Rösta nej till ett förlegat upphovsrättsdirektiv

Av , , Bli först att kommentera 0

Europaparlamentet borde rösta nej till förslaget om nytt upphovsrättsdirektiv. Sätt frågan i centrum av den kommande valrörelsen. 

***

Upphovsrättsbegreppet missbrukas nu å det grövsta för att skrämma fram ett regelverk som kommer att:

- försvåra, inte underlätta, för framtidens digitala skapande, kreativitet, bildning, debatt och kunskapsdelning,

- gynna stora, resursstarka aktörer på de småskaliga alternativens bekostnad,

- och förskjuta gränserna för övervakning, förhandscensur och godtyckliga repressioner på nätet åt fel håll.

Upphovsrättsintressena har hamnat helt snett i debatten om förslaget till nytt EU-direktiv på området. Det kommer att skapa långt fler problem än det löser, sprida misstro och försiktighet, och inte på allvar hjälpa någon kulturskapande, konstnärlig eller journalistisk verksamhet till bättre finansiering i framtiden.

Att överföra 1900-talets upphovsrättsvärld till 2000-talets internet på det sätt som lobbyister nu ger sken av, går helt enkelt inte. Det bygger på en förljugen uppfattning om politikens rätt och möjligheter att med tvivelaktiga metoder jaga ett – bara delvis – gott ändamål. Och det uttrycker en daterad föreställning om kulturskapandets villkor i dag.

Varje försök att med sådana metoder reglera friheten, oförutsägbarheten och öppenheten som kännetecknar internet när det fungerar som bäst, kommer att leda till maktmissbruk, hierarkier, trösklar och privilegier av ett slag som konst, kultur och journalistik brukar bevaka och bekämpa.

Europaparlamentet borde rösta nej i dag, och de branscher som tryckt på för förslaget måste börja förbereda sig för resten av 2000-talets tekniska och kulturella omvälvningar istället för att söka förlänga 1900-talets vanor.

Upphovsrättsdirektivet, med sina mest kritiserade artiklar, borde göras till en huvudfråga i den kommande valrörelsen.

*********’

Några tidigare krönikor på temat:

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Var inte godtrogna – kampen för ett fritt internet måste föras nu

Ge inte upp kampen om ett fritt internet

Bli först att kommentera

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Av , , Bli först att kommentera 3

Valet till Europaparlamentet, sa Frans Timmermans när han besökte Sverige i helgen, ”blir en kamp om Europas själ”. Timmermans är de europeiska socialdemokraternas kandidat till ny ordförande för EU-kommissionen. Han sällar sig med sin överspända retorik till en kvalificerad skara av andra toppkandidater inför valet i maj.

Det har ledande socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa nu gemensamt med extrema rörelser på ytterkanterna: Tron att ett maximalt uppskruvat tonläge, med svag täckning i partiernas program, ska gynna just dem i det kommande valet.

De får nog se upp allihop så att inte kontrasten blir för stor mellan retoriska bombasmer och ihåliga sakpolitiska meritlistor, mellan darrande, ödesmättade stämmor på torgmöten och Europaparlamentets faktiska arbetsuppgifter och konkreta betydelse.

Det Europeiska unionen har störst behov av de kommande fem åren är inte i första hand rubrikvänliga opinionsbildare, som reducerar Europaparlamentet till ett välbetalt speakers corner och jagar varje dagslända.

Istället behövs kompetenta, seriösa och noggranna lagstiftare. Politiker som förmår att gräva ner sig i, tugga sig igenom och tillsammans med andra hitta lösningar på komplicerade sakfrågor, utan att fastna i händerna på resursstarka lobbyister, ge efter för hysteriska populister eller enbart agera utifrån ett nationellt perspektiv.

***

Processen fram till den omröstning som hålls i veckan om ett starkt kritiserat förslag till nytt upphovsrättsdirektiv inom EU, med mycket tveksamma inslag, illustrerar hur viktigt det är med enskilda ledamöter som behärskar, förmår förklara och i detalj söker påverka ett pågående lagstiftningsarbete – i det här fallet för att förhindra att ett dåligt beslut fattas.

***

Europaparlamentarikerns roll har utvecklats steg för steg i takt med att nya fördrag gett institutionen mer inflytande. Även under Sveriges snart 25 år som medlem i EU har mycket hänt.

Genom Lissabonfördraget 2009 beslöts bland annat (i viss dragkamp med Europeiska rådet om hur en luddig formulering i artikel 17.7 skulle uppfattas) att EU-kommissionens ordförande ska väljas av parlamentet efter ett förslag från stats- och regeringscheferna som ska ”ta hänsyn” till resultatet i senaste Europaparlamentsvalet. Det är bakgrunden till upplägget med europeiska toppkandidater, i realiteten de stora partigruppernas förslag till ny kommissionsordförande.

Fortfarande är systemet med toppkandidater omstritt, och kan bli föremål för fler tolkningsstrider om valresultatet i vår försvagar de två största partigrupperna (konservativa EPP och socialdemokratiska PES). Liberala gruppen ALDE, som lär få en nyckelroll även de närmaste åren, lanserade exempelvis i förra veckan sju egna ledande företrädare inför Europaparlamentet – kandidater från Belgien, Tyskland, Danmark, Ungern, Slovenien, Spanien och Italien – istället för bara en.

Men framför allt gav Lissabonfördraget parlamentet stärkt makt över lagstiftning och budget, och ökade befogenheter på andra viktiga områden. Vi ska därför i maj utse lagstiftare med makt över vår vardag. Det gör att resultatet i Europaparlamentsvalet, vilka representanter som ges mandat att åka till Bryssel och Strasbourg, är viktigare än av långt fler och mer konkreta skäl än luftslott om ”Europas själ”.

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Det behövs studievägledare som inte skräder orden

Av , , Bli först att kommentera 0

Vill ni ge ungdomar en bra start på tröskeln till vuxenlivet? Skicka dem till en studievägledare som inte skräder orden om hur det ser ut på arbetsmarknaden och vilka utbildningar som förväntas leda till vilka jobb.

***

En orädd, sträv, cynisk, brutalt ärlig studievägledare, charmig som en kalldusch, kan vara guld värd. Man inser det inte alltid i tonåren, men definitivt senare i livet. Hur viktigt det är att vuxna i ens närhet inte bara bekräftar och peppar, utan också berättar och vägleder.

Verklig omtanke visar man genom att prata om även det svåra i god tid. Att dämpa (inte döda) förhoppningar med ärlighet kan vara kärleksfullare än att blåsa upp dem med lögner. Att bara förstärka varje impuls, som i ett av dokusåpornas och kvällstidningarnas kändisliv, är att svika unga människor.

En av de viktigaste funktioner som ett skolsystem har, är studievägledningen, utövad både av formella studievägledare och av förtroendeingivande lärare i samtal med sina elever.

Drömmar om yrkesliv och karriär som inte härdas av nykter statistik om vilka utbildningar som brukar leda till vilka jobb, kan sluta som mardrömmar, när studieår och studiemedel är slut, skulderna omfattande och de offentliga systemen inte längre är beredda att hjälpa till.

Varför sa ingen som det var? Hur svårt det är, hur ansträngande det blir och hur viktigt det faktiskt blir med en försörjning när illusionerna fallit.

Det livslånga lärandet är ett vackert, viktigt ideal, men lättare att predika än praktisera. I verkligheten får de flesta leva med konsekvenserna av tidiga studier. Går det snett där, blir varje ny omställning svårare och bemött med misstro. Som en skuld svår att betala av.

Har man rätt kontakter, resurser, åsikter och nätverk går förstås mycket att kompensera i efterhand. Utrymmet att drömma, mogna långsamt, byta spår, testa olika utbildningar och söka sig fram, är tyvärr i hög grad en klassfråga. Att kunna strula till det, men ändå hitta rätt och fritt spår till slut, är för dem som har råd och status.

Men den som tar sats mot en högre utbildning, ur periferi och fattigdom, utanförskap och maktlöshet, socialt eller geografiskt, som inte fått de hemliga nycklarna, ges inte så många sådana tillfällen. De år man investerar i sina första studier, lägger grunden för resten.

Därför har ungdomar en rätt att få veta hur det faktiskt ser ut på arbetsmarknaden. Även när det krånglar till besluten.

