Riv inte vår tids Notre-Dame

Av , , Bli först att kommentera 0

Demokratin är inte de väldiga monumentens styrelseskick. De älskade världsarven formades inte alltid inom ramen för en korrekt värdegrund. Varför låtsas om något annat?

Om en stackars visionär föreslog ett byggprojekt av en omfattning och tidsrymd som underbara Notre-Dame i dag skulle det vara så sönderkritiserat redan efter en timme, att ingen skulle våga knysta om det mer på ett århundrade.

Debattörer av olika färger skulle tala om hur statens kärnuppgifter måste prioriteras framför flum. I första grundstenen se fascismens återkomst. Peka på de tilltänkta konstnärernas kommunistiska likes på Facebook. Varna för sponsring som en nyliberal smygrevolution. Se ett fågelbo av ovärderlig betydelse hotat. Anse själva platsen åt helvete. Anklaga beslutsfattare för att vilja resa minnesmärken över sig själva. Kräva arkitektens omedelbara avsked. Och kön av grupper som ser chansen att vara kränkta skulle bli så lång att den vore ett monument i sig.

Demokratier kan sällan, till skillnad från auktoritärt styrda samhällen, sätta sig över den fria debattens bromsande mångfald och hänsyn, och driva igenom saker ändå. Tack och lov. Priset i samtiden är ofta högt för det som ska imponera på kommande århundraden.

Vi bygger mycket lite i dag, som någon kommer att sakna om 800 år. På sätt och vis är den insikten också ett test av vem som är demokrat i hjärtat, att ändå försvara grundläggande principer som viktigare.

Men vår tids demokratiska ideal har sina egna Notre-Dame, även om de inte är fysiska. Förverkligade just genom mångfalden, ifrågasättandet och friheten. Resta utan makt och tvång, ofta i konflikt med härskande strukturer, i en kreativitet som kommer att få framtiden att häpna.

Den digitala revolutionen underifrån. Det fria nätets forum för bildning, kultur, granskning, debatt, personliga och öppna vittnesmål, utbytet av kunskap och information, möten och gemenskaper, över alla gränser. Levande encyklopedier och personligt skapande, som inte dimper ner ovanifrån, utan myllrar fram mitt bland oss.

Det är lika logiskt som tragiskt att auktoritära regimer gör sitt yttersta för att riva, fängsla, kontrollera, övervaka och förstöra det digitala världsarv människor tillsammans och globalt håller på att skapa. Även demokratiska stater, och kortsiktiga ekonomiska intressen, hjälper dessvärre till ibland. Fler borde resa sig och inför all sådan lagstiftning ropa: inte i vårt namn, inte på det sättet!

Kampen för det fria internet kan ses även ur ett sådant perspektiv. Riv inte den demokratiska epokens Notre-Dame.

************

Några tidigare krönikor på temat:

Rösta nej till ett förlegat upphovsrättsdirektiv

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Var inte godtrogna – arbetet för ett fritt internet måste föras nu

Ge inte upp kampen om ett fritt internet

Bli först att kommentera

Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag hör till dem som från början och i ökande grad stört mig på mediernas sätt att rapportera om klimatskolstrejkerna och Greta Thunberg.

Vi är nog åtskilliga som betraktar klimathotet som en av vår tids viktigaste och mest brådskande frågor – och som fullt ut anser att klimatomställningen måste få obekväma konsekvenser även för våra vardagsliv, i det lilla och lokala – men som samtidigt börjar känna en väldig motvilja inför hur tv, radio, tidningar och många debattörer hanterar detta.

Det skulle inte falla mig in att säga – eller för den delen tänka – något enda negativt om Greta Thunberg, hennes personliga oro eller vilja att agera eller skicklighet på att framträda. Tvärtom, jag hoppas hon har fantastiska år framför sig. Att hon får goda möjligheter att studera klimatfrågan vidare, skaffa sig nya kunskaper att fördjupa oron/engagemanget med (det önskar jag att vi alla får och tror jag att vi alla behöver; ökade kunskaper att fördjupa vår oro och vårt engagemang med).

Jag önskar innerligt att hon kommer in i de tidiga vuxenåren på bästa sätt och har en nära omgivning som finns kvar även när den målmedvetna exploatering som nu omgärdar henne lägger sig och det blir tystare, ensammare eller svårare.

