attacker mot Pakistan, som på onsdagen svarade med egna insatser.

Så eskalerar det, mellan två länder där starka krafter, politiska som militära, på båda sidor, kan vara intresserade av en fortsatt kraftmätning.

Ändå var det relativt utsiktslösa förhandlingar i Hanoi som stod i centrum för världens uppmärksamhet.

Det är ofta så, att de militära spänningarna i Kashmir mellan Pakistan och Indien, inte ägnas lika stora rubriker och diplomatiska insatser som kriser på andra håll.

Enligt årsboken för 2018, från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), förfogar både Indien och Pakistan – som har en mäktig, egensinnig militärapparat – över långt fler än hundra kärnstridsspetsar var.

Trots det, och trots att det handlar om en komplicerad konflikt som pågått hela efterkrigstiden, tycks omvärlden alltid ha något annat att oroa sig lite mer för än två kärnvapenstater på randen till öppna strider. Då och då under 2000-talet har en avspänning sett ut att vara på gång. Men alltid sker något igen, terrorattentat eller militära provokationer, som skärper motsättningarna.

I varje krig sker felberäkningar, men när två länder äger sådana vapen som Indien och Pakistan gör, sade Pakistans premiärminister Imran Kahn tidigare i veckan, finns det inte utrymme för misstag.

Man får hoppas att han tar sina egna ord på allvar. Att Indiens premiärminister Narendra Modi, mitt uppe i en pågående valrörelse, agerar i samma anda. Och att militära ledare inte har andra planer.

USA, EU och Kina måste öka sina diplomatiska ansträngningar och påtryckningar. Läget i Kashmir är allvarligare än på länge.

Bli först att kommentera

Var inte naiva när de nya 5G-nätet byggs

Av , , Bli först att kommentera 0

Är en infrastruktur, som kan användas för utpressning, väl på plats, blir det svårt för ett litet land att korrigera frågor om makt och kontroll i efterhand. En inledande godtrogenhet kan skapa obehagliga, strategiska problem för lång tid framåt. Var inte naiva när besluten kring de framtida svenska 5G-nätet fattas. 

***

Det var en skämtsam oneliner med korn av drastisk sanning. Hösten 2007 satt jag med ett gäng ledarskribenter i utrikesdepartementet för en träff med Carl Bildt. När diskussionen kom in på den planerade, kontroversiella ryska gasledningen genom Östersjön, och eventuella svenska betänkligheter, sade Bildt med ett leende ungefär (ur mitt minne): ”Om de inte sköter sig under byggnationen skickar vi arbetsmiljöverket på dem. Det är det kraftfullaste vi har.”

Med tanke på vad som framkommit senare om det svenska försvarets status vid den tiden, var det kanske inte enbart en lustighet. Men Putin lär inte darra inför svenska paragrafer. Geopolitiska realiteter är bistrare än så.

Är en infrastruktur, som kan användas för utpressning, väl på plats, blir det svårt för ett litet land att korrigera frågor om makt och kontroll i efterhand.

Så är det även med utbyggnaden av framtidens 5G-nät. Hur, på vilka villkor och av vem den genomförs, är ingen liten fråga. 5G-tekniken kommer att få en avgörande betydelse för nästa fas av samhällets omfattande digitalisering.

I kombination med artificiell intelligens, är 5G en förutsättning för mycket av det framtidsspaningarna handlar om: Sakernas internet. Revolutionerande innovationer inom industri och tjänstesektor. Självkörande bilar. Effektiviseringar för en klimatsmart energianvändning. Samordning av livsviktiga kommunikationssystem.

Riskerna för extrem övervakning och sårbarhet vid terror och sabotage, ska inte underskattas. Men 5G kommer att prägla det mesta på 2020-talet.

Vem som ska ha kontroll över den grundläggande infrastrukturen, blir därför väldigt viktigt. Där krockar modern handelspolitik med klassisk säkerhetspolitik och komplexa, högteknologiska överväganden. Det är mot den bakgrunden konflikterna i USA och Europa kring det kinesiska telekombolaget Huawei, ska ses.

Huawei hör, bredvid Ericsson och Nokia, till de största aktörerna på området, med en kompetens och konkurrenskraft som gör det ekonomiskt lockande att låta företaget bygga nya mobilnät.

Men många varnar sedan länge för risken att Huawei, med sina kopplingar till den kinesiska staten, ska tvingas att bygga in s.k bakdörrar i systemen, som senare kan användas för spionage och sabotage. Det finns inga bevis för att något sånt skett, och Huawei betecknar misstron som orättvis. Även i samarbeten med andra bolag finns liknande risker, då tillverkningsprocesserna är komplexa och geografiskt spridda.

Ändå är Huaweis beroendeställning till Kinas regim speciell. Som tyske experten på IT-säkerhet och 5G, Jan-Peter Kleinhans, säger i en intervju med Deutschland Radio: Om Huawei skulle beordras av kommunistpartiet att inleda spionage, har företaget ”inget val”. Och Kinas regim har som bekant få skrupler.

Är pressade priser och snabbare utbyggnad värt den säkerhetsrisken? Bör Sveriges regering säga nej? Det är berättigade frågor. En inledande godtrogenhet kan skapa obehagliga, strategiska problem för lång tid framåt.

****

Tidigare krönika på temat:

Umeå som 5G-stad är bra, men blunda inte för problemen

Bli först att kommentera

När siltappen stinker och personuppgifter läcker

Av , , Bli först att kommentera 0

Om grundläggande register börjar läcka, och annan lagstiftning gör att bara stora aktörer i praktiken tillåts ha plattformar, minskar den enskildes makt över sitt digitala vardagsliv ytterligare. I vår väntar ett Europaparlamentsval, där IT-frågor hör hemma högt uppe på dagordningen.

***

(Men först en sedelärande historia.) 

Stinker siltappen, ska du akta dig. Så lär man ha tänkt, åtminstone på sina håll i Jämtland, när det begav sig. För tro det eller ej, ungdomar, men förr i tiden kom mjölken från korna (jag vet, jävligt vidrigt och klimatsuspekt!), och togs om hand direkt på gårdarna.

Och då gällde det att rensa bort skräp, djurhår, ohyra, partiklar och andra läskigheter innan mjölken kunde hällas upp, i flaskor för eget bruk eller i kannor i väntan på vidare transport med mjölkbilen.

Då behövdes förstås en sil av något slag. Det är därifrån begreppet ”mjölksil” kommer.

Fortfarande för ett sekel sedan gällde ofta regeln, att det du behöver får du lov att tillverka själv, av det du har runt omkring dig. På gårdarna fanns det mesta.

Dåtidens mjölksilar kunde vara en enkel tratt av trä, med ett hål mitt i. Den täcktes sedan av en mjuk så kallad ”siltapp” som mjölken fick rinna igenom. I siltappen, om den var välgjord, stannade skräpet kvar.

Siltapparna bestod vanligtvis av grankvistar, tyg eller – vilket Märta Brodén skrev i sin bok ”Nålbindning” (1973) – nålbundna lappar med ett garn av tagel från kosvansar som klippts om hösten, fått ligga över vintern, tvättats i asklut, torkats, kardats, spunnits, nystats och behandlats.