Att en utbildning som VVS-montör, byggingenjör, sjuksköterska, mattelärare, specialpedagog eller installationselektriker faktiskt kan ge större chanser till fria livsval, än den romantiska, coola drömutbildningen som ser så givande ut på papperet, men riskerar att leda rakt in i frustration, återvändsgränder och besvikelser.

De måste få chansen att fundera allvarligt på vad som är värt att riskera och prioritera. Höjdarna kan leka utbildning. Andra har inte den friheten.

Nu kan man förstås hävda att möjligheterna för unga att få jobb de närmaste decennierna ser goda ut hur som helst. Av demografiska skäl, stundande ekonomiska kriser till trots. Eller att digitalisering och automatisering ändå kommer att förändra arbetsmarknaden så i grunden att allt fler kan ägna sin tid åt drömyrken och favoritsysslor.

De flesta studievägar förväntas leda till Rom, när allt ska handla om flexibilitet och anpassningsförmåga.

Men även om det ligger viss sanning i de påståendena, har det bara betydelse på marginalen. Valet av utbildning kommer fortsatt att få stora konsekvenser, när det gäller möjligheten att få jobb, göra karriär, rota sig eller flytta efter egen vilja, spara för framtiden och få utrymme att förverkliga andra intressen tack vare en tryggare yrkessituation.

***

På VK:s insändarsida har den senaste veckan en debatt pågått om studieval, jobbmöjligheter och arbetsförmedlingens roll. Vikten av att veta hur arbetsmarknadens ser ut innan man väljer utbildning på universitetet, och lyssna på hur arbetsgivare tänker, inte bara på utbildningsinstitutionernas egen marknadsföring.

Läser du exempelvis teatervetenskap (här skriver en teatervetare), filosofi, genusvetenskap eller journalistik, och inte tillhör rätt kretsar från början, bör du få veta att efter några underbara och utvecklande år av studier, kan det bli kämpigt att hitta ett jobb du uppfattas vara direkt utbildad för.

De jobben är så få. Och därför svårt att senare bryta upp från arbetsplatser du vantrivs på.

Det betyder inte att sådana studievägar är fel eller ska undvikas. Tvärtom, man kan önska att fler arbetsgivare lär sig se värdet i humanistisk bildning som utgångspunkt för olika yrkesroller.

Författaren och journalisten David Brooks har skrivit mycket om betydelsen av konst och humaniora i vår tid, även på arbetsmarknaden. För en djupare människosyn och en bättre förståelse av beteenden och sammanhang.

”Under det senaste seklet”, skrev han i en av sina artiklar, “har människor byggt olika system för att hjälpa dem förstå mänskligt beteende: ekonomi, statsvetenskap, spelteori och evolutionär psykologi. De systemen är användbara i många sammanhang. Men inget av dem förklarar beteenden fullt ut, för djupt inne har människor passioner och drivkrafter som inte går att sammanfatta med systematiska modeller.”

Eller som Rickard Sandler formulerade det: ”Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter.”

Det är en insikt att kämpa för.

När jag – en glesbygdslantis utan kontakter och utan idé om vad ett akademiskt yrkesliv kräver – vid mitten av 90-talet börjat på kulturvetarlinjens grundkurs i Stockholm, fick jag höra en ramsa: ”Du ska inte ta någon skit bara för att du läser humaniora”.
Det känns bra i magen.

Men likafullt skulle jag råda alla unga som funderar på att studera liknande ämnen, att tänka efter noga först. Gör det gärna. Kämpa för värdesättningen av dina studier ute i yrkeslivet. Hjälp till att föra ett bildnings- och kunskapsarv vidare. Du kommer att ha en kompetens som samhället behöver. Men välj din utbildning med öppna ögon, utan illusioner. Så slipper du ånger efteråt, när kampen för erkännande börjar, vardagen tar över och inga arbetsgivare står på kö.

Vill ni ge ungdomar en bra start på tröskeln till vuxenlivet? Skicka dem till en studievägledare som inte skräder orden.

Bli först att kommentera

Kd tar steget och tvingar andra att bekänna färg

Av , , Bli först att kommentera 0

Att kristdemokraterna vill öppna för samarbete med sd tvingar andra att bekänna färg på motsvarande sätt. Det är oundvikligt och i grunden bra att korten kommer på bordet, så att väljarna kan bedöma alternativen. Ta idédebatten, inte tabudebatten, och hoppa över invektiven. Bara med egna, konstruktiva alternativ kan liberaler bjuda ett konservativt block motstånd. Och alla kan lära av det gamla norrländska frisinnet.

***

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor öppnar för ett samarbete med sverigedemokraterna. När beskedet kom, uppslaget som en stor nyhet, var jag tvungen att kolla datumet. Det måste ju vara en flera månader gammal länk? Men tydligen har det uppenbara inte sagts rakt ut förrän nu.

Att Kd räknar in Sd i det regeringsunderlag man tillsammans med moderaterna siktar på inför 2022, har stått klart en längre tid. Moderaterna lär inte dröja länge med ett liknande klargörande för sin del, sannolikt senast i höst.

Etiketten kan kvitta, och låt invektiven vara, men därmed är det så kallade konservativa blocket under aktiv konstruktion.

Det kan mycket väl vara nästa svenska regering som tar form i de regelbundna samtal som väntar. I opinionsmätningarna är M, Kd och Sd redan snubblande nära att utgöra en egen majoritet.

Naturligtvis är det nonsens när den nya högern låtsas som om ett Sd-samarbete kan ske i bara vissa utvalda frågor och utan kompromisser i sverigedemokraternas hjärtefrågor. Så fungerar det inte. Ett regeringssamarbete på Sd:s villkor kommer att tvinga kristdemokraterna och moderaterna att ge vika på många områden. I helt andra riktningar än som var fallet under alliansåren.

Steg för steg kommer det att minska utrymmet för en liberal grundhållning. Det är skälet till varför liberaler och centerpartister bör hålla fast vid ett tydligt nej till Sd-samarbete, och inte gå med på att blanda bort korten.

Men både inom Kd och M torde stödet för ett renodlat konservativt alternativ trots det vara ganska stort. I synnerhet om Sd reduceras till ett stödparti utan ministerposter.

Det gamla tabu som fanns mot samarbete med Sd har redan fallit i fikasnack och köksbordssamtal runt om i landet. Att greppa efter det, i syfte att misstänkliggöra av ren slentrian, är en återvändsgränd för liberaler och socialdemokrater. Den strategin har misslyckats. Ett nej åt ett håll måste följas upp med ett ja till något annat.

Jag gissar att Kd och M även tar med i sina beräkningar att om inte de hinner etablera en Sd-relation först, lär socialdemokraterna inte tveka senare på 2020-talet om det är vad som krävs för ett långsiktigt maktinnehav.

Frestelsen att gå den vägen, och slippa tvingas lappa ihop en sargad allians, blir alltså svår att stå emot för Kd och M om de goda opinionssiffrorna består när nästa val närmar sig. Varför krångla med L och C, om tillräckligt många väljare och egna medlemmar föredrar att testa Sd?

***

Att kristdemokraterna tar det här steget tvingar därför andra att bekänna färg på motsvarande sätt.

Det är oundvikligt, delvis oroväckande, men också i andra avseenden ganska sunt, efter det bedrövliga halvår som gått sedan riksdagsvalet.

Korten på bordet, klara besked och ansvarstagande för vad man vill, inte bara vad man vill undvika. Det sistnämnda känns lika befriande som nödvändigt. Problemet är ju snarare att liberaler och socialdemokrater inte kommer till skott med samma fria öppenhet kring andra alternativ.

Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har det senaste året vunnit en trovärdighet i många medborgares ögon, som bara den får som inte garderar sig in absurdum, som inte bryr sig om det vanryktade etablissemangets diktat och som vågar sätta något på spel.

Kd vill sätta en egen dagordning snarare än passa in i en redan befintlig och godkänd. Det uppfattas som tilltalande i jämförelse med vad socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna visar upp för tillfället.

Tvehågsenhet, motstridiga besked, reservationer och uppenbara oförmåga att vara för ett eget alternativ lika mycket som man är mot alla andra, inger helt enkelt inte förtroende. Inte på kort sikt inför nästa budget. Inte med en blick framåt på en stormig mandatperiod där nästa ekonomiska kris tornar upp sig.