Jag tror för övrigt också att hennes insatser nog kan leda till att fler unga börjar studera klimatfrågan på riktigt, och att därmed följdeffekterna blir positiva i det avseendet. En tid med unga människor som lyfter blicken och känner ett personligt ansvar för saker bortom det egna är att gratulera.

Men det fritar inte medierna från kritik om de hur hämningslöst som helst exploaterar – kommersiellt exploaterar – en enskild tonåring och försöker förvandla klimatfrågan, som är svår och motstridig nog som den är, till en förenklad dokusåpa utan utrymme för kritiska följdfrågor.

De senaste månadernas rapportering från mediernas sida har delvis präglats av jippo, cynism och förljugenhet, och ett slags lättnad över att ha något att kunna sjunga i kör om. En upphetsad nonchalans som inte kommer att hjälpa det långsiktiga klimatengagemanget när svåra sakfrågor och jobbiga vägval utan enkla lösningar sätts i centrum på nytt

I mina ögon är det faktiskt inte klimatengagemanget i sig som saknas i dag. Större lär det inte bli bland de flesta politiker och medborgare än det trots allt är. Total enighet nås aldrig.

Det som brister är de gedigna beslutsunderlagen och beslutsdiskussionerna som kan få oss att handla klokt, resultatinriktat och långsiktigt med så få misstag, återvändsgränder och tomma symbolhandlingar utan effekt som möjligt.

Jag är inte säker på att de kampanjer som nu framställs som ett slags mirakel i klimatfrågan leder tankarna rätt eller skapar konstruktiva instinkter. När det ropas på handling som om det inte fanns målkonflikter och oklarheter för politiker att hantera även på det här området. Och jag avskyr försöken att göra det offentligt omöjligt att ifrågasätta hur debatten kring skolstrejkerna förs.

Det är inte Greta Thunbergs eller andra elevers fel på något sätt. Skulden ska läggas på medier som aktivt skapar fenomenet och använder aktioner för att förenkla en fråga på ett för klimatarbetet, tror jag, kontraproduktivt sätt.

När alla plötsligt springer i flock, kräver andras medhåll och har något glödande i ögonen, finns det anledning att känna rädsla, inte glädje. Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar, som poserar, som vill stjäla lite gratis strålkastarljus, inge förhoppningar om enkla lösningar de själva inte tror på när mikrofonerna är avstängda och som därmed flyr sitt viktigaste ansvar, snarare än att ta det.

Nästa gång är det något annat som får flocken att rusa och trampa på. Idolporträtten går i andra riktningar när vindarna vänder. Makthavare som talade på manifestationer ena månaden kommer att, inom loppet av en ny opinionsmätning, fatta motsatta beslut nästa, om trenderna skiftar.

Det går inte att lita på flockbeteenden. Vi som varit engagerade i asylfrågan – och ser hur tomt det blivit i de leden – borde ha lärt oss att inte sätta någon tilltro till ytliga mediejippon, ryggdunkar i medvind och fina hashtags. De upplöses i luft när det börjar ta emot.

Ärliga, krångliga meningsmotståndare, som söker ställa de svåra frågorna hellre än ta genvägar med förenklade slogans, är bättre vänner, än rusande skockar som råkar hålla med den egna åsikten för stunden.

Vi behöver alltid de kritiska, skeptiska rösternas frihet att påminna om att det inte riktigt är så enkelt som plakatet vill få oss att tro. Plakatet kan vara en början och en påminnelse, men det kan aldrig bli en frälsning. Inte i klimatfrågan heller.

För varje ny artikel/nytt inslag jag ser på klimatstrejktemat, och varje nytt försök att utmåla det som ett slags anständighetsplikt att okritiskt hylla den rapporteringen, sjunker därför mitt förtroende för etablissemangens seriositet. Jag börjar misstro den publicistiska etiken och det ärliga uppsåtet i klimatrapporteringen generellt. Och jag befarar att det stämningsläget i debatten på sikt kommer att få många att tröttna en aning på frågan. Det om något vore verkligen allvarligt för klimatarbete och klimatprioriteringar i vardagen.

Greta Thunberg och andra ungdomar med gryende samhällsengagemang är en del av lösningen. Men mediernas och vuxenetablissemangens sätt att just nu exploatera dem på ett ytligt, hänsynslöst och förljuget sätt, och låtsas som om de svåra avvägningarna i den skyndsamma klimatomställningen bara vore en fråga om god vilja, kan visa sig bli en del av problemet.

