Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?
Det var mulet, med regn inåt landet och bara lite drygt 12 grader varmt på Rådhustorget. Och valrörelsen var segare än någon Västerbotten upplevt på många år. Debatten vägrade att ta riktig fart. Många väljare var osäkra på vilka sakfrågor som egentligen stod i centrum och till vilket parlament det var som folket ombads skicka representanter.
Det dröjde också kvar en besvikelse och resignation från folkomröstningen om EU-medlemskapet året innan. En stor majoritet av västerbottningarna hade röstat nej, och inte bytt åsikt sedan dess.
Men framför allt: oroväckande få verkade bry sig om det kommande valet överhuvudtaget, nu när medlemskapet ändå var ett faktum. Att det politiska etablissemanget, på både den gamla ja-sidan och den gamla nej-sidan, i huvudsak upprepade sina tidigare gräl, hjälpte inte heller.
Intrycket i efterhand är att frågan om eventuell slutförvaring av radioaktivt avfall i Storuman, där en lokal omröstning skulle ske på valdagen det året, väckte betydligt mer engagemang i länet, även nere vid kusten.
Det fanns dock en politiker med förankring i norr som trots allt hade viss medvind inför Europaparlamentsvalet 1995 – det första i Sverige – och som lyckades hyfsat med att mobilisera sina anhängare. Vänsterpartiets unge toppkandidat, 30-årige Jonas Sjöstedt, var montören på Volvo lastvagnar som blivit nationellt känd i början av 90-talet för sina insatser inom organisationen Nej till EG.
Nu stod han, extremt påläst, en grå, småkylig lördag i slutet av augusti, inför 200 åhörare i centrala Umeå, med partiledaren Gudrun Schyman vid sin sida, och ropade ut sitt eget och partiets viktigaste budskap:
”Valet står inte mellan höger och vänster, det står mellan EU-anhängare och EU-motståndare, det står mellan dem som vill ha mer makt åt EU och mindre makt åt EU. Att avstå att rösta är att ge sin röst åt EU-anhängarna.”
Det skulle ta nästan ett kvarts sekel, ända till februari 2019, innan vänsterpartiet, nu med en betydligt äldre Jonas Sjöstedt som partiledare, till slut var moget att släppa kravet på ett svenskt utträde EU.
Den här gången vill man, efter beslut på partiets konferens häromveckan, sätta de egna socialistiska målen och kampen mot högern främst, och inte riskera att fastna i en debatt om själva EU-medlemskapet. Alltså i viss mån motsatsen till vad unge Sjöstedt sa på Rådhustorget 1995.
***
Himlakroppar rör sig långsamt ibland, i det politiska solsystemet. Och om det är sant som Zhou Enlai påstås ha sagt, att det ännu är för tidigt att bedöma vad den franska revolutionen haft för betydelse, gäller det förstås i ännu högre grad för det svenska EU-medlemskapet.
Så att Sjöstedts vänster, likt även miljöpartiet och sverigedemokraterna, behövt tid för att kunna gå vidare från kraven på att Sverige ska lämna EU, är begripligt. Den folkomröstningen satte djupa spår på många håll.
Motsvarande process pågår även inom de partier, framför allt liberalerna, som engagerade sig hårdast för ett ja till svenskt medlemskap, och som även de tenderat att vilja dröja kvar vid den konfliktlinjen så länge som möjligt. Rentav allt för länge, när det istället är hög tid för debatten om konkret europeisk sakpolitik kring aktuella samhällsproblem.
Vad kan lösas var, och vad bör definitivt inte lösas där? Hänvisningar till EU:s vackra och relevanta grundidé, som ett sätt att mota bort oönskad kritik av missförhållanden, håller inte.
Som en av Sveriges skickligaste Europajournalister Annika Ström Melin skrev för några år sedan i sin bok “Europas svaga hjärta. Från Haag 1948 till Budapest 2014”:
”Under årens lopp har jag lyssnat på alltför många utsvävande diskussioner om hur vi >>tillsammans bygger framtidens Europa<<. Utdragna paneldebatter är en tröttsam del av EU som tyvärr inte visar minsta tecken på kris, utan tvärtom blomstrar i takt med att andra problem fördjupas. Efter hand har jag blivit överkänslig mot alla fluffiga och diffusa ord som används under sådana sammankomster.”