I stället för att rasa och förfäras, borde liberalerna, gröna och socialdemokrater inse att det inte räcker och inte fungerar, att bygga politiska samarbeten enbart på en gemensam rädsla. Man måste bejaka något också. Blotta sig, stå för något som möjliggör ett ansvarsutkrävande efteråt.

Vill man på allvar att Sverige ska ha en regering som inte är beroende av Sd, och som inte ger vetorätt till ett främlingsfientligt parti, måste man erbjuda medborgarna ett konstruktivt, positivt alternativ, som inte kräver stöd genom skrämsel, utan vinner stöd genom egna idéer. Det finns inget annat sätt.

Ta idédebatten, inte tabudebatten, och med utgångspunkt i vad ni själva vill prioritera inför alla väntande målkonflikter. Tiden för manifestationer av en allmän oro utan egna svar när målkonflikter påtalas är förbi. De manifestationerna och avståndstagandena, ett slags försök att få slut på debatten snarare än att delta i den, har ställt till med nog elände.

Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.

Ett första rimligt steg, utifrån den linje VK:s ledarsida drivit, vore att centerpartiet och liberalerna slog sig samman i en gemensam organisation, för att nå en viss kritisk massa och arbetsro, erkände att alliansen är död och sedan tog ställning för en aktiv regeringsmedverkan, utan reservationer, i mitten med S och Mp, med hårda, frihetliga villkor för den lösningen.

Sedan kan man pröva vad M och Kd är beredda att samarbeta om åt det hållet. Så kan ett initiativ återtas och tyngdpunkten förskjutas tillbaka i liberal riktning. Men det kommer inte att ske. Initiativet för dagen har Kd, och de möter tyvärr föga kvalificerat motstånd.

***

Men det finns en större aspekt på dagens besked, som det vore hyckleri att förtiga: Etablissemangets djupa förtroendekris i det tysta vardagliga, som är både bredare, djupare och allvarligare än vad den slentrianmässiga fixeringen vid Sd eller gapiga nätmobbar ger vid handen.

Kristdemokraterna har blivit en ventil för en frustration, som finns även i liberala kretsar och inom vänstern, mot den traditionella debattens forum. Kd fyller ett alldeles uppenbart tomrum. Vågar vi fundera högt om varför?
Det har talats om en samtida auktoritetskris, och jag tycker att det är ett träffsäkert begrepp.

Inte minst den här branschen har ett allvarligt problem i det avseendet. Man förstår inte Kd:s uppgång, om man inte vågar erkänna även den aspekten: De partier som växer snabbast, är de som föraktats mest i medierna. Om man på allvar är oroad för den liberala demokratins framtid, borde en självkritisk analys av det sambandet vara hemläxa nummer ett. Men gamla reflexer sitter i.

Inom en snar framtid kommer delar av de etablerade medierna att vakna upp på nytt och tvingas erkänna att förtroendekapital åter gått förlorat. Bristande integritet när klick och delningar ska jagas, en överdriven vilja att ”hamna rätt” och en nedvärdering av kritisk, tjurig, udda eftertanke när flocken och jargongen rusar iväg – mönstret går igen för ofta.

Att tvångsmässigt ”haka på” saker och försöka vinna ”goodwill” hos tillfälliga agendasättare sviker journalistikens själ.

Det kommer att bli en av slutsatserna, när exempelvis den ytliga, okritiska bevakningen av klimatskolstrejken utvärderas. Eller när det idiotiska bejakandet av en identitetspolitisk jargong kring hudfärg, kön och religion äntligen börjar granskas för vad det är: Ett fascistiskt sätt att döma och dela in människor kollektivt som är lika vedervärdigt oavsett från vilket håll det kommer, även om det sker på fina scener, vid stolta lärosäten och i prestigefulla spalter.

Vad blir nästa själlösa medlöperi? Gemensam sak med den trendiga Twitterhögern efter decennier där vänstern kunnat räkna med att slippa alltför jobbiga följdfrågor? Den som löper med vinden ena dagen, blir svår att lita på när det blåser åt nytt håll.

Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter går inte, lika lite som bildnings- och upplysningsideal, att försvara bara på deltid och med ena ögat. Blundar du för en form av rasism, eller en form av förtryck eller en form av extremism, eller en form av verklighetsförfalskning, eller en form av vilseledande populism, när det råkar gynna dig själv, då litar inte människor på ditt engagemang och dina bekännelser i andra sammanhang heller. Det gäller även medierna.

***

Jag tror att ett skäl till det nya intresset för konservatismen, vänstersocialismen och alternativa medier har med det att göra, längtan efter röster som uppfattas stå pall och inte är lättskrämda.

Då handlar det mindre om exakta ståndpunkter och mer om en allmän pålitlighet och integritet. Vem litar du på ska göra sitt jobb och vägra bli medlöpare när det verkligen gäller? Vem har vidöppna ögon för hur verkligheten ser ut, så att debatten kan föras utifrån fakta och många människors konkreta erfarenheter?

Om de etablerade medierna/partierna uppfattas vara i händerna på eller vaja i takt med godtyckliga, växlande trender, där fakta och erfarenheter uppfattas som något störande, där dubbla måttstockar tillämpas, diskvalificerar de långsamt sig själva.

Ibland litar man mer på dem som har integritet och stabilitet i analysen, även när man inte håller med, än på dem som man själv kanske gillar åsiktsmässigt, men som tar principlösa, slarviga, intellektuellt ohederliga genvägar för att slippa svåra följdfrågor.

Jag är rädd för att de etablerade medierna underskattar konsekvenserna av att vi som avskyr kotteri-, trend-, klick- och manifestationsjournalistik, oavsett vindriktning, börjar vända det hela ryggen. Vi börjar tappa tron på de gamla, viktiga, gemensamma torgen. Högtidsorden växer i munnen. Vi avlägsnar oss i tystnad, hittar allt mindre att läsa, stör oss på allt mer vid varje insurfning.

Utan att stoltsera med det och utan att vilja bli förknippade med annan typ av mediekritik. Men vi avlägsnar oss, och det kommer de traditionella medierna att bli varse så småningom, att ett förtroende tappats hos dem som tidigare var med och bar upp offentligheten. Det blir ett slags hemlöshet i debatten, som lär locka fler framöver att söka andra, mindre forum som inte känns förljugna ännu.

Tack och lov finns det ju en frihet för små aktörer att rädda hotade traditioner. Men förlusten av gemensamma torg, som höll samman en mångfald, är farlig lika fullt.

En motsvarande process har pågått inom partipolitiken. Även liberala krafter, som vill se liberala alternativ till den nya högern, måste spärra upp ögonen för att en del av samtidskritiken faktiskt har relevans.

Det kommer för övrigt att bli ett problem även för den allt mer rusiga högern, när den snart nog blir den etablerade tidsandans representant. Om lockelsen att ”ge igen för gammal ost” blir för stark, och den konservativa skolgårdens dryga, själlösa mobbare/mässare får ta över, snarare än en konservativ eftertanke och fördragsamhet, som inser sin egen felbarhet, då kommer den nya högern att upprepa den gamla vänsterns misstag. Dogmatisk, revirpinkande och aggressiv.

***

Vi går möjligen mot en fas där trycket att ”välja sida” mellan olika ytterkanter, olika gäng, olika drev, olika identitetspolitiska maktmissbruk, kommer att öka. Då väntar en katastrof runt hörnet. Det är därför alla retweetvänliga, föraktfulla, skadeglada kommentarer om ”mitten” som idélös och förlegad, tråkig och trög, känns så lättfärdiga.

Jag hör till dem som vill se politiken förankrad i mitten, brett definierad, full av kompromisser. Där liberalism, konservatism, socialism och gröna perspektiv tvingas mäta sig mot varandras bästa argument, inte grova vanföreställningar om varandra. Där den liberala demokratin och individens mänskliga rättigheter är kärnan, men många inom den ramen är värda att lyssna till, få ska avfärdas som ”fiender”.

Att politiken är förankrad i en sådan mitt är för mig garanten mot destruktivitet, vilda experiment, mobbvälde och långtgående övergrepp där ändamålen anses helga medlen. Men också garanten för att många olika erfarenheter tas med i beräkningen och kommer till tals. Att det inte blir tabu att påtala missförhållanden.