*************

Ett par tidigare krönikor på temat:

Klimatet är valets viktigaste och svåraste fråga

Hylla plugg och studier för klimatet

Bli först att kommentera

Om Nyamko Sabuni blir liberal partiledare

Av , , Bli först att kommentera 0

När Dwight D. Eisenhower just hade tillträtt som president på 1950-talet fick han besöka en hemlig bunker i North Carolina Mountains, som skulle fungera som kommandocentral i händelse av ett kärnvapenkrig.

Just som sällskapet passerade sprängdörrarna på väg ner i anläggningen vände sig presidenten, tidigare femstjärnig general och landets mäktigaste militär, om till en medarbetare och utbrast: ”Herregud, jag hade ingen aning om att vi var så här rädda.”

Evan Thomas skildrar scenen i sin bok “Ike´s bluff. President Eisenhower’s Secret Battle To Save The World” (2012). Det är en tänkvärd replik på flera plan. Ibland planerar man inte för det sannolika, utan för det nästan otänkbara. Nyckelordet är “nästan”.

***

Liberalerna har nog inte någon hemlig bunker inför nästa val, men om Jan Björklunds efterträdare hämtas utanför den inre ledarkretsen och tar en resa i ett partilandet kanske reaktionen blir en liknande. Det handlar om ett parti utan marginaler kvar, som knappast har råd med en misslyckad utnämning senare i år.

Liberalerna kan inte heller, i nuvarande läge, kosta på sig att söka retirera till en minsta gemensamma nämnare för att undvika alla former av kontroverser och spänningar. Tanken att prioritera enbart de gamla anhängarna är inte lockande, när de knappt längre räcker till riksdagsmandat.

I det opinionsläge som liberalerna befinner sig i vore det mer riskfyllt att spela en passiv defensiv för att rädda det som rädda går från 1900-talet, än att chansa på något mer oförutsägbart som kan ge en nystart för 2020-talet.

Den här ledarsidan har i omgångar argumenterat för att Birgitta Ohlsson hade varit intressant som ny partiledare för liberalerna, och att partiet på sikt borde slås samman med centerpartiet. Nu är Ohlsson inte aktuell, och idén om en sammanslagning med C möts fortsatt av oförstående.

Samtidigt har den inrikespolitiska utvecklingen sedan valet 2018 varit turbulent, med alliansens sammanbrott och ett helt nytt budgetsamarbete mellan S, Mp, C och L. Just liberalerna är det parti som drabbats hårdast i opinionen av det nya läget. Jan Björklunds efterträdare kommer att ta över en organisation i kris och motvind.

***

Hittills har bara en kandidat presenterat sig formellt: Nyamko Sabuni, som tidigare varit integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister under alliansens regeringsår och som sedan 2013 är chef inom den privata sektorn på ett teknikkonsultföretag.

Hon är, av de namn som nämnts i spekulationerna, både det mest omstridda och det mest profilerade, framför allt mot bakgrund av hon var tidigt ute i debatten om hedersförtryck och integration.

Jag tror att det talar till hennes fördel, att hon faktiskt väcker reaktioner och att hon är beredd att riskera något genom att kandidera utan att vara säker på utgången.

Hon har stöd av medlemmar som aktivt vill se henne som ny partiledare, medan andra tänkbara kandidater snarare tycks ha potentiellt stöd av dem som vill se till att det inte blir Sabuni. Det är kring Sabunis namn uppmärksamheten kretsar, för och emot. Hon får människor att lyssna och har ett bevisat kurage.

Givet liberalernas akuta läge och behov av att visa sitt existensberättigande på ett nytt sätt, borde det väga tungt för de inom det liberala partiet som inte har någon bestämd uppfattning i personfrågan men en insikt om uppgiften som väntar.

Under hennes partiledarskap skulle säkert inte alla liberala kärnväljare känna igen sig i eller känna sig hemma i liberalerna, men när kärnväljarna är så få till antalet torde partiet vara beredd att riskera mer än det skulle ha gjort om opinionssiffrorna vore höga och stabila.

Vad finns att förlora, är frågan som ligger nära till hands.

Det betyder dock inte att saken redan är klar eller att svaret är självklart.