***
Men i just Västerbotten har det hela tiden funnits en intressant, och ibland välgörande, kluvenhet inför EU, som gjort att debatten här blivit ovanligt konkret. För i länet, där EU-motståndet var så stort, återfinns i dag några av Sveriges mest EU-intresserade och EU-engagerade aktörer: inom politik, näringsliv, forskning och kultur.
Här finns det hög institutionell kompetens och stor kunskap om hur vissa typer av processer i Bryssel fungerar, hur stödsystem och beslutsunderlag ser ut, var påtryckningar och informationskampanjer ska sättas in. Och säga vad man vill om kulturhuvudstadsåret, men den europeiska lyhördheten och blicken, kompetensen att agera inom EU, visade sig onekligen finnas i kommunens ramar.
Ibland upplever sig företrädare för norra Sverige få större gehör för idéer och infrastruktursatsningar på europeisk nivå än nationellt. Den nordliga dimensionen växer och möts med större respekt när den når EU, och krymper och förringas när den diskuteras i Stockholm. Så känns det emellanåt.
I VK kan man inte skriva slarvigt om Europafrågor utan att en påläst och noggrann läsekrets hör av sig, och här återkommer EU-ärenden ständigt på debatt och insändarsidor.
Även i inlandskommuner som 1994 hörde till landets allra hårdaste nej-fästen, har synen på EU – och vad det europeiska samarbetet kan betyda även för svensk landsbygd – förändrats en hel del och blivit betydligt mer nyanserad.
Det är frestande för en EU-entusiast som röstade ja 1994 (jag bodde då i Ljusdal, där nästan 70 procent röstade nej ) att bli belåten. Men att det konstruktiva intresset för EU är så stort i regioner där man kanske inte skulle förvänta sig det, beror – rätt ska vara rätt – också på att den gamla nej-sidans organisationer hade så starka folkrörelsedrag. Där pågick en bred folkbildning, som gick djupare än åsiktsbildningen.
När misstron, i många avseenden oberättigad och feltänkt, mot EU-medlemskapet lagt sig, har insikten och vanan att studera EU-systemet bestått. Där hade förstås också en politiker som Jonas Sjöstedt (Marit Paulsen var en motsvarighet på liberal håll), stor betydelse för att höja kunskapsnivån och graden av konkretion i debatten, även om han tvingats retirera från en del av sina tidigare analyser.
***
* Ett par veckor efter Sjöstedts tal, i början av september 1995, fick Umeå besök av självaste statsministern, socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson. Han hade haft en svag valrörelse när han kom till stan för att tillsammans med jordbruksministern Margareta Winberg hålla valmöte i Döbelns park.
Enligt VK:s journalist Annika Melin, gjorde Carlsson ett bistert intryck vid en träff med journalister inledningsvis. Men han ”tinade upp” efterhand. Umevädret var mer somrigt än två veckor tidigare, och statsministern vågade sig till och med på lite sång och dans inför publiken innan det var färdigt. I sak handlade hans tal, där han utnämnde moderaterna till huvudmotståndare, om hur jobben, jämställdheten och freden kan stärkas genom europeiskt samarbete.
(En ung kille i publiken var extra nöjd efteråt, sedan han fått sin nya fotboll signerad av Carlsson. VK:s fotograf fångade autograftillfället på bild, och killen med bollen hette Björn Wiechel.)
* Moderaternas ledare Carl Bildt – upptagen under valrörelsen av sitt fredsmedlande på Balkan – hade besökt Umeå redan i mitten av augusti 1995. I ett tal på Rådhustorget talade han om den fria rörligheten, tillväxtpolitik och EU:s fredsbevarande funktion, men gick framför allt till frontalangrepp på socialdemokraterna och deras beslut att ha listor med varvade ja- och nejsägare. ”En röst på socialdemokraterna”, sade Bildt, ”är en blankröst”, eftersom väljarna inte kan veta om de röstar in en anhängare eller en motståndare. Medlemskapsfrågan i centrum även där alltså.