Ingen befinner sig i mitten från början, det är där man möts när idéer tagit spjärn mot varandra och några visat sig mer trovärdiga och relevanta än andra.

Mitten förutsätter att flera olika idétraditioner finns levande och representerade samtidigt. Och de ideologiska konfliktmönstren är aldrig så enkla som ett pratminus vill inbilla oss. Ibland är socialister principfastare liberaler än liberaler själva. Ibland är konservativa bättre feminister än den vänster som ockuperar begreppet. Ibland är liberaler betydligt bättre på jordnära, handfast politik än både gråsossar och konservativa.

Mitten i det meningen är inte idélös och inte statisk, men tålmodig nog att se till vad erfarenheter och kunskap visar, sansad nog att inte fastna i dogmer. Förnuftsbaserad i ordets bästa betydelse. Och möjlig att förskjuta för dem som kan argumentera för idéer och vittna om verkligheten, där andra klamrar sig fast vid dogmer och blundar för problem.

***

Det knyter också an till den frisinnade tradition som VK ingår i, och som nu återigen hamnat på modet i debatten om samtidens liberalism. Jag avslutar med några tidigare ord, om vad frisinnet faktiskt stod för, och vilka strömningar det inte kan kidnappas av. Det är alltid lärorikt att börja i norr:

Det västerbottniska frisinnet var, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: Var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig, hugga i och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor kan drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var medvetet om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga. Frisinnet förstod sig på den komplicerade byn, den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala.

Frisinnet sökte en folklig förankring och hyste instinktiv skepsis mot överheter. Den trodde mer på självständig småskalighet underifrån än på storskaliga direktiv från centralmakten. Och den bars av ett engagemang för miljövård och ekologisk hänsyn ända från början.

Där fanns insikter från flera olika idétraditioner samtidigt, inte dogmatiskt uppifrån, utan beprövat utifrån lokala erfarenheter.

Frisinnet kan inte skiljas från liberalismen, men är en punkt där liberalismen djupnar i sitt lokala, praktiska engagemang och sin analys av människors samvaro.

Den frisinnade politikern Waldemar Svensson skrev i Politiska tankelinjer 1954: ”Likväl som en personlighet inte kan delas kan den ej heller skapas genom sammanskott. Därför kan varken staten eller något annat kollektiv vara en personlighet. Samvetet fattas.”

Den traditionen har inte förlorat sin relevans. Kanske har del aldrig haft mer viktigt att säga oss. Kring den skulle man önska att ett regeringsalternativ värt namnet formades.

Bli först att kommentera

Vem vågar bli gammal – vem orkar vara anhörig?

Av , , Bli först att kommentera 0

Så man skrev ned och lätt bevittna det. Löftet från en son till sin mor, om försörjning, nödtorft och vård intill döden. Han, Johan Jakobsson, skulle fylla 32 år en knapp vecka senare och hon, Eva Sofia Andersdotter, skulle fylla 67 år samma vinter. Utkastet till deras uppgörelse formulerades en februaridag i Granön, 1897. Det löd så här, på den vackra, värdiga prosa arkiven bevarat:

”Härmed förbinder jag mig att så länge min moder Eva Sofia Andersdotter lefver och finner sig dermed belåten att gå till vårt bord, förse henne med nödiga kläder, föda, hus och värme, ett hederligt bemötande samt ordentligt skötsel vid förefallande behov (…) och efter döden en anständig begravning.”

Men skulle modern, stod det också, av något skäl bli obelåten och vilja bilda eget ”matlag”, lovade sonen att förse henne med boningsrum, en väl inredd, ombonad bryggstugukammare och tillräckligt mycket ved som bränsle. Och därutöver, årligen:

”…3 hektoliter godt korn, 50 kilogr. rågsigt, 40 kilogr. hvetemjöl, 5 kilogram kaffe, 5 dito socker, 3 hektoliter potatis, 20 liter salt, 10 kilogr. fläsk, 5 kilogr. smör, 1 fullväxt får att klippa och slagta, 1 par skor, 10 meter lärft, contant 10 kr och en skjuts till och från kyrkan samt hvartannat år en halfylleklänning, och dagligen 2 liter söt oskummad mjölk.”

***

Dokumentet återgavs i den fina byahistoriken ”Hundra år i Granö i Degerfors socken” (utarbetad av Elsa Bobrink, Anders Olsson, Axel Bobrink, Lennart Wejdmark och Anna Greta Wejdmark) och kallades ”förmånskontrakt”.

På andra håll i landet brukade man tala om liknande uppgörelser som ”fördelskontrakt” eller ”undantagskontrakt”. Det var ett system för åldringsvård med rötter ända ner i den sena medeltiden. Ett slags kombination av privat äldreomsorg och pensionsförsäkring för dem med jordbruksfastigheter (hemman) i gamla tiders svenska bondeliv.

Att gå på undantag var ett begrep som betydde att föräldrar överlät gård och ägor på barnen, mot löfte – ofta detaljerat om försörjning, trygghet och tjänster under återstoden av livet.

Väntan kunde bli lång, förhandlingarna hårda och misstron stor, innan kontraktet blev klart. När och på vilka villkor skulle överlåtelsen äga rum?

Många gamla fruktade att bli lurade och utsatta för vanvård när de i hjälplöshet inte längre kunde värja sig. De yngre fick en påtaglig ekonomisk och tidsmässig börda att bära, genom att lova materiella ersättningar och social omsorg under år i livet när de egna barnen var små och framtiden osäker. Kanske även yngre syskon som flyttade hemifrån skulle få ut sina delar av arvet.

Det hände att barnen uppfattade föräldrarnas villkor som överdrivet tilltagna, samtidigt som de äldre kände sig snålt och otacksamt behandlade på ålderns höst, och misstänkte att den yngre generationen väntade otåligt på deras död. Generationskonflikten var inbyggd i systemet, och helt harmoniskt gick det sällan till.

***

En som skrivit om undantagets traditioner är historikern David Gaunt i sin bok ”Familjeliv i Norden” (1983). Han noterar bland annat att undantagskontrakten var ”en familjeaffär som måste ha föregåtts av långa överläggningar om varenda detalj. Man gjorde upp om framtiden för lång tid. De nya försökte komma över gården så billigt som möjligt. De gamla försökte få ut så stort vederlag som möjligt.”

Även tidpunkten för kontraktet, konstaterar Gaunt, var ofta komplicerad. ”De unga ville ta över så tidigt som möjligt men detta medförde nackdelen att undantaget måste utbetalas under en lång period.”

Undantagssystemet, i gränslandet mellan privat familjesolidaritet och reglerade uppgörelser, höll mot slutet av 1800-talet på att avvecklas och ersättas av rena penningtransaktioner. ”Familjeaffären”, skriver Gaunt, ”hade förvandlats till affärstransaktion”.

Det blev nog lättare och mindre komplicerat så. Slitningarna färre, konflikterna mildare. Men kanske växte också, i andra avseenden, de äldres ensamhet och de yngres rotlöshet. Industrialisering, urbanisering och nya arbetsförhållanden, som fick unga att flytta, gjorde att de gamla hushållen bestående av tre generationer började försvinna. Friheter vanns, erfarenheter gick förlorade.

Även otvetydiga framsteg har baksidor att brottas med.

Så såg hur som helst övergången från undantagens epok till de statliga trygghetssystemens ut.

Undantagskontrakten levde kvar längre i Norrland än i övriga landet. Men Sverige var på väg in i den långa, socialliberala reformperiod som skulle mynna i ett modernt välfärdssamhälle, inklusive en utbyggd, institutionaliserad – senare hårt kritiserad – offentlig äldreomsorg. Gammal blev du inte längre nödvändigtvis hemma. (Ivar Lo Johanssons kampanj mot 1940-talets äldreboenden fördes i den kontexten).

Sammantaget blev det givetvis tryggare och värdigare. Men inga reformer kan helt avskaffa det mänskliga livets komplexitet. Det de brottades med, brottas vi med.

Det har alltid varit svårt att bli gammal, på nåd och i utsatthet, när bräckligheten kommer. Och det har aldrig varit lätt för barn att se sina föräldrar bli beroende av hjälp och vård. Så har generationer fått kämpa med bördan både att ta och ge under livets sista år, i skuldkänslor inför eller förebråelser mot de närmaste.

