Kd tar steget och tvingar andra att bekänna färg

Att kristdemokraterna vill öppna för samarbete med sd tvingar andra att bekänna färg på motsvarande sätt. Det är oundvikligt och i grunden bra att korten kommer på bordet, så att väljarna kan bedöma alternativen. Ta idédebatten, inte tabudebatten, och hoppa över invektiven. Bara med egna, konstruktiva alternativ kan liberaler bjuda ett konservativt block motstånd. Och alla kan lära av det gamla norrländska frisinnet.

***

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor öppnar för ett samarbete med sverigedemokraterna. När beskedet kom, uppslaget som en stor nyhet, var jag tvungen att kolla datumet. Det måste ju vara en flera månader gammal länk? Men tydligen har det uppenbara inte sagts rakt ut förrän nu.

Att Kd räknar in Sd i det regeringsunderlag man tillsammans med moderaterna siktar på inför 2022, har stått klart en längre tid. Moderaterna lär inte dröja länge med ett liknande klargörande för sin del, sannolikt senast i höst.

Etiketten kan kvitta, och låt invektiven vara, men därmed är det så kallade konservativa blocket under aktiv konstruktion.

Det kan mycket väl vara nästa svenska regering som tar form i de regelbundna samtal som väntar. I opinionsmätningarna är M, Kd och Sd redan snubblande nära att utgöra en egen majoritet.

Naturligtvis är det nonsens när den nya högern låtsas som om ett Sd-samarbete kan ske i bara vissa utvalda frågor och utan kompromisser i sverigedemokraternas hjärtefrågor. Så fungerar det inte. Ett regeringssamarbete på Sd:s villkor kommer att tvinga kristdemokraterna och moderaterna att ge vika på många områden. I helt andra riktningar än som var fallet under alliansåren.

Steg för steg kommer det att minska utrymmet för en liberal grundhållning. Det är skälet till varför liberaler och centerpartister bör hålla fast vid ett tydligt nej till Sd-samarbete, och inte gå med på att blanda bort korten.

Men både inom Kd och M torde stödet för ett renodlat konservativt alternativ trots det vara ganska stort. I synnerhet om Sd reduceras till ett stödparti utan ministerposter.

Det gamla tabu som fanns mot samarbete med Sd har redan fallit i fikasnack och köksbordssamtal runt om i landet. Att greppa efter det, i syfte att misstänkliggöra av ren slentrian, är en återvändsgränd för liberaler och socialdemokrater. Den strategin har misslyckats. Ett nej åt ett håll måste följas upp med ett ja till något annat.

Jag gissar att Kd och M även tar med i sina beräkningar att om inte de hinner etablera en Sd-relation först, lär socialdemokraterna inte tveka senare på 2020-talet om det är vad som krävs för ett långsiktigt maktinnehav.

Frestelsen att gå den vägen, och slippa tvingas lappa ihop en sargad allians, blir alltså svår att stå emot för Kd och M om de goda opinionssiffrorna består när nästa val närmar sig. Varför krångla med L och C, om tillräckligt många väljare och egna medlemmar föredrar att testa Sd?

***

Att kristdemokraterna tar det här steget tvingar därför andra att bekänna färg på motsvarande sätt.

Det är oundvikligt, delvis oroväckande, men också i andra avseenden ganska sunt, efter det bedrövliga halvår som gått sedan riksdagsvalet.

Korten på bordet, klara besked och ansvarstagande för vad man vill, inte bara vad man vill undvika. Det sistnämnda känns lika befriande som nödvändigt. Problemet är ju snarare att liberaler och socialdemokrater inte kommer till skott med samma fria öppenhet kring andra alternativ.

Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har det senaste året vunnit en trovärdighet i många medborgares ögon, som bara den får som inte garderar sig in absurdum, som inte bryr sig om det vanryktade etablissemangets diktat och som vågar sätta något på spel.