Men eftersom en siltapp i garn blev rätt äcklig av mjölken, gällde det att tvätta den noga efteråt, koka den ordentligt, ”helst i enelag” och låta den soltorka.

Ville man ta reda på vad en husmor gick för, var det bara, sades det, att granska hur väl mjölksilen sköttes, så visste man besked om den allmänna ordningen.

Det hände sig därför i Jämtland, att en mor en gång gav sin son rådet, att om han ville ta reda på vad en tilltänkt flicka hade för egenskaper, borde han ”lukta på siltappen” i hennes hem.

Historien har berättats av Anna Magnusson, som under många år var hemslöjdskonsulent i Östersund, i ett brev till Märta Brodén. Befria anekdoten från gamla, förlegade könsroller, och uppdatera den ett sekel, så håller konceptet än.

***

Men om det inte längre är mjölksilens status som avslöjar människans egenskaper, eller ens luddet i torktumlaren, kanske skötseln av lösenord och säkerhetskoder är en modern kandidat för er som vill testa en tilltänkt partner.

När hen använder 1-2-3-4 som kod, eller ”lösenord” som lösenord, på alla sina apparater, måste hen ha en helsikes massa andra kvaliteter för att det ska vara värt risken. Annars lär det snart nog att börja läcka känsliga uppgifter på ett ohygieniskt sätt.

Om hundra år kommer man att häpna över det tidiga 2000-talets attityder till IT-säkerhet och digital skötsel av stora dataregister, känsliga myndighetsuppgifter, personliga hemligheter, privatliv och grundläggande integritet. Och över det unga seklets totala godtrogenhet och aningslöshet inför ett framväxande big data-samhälle, där registrering och övervakning löper amok samtidigt som varningar för riskerna i hög grad ignoreras, eller avfärdas med attityden att: den som inget har att dölja, behöver inte oroa sig, och systemen går nog i grunden att lita på ändå.

***

Tidigare i veckan kom avslöjandet, från Computer Sweden, att 2,7 miljoner telefonsamtal som ringts till 1177 Vårdguiden sedan 2013, inom vårdregionerna i Stockholm, Södermanland och Värmland, och som tagits emot av vårdentreprenören Medicall, ”legat helt öppet som ljudfiler på en oskyddad webbserver”.

Computer Sweden kallar det i sin artikel med rätta för ”ett av de största haverierna någonsin när det kommer till svensk patientsäkerhet och personlig integritet.”

Man kan bara instämma. Att just vårdsamtal legat öppet tillgängliga är förstås extra allvarligt. Piratpartiets Mattias Bjärnemalm och Egil Möller skrev häromdagen en läsvärd debattartikel i Ny Teknik, där de påminner om vad sådana här läckor i förlängningen kan få för konsekvenser för de drabbade: Höjda försäkringspremier, utpressning, mobbning, svårare att få jobb, inbrott. I synnerhet personer med psykisk ohälsa kan bli särskilt utsatta.

***

Det passar också in i ett större mönster från senare år, om allvarliga läckor av känsliga uppgifter, både inom myndigheter och privata, kommersiella verksamheter. Gång på gång visar det sig hur ivern att samla in och spara uppgifter, eller söka digitala lösningar, inte följs upp av nödvändiga säkerhetsåtgärder för att värna människors personliga integritet, möjlighet till information och rätt att säga nej.

Insikten saknas ständigt att missbruk, slarv eller misstag via den mänskliga faktorn alltid kommer att ske, och att övervakning och registrering därför alltid ska ifrågasättas kritiskt. I de fall där nyttoskälen ändå överväger måste system omgärdas av skydd med stora säkerhetsmarginaler. Det sker sällan.

Istället avfärdas integritetsperspektivet som något suspekt och tjatigt, trots att det är centralt för att det digitala samhället ska kunna förbli fritt, rättssäkert och för alla.

***

Snart kommer människors digitala, algoritmstyrda profiler, spåren som finns på nätet, att börja sätta gränser och villkor för karriärer, service, tillgänglighet och rättigheter.

Ändå har den enskilda individen väldigt svårt att få makt över och insyn i, hur globala IT-jättar och säkerhetstjänster sammanställer profilen. För att inte tala om hur den sprids vidare och utvärderas i kommersiella syften eller för att ”effektivisera” verksamheter i gråzoner där ingen tar det fulla ansvaret i efterhand. Det kan bli spöklikt.

Om därtill register börjar läcka, och annan lagstiftning gör att bara stora aktörer i praktiken tillåts ha plattformar, minskar den enskildes makt över sitt digitala vardagsliv ytterligare.

Rätten till integritet, och värnet av ett fritt internet, måste uppmärksammas långt mer i samhällsdebatten. I vår väntar ett Europaparlamentsval, där IT-frågor hör hemma högt uppe på dagordningen.

************

Tidigare krönika om övervakning och integritet

Försvara internet mot övervakning och censur

Tidigare krönika om nålbindning:

Hantverksideal och insikten att kunskap kostar möda

Bli först att kommentera

Förljugen valrörelse följs av bister verklighet

Av , , Bli först att kommentera 0

Det vilade en förljugenhet över den svenska valrörelsen, som nu i långsam takt, men steg för steg, håller på att avslöjas. Sveriges ekonomi är oroväckande sårbar, och har inte mycket kvar att skydda sig med om det skulle gå riktigt åt fanders.

Omfattningen och tidpunkten är ännu oklar, men att det nalkas en omfattande lågkonjunktur de närmaste åren framstår som oundvikligt.

De globala siffrorna är inte alarmerande, men ger allt fler skäl till vaksamhet, även för den relativt starka amerikanska ekonomin. I Europa, också i Tyskland, sänks nu förväntningarna inför de närmaste åren. Skulle det börja svaja på allvar igen för fler länder inom euroområdet är utrymmet för krishantering, både ekonomiskt och politiskt, begränsat.

I Sverige är ekonomin enligt Konjunkturinstitutets rapport från slutet av 2018 redan inne i en utdragen avmattningsfas. Tecknen på sämre tider i allt fler branscher hopar sig, samtidigt som oron består om läget inom byggsektorn och på bostadsmarknaden.

Och de allvarliga konsekvenserna på sikt – för löntagare, konsumenter och småsparare, för många både industri- och tjänsteföretag, för skatteintäkter, välstånd och levnadsstandard – av den väldigt svaga svenska kronan förtigs fortfarande i en debatt där många envist romantiserar gamla panikdevalveringar i historien.

Problemen med en sjunkande kronkurs är större och drabbar fler än de kortsiktiga fördelarna i form av gynnad export. Ju svagare den svenska kronan är, desto fattigare blir svenska konsumenter och löntagare. Pengarna räcker till mindre i handeln, resor blir dyrare, tillgångar minskar i värde, skatteintäkterna gröps ur, levnadsstandarden sjunker. De svagaste utan marginaler drabbas hårdast, medan de redan kapitalstarka kan parera läget lättare.

