Björklund var betydelsefull för arbetet mot mobbning i skolan

Jan Björklunds avgång kan skapa en ny dramatik i regeringsfrågan. Till det, och till hans framgångar och missgrepp i svensk politik, finns anledning att återkomma. Men jag, som ofta hört till Björklunds kritiker, vill komma med en spontan reflektion över det som var hans finaste stund som politiker. Arbetet mot mobbning i skolan.

****

Beskedet att Jan Björklund ska avgå som partiledare för liberalerna senare i år kommer inte som något stor överraskning.

Tolv år i den rollen är en lång tid i modern politik. Att höstens och vinterns regeringsdiskussioner kostat kraft och skapat nya spänningar internt inom liberalernas partiorganisation och riksdagsgrupp är uppenbart.

När det inte längre är aktuellt med någon aktiv liberal regeringsmedverkan, och därmed ingen ny vända som statsråd för Björklund, anade han nog att en utmaning om ordförandeposten efter vårens Europaparlamentsval och inför nästa landsmöte var ofrånkomlig om han inte i tid meddelade sin avgång.

Vid en första blick kan det tyckas som ett relativt odramatiskt besked, att liberalernas partiledare ska lämna sitt uppdrag om ett knappt år, nu när en viss klarhet råder i regeringsfrågan för det närmaste året och liberalerna hur som helst inte sitter på de avgörande mandaten.

Ändå rymmer nyheten en större sprängkraft än så. Mycket talar för att de – åtminstone inledningsvis – hetaste kandidaterna att efterträda Björklund, exempelvis Gulan Avci som ofta nämns i sammanhanget, kommer att höra till dem som varit mest kritiska mot de planerade samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Partiledarens personliga prestige och kraft hörde till det som fällde avgörandet i liberalernas interna debatter kring regeringsfrågan. Det råder föga tvekan om. Jan Björklunds ställningstagande, att inte acceptera ett beroendeförhållande till Sd, var viktigt, och förtjänar en eloge av dem som välkomnar att samarbete söktes i mitten.

Men vad händer med styrkeförhållandena inom den liberala riksdagsgruppen och i förlängningen i det liberala partilandet, om en ny ordförande söker mandat för en annan hållning i riksdagen under mandatperioden? I synnerhet om det blocköverskridande samarbetet skulle få en dålig start. Och om liberalerna byter position, kan det också väcka missnöjda strömningar till liv inom centerpartiet.

Att Björklund nu går, skapar oundvikligen en osäkerhet också för Stefan Löfven, även om liberalerna i utgångsläget betonar att januariavtalet ska ligga fast. Det stod och vägde inom flera partier under de turbulenta förhandlingar som ledde fram till uppgörelsen. Ett partiledarbyte kan sätta igång nya, svårförutsägbara händelseförlopp, med återverkningar inom fler partier.

Liberalernas val av ny ledare kommer därför i ännu högre grad än vanligt att vara kopplat till ett vägval om partiets framtida roll och prioriteringar i just regeringsfrågan. Det lär bli en process full av konflikter inför öppen ridå, och med oklar utgång.

Till det kommer att finnas anledning att återkomma, liksom till Jan Björklunds övergripande insatser i svensk politik, både där han hamnade rätt och där han hamnade snett. Han var inflytelserik i sitt parti långt innan partiledarskapet, och har präglat liberalernas linje på flera områden, inte minst inom försvarspolitiken och energipolitiken.

***

Men jag vill göra en spontan, personlig reflektion om det jag, som ofta varit kritisk till delar av hans partiledarskap och somliga utspel under åren, ser som hans allra finaste stund:

Att Jan Björklund på 1990-talet, redan i rollen som kommunal skolpolitiker i Stockholm, hörde till dem som med störst mod och uthållighet drog igång en ny debatt om mobbning och trakasserier i svenska skolor, i solidaritet med offren och i klarspråk om problemen.

Han blev, faktiskt, en röst för dem som i det skedet hade väldigt få röster på sin sida i offentligheten, och som ofta sveks i vardagen. För det har många, i olika åsiktsläger, och långt utanför liberala kretsar varit honom tacksamma sedan dess. Att han satte offrens perspektiv och rättigheter främst gav honom stort stöd i det tysta av dem med personliga erfarenheter av skolmobbningens vidriga vardag.

Det var i en tid när offren ofta var dem som blev misstänkliggjorda och skuldbelagda, och tvingades anpassa sig. Sådant förekommer ännu i dag, men inte med samma uppbackning från politiskt håll som var fallet då.

Och jag vet att det finns åtskilliga inom vänstern som i dag skäms över hur snett de hamnade och hur likgiltiga de framstod de åren. Björklund vann den debatten, tog den och höll fast vid den när många andra fegade ur.

Det förhållningssätt han brukade bli utskälld och hånad för är i dag självklarheter i de flesta sammanhang, när det gäller synen på trakasserier och övergrepp. Han vågade se mobbningens vardag, solidariserade sig med offren, tog ställning för de som blev slagna och backade inte trots allt ovett han fick.

Det kändes som en upprättelse och ett slags ”äntligen” för många. Tack och lov, att någon vågade.

Han hjälpte till att förändra ett helt synsätt på den punkten, utöver andra teman i det som nu varit liberal skolpolitik under många år, med kunskaps- och bildningsbegreppen i centrum. Det var, i en karriär full av både framgångar och missgrepp, hans finaste stund som politiker. För det förtjänar han ett tack som han nog borde ha fått oftare redan då.