Kd vill sätta en egen dagordning snarare än passa in i en redan befintlig och godkänd. Det uppfattas som tilltalande i jämförelse med vad socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna visar upp för tillfället.

Tvehågsenhet, motstridiga besked, reservationer och uppenbara oförmåga att vara för ett eget alternativ lika mycket som man är mot alla andra, inger helt enkelt inte förtroende. Inte på kort sikt inför nästa budget. Inte med en blick framåt på en stormig mandatperiod där nästa ekonomiska kris tornar upp sig.

I stället för att rasa och förfäras, borde liberalerna, gröna och socialdemokrater inse att det inte räcker och inte fungerar, att bygga politiska samarbeten enbart på en gemensam rädsla. Man måste bejaka något också. Blotta sig, stå för något som möjliggör ett ansvarsutkrävande efteråt.

Vill man på allvar att Sverige ska ha en regering som inte är beroende av Sd, och som inte ger vetorätt till ett främlingsfientligt parti, måste man erbjuda medborgarna ett konstruktivt, positivt alternativ, som inte kräver stöd genom skrämsel, utan vinner stöd genom egna idéer. Det finns inget annat sätt.

Ta idédebatten, inte tabudebatten, och med utgångspunkt i vad ni själva vill prioritera inför alla väntande målkonflikter. Tiden för manifestationer av en allmän oro utan egna svar när målkonflikter påtalas är förbi. De manifestationerna och avståndstagandena, ett slags försök att få slut på debatten snarare än att delta i den, har ställt till med nog elände.

Regeringar som inte kan utveckla, förhandla fram och enas kring egna reformagendor, egna problemlösningar, med idéer som grund, regeringar som inte har en egen konstruktiv vilja av vad de vill med maktinnehavet under fyra år, utan bara vill hålla andra borta, misslyckas.

Ett första rimligt steg, utifrån den linje VK:s ledarsida drivit, vore att centerpartiet och liberalerna slog sig samman i en gemensam organisation, för att nå en viss kritisk massa och arbetsro, erkände att alliansen är död och sedan tog ställning för en aktiv regeringsmedverkan, utan reservationer, i mitten med S och Mp, med hårda, frihetliga villkor för den lösningen.

Sedan kan man pröva vad M och Kd är beredda att samarbeta om åt det hållet. Så kan ett initiativ återtas och tyngdpunkten förskjutas tillbaka i liberal riktning. Men det kommer inte att ske. Initiativet för dagen har Kd, och de möter tyvärr föga kvalificerat motstånd.

***

Men det finns en större aspekt på dagens besked, som det vore hyckleri att förtiga: Etablissemangets djupa förtroendekris i det tysta vardagliga, som är både bredare, djupare och allvarligare än vad den slentrianmässiga fixeringen vid Sd eller gapiga nätmobbar ger vid handen.

Kristdemokraterna har blivit en ventil för en frustration, som finns även i liberala kretsar och inom vänstern, mot den traditionella debattens forum. Kd fyller ett alldeles uppenbart tomrum. Vågar vi fundera högt om varför?
Det har talats om en samtida auktoritetskris, och jag tycker att det är ett träffsäkert begrepp.

Inte minst den här branschen har ett allvarligt problem i det avseendet. Man förstår inte Kd:s uppgång, om man inte vågar erkänna även den aspekten: De partier som växer snabbast, är de som föraktats mest i medierna. Om man på allvar är oroad för den liberala demokratins framtid, borde en självkritisk analys av det sambandet vara hemläxa nummer ett. Men gamla reflexer sitter i.

Inom en snar framtid kommer delar av de etablerade medierna att vakna upp på nytt och tvingas erkänna att förtroendekapital åter gått förlorat. Bristande integritet när klick och delningar ska jagas, en överdriven vilja att ”hamna rätt” och en nedvärdering av kritisk, tjurig, udda eftertanke när flocken och jargongen rusar iväg – mönstret går igen för ofta.