När det trots sammantaget låg arbetslöshet finns kvar allvarliga strukturella skevheter på arbetsmarknaden och i integrationspolitiken, med svårt läge för utsatta grupper, inser man snabbt vilka problem som väntar om konjunkturen börjar vika. Om bredare varsel kommer och kommuner runt om i landet drabbas av djupare underskott. Nedskärningar, sociala spänningar, misstro mot gemensamma system, identitetspolitiska aggressioner, jakt på syndabockar och minskat utrymme för rejäla satsningar på vård, omsorg, skola och rättsväsende.

Riksbanken har haft minusränta sedan 2015, i en stekhet ekonomi, och i släptåg till Europeiska centralbanken gjort stora stödköp av statspapper. Ändå råder osäkerhet kring om inflationsmålet kan nås, utan att produktiviteten för den skull ökat nämnvärt.

Nu närmar vi oss en lågkonjunktur, och det är svårt att dra någon annan slutsats än att penningpolitiken hamnat snett med sin tajming. De problem som inte lösts, blir svåra att ta tag i den vägen under mandatperioden.

Som Anna Öster, investeringschef på Länsförsäkringar, sa i Dagens Industris ”Makrorådet” på onsdagen om Riksbankens situation:

”I grund och botten har de ju ett problem, skulle jag vilja säga. Det har att göra med att de började höja för sent. Vi har en felaktig räntenivå så som jag ser det i den del av konjunkturen som vi är. Så hade man vågat börja lite tidigare så hade man kunnat vara på en annan räntenivå nu. inte för att kunna sänka sedan, utan för att helt enkelt kunna se till att man har en rimlig nivå och inte bara en rimlig förändring av räntan.”

Så är det. De otroligt utsträckta stimulanserna blev till slut överdrivet ängsliga, och kanske ändå paradoxalt nog ofrånkomliga då samtidigt politiska beslutsfattare på nationell och europeisk nivå slösat bort flera år genom att inte ägna sig tillräckligt åt de svåraste frågorna och viktigaste reformerna. Inte ens möjligheter till strategiska infrastrukturinvesteringar som de låga styrräntorna ger, har nyttjats särskilt ofta.

Stimulanserna riskerar också, ju längre räntor hålls rekordlåga och stödköpen pågår, att gynna grovhuggna finansspekulationer och ogenomtänkta, kortsiktiga investeringar, som i sin tur skapar nya bubblor i olika branscher. Så läggs inte grunden för en hållbar ekonomisk utveckling.

***

Snart ska priset för alla underlåtenheter och halvsanningar under stimulansåren betalas. Det har varit uppenbart under flera års tid, att den här mandatperioden kommer att bli krånglig. En del av de skickliga bluffar centralbanker och regeringar ägnat sig åt, ibland av goda skäl, börjar nu synas av verkligheten. Förr eller senare måste ekvationerna gå ihop.

Ändå är beredskapen är svag på nästan alla områden. Att staten genom en expansiv finanspolitik skulle ta över stafettpinnen verkar inte sannolikt när man tittar på de ekonomiska underskott som redan väntar på centrala punkter.

Under 2018 fördes den ekonomiska debatten i hög grad utifrån vad VK:s ledarsida då betecknade som ”vilseledande sommarselfies i den ekonomiska politiken”. Riksbankens penningpolitiska rapport för februari är full av försök att tolka oroväckande siffror, både från omvärlden och i Sverige, så positivt som möjligt. Frågan är om inte det vore mer ansvarsfullt att tala lite tydligare om risker som tornar upp sig.

Eftersom politiker (och många andra, även medier) under flera år, i skydd av de extrema stimulanserna, satsat sin prestige på att medvetet vilseleda om den långsiktiga utvecklingen, kan chockeffekten bli stor, när det visar sig att ekonomiska realiteter gäller även på 2000-talet.

***

Digitalisering och automatisering, klimatomställning och helt nya konsumtionsmönster, kommer att förändra mycket inom näringslivet, på arbetsmarknaden, för skattesystem och för utbildningssektorn de närmaste decennierna. Även om det finns många skäl till optimism för global välståndsökning, kunskapsspridning, forskning, kulturliv, miljö, hälsa och livskvalitet, ska inte hoten underskattas.

Ett nytt slags strukturell arbetslöshet kan uppstå även inom den hittills stabila medelklassen, och med geografiska mönster som slår mot redan pressade regioner. Värdet av klassisk högre utbildning kan minska när traditionella karriärvägar och lönestegringar uteblir.

Ett allt mer centraliserat ägande, i en digital övervakningsekonomi med oligopoltendenser, gör att makten flyttas upp och bort från de egna miljöerna. Vinster som inte återinvesteras i lokalsamhällen och lokala marknader, och skattesystem som inte är anpassade till en digital ekonomi, och därmed ihåligare social service för flertalet.

Allt det skulle underminera stödet för det liberala, demokratiska välståndssamhälle som trots alla sina brister är det bästa historien sett, och riskera att få fler att börja snegla på auktoritära modeller.

Då kan den tekniska spetsutvecklingen fascinera och hjälpa enormt i vissa lägen, samtidigt som grundläggande behov inte fylls i vardagen, inklusive en förlorad känsla av meningsfullhet, sammanhang, rättfärdighet och stolthet för den enskilda människan.

***

Oavsett från vilket håll man närmar sig sådana frågeställningar är de rimligen angelägna även på 2000-talet för många olika idétraditioner och politiska läger att ägna sig åt på ett seriöst sätt, och i ett öppet utbyte av idéer hellre än i försök att tysta varandra. Ett svartvitt perspektiv, en förprogrammerad retorik eller en hurtfrisk arrangerad ljugselfie, kommer inte att räcka. Problemlösning snarare än problembesvärjelser, skulle vara välgörande.

Den svenska ekonomin går mot kärvare tider. Det partierna försummade att diskutera ärligt i valrörelsen, måste de ta igen nu.

*****

Några tidigare krönikor på temat:

Är nästa statsminister att gratulera?

Lita inte på ekonomiska sommarselfies inför valet

Slösa inte bort valrörelsen

Snacka om att vänta in i det sista

Förr eller senare kommer lågkonjunkturen

Lågräntepolitik i högkonjunktur kan sluta i elände

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Skurk, räddning eller mittemellan

Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Om Europa halkar efter på 2000-talet

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

 

Bli först att kommentera

Trump inte ensam om att visa förakt för institutioner

Av , , Bli först att kommentera 0

Trumps mur mot Mexiko är ett moraliskt haveri, men hans försök att kringgå konstitutionen för att bygga den ingår i en större trend. Om institutionernas framtid pågår en dragkamp i västvärlden. Vem ska ha makten över de etablerade? Ska nya, alternativa byggas upp? En för varje totalitär kollektiv identitet? Är gemensamma institutioner överhuvudtaget längre möjliga?

***

Snacka om dream team. Frågan är om någon politiker sedan dess haft så kvalificerade spökskrivare till hjälp för ett och samma uttalande, som USA:s första president George Washington hade när han på hösten 1796, sex månader före sin avgång, publicerade ett avskedsbrev till det amerikanska folket.

Det var ett dokument, med bl.a. varningar för despotismens återkomst, vars principiella resonemang skulle komma att få betydelse under lång tid framåt.

