Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?
Valet till Europaparlamentet, sa Frans Timmermans när han besökte Sverige i helgen, ”blir en kamp om Europas själ”. Timmermans är de europeiska socialdemokraternas kandidat till ny ordförande för EU-kommissionen. Han sällar sig med sin överspända retorik till en kvalificerad skara av andra toppkandidater inför valet i maj.
Det har ledande socialdemokrater, liberaler, gröna och konservativa nu gemensamt med extrema rörelser på ytterkanterna: Tron att ett maximalt uppskruvat tonläge, med svag täckning i partiernas program, ska gynna just dem i det kommande valet.
De får nog se upp allihop så att inte kontrasten blir för stor mellan retoriska bombasmer och ihåliga sakpolitiska meritlistor, mellan darrande, ödesmättade stämmor på torgmöten och Europaparlamentets faktiska arbetsuppgifter och konkreta betydelse.
Det Europeiska unionen har störst behov av de kommande fem åren är inte i första hand rubrikvänliga opinionsbildare, som reducerar Europaparlamentet till ett välbetalt speakers corner och jagar varje dagslända.
Istället behövs kompetenta, seriösa och noggranna lagstiftare. Politiker som förmår att gräva ner sig i, tugga sig igenom och tillsammans med andra hitta lösningar på komplicerade sakfrågor, utan att fastna i händerna på resursstarka lobbyister, ge efter för hysteriska populister eller enbart agera utifrån ett nationellt perspektiv.
***
Processen fram till den omröstning som hålls i veckan om ett starkt kritiserat förslag till nytt upphovsrättsdirektiv inom EU, med mycket tveksamma inslag, illustrerar hur viktigt det är med enskilda ledamöter som behärskar, förmår förklara och i detalj söker påverka ett pågående lagstiftningsarbete – i det här fallet för att förhindra att ett dåligt beslut fattas.
***
Europaparlamentarikerns roll har utvecklats steg för steg i takt med att nya fördrag gett institutionen mer inflytande. Även under Sveriges snart 25 år som medlem i EU har mycket hänt.
Genom Lissabonfördraget 2009 beslöts bland annat (i viss dragkamp med Europeiska rådet om hur en luddig formulering i artikel 17.7 skulle uppfattas) att EU-kommissionens ordförande ska väljas av parlamentet efter ett förslag från stats- och regeringscheferna som ska ”ta hänsyn” till resultatet i senaste Europaparlamentsvalet. Det är bakgrunden till upplägget med europeiska toppkandidater, i realiteten de stora partigruppernas förslag till ny kommissionsordförande.
Fortfarande är systemet med toppkandidater omstritt, och kan bli föremål för fler tolkningsstrider om valresultatet i vår försvagar de två största partigrupperna (konservativa EPP och socialdemokratiska PES). Liberala gruppen ALDE, som lär få en nyckelroll även de närmaste åren, lanserade exempelvis i förra veckan sju egna ledande företrädare inför Europaparlamentet – kandidater från Belgien, Tyskland, Danmark, Ungern, Slovenien, Spanien och Italien – istället för bara en.
Men framför allt gav Lissabonfördraget parlamentet stärkt makt över lagstiftning och budget, och ökade befogenheter på andra viktiga områden. Vi ska därför i maj utse lagstiftare med makt över vår vardag. Det gör att resultatet i Europaparlamentsvalet, vilka representanter som ges mandat att åka till Bryssel och Strasbourg, är viktigare än av långt fler och mer konkreta skäl än luftslott om ”Europas själ”.
*********
Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:
Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?
När måttet är rågat (fast bara nästan)
Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge
Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något