***

Sabunis meritlista i just integrationsdebatten är stark men också blandad. Hon var före sin tid i flera viktiga avseenden när det gällde att lyfta fram problem, varna för missförhållanden och ställa obekväma frågor. Hon visade uthållighet och mod där andra smög och avvaktade. Det ger henne ett patos och en auktoritet på flera av integrationsdebattens hetaste områden i dag.

Men hon kunde även vara snabb till utspel som inte alltid var genomtänkta och presenterade ett par förslag som hade integritetskränkande karaktär utan liberal kompass.

Partiledarrollen kräver en annan bredd, disciplin och förmåga att samla, än de uppdrag hon haft tidigare. Hur hon skulle klara av att hålla samman ett helt parti, efter några år utanför dagspolitiken, blir säkert en fråga som liberala liberala medlemmar kommer att ställa. Liksom var hon står för och hur hennes ideologiska profil ser ut på andra politiska områden, där hon inte varit lika aktiv. Men liknande tvivel riktades också mot Birgitta Ohlsson. Det hör till, när en ny generation tar över.

Sabuni har i sina första uttalanden efter kandidaturen bemödat sig om att tala om fler frågor än dem hon är mest känd för, så hon är medveten om vad som förväntas.

Sabuni sitter inte i riksdagen, vilket kan bli ett tungt vägande argument mot både henne och Erik Ullenhag (som fortsätter att nämnas som eventuell kandidat, med starka kommunpolitiska förespråkare).

Men den friare rollen kan också bli värdefull om liberalerna under ny ledning vill börja retirera från det blocköverskridande samarbetet mot slutet av mandatperioden.

Och där någonstans ligger det egentliga vägvalet för liberalerna: inte bara vem som ska bli ny partiledare, utan om den personen även ska symbolisera ett uppbrott från den nuvarande parlamentariska linjen och en omsvängning i viktiga sakfrågor.

Sabuni är kritisk mot det inledda budgetsamarbetet över blockgränsen, vill återupprätta alliansen och öka avståndet till socialdemokraterna. Hon antyder också att hon vill se ett nytt förhållningssätt till sverigedemokraterna och en bred uppgörelse om migrationspolitik med annan inriktning än den liberalerna hittills stått för.

Delar av det kommer att vara svårsmält för många inom den liberala partiapparaten. Vilket förklarar aktiviteten bakom kulisserna för att få andra namn att också kandidera. Sabuni vore det givna valet om partiledarfrågan enbart handlade om nystart och uppbrott. Men om hon vill att liberalerna på sikt ska öppna för samarbeten långt högerut som hittills varit stängda, väcker det följdfrågor som kräver tydliga svar.

Liberalerna kommer att brottas med det dilemmat: I hur hög grad ska ett befintligt (lågt) stöd för den rådande linjen över blockgränsen riskeras, för möjligheten att vinna nya väljare med oklara besked om gränsdragningen åt andra hållet? Vad står i vägen för vilken idéutveckling?

***

Nyamko Sabuni kan, som hennes anhängare hoppas, bli en intressant liberal, frihetlig röst mot både rasism och hedersförtryck, både identitetspolitik (vänsterns som högerns versioner) och passiv integrationspolitik.

Hon skulle kunna ge nya perspektiv på frågor kring näringsliv, forskning, utbildning och arbetsmarknad. Och hon skulle kunna få fler att notera liberalernas idétradition, med både frisinnade och socialliberala erfarenheter som bakgrund, genom att tillämpa den på nya och annorlunda frågeställningar, utan konflikträdsla åt något håll.

Men för att hon ska få sitt partis stöd, och bli trovärdig i en sådan roll, krävs att hon vågar göra även de aggressiva strömningar på högerkanten besvikna, som nu tycks sätta sitt hopp till henne som en vägröjare för helt andra utgångspunkter i migrations- och integrationsdebatten.

Hon har visat tidigare att hon vågar gå emot en tidsanda. Det behöver hon göra nu också, med udden även åt andra håll, för att bära upp ett liberalt arv. I synnerhet om hon vill att den nuvarande parlamentariska linjen bryts.

En central liberal uppgift i vår tid, är att hålla emot extrema, auktoritära strömningar från vilket håll de än kommer, och att inte reducera politiken till ett val mellan olika slags antiliberala ytterligheter, samhällsmodeller eller nätdrev.