De historiska omständigheterna förstärkte effekten. Att Washington efter åtta år vid makten frivilligt avstod från ytterligare en mandatperiod som president, gjorde honom till en konstitutionell förebild, i en värld av auktoritära makthavare och monarker. Och fortfarande i dag åberopas hans avskedsord med jämna mellanrum. Men Washington hade inte skrivit dem ensam.

Brevet byggde delvis på ett flera år gammalt utkast av James Madison – en av huvudförfattarna till den amerikanska konstitutionen och senare själv president 1809-1817. Det hade utvidgats och uppdaterats av Washingtons egen penna och slutligen bearbetats stilistiskt och ideologiskt av Alexander Hamilton – en annan av konstitutionens ”fäder”, finansminister 1789-1795 och politiskt oerhört inflytelserik under USA:s första decennier.

Det var alltså ingen hafs- och slafsprodukt, utan noga genomarbetat. Författaren Joseph Ellis konstaterar i sin biografi ”His Excellency: George Washington” (2004) att Hamilton visserligen skrev de flesta orden, men att texten ändå uttryckte även den avgående presidentens egna idéer.

En viktig passage i brevet, som nu återigen blivit dagsaktuell, var ett försvar av principen om maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande institutioner, som redan från början utgjorde hjärtat i den amerikanska konstitutionen.

Det är viktigt i ett fritt land, betonade Washington (att slaveriets och rasförtryckets USA inte var ett fritt land för alla, förtegs förstås) att de som fått mandat att leda det visar försiktighet, håller sig inom sina respektive konstitutionella sfärer och undviker att i sin maktutövning göra intrång på de andras ansvarsområden. Utan en sådan respekt för maktfördelningsprincipen hotar despotism, varnade Washington.

Att makt delas mellan institutioner och att respekten för deras integritet värnas, som en inbyggd tröghet i systemet, går djupt i USA:s politiska självbild. Den, lär oss historien, utmanar ingen president, kongress eller domstol, ostraffat.

***

Men när Donald Trump nu, genom sitt beslut att utropa ett påhittat nationellt nödläge som ett sätt att mot kongressens vilja kunna skaffa fram pengar för sin mur mot Mexiko, är det i grunden den principen han vill åsidosätta.
Politiskt tar han därmed en enorm risk.

Det skulle förvåna om inte även många republikaner i representanthuset och senaten, som hittills haft ett beklämmande tålamod med det mesta Trump tagit för sig, nu börjar mobilisera ett motstånd. Om en sittande president på det lättfärdiga sättet tillåts ignorera väsentliga delar av kongressens makt över den ekonomiska politiken, skulle det innebära ett radikalt brott mot USA:s konstitutionella traditioner.

Trumps mur är ett moraliskt och principiellt haveri hur som helst, men nu söker han driva igenom den med metoder som kan väcka ett slumrande motstånd till liv på det sätt konstitutionens författare tänkte sig. Nu måste andra institutioner värja sig.

Om Trumps strategi lyckas, att ignorera demokratiska spelregler och samhällsbärande institutioner – i det här fallet dessutom för ett öppet främlingsfientligt syfte – och räkna med att ingen vågar säga stopp med tillräcklig kraft, bådar det inget gott om framtiden.

För även om Donald Trump i mycket är i en kategori för sig, är han långt ifrån ensam på 2000-talet, i USA, i västvärlden eller globalt, att agera med ett förakt för institutioner och spelregler.

Det är en trend i tiden, större än det amerikanska budgetexemplet. Påskyndad av flera olika strömningar, från en nyauktoritär, identitetspolitisk ytterhöger till en lika nyauktoritär, identitetspolitisk vänster, förenade i trendig antiliberalism.

Inte heller i Sverige är respekten eller intresset för institutionernas professionalism, integritet, hederlighet, saklighet och lagenlighet alltid tillräckligt stor. Allt det som i så hög grad varit en förutsättning för framväxten av demokratiska strukturer, medborgerliga fri- och rättigheter, sociala reformer, normer, kultur och ekonomiskt välstånd.

Den nödvändiga, trögrörliga, lugna motståndskraften, utifrån väldefinierade uppdrag, mot tillfälliga mobbar, aktivistisk aggression, mediala trender och kampanjande särintressen, saknas ibland.

Det gäller offentliga och privata, formella och informella, institutioner. Myndigheter, storföretag, medier, kulturscener, parlament, högre lärosäten, offentliga finansiärer – på sina håll kantrar det, sker missbruk, uppstår likriktning, uteblir ett ansvarstagande för helheten, tar ideologiska förtrupper, ren opportunism eller de högljuddas rätt över.

Då brister det snart i noggrannhet, principfasthet och ödmjukhet inför uppdraget. Insikten om att ingå i en större kontext och djupare tradition trängs undan av den egna gruppens särintresse eller lättkränkthet.

Då börjar små, hänsynslösa kotterier tränga fram och testa motståndskraften, vilket i sin tur utlöser lika brutala rörelser från andra håll. I den krasch som väntar kan demokratin snabbt undermineras.

***

Om institutionernas framtid pågår en 2000-talets dragkamp i västvärlden. Vem ska ha makten över de gamla, etablerade? Ska nya, alternativa byggas upp? En för varje totalitär kollektiv identitet? Är demokratiskt gemensamma institutioner, med den enskilda individens rätt och värdighet som utgångspunkt, överhuvudtaget längre möjliga?

Bli först att kommentera

Skriv ner era föräldrars berättelser

Av , , Bli först att kommentera 0

Vem vet vad som kunde smyga i Bjurholmsskogarna sent om kvällarna på 1950-talet?  När tant Maria Gustava Olsson i Nyby, nära 80 år gammal, fick oväntat besök en natt, plockade hon fram sin hammare och höll den i handen medan hon gick för att öppna dörren till sin lilla röda stuga.

”Jag har aldrig varit nervös och rädd” berättade hon för VK:s lokalreporter ett par år senare, och hon erkände att, hammaren ”skulle jag nog ha använt om det varit något som tänkt ofreda mig”.

Det behövdes inte. Besökaren visade sig bara en ”välkommen anhörig”. Men repliken avslöjar en karismatisk personlighet med skinn på näsan, prövad av år och umbäranden.

Tant Maria var den i familjen som blev kvar på torpet i Nyby, sedan fadern dött och syskonen flyttat, och fick lov att sköta både torpet och sin ”åldriga mor”. Det var till att klara av det mesta själv. Hon svingade liet vid slåttern. La ut gödseln på åkern. Drog harven med egna kroppskrafter.

Extrainkomsterna som behövdes arbetade hon ihop genom dagsverken åt andra familjer i Bjurholm. Det kunde handla om att skura, tvätta och baka, och skölja kläder nere vid älven också smällkalla vinterdagar.

”Jag har inte varit så stor och stark, men jag har varit seg”, som hon sammanfattade det själv till VK. Även i åttioårsåldern fortsatte hon att sköta sitt potatisland och finklyva veden om någon slarvat.

Och så fanns i hennes liv både religionen och musiken. Hon var förankrad i Agnäs missionsförsamling, sjöng frälsarsånger med vacker röst och spelade på det gamla instrumentet Psalmmonika.

