Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

För att Europeiska unionen ska vinna stöd hos sina medborgare måste den göra samarbetets virtuella framgångar konkreta och synliga. Det var ett av budskapen från EU-kommissionens generalsekreterare Martin Selmayr när han förra veckan talade inför Brookings Center on the United States and Europe i Washington.

Ofta dröjer det åratal, påpekade han, innan regelverk och direktiv inom EU faktiskt manifesterar sig i medlemsländernas vardag. Men människor litar mer på sådant de kan se, än på det som känns abstrakt eller är osynligt. Därför kan resultatet av ett arbete som skett inom EU få sitt erkännande först långt efter att beslut fattats.

Selmayr lyfte fram tre exempel för att illustrera vad han menar med framgångsrika europeiska övergångar från det virtuella till det påtagliga:

(1) Eurons sedlar och mynt

(2) Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontex

(3) Europeiska dataskyddsförordningen (GDPR)

Med tanke på hur omdiskuterade och kritiserade alla tre varit och förblir, och att euron inte är omfattar hela EU, är det vågade och en aning udda exempel. Och man hade kunnat förvänta sig att han starkare skulle lyfta fram miljö- och klimatpolitiken, där beslut på EU-nivån som angriper problem med höga ambitioner på rätt nivåer, verkligen kan få avgörande betydelse.

***

Men det intressanta i sammanhanget är inte exemplen Selmayr valde att betona, utan hans idé att EU måste bli synligt och handfast, gå att peka på i vardagen, för att vinna legitimitet.

Stämmer det? Är det inte tvärtom, att det som uppskattas mest med samarbetet, är sådant som får saker att fungera smidigare och enklare, utan att det blir övertydligt. Är inte EU som populärast, när det verkar utan att synas? Den inre marknaden, den fria rörligheten, gemensamma standarder, civila utbyten, allt det som river byråkratiska hinder och motsättningar, som får luften att klarna.

När EU däremot tränger sig på i fel läge eller med symbolåtgärder som inte fungerar i praktiken (GDPR är ett exempel), och börjar skymma sikten med aktivitet bara för att påminna om sin existens, då växer kritiken.

Det är en variant av debatten som är lika gammal som den europeiska gemenskapen: Måste samarbetet ständigt fördjupas på fler och fler områden för att inte stagnera och falla sönder? Eller är det bättre att nöja sig med mer begränsade ambitioner och få det som redan finns att fungera bättre?

I bakgrunden lurar också diskussionen om ett EU med olika hastigheter: Ska en kärna av medlemsländer skynda före med egna, exklusiva samarbeten, och låta andra följa efter när de vill? Eller är det viktigare att hålla ihop hela unionen i ett gemensamt reformtempo, även om det går långsammare och minskar möjligheterna till fördjupning på en del områden?

***

I söndags gav de tyska kristdemokraternas nya partiledare Annegret Kramp-Karrenbauer (CDU) ett svar på Frankrikes president Emmanuel Macrons uppmärksammade debattartikel ”För en förnyelse av Europa”.

Kramp-Karrenbauer skrev under rubriken ”Gör Europa rätt, i tidningen Welt am Sonntag. Förutom det faktum att det var partiledaren Kramp-Karrenbauer, inte förbundskanslern Angela Merkel, som svarade Macron – ett tydligt tecken på att Merkel förbereder sin avgång – har artikeln fått stor uppmärksamhet av ett annan skäl: Kramp-Karrenbauer säger mer nej än ja till Macrons idéer.

Hon hårdtolkar och distanserar sig från dem på ett polemiskt sätt. Nej till en ”europeisk superstat”. Nej till ökad centralisering. Nej till gemensamma skulder. Nej till samordnad europeisk minimilön och socialpolitik. Nej till nya myndigheter på EU-nivå. Dessutom kräver hon ett stopp för Europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Kramp-Karrenbauer betonar även uttryckligen nationalstatens fortsatta roll, och visar en större förståelse för medlemsländerna i öst.

Där Macron vill skynda före och ta initiativet, vill Kramp-Karrenbauer skynda långsamt och lyssna. Där Macron efterlyser mer EU-befogenheter talar Kramp-Karrenbauer om ett bättre fungerande EU. Där Macron vill satsa väldigt brett, efterlyser Kramp-Karrenbauer hårdare prioriteringar, i synnerhet av ett starkare gränsskydd.

***

Båda inläggen ska förstås också tolkas i ljuset av den pågående valrörelsen, där Macron och Kramp-Karrenbauer tillhör konkurrerande grupperingar. De vill vinna väljare för sina respektive partier inför slutet av maj. Och det är positivt att Europaparlamentsvalet den här gången blir utgångspunkt för en grundläggande europeisk framtidsdebatt.

Utan Macrons konkreta, långtgående reformagenda skulle inte debatten fått ett sådant genomslag, och utan Kramp-Karrenbauer tydliga skepsis till delar av hans förslag skulle den inte bjudit så talande kontraster på högsta nivå.

Det fransk-tyska-samarbetet tål med säkerhet några månader av intresseväckande polemik i frågor där perspektiven går isär. Kanske gör det rentav gott efter Angela Merkels strategi att ligga lågt, säga så lite som möjligt och vänta ut situationen när Frankrikes ledare gjort utspel hon inte trott på.

Att diskussionen förs öppet och frispråkigt, snarare än bakom stängda dörrar i hektiska nattmanglingar, känns välgörande. Den europeiska demokratin behöver inte frukta ett ärligt meningsutbyte.

 

*********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>