Hur Sabuni, och hennes eventuella motkandidater, ser på ett sådant liberalt uppdrag, att stå för en frihetlighet och ett försvar av den enskilda individens rättigheter mot alla former av auktoritära strukturer, tvingande kollektiva fördomar och hets mot oliktänkande, även när tidsandan går i motsatt riktning, är kanske den första frågan att ställa.

I sin bok “Det nya Sverige. Min vision. Min väg.” från 2010, skrev Sabuni så här i slutraderna:

”För att vi ska bli det nya Sverige krävs mycket av oss alla. Men jag ser vägen framför mig. På vägmärkena står det språk, skola, arbete, tålamod, ömsesidighet, tolerans och respekt.”

Det är ingen dålig utgångspunkt.

Bli först att kommentera

Vårbudget i lugnet före stormen

Av , , Bli först att kommentera 0

It’s a mess, folks! Men njut av lugnet före stormen.

Den vårbudget, framförhandlad av socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, som nu får sociala medier att koka över, är ett relativt begränsat ändringstillägg till den höstbudget, utformad av moderaterna och kristdemokraterna, som riksdagen röstade igenom i december förra året.

Sådana snoriga ungar kan bara statsvetare älska.

Men som om inte situationen vore förvirrande nog sitter endast två av de fyra partier som står bakom vårpropositionen, S och Mp, i regeringen.

De övriga två, C och L, kräver hårdnackat och på vaga grunder att få beteckna sig som en del av oppositionen.Det är som om de inte vill kasta några skuggor bakom sig på marken.

Det är helt enkelt svårt just nu, att peka på vilka partiet som faktiskt regerar och är beredda att försvara helheten, och vilka som utgör opposition och är beredda att tillsammans forma ett alternativ.

Ansvarsutkrävandet i nästa val kommer att bli hopplöst svårt för medborgarna. Är man på allvar bekymrad om den liberala demokratins framtid, borde det vara en stor fråga.

Sammantaget handlar det i vårbudgeten om ett utrymme för satsningar på 4,5 miljarder under 2019, vilket inte är särskilt mycket i sammanhanget, men tillräckligt för att de som så vill kan ana både frälsning och undergång i de små justeringar som görs.

En del av det som väckt mest rabalder under de senaste dagarna är ärligt talat mycket väsen för små skillnader, delvis rent vilseledande kritik från M, Kd, Sd och V. Men eftersom även en del av reaktionerna på M/KD-budgeten i vintras drog åt det löjeväckande hållet, kanske man kan se det som en logisk återbetalning i överdrivna glåpord.

Propositionen har, vilket är bra, ett tydligt klimatfokus, i både förslag och skrivningar, med satsningar på det så kallade ”industriklivet” för hållbar produktion och minskade utsläpp, och höjda miljöskatter, som centrala punkter. Satsningar görs också på LSS, fler lärarassistenter, slopade krav på kollektivavtal för nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och lättnader för enmansföretagare som vill anställa personal, satsningar mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor, mer pengar till kriminalvården och en del riktade pengar till landsbygdspolitik. Gott så.

Till de sämre inslagen – i väntan på att en del idiotiskt dyra vallöften, som den så kallade familjeveckan, ska genomdrivas i nästa höstbudget – hör besparingar på vuxenutbildningen, att arbetsförmedlingens situation inte berörs och att inte polisen prioriteras mer.

Ett antal punkter i M/Kd-budgeten, exempelvis på skatteområdet, kan också räkna med fortsatt stöd av C och L, så även ett arv från alliansen finns med i underströmmarna.

I vissa avseenden styrs därför Sverige av en budget som en samlingsregering skulle ha kunnat lagt fram. Det är i sig ett problem. För vårbudgeten läggs fram i lugnet före stormen, med avtryck från nästan alla partiers käpphästar, utan att någon egentligen anser sig vara ansvarig för helheten.

Sådana politiska situationer tenderar att leda till dyra löften, räddhågsna prioriteringar och tröghet vid kriser.

Sverige går, det framgår om än inlindat även av skrivningarna kring utvecklingen i svensk ekonomi, mot mycket osäkra tider, i ett läge när penningpoliska stimulanser redan utnyttjats till max under högkonjunkturen. Risken för en djupare kris är stor, samtidigt som den ansträngda situationen inom kommuner och landsting/regioner lär kräva stora statliga stödinsatser för att klara välfärden.