Tant Maria ”behöver inte roas för att vara glad”, konstaterade VK:s journalist. ”Hennes glädje kommer inifrån och kan glädja andra.”

***

Porträttet av Maria Olsson stod i Västerbottens-Kuriren den 8 september 1956, ett par dagar före hennes åttioårsdag. Signaturen under artikeln var ”B.L”. Bokstäverna stod för Birger Lindqvist, stilistiskt skicklig lokalredaktör under 1950-talet för VK i Bjurholm, nyfiken på bygdens personligheter, och engagerad politiker och föreningsmänniska.

Texten om tant Maria är en av många som återfinns i en ny, läsvärd bok med samlade VK-artiklar av Birger Lindqvist som getts ut under titeln ”Birgers berättelser från Bjurholm” av hans son Anders Lindqvist.

Det är fint att få en lokaljournalistisk gärning samlad på det sättet, i ett urval. Västerbotten bubblar i den, genom alla karaktärer som dansar förbi.

Där finns frisinnade riksdagsmannen och folkskolläraren Werner Bäckström, som själv bland annat skrev en bok om Bjurholms historia för åren 1806-1906. Där finns, förstås, Jonas Löfgren. Getarpojken och drängen som hade läshuvud, skrev dikter, blev troende i tjugoårsåldern fick studera, blev kyrkoherde i Bjurholm för att senare lämna Svenska kyrkan.

Där finns blinda Karin Tobiasson i Balsjö – ”den fattigaste bland de fattigaste” men också den ”gladaste bland de glada” – som försörjde sig med att karda och spinna under vintrarna och bereda lin åt bönderna under vår och sommar. ”Blind-Karin”, berättar Birger Lindqvist i sin VK-artikel om henne, blev sannolikt den första i Bjurholm som fick del av den allmänna folkpension riksdagens beslutat om 1913.

Där finns slöjdläraren Arne Persson i Lillarmsjö. Där finns båtsmannen Östman i Karlsbäck som ”vid festliga tillfällen” gärna sjöng om livet i hamnarna och Göteborg, och som anställdes som lärare åt nämndeman Johan Olofssons söner. Där finns mjölkbilschauffören Rune Nilsson och spelmannen och urmakaren Gottfrid Karlsson i Kyrktjärn.

Där finns Mor Olga i Nordanås, som tycker att det var ”hemtrevligare på något sätt” när byn fortfarande saknade väg. På den tiden, berättade hon för Birger Lindqvist, ”stannade folk i byn och främlingarna kom alltid in och pratade en stund innan de gav sig på det vågsamma företaget att komma i förbindelse med väg.

De hade alltid något att berätta medan de drack sitt kaffe som de alltid bjöds på.” Nu, konstaterar hon vemodigt vid mitten av 1950-talet, ”susar folk förbi i sina fina bilar och ingen har tid att gå in och prata”.

Där finns många till, sida upp och sida ner, av en bygds pionjärer och karaktärer, föreningar och verksamheter, fångad med lokalredaktörens typiska den klassiska blick för den goda berättelsen och det intressanta ödet.

***

Och där finns fabrikör August Persson, 73 år gammal och ”nestorn bland skomakarna i Bjurholm”, en erfaren, filosofisk lagd hantverkare i en gammal stotlt bransch på väg att dö ut.

Men Persson hade ”många strängar på sin båge. Han räknades en tid till en av länets bästa skyttar (…) Tycker han det blir långtråkigt på verkstaden så tar han bössan och sin goda jakthund med sig till skogs och knäpper sig en hare.”

Sedan berättar Lindqvist, helt lugnt, att August Persson dessutom år 1930 besegrat den ryske världsstjärnan i schack, Efim Bogoljubov.

Vänta nu, stopp och belägg! Här var jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Bogoljubov var en av dåtidens alla bästa spelare, med segrar över legendarer som Lasker, Capablanca, och Nimzowitsch. Två gånger (1929 och 1935) var han utmanare om världsmästartiteln mot Aleksandr Alechin. Skulle skomakare Persson från Bjurholm ha slagit en av världens tio bästa spelare i schack på 1930-talet i Umeå?

Kom igen, no way! Jag var tvungen att gå till arkivet för att dubbelkolla.

Men mycket riktigt, i mars 1930 var Bogoljubov, som också fader till det klassiska Bogo-indiska försvaret för svart, på besök i Umeå för en så kallade simultanmatch, där stormästaren spelar ett antal partier samtidigt, mot regionala förmågor.

Ur VK:s reportage från schackmatchen.
(Ur VK:s reportage från schackmatchen.)

 

VK skrev om händelsen, och jag citerar ur schackreportaget från den 21 mars 1930:

”En av de ståtligaste insatserna gjorde Persson från Bjurholm. Han hade tagit den långa vägen hit bara för att få en uppfattning om, vad han egentligen dugde till i detta ädla spel; i Bjurholm hade han ju inte kunnat få det fastslaget. Och medan hans bil stod utanför läroverket och frön i fem timmar, förde dess herre sin kamp till seger mot självaste stormästaren (…) Han spelade starkt ända från början – särskilt hans bondespel var förnämligt – och efter tre timmar hade han tilltvingat sig en häst mot en bonde. Sedan blottade han sig aldrig utan gick fram mot en konsekvent och obönhörlig vinst.”

Det ni.

***

Man känner, som ofta är fallet även med de gamla byaskrifterna, hur nära den västerbottniska litterära traditionen ligger lokaltidningarnas och studiecirklarnas språk, minnen och historier.

Gå, ni som är unga, till arkiven och magasinen, beställ fram, öppna och känn hur dofter, röster och öden slår upp ur sidorna..

Framför allt: Skriv ner och samla era föräldrars berättelser. Om de fortfarande finns i livet, om omständigheterna tillåter eller om de lämnat vittnesmål efter sig. Ni kommer att ångra er annars. Lyssna till de gamla. Ställ frågor medan de ännu kan svara, borra och bråka, ge er inte, dokumentera. Eller öppna de dammiga kartongerna och se vad som döljer sig där. Känn en långsam tradition och ett tålmodigt arv bromsa språngmarschen, och skänka sammanhang.

***

En av de värsta sakerna med vår tids kändiskultur är hur blind den gör oss för erfarenheter, visdom, styrka och lärdomar som finns mitt i vardagen, i det näraliggande, i det riktiga, kanske glanslösa, kanske bittra, kanske svåra, men starka livet, som ger vår egen strävan bakgrund, perspektiv och ett slags mening.

Bli först att kommentera

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Av , , Bli först att kommentera 0

Övervakningssamhället har många nyttiga idioter. Just i dagarna går processen kring det som blivit känt som artikel 11 och artikel 13 i EU:s nya direktiv om upphovsrätt, in i en avgörande fas.

Artikel 11 handlar om en länkskatt – en kombination av avgift och tillstånd – för upphovsrättsskyddat material på sociala plattformar, som i grunden kan förändra möjligheterna till kunskapsspridning och diskussioner på nätet.

Artikel 13 handlar om en förhandsgranskning i form av att obligatoriskt, censurerande filter som ska känna igen och stoppa upphovsrättsskyddat material innan det hinner laddas upp.