De senaste 100 åren har präglats av samma frågeställningar och konflikter: Pensionssystemens utformning sett till arbetande generationernas situation. Äldrevårdens svårighet att kombinera långsiktig finansiering, med kvalitet, tillgänglighet och värdiga villkor.

Återigen i våra dagar känner sig många, framför allt kvinnor, tvingade att ta hand om sina föräldrar när äldrevården inte uppfattas hålla måttet och samhällskontraktet bryts.

Så väller historiens erfarenheter in på nytt, och manar till rättvisa villkor, tydliga prioriteringar, genomtänkta reformer och en ödmjukhet inför livets gång.

Vem vågar bli gammal? Vem orkar vara anhörig? Var finns den rätta balansen mellan en institutionaliserad, organiserad trygghet och en närvarande, uppoffrande, personlig solidaritet?

Vi ska inte inbilla oss att vårt samhälle kommit särskilt mycket närmare ett bra svar på de frågorna.

***

Eva Sofia Andersdotter levde ända in på 1920-talet och blev över 90 år gammal. Det finns så mycket man skulle ha vilja ha frågat henne om. Jag hoppas hennes sista år blev fridfulla, med samvaro och värme.

Bli först att kommentera

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

Av , , Bli först att kommentera 0

För att Europeiska unionen ska vinna stöd hos sina medborgare måste den göra samarbetets virtuella framgångar konkreta och synliga. Det var ett av budskapen från EU-kommissionens generalsekreterare Martin Selmayr när han förra veckan talade inför Brookings Center on the United States and Europe i Washington.

Ofta dröjer det åratal, påpekade han, innan regelverk och direktiv inom EU faktiskt manifesterar sig i medlemsländernas vardag. Men människor litar mer på sådant de kan se, än på det som känns abstrakt eller är osynligt. Därför kan resultatet av ett arbete som skett inom EU få sitt erkännande först långt efter att beslut fattats.

Selmayr lyfte fram tre exempel för att illustrera vad han menar med framgångsrika europeiska övergångar från det virtuella till det påtagliga:

(1) Eurons sedlar och mynt

(2) Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex

(3) Europeiska dataskyddsförordningen (GDPR)

Med tanke på hur omdiskuterade och kritiserade alla tre varit och förblir, och att euron inte är omfattar hela EU, är det vågade och en aning udda exempel. Och man hade kunnat förvänta sig att han starkare skulle lyfta fram miljö- och klimatpolitiken, där beslut på EU-nivån som angriper problem med höga ambitioner på rätt nivåer, verkligen kan få avgörande betydelse.

***

Men det intressanta i sammanhanget är inte exemplen Selmayr valde att betona, utan hans idé att EU måste bli synligt och handfast, gå att peka på i vardagen, för att vinna legitimitet.

Stämmer det? Är det inte tvärtom, att det som uppskattas mest med samarbetet, är sådant som får saker att fungera smidigare och enklare, utan att det blir övertydligt. Är inte EU som populärast, när det verkar utan att synas? Den inre marknaden, den fria rörligheten, gemensamma standarder, civila utbyten, allt det som river byråkratiska hinder och motsättningar, som får luften att klarna.

När EU däremot tränger sig på i fel läge eller med symbolåtgärder som inte fungerar i praktiken (GDPR är ett exempel), och börjar skymma sikten med aktivitet bara för att påminna om sin existens, då växer kritiken.

Det är en variant av debatten som är lika gammal som den europeiska gemenskapen: Måste samarbetet ständigt fördjupas på fler och fler områden för att inte stagnera och falla sönder? Eller är det bättre att nöja sig med mer begränsade ambitioner och få det som redan finns att fungera bättre?

I bakgrunden lurar också diskussionen om ett EU med olika hastigheter: Ska en kärna av medlemsländer skynda före med egna, exklusiva samarbeten, och låta andra följa efter när de vill? Eller är det viktigare att hålla ihop hela unionen i ett gemensamt reformtempo, även om det går långsammare och minskar möjligheterna till fördjupning på en del områden?

***

I söndags gav de tyska kristdemokraternas nya partiledare Annegret Kramp-Karrenbauer (CDU) ett svar på Frankrikes president Emmanuel Macrons uppmärksammade debattartikel ”För en förnyelse av Europa”.

Kramp-Karrenbauer skrev under rubriken ”Gör Europa rätt, i tidningen Welt am Sonntag. Förutom det faktum att det var partiledaren Kramp-Karrenbauer, inte förbundskanslern Angela Merkel, som svarade Macron – ett tydligt tecken på att Merkel förbereder sin avgång – har artikeln fått stor uppmärksamhet av ett annan skäl: Kramp-Karrenbauer säger mer nej än ja till Macrons idéer.

Hon hårdtolkar och distanserar sig från dem på ett polemiskt sätt. Nej till en ”europeisk superstat”. Nej till ökad centralisering. Nej till gemensamma skulder. Nej till samordnad europeisk minimilön och socialpolitik. Nej till nya myndigheter på EU-nivå. Dessutom kräver hon ett stopp för Europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Kramp-Karrenbauer betonar även uttryckligen nationalstatens fortsatta roll, och visar en större förståelse för medlemsländerna i öst.

Där Macron vill skynda före och ta initiativet, vill Kramp-Karrenbauer skynda långsamt och lyssna. Där Macron efterlyser mer EU-befogenheter talar Kramp-Karrenbauer om ett bättre fungerande EU. Där Macron vill satsa väldigt brett, efterlyser Kramp-Karrenbauer hårdare prioriteringar, i synnerhet av ett starkare gränsskydd.

***

Båda inläggen ska förstås också tolkas i ljuset av den pågående valrörelsen, där Macron och Kramp-Karrenbauer tillhör konkurrerande grupperingar. De vill vinna väljare för sina respektive partier inför slutet av maj. Och det är positivt att Europaparlamentsvalet den här gången blir utgångspunkt för en grundläggande europeisk framtidsdebatt.

Utan Macrons konkreta, långtgående reformagenda skulle inte debatten fått ett sådant genomslag, och utan Kramp-Karrenbauer tydliga skepsis till delar av hans förslag skulle den inte bjudit så talande kontraster på högsta nivå.

Det fransk-tyska-samarbetet tål med säkerhet några månader av intresseväckande polemik i frågor där perspektiven går isär. Kanske gör det rentav gott efter Angela Merkels strategi att ligga lågt, säga så lite som möjligt och vänta ut situationen när Frankrikes ledare gjort utspel hon inte trott på.

Att diskussionen förs öppet och frispråkigt, snarare än bakom stängda dörrar i hektiska nattmanglingar, känns välgörande. Den europeiska demokratin behöver inte frukta ett ärligt meningsutbyte.

 

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Av , , Bli först att kommentera 0

Ta ner affischerna som angriper EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, be om ursäkt och se till att det av Geroge Soros grundade Centraleuropeiska universitetet kan fortsätta i Ungern – annars utesluts ni. Det är beskedet från Manfred Weber, toppkandidat för EPP (som samlar kristdemokrater och konservativa i Europaparlamentet), till Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz.

20 mars förväntas EPP:s delegater vid ett möte i Bryssel avgöra om Fidesz ska få fortsätta tillhöra partigruppen. Konservativa partier i en rad länder, bland andra moderaterna och kristdemokraterna i Sverige, kräver uteslutning, vilket fått Orbán att kalla dem för ”vänsterns nyttiga idioter”.

Men Webers ställningstagande satt märkligt långt inne. Varför har det dröjt ända tills nu? Måttet har ju varit rågat (fast tydligen bara nästan) under lång tid. Och tålamodet med Fidesz började tryta (fast inte helt) inom EPP för flera år sedan. Orbán talade redan 2014 om Ungern som en ”illiberal demokrati”. Hans regering har inskränkt friheten för medier, universitet och kulturutövare. En lag som kriminaliserar stöd för asylsökande väckte för några år sedan kraftig kritik från många håll.

EU-kommissionen har inlett en process mot Ungern och anklagar Orbáns regering för att strunta i unionens stadgar om grundläggande rättigheter för civilsamhället. I höstas meddelade Centraleuropeiska universitetet i Budapest att regeringens påtryckningar vid lagstiftning tvingar det att lämna landet. Fideszs kampanjer, ofta med udden riktad mot Soros, har också upprepade gånger snuddat vid antisemitism och främlingsfientlighet. Det har varit smutsigt.