Även om statsskulden är låg och utrymme finns att agera vid en lågkonjunktur, kommer den här mandatperioden sannolikt att handla mer om svåra prioriteringar än om lättmotiverade satsningar. Mer om vilka åtgärder som leder till önskade resultat – exempelvis inom klimatpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, integrationspolitiken eller rättspolitiken – än om vilka som i hast och slarvigt strör några promille mer än andra över verksamheter, utan idéer om på vilket sätt pengarna ska göra nytta.

Allt sådant tar tid, fordrar ordentliga utredningar och kräver tydlig politisk ledning, med ett regeringssamarbete som väljarna kan utkräva ansvar av, men som väljarna därför också vet menar allvar när det säger nej och säger stopp i vissa frågor.

Då är det ett problem om många partier ska få med så många egna hjärtefrågor som möjligt i varje budget, utan att sedan vara beredda att gå till val på att försvara helheten. Det inte partierna själva uppfattas tro på fullt ut, blir svårt för medborgarna att sätta tillit till. Och då minskar regeringarnas utrymme ytterligare för uthållig handlingskraft. Det kortsiktiga och det som är lätt att presentera tar över.

Även om det inte är något större fel på vårbudgeten, mycket går att försvara och en del är riktigt bra, så är den framförhandlad under oklara, bräckliga och lätt förljugna former som inte lär stå pall när krisen kommer. Det här är lugnet före stormen.

Bli först att kommentera

Besök Umåker och se ett Sverige i förändring

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett slags kärleksförklaring till hästsporten i mitt hjärta inför nästa veckas stora arrangemang på Umåker, några bilder ur travets tidiga historia här i Västerbotten och en reflektion kring hur travet i dag fortsätter att återspegla det omgivande samhället.

***

Tunga regnmoln hängde över staden och det fanns risk för snö, när ett par tusen människor söndagen 7 april 1940 började samlas på Dragonfältet för en av vårvinterns höjdpunkter – travlopp i Umeå, efter en lång paus för sporten i regionen.

Två söndagar på rad hade snöstormar tvingat arrangörerna att ställa in och skjuta upp tävlingarna. Nu skulle de äntligen bli av, på en ordentligt plogad bana. Och det låg ett allvar i luften som inte gick att ta miste på. Evenemanget syftade nämligen inte enbart, eller ens i första hand, till att återuppliva hästsporten i länet för framtiden. Det hade en politisk och humanitär dimension som överskuggade allt.

Ödesdagar och orosdagar rådde i Europa. Andra världskriget rasade sedan ett halvår tillbaka, och de nazistiska trupperna framstod som oövervinnerliga.

Brittiska och franska spaningar samma helg visade att Tyskland mobiliserade för nya blixtanfall. Den här gången norrut.

Men mot vilket land? Rykten florerade vilt kring de svenska gränserna. Diskussionerna var häftiga, och inte utan oroande inslag, också i Västerbotten och Umeå. Sympatier följer alltid, i viss grad, tillfälliga segrare i spåren. Två dagar senare skulle även vårt land chockas av nyheten att nazisterna börjat invadera både Norge och Danmark.

Men söndagen 7 april 1940 var det andra strider, i öst, som stod i centrum för det svenska folkets, och västerbottningarnas uppmärksamhet. Några månader tidigare, 30 november 1939, hade Sovjetunionen anfallit Finland och inlett det så kallade vinterkriget. Mycket snabbt hade en bred svensk rörelse grundats för aktioner till stöd åt och försvar av broderlandet.

Under parollen ”Finlands sak är vår”, värvades frivilliga svenskar till vinterkriget, och en omfattande insamlingsverksamhet drogs igång runt om i landet.

Västerbottningarna var otroligt aktiva i den under våren 1940. Överallt ifrån strömmade pengar in.

Och en av aktörerna som ville hjälpa till var Västerbottens läns travklubb, som efter flera år av inaktivitet beslutade att på nytt arrangera tävlingar i Umeå, och låta hela nettovinsten gå till Finlandshjälpen.

Arrangemanget, som fick namnet ”Finlandstravet”, blev en stor succé, med fint stammade nordsvenska hästar med i startlistorna, högt tempo på arrangemanget, en högtalaranläggning för att förstärka publikupplevelsen och ”vackra priser” till segrarna.