* När folkpartiets ordförande Maria Leissner kom till Umeå, blev det efter marsipantårta på Nya Konditoriet tal inför avgångsklasser på Östra gymnasiet och Dragonskolan. Leissner bekräftade folkpartiets ställning som det mest EU-vänliga partiet. Hon tyckte att EU-kritiska norrlänningar borde se på EU som ett verktyg att använda för att lösa problem Sverige inte klarar av på egen hand och tog i övrigt upp arbetslösheten som “Västeuropas största sociala, ekonomiska och mänskliga problem”. Hon efterlyste bland annat bättre småföretagsklimat, en skatteväxling inom EU och lägre tjänstemoms.
* Kristdemokraternas Alf Svensson valde att besöka en surströmmingsfest i EFS-gården på Backen i Umeå under sin EU-valturné, och talade där om att EU måste sluta lägga sig i småsaker som “jordgubbar, snus och jakt på morkulla” och istället koncentrera sig på det som är viktigt att samarbeta om. Han betonade också “de östeuropeiska och baltiska ländernas framtida medlemskap i EU som en stabiliserande säkerhetspolitisk faktor”.
* En av centerpartiets toppkandidater, Hans Lindqvist – som varit aktiv på nejsidan inför folkomröstningen – krävde i samband med ett besök på Noliamässan 1995 att svenska regeringen måste verka för ett undantag från EU:s monetära union EMU. Medan partiets andra toppnamn, ja-sägaren Karl Erik Olsson, till VK sade sig vilja prioritera miljöfrågorna, skatt på koldioxidutsläpp, skatteväxling, landsbygdsfrågor och utvidgningen mot östländerna.
* I samband med att miljöpartiets Per Gahrton besökte Umeå tidigare på sommaren 1995 var det enligt VK:s referat “ lite glest på åhörarplatserna”, men Gahrton gav järnet när han talade om det EU han helst av allt skulle vilja skrota. Han varnade för en kommande europeisk superstat, för bristande personkontroller vid gränserna inom EU, för “salmonellaepidemi på grund av den bristande veterinärkontrollen eller att tyskarna kräver att få lagra sitt kärnbränsle i svenskt urberg”. Och så såg han fram emot en ny folkomröstning som en chans att få ut Sverige ur EU igen.
***
Så där ungefär såg debatten ut på sommaren och hösten 1995, och den utspelade sig fortfarande nästan helt i skuggan av folkomröstningen året innan. Försöken från en del av kandidaterna att tränga in konkreta sakfrågor, bortom ja eller nej-tvisten, gick trögt.
Valdeltagandet i Västerbotten hamnade på 45 procent, vilket var betydligt högre än genomsnittet i landet (41,6), men fortfarande, som VK formulerade det, “katastrofalt lågt”.
De stora vinnarna var vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som i länet fick 23,9 procent av rösterna (jämfört med 12,9 på riksplanet. Att stödet för honom och vänstern i Västerbotten skulle öka ytterligare till över 40 procent både 1999 och 2004 kunde ingen ana då.
Även miljöpartiet hade ett framgångsrikt val med 14,4 procent, men låg lägre i Västerbotten än i hela landet (17,2).
Socialdemokraterna gick bättre i Västerbotten än i riket, men 34,9 procent här ansågs ändå som ett dåligt resultat på den tiden.
För de s.k. icke-socialistiska partierna var Europaparlamentsvalet 1995 rejält dystert i Västerbotten. Moderaterna blev störst med 8,9 procent (23,1 på riksplanet).
***
VK:s ledarsida kommenterade det låga valdeltagandet i en artikel med rubriken: “Seger för likgiltighet” och skrev kritiskt åt flera håll:
“EU-projektet känns främmande, kopplingen mellan vardagen och Bryssel är oklar. Denna koppling existerar dock i högsta grad. Men de partier som tror på den har inte lyckats tala europeisk vardagspolitik med väljarna.”