Ändå har EPP:s ledning haft stort tålamod med Fidesz, och in i det längsta försökt undvika en öppen konflikt. Andra partigrupper i Europaparlamentet har liknande problem. Men EPP och Fidesz har varit en ovanligt utdragen, solkig historia. Orsaken är, förstås, makt.

Skulle Fidesz med sina 12 mandat uteslutas, eller lämna gruppen, försvagas EPP vid omröstningar. Då minskar även möjligheten att trots allt tvinga Fidesz till eftergifter och viss disciplin. Istället kan andra, mer extrema läger stärkas.

Att just Manfred Weber länge dragit sig för att ta öppen strid med Orbán har också med hans egna ambitioner att – efter en seger för EPP i vårens val – bli nästa ordförande för EU-kommissionen.

Utan Fidesz-mandaten är det inte säkert att EPP blir tillräckligt stora för att det ska vara givet av deras toppkandidat blir vald till nästa ordförande. Det tros ha bidragit till den interna våndan. Först den beryktade affischkampanjen med porträtt av Juncker (EPP:s egen toppkandidat 2014) och Soros, med grova attacker på EU, gjorde det omöjligt för Weber att fortsätta hålla låg profil.

För åtskilliga inom EPP befarar att ett fortsatt samarbete med Fidesz kan kosta röster i andra medlemsländer.

Hela konflikten visar på ett dilemma som de europeiska partigrupperna ännu inte lärt sig att hantera. Som svar på Webers krav har Orbán lovat att ta ner affischerna på Juncker, men ska istället sätta upp liknande affischer på socialdemokraternas toppkandidat Frans Timmermans. Någon ursäkt tänker han inte formulera. Och Orbán utesluter inte att Fidesz lämnar EPP på eget initiativ, om det visar sig omöjligt att inom ramen för EPP bedriva en anti-invandringspolitik av det slag han vill trycka på för inom EU.

Före avgörandet nästa vecka ska Weber och Orbán träffas för ett sista försök att lösa konflikten. Men vill EPP bevara sin trovärdighet, och kunna hävda sig stå för europeiskt samarbete, ordning och rättssäkerhet, borde de säga att det räcker nu.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Av , , Bli först att kommentera 0

Den motsägelsefulla hanteringen – att peta en kandidat för uppdrag som följer regelverket, redovisats korrekt och redan godkänts av partiledningen – avslöjar en nervositet som inte enbart kan förklaras med uppståndelsen mot Cecilia Wikströms välbetalda extraknäck.

Liberalerna har sedan den inrikespolitiska uppgörelsen med S, C och Mp legat under fyraprocentspärren i upprepade opinionsmätningar. Mycket talar för att partiets nästa ledare kommer att höra till dem som var kritiska mot de förhandlingarna. Var partiet kommer att befinna sig vid den här tiden nästa år är svårt att förutse. Att väljarna förhåller sig avvaktande är därför logiskt. Det vilar en halvhjärtighet över liberalernas inrikespolitiska vägval, som inte tillfredsställer någon.

Den bristen på profil spiller lätt över även på EU-debatten, där partiet egentligen, och mer än andra, är helhjärtat engagerat. Vänder inte trenden riskerar det nu att förlora alla sina mandat i vårens val till Europaparlamentet. För liberalerna vore det ett smärtsamt nederlag.

Dessutom gör den berättigade kritiken mot riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls uppmärksammade bostadshantering att tålamodet med ytterligare “affärer” minskar. Marginalerna för misstag är mycket små.

Cecilia Wikströms öde är att alltså hon blir ifrågasatt i ett läge när liberalerna saknar både självförtroende, riktning och tydlig ledning.

Hade det handlat om ett parti med goda opinionssiffror, stabilt partiledarskap och långsiktig färdplan, skulle mobiliseringen till stöd för en internt populär företrädare ha sett helt annorlunda ut. Uthålligheten och beredskapen att låta väljarna säga sitt hade varit större. Fler bland de i dag partiaktiva hade vågat mana till lugn. Nu blev det istället ett hastigt förlopp.

Det betyder inte att kritiken mot Wikström saknar grund. Att hennes agerande förekommer bland Europaparlamentariker, och att hon följt gällande regler – utformade för att tillåta en existerande praxis – innebär inte att hon automatiskt agerat på ett förtroendeingivande sätt.

Även sådant som är formellt tillåtet kan, när summorna blir stora, för de flesta medborgare kännas verklighetsfrämmande. Girighet kan uppfattas som stötande utan att vara förbjudet. Och att rollen som Europaparlamentariker skulle lämna så stort utrymme för andra, lukrativa verksamheter, kan tyda på ett djupare systemfel som kräver en kritisk debatt. Inte minst inom ett liberalt parti som vädjar till folkligt stöd för både EU-tanken och EU:s institutioner.

Att frågor ställs om hur den balansen mellan olika uppdrag ska se ut är rimligt. Vill Europaparlamentet tas på allvar, måste ledamöterna visa varför. Lösa, tänjbara regelverk är inte alltid någon bra vägledning.

Men att just Cecilia Wikström petas helt från listan och tvingas gå för något som förekommer relativt ofta och som det egna partiet sagt uttryckligt ja till, säger framför allt en del om liberalernas trängda läge.

Hon nominerades för en tredje mandatperiod efter stort internt stöd. Ändå är det uppenbart att förtroendet för Wikström inom partiledningen var svagare än man skulle ha trott. Hon ansågs inte längre vara ett tillräckligt starkt namn när partiet känner sig tvingat att greppa efter halmstrån.

Kanske bidrar också det faktum att liberalernas mest populära och framgångsrika Europaparlamentariker någonsin, Marit Paulsen, tidigare i år gick ut och gav sitt stöd åt centerpartiets Fredrick Federley. Det lär ha kommit som något av en chock. Och när allt börjar vackla är det lätt att agera överilat.

Rädslan för att göra fiasko i ett val som ligger liberalerna varmt om hjärtat, i kombination med den osäkerhet som råder kring vem som ska ta över efter Jan Björklund, har lett till en hafsig åtgärd som knappast gör det lättare för väljarna att bilda sig en uppfattning om var liberalerna befinner sig.

Det hela ger ett panikslaget intryck.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

De tysta, ensamma som ingen ser, i städer och byar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att människors ensamhet är övervunnen. Men torgen och bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. Vi har blivit sämre på att se dem. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Veckans lördagskrönika.

*********

Det är bara på film och i böcker som lyckliga slut fryser tiden. Det riktiga livet går vidare, och börjar ofrånkomligen rycka i oss på nytt. Ibland nästan som ett gycklande straff för att vi i övermod inbillade oss ha nått fram.

Efteråt kan tillvaron te sig ännu svårare, i ljuset av ett fint minne eller enskild framgång.

Inte ens på teatern stannar tiden när ridån faller. Så snart ljuset i salongen slås på, publiktacket tar vid och skådespelarna står med egna ansikten där framme, har besvikelsen och insikten redan börjat krypa på: Så där enkelt är det inte. Så där givna är inte svaren. Det där blir svårt att tillämpa utanför foajén.

Vi kommer inte att kunna slappna av och kännas oss färdiga. Vi kommer att tvingas bita ihop igen.

Gemenskapen och stämningen, rentav illusionen, som kanske fanns i rummet ett par timmar, går förlorad nästan direkt. Vardagens retligheter slår till, som en påminnelse om ett krångligt liv. Vi är inte superhjältarna i berättelsen. De finns inte heller runt omkring oss. När vi låser upp dörren hemma spelas ingen sentimental slutsång.

***

”Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.”

(Selma Lagerlöf, om Marianne Sinclaire i Gösta Berlings saga)

***

Hur vi än kämpar - kanske med artificiella hjälpmedel, med alkohol och droger – för att stanna kvar i de få timmar när allt plötsligt känns fulländat, försonat och harmoniskt, går det inte. Aldrig i längden.

De må låta banalt, men är en viktig insikt, som ett första motstånd, i en visuell kultur där strävan efter felfrihet, lycka, narcissism, semesterselfies och obligatoriska, kollektiva, stränga identiteter är normer i tiden.

Lycka som tillfredställelse är ett farligt och förrädiskt mål, därför att det utgår från en ytlig, naiv människosyn.