Det har sagts att detta riskerar att förändra internet som vi känner det. Tyvärr är det en rimlig slutsats. Det blir svårare att dela för de små och lättare att stoppa för de stora. En död hand läggs över och ett ständigt hot inrättas mot mångfalden och småskaligheten på nätet. Gemensamma och gränsöverskridande referensramar i samhällsdebatten försvåras, tvärtemot vad som sägs vara avsikten.

Konsekvensen av detta monstrum kan mycket väl bli att bara redan väldigt starka aktörer med tillräckliga ekonomiska, tekniska och juridiska resurser klarar av att leva upp till kraven och genomföra de nödvändiga åtgärderna, samtidigt som en apparat för censur och övervakning av nya dimensioner införs i väntan på nästa repressiva lagstiftning.

Att det sker i upphovsrättens namn, med sympatier från mediehus runt om i Europa, är sorgligt. För det här kommer inte att hjälpa några tidningar att överleva, men säkerligen göra det lättare för framtida makthavare att ytterligare förskjuta gränserna åt fel håll när det gäller yttrandefrihet, personlig integritet, kritiskt samhällsdebatt och nya journalistiska projekt på nätet.

***

Övervakningssamhället är på frammarsch längs många fronter. Den personliga integriteten trampas ner slentrianmässigt. Normen är att du ska anpassa dig eller misstänkliggöras. Bevisbördan vänds upp och ner.

Att vara granskad av makten, och ha förtroende för att system inte missbrukas – medvetet eller via misstag – blir utgångspunkten. Samtidigt som rader av skandaler visar hur lite de stora systemen förtjänar en sådan tilltro.

Rädslan för det fria skapandet underifrån, oron för en intellektuellt och konstnärligt sökande, nyfiken hållning, ökar i takt med att lärosäten, kulturinstitutioner och plattformar blir föremål för kampanjer som handlar om att så tidigt som möjligt blockera, tränga undan och avfinansiera motståndare, stoppa möten och rensa bildningsarv, snarare än diskutera egna och andras argument och erfarenheter, inklusive misstag och dumheter

Det hotfulla samband som växer fram mellan artificiell intelligens, big data, anpassade regelverk och övervakningssamhälle – även med militära dimensioner – diskuteras skandalöst sällan. Vill du inte spela med och ställa dig till tjänst, har du något att dölja.

***

Mycket av det som hör till ett demokratiskt samhälles kulturella grundvalar är hotat just nu,  ofta i den goda sakens eller det trygga rummets namn.

Fri debatt. Bred informationsdelning, Kreativt, oförutsägbart skapande underifrån. Personlig integritet. Möjligheten att ha hemligheter. Rätten för små aktörer att konkurrera med monopolsträvande jättar. I grunden också förutsättningarna för ett tillgängligt bildnings- och kulturarv i dialog med nutidens konstnärer.

Via lagstiftning, monopol, institutionaliserade mobbar, militära strukturer och ekonomiska särintressen, som möts djupt inne i en snårig byråkrati eller på barrikader resta för att stoppa lömska oliktänkande, sker ansträngningar att få kontroll och insyn över det fria samtalet och det bångstyriga skapandet.

Var därför inte godtrogna, när debatter som den om artikel 11 och 13 dyker upp och makthavare försöker avdramatisera dem och misstänkliggöra kritikerna som galningar.

Det är sannolikt någon oansenlig paragraf du knappt fick höra talas om, i en lagtext eller ett värderingsdokument, som kommer att bakbinda, visitera, tysta och straffa dig först.

Plötsligt faller gallret ner runt om, och de kommer att kalla det säkerhet, upphovsrätt, trygghetsåtgärd eller någon annan eufemism, när det i själva verket handlar om makt, monopol och kontroll.

En omfattande övervakningsapparat, som inte erkänner några gränser för sin egen kontrollrätt, kommer alltid förr eller senare att tas över av krafter utan skrupler. Legitimera dem inte i förväg.

***

Gå inte på det, även om de säger att det är för ert eget bästa och för den goda sakens skull, när de vill inskränka, tysta, snoka, fostra och disciplinera genom repressiva, förebyggande åtgärder som avskaffar dina hemligheter och din privatsfär, och försvårar för dig att fritt diskutera med andra via egna, småskaliga forum.

Hävda individens rätt att värja sitt liv och sin integritet.

Frukta de enskilda, godtrogna stegens tyranni bort från demokrati och rättsstat, mer än ni fruktar den stora, totala katastrofen. Frukta den ideologiskt tvärsäkra flockens iver att kasta både första och sista stenen mer än de krångliga, jobbiga, märkliga avvikarna.

Sätt försvaret av den personliga integriteten, av fria samtal, av kreativ kunskapsdelning och ett levande internet, med mångfald och småskalighet, högt upp på dagordningen inför vårens Europaparlamentsval, när ni söker partier och kandidater att stödja.

**********

Några tidigare krönikor på temat:

Kampen om ett fritt internet måste föras nu

Ge inte upp kampen om ett fritt internet

Fantastiska medicinska framsteg och svåra etiska frågeställningar

Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Viktigt med etiska perspektiv på tekniska framsteg

Digitala framsteg och falluckor

Ofriheten smyger på tå – värna nätneutraliteten

Makt, etik och artificiell intelligens

Sakernas internet – spännande möjligheter och uppenbara risker

Övervakning som fräter – ge Snowden asyl

Bli först att kommentera

Björklund var betydelsefull för arbetet mot mobbning i skolan

Av , , Bli först att kommentera 0

Jan Björklunds avgång kan skapa en ny dramatik i regeringsfrågan. Till det, och till hans framgångar och missgrepp i svensk politik, finns anledning att återkomma. Men jag, som ofta hört till Björklunds kritiker, vill komma med en spontan reflektion över det som var hans finaste stund som politiker. Arbetet mot mobbning i skolan.

****

Beskedet att Jan Björklund ska avgå som partiledare för liberalerna senare i år kommer inte som något stor överraskning.

Tolv år i den rollen är en lång tid i modern politik. Att höstens och vinterns regeringsdiskussioner kostat kraft och skapat nya spänningar internt inom liberalernas partiorganisation och riksdagsgrupp är uppenbart.

När det inte längre är aktuellt med någon aktiv liberal regeringsmedverkan, och därmed ingen ny vända som statsråd för Björklund, anade han nog att en utmaning om ordförandeposten efter vårens Europaparlamentsval och inför nästa landsmöte var ofrånkomlig om han inte i tid meddelade sin avgång.

Vid en första blick kan det tyckas som ett relativt odramatiskt besked, att liberalernas partiledare ska lämna sitt uppdrag om ett knappt år, nu när en viss klarhet råder i regeringsfrågan för det närmaste året och liberalerna hur som helst inte sitter på de avgörande mandaten.