Att tvångsmässigt ”haka på” saker och försöka vinna ”goodwill” hos tillfälliga agendasättare sviker journalistikens själ.

Det kommer att bli en av slutsatserna, när exempelvis den ytliga, okritiska bevakningen av klimatskolstrejken utvärderas. Eller när det idiotiska bejakandet av en identitetspolitisk jargong kring hudfärg, kön och religion äntligen börjar granskas för vad det är: Ett fascistiskt sätt att döma och dela in människor kollektivt som är lika vedervärdigt oavsett från vilket håll det kommer, även om det sker på fina scener, vid stolta lärosäten och i prestigefulla spalter.

Vad blir nästa själlösa medlöperi? Gemensam sak med den trendiga Twitterhögern efter decennier där vänstern kunnat räkna med att slippa alltför jobbiga följdfrågor? Den som löper med vinden ena dagen, blir svår att lita på när det blåser åt nytt håll.

Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter går inte, lika lite som bildnings- och upplysningsideal, att försvara bara på deltid och med ena ögat. Blundar du för en form av rasism, eller en form av förtryck eller en form av extremism, eller en form av verklighetsförfalskning, eller en form av vilseledande populism, när det råkar gynna dig själv, då litar inte människor på ditt engagemang och dina bekännelser i andra sammanhang heller. Det gäller även medierna.

***

Jag tror att ett skäl till det nya intresset för konservatismen, vänstersocialismen och alternativa medier har med det att göra, längtan efter röster som uppfattas stå pall och inte är lättskrämda.

Då handlar det mindre om exakta ståndpunkter och mer om en allmän pålitlighet och integritet. Vem litar du på ska göra sitt jobb och vägra bli medlöpare när det verkligen gäller? Vem har vidöppna ögon för hur verkligheten ser ut, så att debatten kan föras utifrån fakta och många människors konkreta erfarenheter?

Om de etablerade medierna/partierna uppfattas vara i händerna på eller vaja i takt med godtyckliga, växlande trender, där fakta och erfarenheter uppfattas som något störande, där dubbla måttstockar tillämpas, diskvalificerar de långsamt sig själva.

Ibland litar man mer på dem som har integritet och stabilitet i analysen, även när man inte håller med, än på dem som man själv kanske gillar åsiktsmässigt, men som tar principlösa, slarviga, intellektuellt ohederliga genvägar för att slippa svåra följdfrågor.

Jag är rädd för att de etablerade medierna underskattar konsekvenserna av att vi som avskyr kotteri-, trend-, klick- och manifestationsjournalistik, oavsett vindriktning, börjar vända det hela ryggen. Vi börjar tappa tron på de gamla, viktiga, gemensamma torgen. Högtidsorden växer i munnen. Vi avlägsnar oss i tystnad, hittar allt mindre att läsa, stör oss på allt mer vid varje insurfning.

Utan att stoltsera med det och utan att vilja bli förknippade med annan typ av mediekritik. Men vi avlägsnar oss, och det kommer de traditionella medierna att bli varse så småningom, att ett förtroende tappats hos dem som tidigare var med och bar upp offentligheten. Det blir ett slags hemlöshet i debatten, som lär locka fler framöver att söka andra, mindre forum som inte känns förljugna ännu.

Tack och lov finns det ju en frihet för små aktörer att rädda hotade traditioner. Men förlusten av gemensamma torg, som höll samman en mångfald, är farlig lika fullt.

En motsvarande process har pågått inom partipolitiken. Även liberala krafter, som vill se liberala alternativ till den nya högern, måste spärra upp ögonen för att en del av samtidskritiken faktiskt har relevans.

Det kommer för övrigt att bli ett problem även för den allt mer rusiga högern, när den snart nog blir den etablerade tidsandans representant. Om lockelsen att ”ge igen för gammal ost” blir för stark, och den konservativa skolgårdens dryga, själlösa mobbare/mässare får ta över, snarare än en konservativ eftertanke och fördragsamhet, som inser sin egen felbarhet, då kommer den nya högern att upprepa den gamla vänsterns misstag. Dogmatisk, revirpinkande och aggressiv.