Dostojevskij utbrast i Anteckningar från källarhållet om människan:

”Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och av ren illvilja att förr eller senare göra er något ont.

Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringande elementet av sin egen fantasi.

Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv… att människor ändå är människor och inte pianotangenter”.

Där befinner vi oss fortfarande, och har inte lärt särskilt mycket.

***

Även 2000-talets stora kulturdebatter, åtminstone i västvärlden, kretsar mycket kring hur den insikten om lyckans fåfänglighet ska kunna kombineras med någon form av principer, utveckling och moralisk hållning. Och hur en strävan bort från kollektivismens, världsförbättrariverns och snusförnuftets förtryckande baksidor ska kunna förenas med gemenskap, framsteg och rationalitet.

Alla känner sig kallade. Där ligger upplysningsliberaler, konservativa och postmodern vänster, humanister och religiösa, globalister och nationalister, i ständig konflikt med varandra. I en kaotisk debatt där allianserna skiftar beroende på ämne. Många som följer den känner säkert sympati för flera sidor samtidigt.

En av dem som fortsatt står i centrum för den debatten är Jordan B Peterson. Några av hans bästa föreläsningar, där Dostojevskijs inflytande blir uppenbart, handlar om hur vilseledande det är att eftersträva just lycka. Att han i sin moralfilosofi ifrågasätter lycka och narcissism som ideal, men samtidigt söker formulera alternativa utgångspunkter för dem som vantrivs med sig själva och förtvivlar över sina liv, har berört många.

Jag tror att den punkten – tillsammans med hans frenetiska kritik av identitetspolitik – är ett viktig skäl till genomslaget Peterson fått. Långt mer än hans teologiska utläggningar eller hans ofta slängiga dagspolitiska utspel, som sällan håller samma nivå, men som knappast är värre än många tänkvärda debattörer i andra läger, liberala eller vänster, står för. (Fler borde lyssna till honom i eftertänksamhet, lugn och ro, och formulera sina egna, självständiga reflektioner, och färre dyrka/hata honom i upphetsad lynchstämning mot dem som tycker annorlunda än/tycker som han).

Ta ansvar för din situation som den ser ut och börja där. Inse att det mesta du vill åstadkomma kräver en uthållig ansträngning. Och sök det långsiktigt meningsfulla hellre än snabb, egen lycka. Det är ganska radikala råd, ett slags individuellt hjälteideal inslaget i ödmjukhet inför tillvaron.

Inte tillämpliga eller tillräckliga i alla situationer, men något att börja med i en spänd, frustrerad samtid där sociala medier, algoritmer och medier söker stimulera motsatsen: omedelbar behovstillfredsställelse, identitetspolitiska ställningskrig och kändisfixering.

Som teologen och författaren Joel Halldorf skrev förra året på Expressens kultursida, är Jordan B Peterson mer intressant som filosof än som politisk kommentator, och det är i den förra rollen han lyckas formulera något relevant som andra har svårt att sätta ord på.

Ett skäl till att hans resonemang lockar till invändningar är att de är just ovanligt transparenta.

Halldorfs egen kritik mot Peterson är därför värd att citera:

”…människan aldrig är ensam i kampen mot ondskan. Hon behöver inte lita till egen styrka, utan kan samverka med den kärlek som är tillvarons grund. Om jag orkar är det för att jag bärs av nåd – och när jag inte längre orkar fångar nåden upp mig. Petersons heroiska individualism är bättre än en del alternativ, men den rätta hållningen i denna värld är snarare utsträcka, tacksamma händer.”

Peterson tar sig bara halvvägs alltså, kan man säga.

***

I ett av de senaste numren av Axess skrev Susanna Birgersson en läsvärd krönika med rubriken ”Det hänger på karaktären”, som jag tyckte mycket om. Hon resonerade kring den nya konservatism som håller på att växa fram:

”De våldsamma reaktionerna på den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson visar tydligt vad som kommer att engagera framöver. Det är ingen vågad gissning att de följande årens ideologiska diskussioner kommer att handla om konservatism (…) Buden kommer att vara många på vad som bör stå i centrum i en pånyttfödd svensk 2010-talskonservatism: till exempel de små gemenskaperna, kunskap och bildning, ordning och reda och gränsbevakning, historien och kulturarvet, arkitektur och stadsplanering, plikter och skyldigheter, omsorg om de svagaste, en stark stat och ett återupprättat samhällskontrakt.”

Där finns mycket som även en frisinnad liberal måste och bör förhålla sig till, aktivt formulera egna iakttagelser om. Och så bjöd Birgersson på en slutkläm värd att skriva ut på papper och spara:

”Men vi kommer inte åt rötan utan att börja tala om ”karaktär”. Bränn värdegrundsmapparna, riv sönder målstyrningsdokumenten, makulera kontrollprotokollen och börja leta efter människor med karaktär. Platsannonsernas managementvokabulär måste bytas ut och rådande HR-filosofier förkastas. För uthållighet är viktigare än laganda, noggrannhet, ärlighet och intellektuell ödmjukhet är viktigare än flexibilitet, driv och påstådd kreativitet. Passion för digitalt ledarskap väger fjäderlätt i jämförelse med verklig integritet.”

***

Men det finns punkt som diskussionen om meningsfullhet, gemenskap och karaktär inte riktigt når fram till: Den nya, tysta, ihopbitna, dolda ensamheten i samhället, som delvis på ett fint sätt lindras, delvis på ett farligt vis döljs, av digitaliseringen. Jag tror att vi blivit sämre på att se den.

Det ligger nära till hands att vi inbillar oss, i en ständigt uppkopplad värld, att den är övervunnen.

Men torgen, bussarna, byarna och städerna, är fulla av ensamma människor. De är inte klickvänliga representanter för någon eller något. Bara skuggor ingen lägger märke till. Deras tysta, värdiga, starka uthållighet syns inte och diskuteras inte i debatten. Och de kan inte skildras med lyckliga slut.

Forskningen skiljer ibland på existentiell, social och emotionell ensamhet. Man kan vara ensam trots många vänner, och ensam utan några vänner alls. Man kan vara ensam i delar av en kärleksfull relation eller ensam genom brist på kärlek överhuvudtaget. Man kan vara inombords ensam under trycket från tabun, normer och dogmer, som maktstrukturer tvingar en att anpassa sig till.

Vårarnas ensamhet och vintrarnas. Högtidernas ensamhet och vardagarnas. Arbetsplatsernas ensamhet och väntrummens.

Det är i en upphetsad, ofta hysterisk debatt av skrik och krav, den svenska vardagens bortglömda tystnad. Lyckliga slut och totala katastrofer är klickvänligare.

Med digitalisering, algoritmisering och automatisering, och en samtid där det som räknas i din personlighet är det som går lätt att kategorisera, mäta, kommersialisera, fördöma eller romantisera, kommer många människors ensamhet att växa under ytan.

De blir svåra att tala om, eftersom inga särintressen och ideologiska kampanjer kan exploatera dem för sina syften. Medier skambelägger också ofta indirekt människors ensamhet genom att göra det fult, för exempelvis pojkar och män – som kollektivt och per definition beskrivs som privilegierade problem i samhället – att bekänna ensamhet, sorg, litenhet och utsatthet. Vad det över tid får för konsekvenser, för att snudda vid ämnen som psykisk ohälsa, depressioner och självmord, social oro och destruktivitet, lär samhället bli varse.

Risken är att vi inte inser omfattningen av den nya tidens ensamhet – inte ser behovet av andra slags samtal, andra gemenskaper och utsträckta händer, andra ideal än lycka och låsta identiteter – förrän det är för sent.

Ola Nordebo

Bli först att kommentera

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Av , , Bli först att kommentera 0

Aldrig sedan andra världskriget har Europa varit i så stor fara som nu. Det hävdade Frankrikes president Emmanuel Macron i den debattartikel som häromdagen publicerades av ett trettiotal europeiska tidningar under rubriken ”För en förnyelse av Europa”.

Påståendet är förstås historielöst nonsens. Sällan under efterkrigstiden har Europa varit så relativt stabilt och ohotat som 2019, så nära att förverkliga mycket av det som tidigare ansågs vara verklighetsfrämmande visioner.