Ändå rymmer nyheten en större sprängkraft än så. Mycket talar för att de – åtminstone inledningsvis – hetaste kandidaterna att efterträda Björklund, exempelvis Gulan Avci som ofta nämns i sammanhanget, kommer att höra till dem som varit mest kritiska mot de planerade samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Partiledarens personliga prestige och kraft hörde till det som fällde avgörandet i liberalernas interna debatter kring regeringsfrågan. Det råder föga tvekan om. Jan Björklunds ställningstagande, att inte acceptera ett beroendeförhållande till Sd, var viktigt, och förtjänar en eloge av dem som välkomnar att samarbete söktes i mitten.

Men vad händer med styrkeförhållandena inom den liberala riksdagsgruppen och i förlängningen i det liberala partilandet, om en ny ordförande söker mandat för en annan hållning i riksdagen under mandatperioden? I synnerhet om det blocköverskridande samarbetet skulle få en dålig start. Och om liberalerna byter position, kan det också väcka missnöjda strömningar till liv inom centerpartiet.

Att Björklund nu går, skapar oundvikligen en osäkerhet också för Stefan Löfven, även om liberalerna i utgångsläget betonar att januariavtalet ska ligga fast. Det stod och vägde inom flera partier under de turbulenta förhandlingar som ledde fram till uppgörelsen. Ett partiledarbyte kan sätta igång nya, svårförutsägbara händelseförlopp, med återverkningar inom fler partier.

Liberalernas val av ny ledare kommer därför i ännu högre grad än vanligt att vara kopplat till ett vägval om partiets framtida roll och prioriteringar i just regeringsfrågan. Det lär bli en process full av konflikter inför öppen ridå, och med oklar utgång.

Till det kommer att finnas anledning att återkomma, liksom till Jan Björklunds övergripande insatser i svensk politik, både där han hamnade rätt och där han hamnade snett. Han var inflytelserik i sitt parti långt innan partiledarskapet, och har präglat liberalernas linje på flera områden, inte minst inom försvarspolitiken och energipolitiken.

***

Men jag vill göra en spontan, personlig reflektion om det jag, som ofta varit kritisk till delar av hans partiledarskap och somliga utspel under åren, ser som hans allra finaste stund:

Att Jan Björklund på 1990-talet, redan i rollen som kommunal skolpolitiker i Stockholm, hörde till dem som med störst mod och uthållighet drog igång en ny debatt om mobbning och trakasserier i svenska skolor, i solidaritet med offren och i klarspråk om problemen.

Han blev, faktiskt, en röst för dem som i det skedet hade väldigt få röster på sin sida i offentligheten, och som ofta sveks i vardagen. För det har många, i olika åsiktsläger, och långt utanför liberala kretsar varit honom tacksamma sedan dess. Att han satte offrens perspektiv och rättigheter främst gav honom stort stöd i det tysta av dem med personliga erfarenheter av skolmobbningens vidriga vardag.

Det var i en tid när offren ofta var dem som blev misstänkliggjorda och skuldbelagda, och tvingades anpassa sig. Sådant förekommer ännu i dag, men inte med samma uppbackning från politiskt håll som var fallet då.

Och jag vet att det finns åtskilliga inom vänstern som i dag skäms över hur snett de hamnade och hur likgiltiga de framstod de åren. Björklund vann den debatten, tog den och höll fast vid den när många andra fegade ur.

Det förhållningssätt han brukade bli utskälld och hånad för är i dag självklarheter i de flesta sammanhang, när det gäller synen på trakasserier och övergrepp. Han vågade se mobbningens vardag, solidariserade sig med offren, tog ställning för de som blev slagna och backade inte trots allt ovett han fick.

Det kändes som en upprättelse och ett slags ”äntligen” för många. Tack och lov, att någon vågade.

Han hjälpte till att förändra ett helt synsätt på den punkten, utöver andra teman i det som nu varit liberal skolpolitik under många år, med kunskaps- och bildningsbegreppen i centrum. Det var, i en karriär full av både framgångar och missgrepp, hans finaste stund som politiker. För det förtjänar han ett tack som han nog borde ha fått oftare redan då.

Bli först att kommentera

Slå ihop C och L innan det är för sent

Av , , Bli först att kommentera 0

Centerpartiet och liberalerna borde redan inför nästa val inleda ett valtekniskt samarbete, med sikte på att slå sig ihop till ett parti. Innan det är för sent. För falsk nostalgi finns ingen tid kvar.

***

”Do you feel that comedy does not age as well as many other products of creativity? Because I am always mortified to go back to something I thought was hilarious only to find that not only is it deeply unfunny, but I hate my former self for having found it as funny as I did.”

Sam Harris till Stephen Fry i senaste avsnittet av podcasten “Making Sense”.

Det är onekligen riskfyllt att återvända till sin ungdoms hjältar för inspiration.

Besvikelsen kan blir svår, om det som glimrar i minnet, dör vid förnyad kontakt. För att tiden har gått, eller för att det var rätt kasst redan då. Ögonblickets eufori, när det begav sig, visar sig ibland ha varit förljugen.

Å andra sidan är det ett fenomen besläktat också med falsk nostalgi. Lockelsen att aldrig granska och pröva minnesbilder närmare.

När åren gått, eller när återblickarna skrivs, finns bara ett strikt urval av det allra bästa, det nyskapande, det geniala, kvar i medvetandet. Allt som var skräpigt, dumt, tomt, omdömeslöst, tendensiöst, kortsiktigt, korrumperat, epigoniskt och flyktigt i tidigare epoker, göms sedan länge under damm.

Det är ett skäl till varför många tycker att det gått utför, att kvaliteten förlorats, nivån sjunkit – inom svenska medier, svensk litteratur, svensk film, svensk teater, svensk konst, svenska institutioner.

Vi ser samtidens berg av bedrövligheter, luftslotten är uppenbara, medan historieböcker och minnesprogram kan en förvriden bild av det förflutna som ett pärlband med gyllene epoker av koncentrerat, storartat skapande.

***

Det är också ett skäl till det ständiga jämrandet över hur mycket ädlare partier och politiker alltid var under tidigare generationer. Medierna älskar den dramaturgin: att med hjälp av en ordentlig dos historielöshet frammana bilden av förlorade, hederliga idyller.

Att dö, eller åtminstone bli ordentlig gamla, gör underverk för populariteten hos tidigare utskällda och hånade makthavare.

Det kommer att förstärkas ytterligare i och med 2000-talets olyckliga trend av unga politiska stjärnskott som får stor makt onödigt tidigt, sliter ut sig redan under de första vuxenåren och sedan hoppar av precis när de börjat mogna, få perspektiv, slipa bort ensidiga fiendebilder och är på väg att gå in i sina bästa år.

Men falsk nostalgi kan även leda till att en organisation tjurigt tittar inåt och bakåt, utan att märka hur tomt det blivit runt monumenten och högtidstalen.

***

Centerpartiet och liberalerna bör slå ihop sina organisationer, och redan inför valet 2022 inleda en valteknisk samverkan.

För att bredda partiliberalismens bas. Öka möjligheterna till en stabil förankring och närvaro i hela landet. Komplettera varandra socialt och geografiskt. Vinna arbetsro i ett läge där något av partierna annars alltid kommer att balansera på riksdagsspärren. Få ökad tyngd vid förhandlingar åt både höger och vänster. Klargöra att den gamla blockpolitiken ersatts av ett nytt politiskt landskap. Och göra det lättare att locka till sig kompetens, idéer och skickliga kandidater.