En som uttalade sig om valet i VK dagarna efteråt var dåvarande socialdemokraten Inge-Bert Täljedal, som kallade det låga valdeltagandet för “en sund reaktion från det svenska folket.” Partierna, ansåg han, “har inte lyckats få väljarna att se några konkreta mål med EU. Folk känner inte till en enda konkret fråga, som de kunnat reagera på.” Istället borde partierna ha bjudit in och presenterat partikamrater från andra EU-länder “och på så sätt gett EU ett ansikte för de svenska väljarna”. I den riktningen har det gått sedan dess.
Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, sade i samma artikel att “osäkerheten om det var ett vanligt val eller en ny sorts folkomröstning gjorde kanske att frustrationen blev för stor för många. Dessutom var personvalet något nytt samtidigt som vallokalerna var färre.”
***
Statsvetarna Mikael Gilljam och Sören Holmberg konstaterade 1998 i sin studie “Sveriges första Europaparlamentsval”, att det låga valdeltagandet 1995 i första hand berodde på “partiernas och massmediernas relativt sett oengagerade valrörelse”, och att frågan om svenskt medlemskap hos dem som ändå röstade “tenderade att uppvisa ett klart starkare samband med partivalet än övriga sakfrågor vid EU-parlamentsvalet”.
Huruvida det mönstret bestått sedan dess, genom de fyra ytterligare Europaparlamentsval som hållit, är omstritt. Men att medlemskapsfrågan levt vidare är uppenbart. Det är sällan som mer än högst ett par större EU-relaterade sakfrågor av annat slag hamnar i centrum för valrörelserna. Det svenska valdeltagandet har fortsatt att vara lågt i Europaparlamentsvalen, även om det hamnade på över 50 procent 2014.
Möjligen kan det valet också ses som ett trendbrott av annat slag. Magnus Blomgren, statsvetare vid Umeå universitet, noterade i skriften “EU-skeptikernas frammarsch. Valet till Europaparlamentet 2014 (Linda Berg, Magnus Blomgren och Jakob Lewander (red)) att: “I jämförelse med tidigare val präglades snarare 2014 års val i högre utsträckning av frågor som faktiskt hade såväl bäring på EU som relevans för folkflertalet”.
Men han konstaterade också att ett stort problem förblir bristen på rapportering och debatt i medierna mellan valen om den politiska processen inom EU-systemet. Det blir en närmast omöjlig uppgift, skrev han, “att under de få veckor som valrörelsen pågår skapa medvetenhet kring många gånger politiskt komplexa frågeställningar och rådande konfliktmönster”.
***
I vår är det dags igen, och det mesta talar för att årets Europaparlamentsval blir det viktigaste som hållits sedan Sverige blev medlem av Europeiska Unionen.
Många mobiliserar nu för att vinna inflytande över gemensamma europeiska institutioner. Även strömningar som är uttalade motståndare till den liberala demokratin och det öppna samhället. Det hotet är reellt och allvarligt.
Men extrema rörelser kan bara närma sig en majoritet, om de uppfattas vara ensamma att se och diskutera sakfrågor, medan demokratiska krafter talar med tindrande ögon om EU-tanken, men diffust och trött om vad den ska användas till för att lösa problem – eller undvika att skapa nya problem – på 2020-talet.
Börja därför valrörelsen i tid, så att den hinner djupa och bli konkret. Ta den på samma allvar som ett riksdagsval. Låt den handla om sakpolitik, inte EU:s existens i sig. Sätt frågor som faktiskt avgörs i Europaparlamentet i centrum, inte inrikespolitiska konflikter. Lyssna över gränserna på intressanta kandidater från andra länder, som ett sätt att bättre förstå även vad de svenska partiernas Europaparlamentariker måste förhålla sig till.
Och som Marit Paulsen sa, när hon i egenskap av folkpartiets kandidat till Europaparlamentet besökte Umeå sommaren 1999:
“Tala hellre direkt med folk än via högtalarna.”
Så måste varje EU-diskussion börja. Ett gott råd även för årets valrörelse.