Men det är å andra sidan ett faktum som säger mer om hur illa det varit ställt de senaste, dryga 70 åren, än hur bra det ser ut i dag. Vi glömmer snabbt forna kriser som slutade någorlunda lyckligt, och överdriver gärna samtidens problem, medan de utspelar sig.

Att vi, även i politiskt avseende, för det mesta lever och dör på en ”jävla måndag, fast tisdag är samma sak”, låter vi historikerna konstatera efteråt.

Macrons debattartikel i veckan, liksom hans stort upplagda tal – ”Initiativ för Europa” – på universitet i Sorbonne hösten 2017, ska dock inte ses som ett försök till historieuppsats. Istället bör man uppfatta den som ett sätt att med hjälp av laddad retorik söka mobilisera ett välbehövligt engagemang för EU-frågor överhuvudtaget:

Vilken roll, som värn mot destruktiv nationalism, kan EU spela för demokrati, jobb, säkerhet, miljö, social trygghet, teknologisk utveckling, hälsa och fred i Europa på 2020-talet?

”Frihet, skydd och framsteg”, är de tre ambitioner Macron lyfter fram. Han följer också upp de fina orden med en del konkreta förslag. I tur och ordning:

* Inrätta en europeisk byrå för skydd av demokratin med experter på cyberattacker och manipulationer.

* Förbud av politiska partier som finansieras av främmande makter. Förbud mot alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet.

* En omstrukturering av Schengenområdet, gemensam gränspolis, europeisk asylbyrå och stränga kontrollskyldigheter för medlemsländerna.

* Ett försvars- och säkerhetsfördrag, ökade militärkostnader och ett gemensamt europeiskt säkerhetsråd tillsammans med Storbritannien.

* En ny handelspolitik med sanktioner eller förbud mot företag som skadar strategiska europeiska intressen och värderingar. Stöd av europeiska aktörer vid offentliga upphandlingar.

* Ett socialskydd och en garanterad minimilön för alla arbetstagare i EU.

* Europeisk klimatbank som ska finansiera den ekologiska omställningen.

* Europeiskt hälsovårdsorgan för starkare kontroll av livsmedel.

*Reglering av de ”digitala jättarna” för att säkerställa konkurrens, och en budet för Europeiska innovationsrådet i nivå med USA:s motsvarande budget.

* En framtidspakt med Afrika.

* Och en konferens för Europa innan slutet av 2019, där representanter för europeiska institutioner och stater – under inflytande från medborgarpaneler, akademiker, företag, fackföreningar och representanter för religiösa och andliga samfund – ska ta fram en ny färdplan för EU.

***

Vissa av dessa förslag är lätta att invända emot. Några låter bra men skulle snabbt missbrukas på ett negativt sätt, exempelvis genom att sluta med överreglering, onödig byråkrati, hot mot yttrandefriheten, misstänkliggörande av internationella samarbeten, sänkta välfärdsgarantier inom enskilda medlemsländer, inhuman asylhantering och djupare EU-motstånd runt om i unionen. En del förslag är tänkvärda men ofärdiga, och kommer att ta lång tid att arbeta ner till realistiska dokument. Och ett par är riktigt bra, med goda möjligheter att få brett stöd.

Det är också befriande med en viss självkänsla i EU-debatten. Macron är inte ensam om sin ansats. Både den offensiva grundtonen och varningarna för vad som kan vänta om det går snett, lär prägla de europeiska partigruppernas valrörelser, på gott och ont.

Manfred Weber, toppkandidat för konservativa gruppen EPP, sade i slutet av förra året att han ”människorna på hela kontinenten längtar efter budskap som tar sig upp ur de senaste 10-15 årens krisretorik och äntligen på nytt skänker optimism för framtiden.”

Frans Timmermans, socialdemokraternas toppkandidat, hävdade i början av februari till politico.eu, samtidigt som han varnade för en röst på de konservativa, att ”EU-medborgare lever i mitten, inte på de två ytterkanterna”.

Liberalernas ledare i parlamentet, Guy Verhofstadt, uttalade tidigare i veckan till The Guardian att Europaparlamentsvalet är den sista chansen att förhindra en ”nationalistisk-populistisk mardröm” i EU.

De europeiska gröna skriver i sitt manifest inför 2019 bland annat följande:  ”Vi vill förnya Europas löfte. Vi stöder det europeiska projektet. Vi kommer att arbeta för att bekämpa och isolera dem som försöker vända giltig kritik av brister och misstag till en antieuropeisk, extremistisk och främlingsfientlig avveckling. Vi säger nej till ett nationalistiskt Europa.”

***

Vid tanken på en ny formell konferens för ett fördjupat Europasamarbete, med doft av tidigare, svårhanterade fördragsprocesser, lär dock många rysa bland Macrons kollegor inom stats- och regeringschefskretsen. Särskilt i ett läge när utvecklingen inom EU går i motsatt riktning.

Men en av drivkrafterna för Macron, som inte ska underskattas, är hans ambition att ta över som Europas ledande politiker. Han ser och söker ta chansen nu när Angela Merkels tid vid makten i Tyskland går mot sitt slut och hennes tänkta efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer ännu inte hunnit profilerat sig internationellt. Många vill fylla det tomrum Merkel lämnar efter sig. Macron inser att den som kommer för sent till en ny debatt tvingas anpassa sig till dagordningar andra redan formulerat.

Och det är inte uteslutet att Europaparlamentsvalet i slutet maj ger helt andra krafter medvind inom EU:s institutioner. Därför är det, trots bristerna i förslagen och en viss tondövhet inför stämningarna inom EU, välkommet att Macron vågar blotta sig med förslag som går utöver floskler och självklarheter, och som inte tvekar att försvara det europeiska samarbetets existens.

Strategin att söka mobilisera stöd, och riva åt sig ett initiativ, genom en retorik som tar i från tårna och sätter upp högstämda mål, missförstås ibland av en omvärld som tröttnat på drastiska experiment.

Stefan Kornelius, utrikespolitisk redaktör på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung, skrev på onsdagen om skälet till varför exempelvis tyska politiker reagerar i grunden positivt, men ändå en aning återhållsamt, på Macrons utspel.

I Frankrike, långt mer än i dagens Tyskland, förutsätter politiska framsteg, att samhället kan mobiliseras för en vision.

En annan skillnad mellan den franska och tyska synen på EU är att Frankrikes ledare inte är lika rädda för idén om ett EU med olika hastigheter, där en kärna av medlemsländer går före i ett fördjupat samarbete, medan Tyskland är mer skeptiskt till att splittra upp unionen på det sättet.

Kornelius ser den franske presidentens artikel framför allt som ett led i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, ett försök att med kraft väcka väljarna ur en farlig ”letargi”. Inte som en politisk bruksanvisning att följa till punkt och pricka.

Kanske krävs det en sådan omruskning för att lyckas dra igång en diskussion på europeisk nivå, som når utanför EU:s korridorer.

Macron lyckas, skriver Kornelius, med en enda tidningsartikel väcka mer diskussion inför Europaparlamentsvalet än alla de stora partiernas toppkandidater tillsammans.

Det visar, om inte annat, att det går.

***

Upphetsade historiska jämförelser används ofta för att ge moraliska frisedlar åt långtgående förslag som kan förväntas stöta på motstånd när de synas närmare. Känslomässigheten kan syfta till att på en och samma gång väcka ett viktigt engagemang och diskvalificera relevanta invändningar. Mot det bör man vara på sin vakt. Men fler borde följa i Macron med egna konkreta program.

För faktum är att årets Europaparlamentsval är det viktigaste som hållits sedan direktval infördes 1979. Det har varit ett demokratiskt sorgebarn länge. Ibland präglat av väljarnas ointresse, förstärkt av parlamentets svaga ställning. Ibland präglat av svåröverskådliga interna dragkamper mellan olika institutioner inom EU-systemet.

Den här gången står både mycket spel och finns utrymme för partiskiljande debatter som tydliggör motsättningar på ett nytt sätt. Om konservativa, liberaler, socialdemokrater och gröna utnyttjar det för att profilera sig mot varandra i sakfrågor kan det här på sätt och vis bli den bästa valrörelsen någonsin inför ett EU-val.

Det garanterar inte en lycklig utgång. Men demokrater borde välkomna tanken på ett Europaparlamentsval som betyder något.

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

 

Bli först att kommentera