VK skrev i sin rapport från dagen att umetrakten har ”världens mest pålitliga travpublik…Man kommer utan krus; inte gör det nåt att det inte får spelas på toto, som på Solvalla och andra professionella travställen, man kommer och betalar sin tribut och ser glad ut.” Och den här gången ”såg man mer än vanligt med glada anleten. Det var ju en välgörenhetstillställning…och regndropparna som föll var ändå inga bomber.”

***

Leendena stelnade snabbt nog, ett par dagar senare, men för den lokala travsporten, som i Umeå levt på K4-fältet och på Umeälvens isar, blev Finlandstravet något av en nystart.

Det var arrangörernas förhoppning från början.

Uppfödaren och banmästaren Adolf Andersson från Västerhiske sa i en intervju med VK i mitten av mars 1940, att han var övertygad om att ”travsporten inom länet, efter denna tävling kommer att få ett välbehövligt och efterlängtat uppsving, ty intresset är stort. Med travsportens återuppståndelse bör man också kunna räkna med ökat intresse för hästuppfödningen inom länet”

Så blev det också. Bara fyra år senare, en ”grådaskig” dag med tungsprunget underlag i mitten av mars 1944 med 2500 personer på plats, invigdes en ny travbana i Umeå, då kallad Bölebanan, nu med namnet Umåker. Sex lopp på fyra timmar hann man med.

Då ansåg många att banan låg ”okristligt långt från stan”, men som VK skrev efter premiären: ”…den dag det blir läktare och café och såna saker, som de permanenta banorna bruka ståta med, kommer det att bli riktigt klämmigt därute. Ty förutsättningarna finnas.”

Ett samarbete fanns också med Umeås aktiva fältrittklubb, som redan andra tävlingsdagen drog dit hästar från hela Norrland.

Det fanns ett visst agg på andra håll i regionen, mot umetravet i början. Man talade till och med om ett ”kallt krig” mellan Skellefteå och Umeå inom travsporten de första efterkrigsåren. Men det lugnade ner sig, och Umåker gick mot en storhetsperiod under resten av 1900-talet. Till banans historia finns flera av den svenska travsportens största namn kopplade, men också otaliga småtränare och amatörtränare, i det som varit en travets utbredda folkrörelse i Sverige.

***

I början av seklet hade styrkeförhållandena i norr sett annorlunda ut. Då var det Piteå som låg i framkant när det gällde travtävlingar.

Tidskriften ”Svensk trafsport” skrev i sin utgåva 1911 att Piteå travklubb troligen är ”den mest lifskraftiga som existerar, ej allenast i Norrland utan antagligen i hela Sverige”, med en ledning som var besjälad för sporten. ”En sådan ordning och reda både på banan och i allt annat!” Trots svåra snöförhållanden var banan ”förstklassig” och det kom ”stora massor betalande åskådare – väl besatta lopp – snabba hästar”

Västerbottens läns travklubb, skrev tidskriftens rapportör, ”borde skicka upp en person på studieresa” till Piteå för att lära sig hur det ska gå till.

***

Men svensk travsport är mitt uppe i en snabb förändring och en kamp, kan man nog säga, för överlevnad. I många avseenden pågår en utveckling till det bättre, friare och friskare. Travet är, äntligen, för långsamt och alldeles för sent, på väg att bli åtminstone lite mer jämställt, med fler kvinnliga kuskar och tränare.

Inom hästsportens värld har annars just travet legat långt efter exempelvis ridsporten på den punkten, med mycket seglivade könsstrukturer och ända fram till början av 1970-talet ett förbud mot kvinnliga travtränare.

Ett par kvinnliga kuskar nämndes i VK, i samband med Umåkers tävlingar 19 och 26  mars 1944. Signhild Hacke, som körde i ett av de ordinarie loppen och Dolfa Karlsson från Yttersjö som vann ett så kallat funktionärslopp. Men det har handlat om undantag långt in i vår tid.

En majoritet av landets hästskötare i dag är kvinnor. Ändå består den manliga dominansen inom tränar- och kuskkåren.

Mats Greiff vid Malmö högskola kom för några år sedan med en genusstudie av orsakerna till att den stora klyftan bestått, och nämnde bland annat den utestängande, maskulina arbetskulturen inom travet, en skillnad i synen på tävlingsmomentet kontra skötseln av hästarna och att barnafödande och familjebildning ansetts vara en hämmande faktor för kvinnor när det gäller en professionell tränarkarriär.

