Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge
Den motsägelsefulla hanteringen – att peta en kandidat för uppdrag som följer regelverket, redovisats korrekt och redan godkänts av partiledningen – avslöjar en nervositet som inte enbart kan förklaras med uppståndelsen mot Cecilia Wikströms välbetalda extraknäck.
Liberalerna har sedan den inrikespolitiska uppgörelsen med S, C och Mp legat under fyraprocentspärren i upprepade opinionsmätningar. Mycket talar för att partiets nästa ledare kommer att höra till dem som var kritiska mot de förhandlingarna. Var partiet kommer att befinna sig vid den här tiden nästa år är svårt att förutse. Att väljarna förhåller sig avvaktande är därför logiskt. Det vilar en halvhjärtighet över liberalernas inrikespolitiska vägval, som inte tillfredsställer någon.
Den bristen på profil spiller lätt över även på EU-debatten, där partiet egentligen, och mer än andra, är helhjärtat engagerat. Vänder inte trenden riskerar det nu att förlora alla sina mandat i vårens val till Europaparlamentet. För liberalerna vore det ett smärtsamt nederlag.
Dessutom gör den berättigade kritiken mot riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls uppmärksammade bostadshantering att tålamodet med ytterligare “affärer” minskar. Marginalerna för misstag är mycket små.
Cecilia Wikströms öde är att alltså hon blir ifrågasatt i ett läge när liberalerna saknar både självförtroende, riktning och tydlig ledning.
Hade det handlat om ett parti med goda opinionssiffror, stabilt partiledarskap och långsiktig färdplan, skulle mobiliseringen till stöd för en internt populär företrädare ha sett helt annorlunda ut. Uthålligheten och beredskapen att låta väljarna säga sitt hade varit större. Fler bland de i dag partiaktiva hade vågat mana till lugn. Nu blev det istället ett hastigt förlopp.
Det betyder inte att kritiken mot Wikström saknar grund. Att hennes agerande förekommer bland Europaparlamentariker, och att hon följt gällande regler – utformade för att tillåta en existerande praxis – innebär inte att hon automatiskt agerat på ett förtroendeingivande sätt.
Även sådant som är formellt tillåtet kan, när summorna blir stora, för de flesta medborgare kännas verklighetsfrämmande. Girighet kan uppfattas som stötande utan att vara förbjudet. Och att rollen som Europaparlamentariker skulle lämna så stort utrymme för andra, lukrativa verksamheter, kan tyda på ett djupare systemfel som kräver en kritisk debatt. Inte minst inom ett liberalt parti som vädjar till folkligt stöd för både EU-tanken och EU:s institutioner.
Att frågor ställs om hur den balansen mellan olika uppdrag ska se ut är rimligt. Vill Europaparlamentet tas på allvar, måste ledamöterna visa varför. Lösa, tänjbara regelverk är inte alltid någon bra vägledning.
Men att just Cecilia Wikström petas helt från listan och tvingas gå för något som förekommer relativt ofta och som det egna partiet sagt uttryckligt ja till, säger framför allt en del om liberalernas trängda läge.
Hon nominerades för en tredje mandatperiod efter stort internt stöd. Ändå är det uppenbart att förtroendet för Wikström inom partiledningen var svagare än man skulle ha trott. Hon ansågs inte längre vara ett tillräckligt starkt namn när partiet känner sig tvingat att greppa efter halmstrån.
Kanske bidrar också det faktum att liberalernas mest populära och framgångsrika Europaparlamentariker någonsin, Marit Paulsen, tidigare i år gick ut och gav sitt stöd åt centerpartiets Fredrick Federley. Det lär ha kommit som något av en chock. Och när allt börjar vackla är det lätt att agera överilat.
Rädslan för att göra fiasko i ett val som ligger liberalerna varmt om hjärtat, i kombination med den osäkerhet som råder kring vem som ska ta över efter Jan Björklund, har lett till en hafsig åtgärd som knappast gör det lättare för väljarna att bilda sig en uppfattning om var liberalerna befinner sig.
Det hela ger ett panikslaget intryck.
Ola Nordebo