***

Vi går möjligen mot en fas där trycket att ”välja sida” mellan olika ytterkanter, olika gäng, olika drev, olika identitetspolitiska maktmissbruk, kommer att öka. Då väntar en katastrof runt hörnet. Det är därför alla retweetvänliga, föraktfulla, skadeglada kommentarer om ”mitten” som idélös och förlegad, tråkig och trög, känns så lättfärdiga.

Jag hör till dem som vill se politiken förankrad i mitten, brett definierad, full av kompromisser. Där liberalism, konservatism, socialism och gröna perspektiv tvingas mäta sig mot varandras bästa argument, inte grova vanföreställningar om varandra. Där den liberala demokratin och individens mänskliga rättigheter är kärnan, men många inom den ramen är värda att lyssna till, få ska avfärdas som ”fiender”.

Att politiken är förankrad i en sådan mitt är för mig garanten mot destruktivitet, vilda experiment, mobbvälde och långtgående övergrepp där ändamålen anses helga medlen. Men också garanten för att många olika erfarenheter tas med i beräkningen och kommer till tals. Att det inte blir tabu att påtala missförhållanden.

Ingen befinner sig i mitten från början, det är där man möts när idéer tagit spjärn mot varandra och några visat sig mer trovärdiga och relevanta än andra.

Mitten förutsätter att flera olika idétraditioner finns levande och representerade samtidigt. Och de ideologiska konfliktmönstren är aldrig så enkla som ett pratminus vill inbilla oss. Ibland är socialister principfastare liberaler än liberaler själva. Ibland är konservativa bättre feminister än den vänster som ockuperar begreppet. Ibland är liberaler betydligt bättre på jordnära, handfast politik än både gråsossar och konservativa.

Mitten i det meningen är inte idélös och inte statisk, men tålmodig nog att se till vad erfarenheter och kunskap visar, sansad nog att inte fastna i dogmer. Förnuftsbaserad i ordets bästa betydelse. Och möjlig att förskjuta för dem som kan argumentera för idéer och vittna om verkligheten, där andra klamrar sig fast vid dogmer och blundar för problem.

***

Det knyter också an till den frisinnade tradition som VK ingår i, och som nu återigen hamnat på modet i debatten om samtidens liberalism. Jag avslutar med några tidigare ord, om vad frisinnet faktiskt stod för, och vilka strömningar det inte kan kidnappas av. Det är alltid lärorikt att börja i norr:

Det västerbottniska frisinnet var, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: Var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig, hugga i och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor kan drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var medvetet om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga. Frisinnet förstod sig på den komplicerade byn, den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala.

Frisinnet sökte en folklig förankring och hyste instinktiv skepsis mot överheter. Den trodde mer på självständig småskalighet underifrån än på storskaliga direktiv från centralmakten. Och den bars av ett engagemang för miljövård och ekologisk hänsyn ända från början.

Där fanns insikter från flera olika idétraditioner samtidigt, inte dogmatiskt uppifrån, utan beprövat utifrån lokala erfarenheter.

Frisinnet kan inte skiljas från liberalismen, men är en punkt där liberalismen djupnar i sitt lokala, praktiska engagemang och sin analys av människors samvaro.

Den frisinnade politikern Waldemar Svensson skrev i Politiska tankelinjer 1954: ”Likväl som en personlighet inte kan delas kan den ej heller skapas genom sammanskott. Därför kan varken staten eller något annat kollektiv vara en personlighet. Samvetet fattas.”

Den traditionen har inte förlorat sin relevans. Kanske har del aldrig haft mer viktigt att säga oss. Kring den skulle man önska att ett regeringsalternativ värt namnet formades.