Det kan vara sista chansen, och det skulle vara ett exempel på hur summan faktiskt kan bli större och robustare än delarna.  Om det behövs som en väg runt prestige och låsningar, kan en språkrörsmodell vara värd att att överväga inledningsvis. Det logiska namnet på den nya organisationen vore centerliberalerna.

Så värst mycket att förlora har de inte, även om centerpartisterna är en aning stora på sig just nu, lätt förledda av förra vårens lyckliga opinionsmätningar och liberalernas luggslitna situation. Den övergripande utvecklingen är bister.

En titt på valresultaten för de senaste dryga 40 åren, från 1976 och framåt, visar hur centerpartiets och liberalerna (folkpartiets) sammantagna väljarstöd sjunkit dramatiskt över tid, i takt med att samhället förändrats, andra partier utvecklats och nya partier tillkommit.

Från tillsammans drygt 35 procent av rösterna 1976, hade det krympt till 11,5 procent 2014. I förra höstens val fick de, tack vare ett hyfsat resultat för C, omkring 14 procent tillsammans, med då var det å andra sidan inte långt borta att L åkte ur riksdagen.

I senaste Sifo-mätningen, för att bara ta en ur mängden, fick de tillsammans 10,5 procent, med liberalerna långt under spärren.

Att båda ska överleva som riksdagspartier särskilt många val till är inte sannolikt, om ingenting görs för att bryta mönstret. Andra rörelser har det uppenbart lättare att fånga tidsandan och profilera sig som idépartier för 2000-talet. För att C och L ska kunna återvinna ett initiativ behövs organisatorisk kraftsamling av nytt slag.

Centerpartiets outtalade, interna funderingar på att vänta ut liberalernas undergång, kanske redan nästa val, för att på den vägen ta hand om deras väljarstöd, är en farlig och ogenomtänkt lek, som missar vad en sammanslagning redan nu skulle kunna ge. Vad en rörelse vinner på att genom större kontaktytor mot samhället och förankring i lokala miljöer, kunna agera förtroendeingivande även under svåra tider, utan ständigt behov av att rättfärdiga sin existens och svara på krisfrågor.

Åtminstone sedan början av 1960-talet har idén återkommit i konkret form, om en sammanslagning av det man brukat kalla de två mittenpartierna. Varje decennium har haft sina speciella förutsättningar, och styrkeförhållandena mellan C och L/Fp har växlat genom åren, men tanken har funnits kvar där i bakgrunden.

Man kan förstås söka sig mycket längre tillbaka i historien, ända ner till det gamla och nya lantmannapartiets dagar, och diskutera hur förhållandet därefter mellan stadsliberalism, landsbygdsfrisinne, bonderörelse och lantmannakonservatism sett ut från det sena 1800-talet och framåt.

Det har varit komplicerade, och ofta konfliktfyllda relationer, som skiftat hela tiden i takt med demokratisering, välfärdsreformer, urbanisering, teknikutveckling, nya typer av samhällsfrågor och utrikespolitiska omvälvningar i Europa och världen.

I sin bok ”Ett centerparti och dess hövdingar” (1998), skrev Carl-Erik Nilsson, tidigare medarbetare till Thorbjörn Fälldin, om det turbulenta mötet i Uppsala, november 1973, när centerpartiets förtroenderåd skulle ta ställning till ett förslag om samgående med folkpartiet och i praktiken sade nej.

Motståndet, skrev Nilsson, ”kom från vitt skilda grupper. Där fanns militanta ungdomsförbundare för vilka begreppet liberal var ett skällsord. Hur de kunnat existera i den mittensamverkan som ändå fungerat i tio år måste ha varit en gåta för utomstående. Till motståndarna hörde också de som hade sina rötter i det forna bondeförbundet och som varit med om att gå i koalition med socialdemokraterna av rädsla för storstadsliberalernas attacker mot jordbruket och dess föreningars inflytande över matpriserna.”

Vid samma tid, vet vi från andra vittnesmål, stod ledande liberaler redo att bryta sig loss och bilda ett nytt parti, om folkpartiet skulle slå sig ihop med ett centerparti som liberalerna betraktade med stor ideologisk och intellektuell misstro.

Det har på båda sidor funnits många huvuden i plogfåran och näsor i vädret.

Trots att C och L förändrats mycket sedan 1970-talet, och närmat sig varandra på ett sätt som nog ingen hade kunnat ana ens för 40 år sedan, har centerpartister och liberaler fortfarande svårt att riktigt förstå och lita på varandras drivkrafter och instinkter.

Som det lär ha sagts på sina håll inom folkpartiet: centerpartiet har medlemmarna, liberalerna har idéerna. I dag skulle man nog tillägga att centerpartiet har stålarna. När stenrika centerpartiet drabbades av intern panik och ångestskri över ett lätt fritänkande utkast till idéprogram för några år sedan, syntes en del sådana gamla fördomar att bekräftas. Det var inte rörelsens starka sida. Men i den praktiska politiken de senaste åren har många i centerpartiet ändå sett den mest principfasta liberala rösten i ett antal omdiskuterade frågor.

Samtidigt har liberalernas/folkpartisternas idédebatter bytt karaktär på 2000-talet, och det som en gång i tiden utgjorde Bertil Ohlins väljarunderlag är i dag splittrat på många olika partier. Den ideologiska instinkten är inte självklar. Skulle liberalerna i dag försöka skriva ett idéprogram med samma försök till konkretion som centerpartiet testade 2012, är det inte säkert att den interna paniken skulle bli mindre.

De håller på att överlappa varandra i allt högre grad. Det är dags att komma över de ömsesidiga fördomarna.

Det finns inte längre något område – ekonomisk politik, socialpolitik, miljöpolitik, utrikespolitik – där de två partierna inte med samma grad av intern samhörighet, handlingskraft och kompromissförmåga som andra större partier, skulle kunna uppträda gemensamt i dag.

Sedan höstens val, och i takt med alliansens upplösning, har det blivit glasklart hur nära kopplade de i praktiken är till varandra.

***

Önskan om det helt renläriga, den genuina traditionen, den unika historien, står alltid i motsättning till partipolitikens och folkrörelsedemokratins väsen.

Att kunna hantera den mångfald, de spänningar och de skiftande utgångspunkter som en större medlems- och väljarbas, med starkare lokalorganisation, medför, är nödvändigt för partier som vill förbli relevant i ett samhälle där många olika processer pågår samtidigt och problem skiljer sig åt från miljö till miljö, och få mandat att styra ett land.

Diskussionerna kommer att bli spretigare, perspektiven fler, tvärsäkerheten svagare och chansen till myspysig ”vi mot världen”-enighet vid kaffekokaren mindre. Det är bara bra.

Den svenska partiliberalismen är inte stark nog att bära upp två så likartade organisationer. Centerpartiet och liberalerna borde inför nästa val kraftsamla gemensamt och inleda ett valtekniskt samarbete, med sikte på att slå sig ihop till ett parti. Innan det är för sent. För falsk nostalgi finns ingen tid kvar.

Bli först att kommentera