Det vill säga orättvisor som övriga samhället sedan länge arbetat med att åtgärda och avskaffa.

Metoo-rörelsen sveper nu också genom travsporten på ett enormt frigörande sätt, under #visparkarbakut.

Den senaste tiden har också en debatt uppstått, bland annat genom reportage i Travronden, om hästskötarnas arbetssituationer.

Även synen på djurskydd och hästarnas välmående har gradvis förbättrats under de senaste 40 åren.

Arenor och arrangemang förnyas för nya generationer och en bredare publik.

Travets ledning och nya stjärnor försöker ta sitt ansvar för en modernisering av hela verksamheten. Grabbigheten tynar bort så sakteliga, och kommer med tiden att vara saknad av få. Den yngre generationen aktiva arbetar skickligt med 2000-talets tekniska möjligheter.

Och travet som mötesplats för integration ska inte heller underskattas. Hos landets ATG-ombud sitter svenska kepsgubbar och invandrargubbar och svär ihop över att Kihlström såsar i fjärde invändigt på V5:an med någon lovande treåring, som han preparerar för storloppen, just den gången de spelat. Senare på säsongen jublar de kanske ihoo när han kommer längst ut till slut och vinner en klassiker med samma häst, och de har spikat.

Överhuvudtaget är det något mycket välgörande som pågår, en ny mångfald och rörlighet inom travet som långsamt öppnar upp sporten, och det har aldrig varit roligare och mer underhållande att följa den som åskådare.

Självklart är man alltid nostalgisk om gamla tiders stjärnhästar (lille Jet Ribb, outtröttlige Svinten, underbara Queen L.!) och ens ungdoms idoler (Stig H!). Men jag tycker att den svenska travsporten är mer sympatisk 2019 än någon gång under de över 30 år som jag följt den dagligen, sedan jag fängslades av den som tolvåring i samband med Elitloppet i maj 1988.

***

Trots det sviker publiken, inte minst i storstadsområdena. Hästunderlaget minskar. Hästägande uppfattas som något för enbart rika. Den gamla folkrörelsen krymper på samma sätt som andra folkrörelser, och befinner sig i en kris trots att andra hästsporter blomstrar.

Den stora omläggningen av svensk spelpolitik som skett kommer också att få stora konsekvenser för travet, även om det är för tidigt att säga exakt vilka.

Framför allt blir inga människors kontaktytor mot travet färre. Ska travet överleva, måste den utvecklingen brytas.

Hos mig sådde besöken hos, och anekdoterna om, hembyarnas lokala travtränare tidiga frön.

Algot ”i Kåvan” Persson från Ekshärad, Värmland, var en lokal travtränare som hjälpte mina föräldrar att köra in våra nordsvenska arbetshästar, och jag minns fortfarande i ett tidigt barndomsminne hur en färgglad tävlingsdress, bilder och förmodligen något vinsttäcke hängde på en vägg. Det var fascinerande som en rockstjärna.

Eller när vi flyttade till Hälsingland och min bästa kompis i byn hade en farfar som äldre travfolk fortfarande minns som Olle “Korskrogarn” Andersson. Han hade kört lopp på riktiga banor. Wow, det var som om de talade om Elvis.

Samma känsla har jag haft de senaste åren, när en tidigare VK-kollega varit involverad i de gråfina umåkershästarna Coal Trader och From the Mine.

Att få höra honom berätta från bakom kulisserna om deras förberedelser, och sedan en tävlingsdag på plats höra Robert “Stora Norrland” Karlsson, Umåkers vd och referent, växla upp rösten, få högtalarsystemet att burra och ropa ut någon av dem vid namn, med slagläge i sista kurvan: bättre och mer gripande än så blir aldrig travsporten.

Drömmarna lever fortfarande, allt är möjligt, fölbilder passerar revy, och hjärtat dunkar. I varje lopp, till och med de riktigt halvdana, finns sådana berättelser.

Lyssna till Stefan Hultman, Sveriges just nu bästa, kunnigaste och mest sympatiska expertkommentator alla kategorier, när han talar om hästarna i ATG:s livesändningar. Hjärtat smälter för travsporten när man hör hans kärlek till djuren och travet som värld. Den kärleken bygger på tidiga kontakter med stallarnas vardag.

Att tidigt få komma i kontakt med bygdens travtränare, ägare och skötare, bygdetravens eldsjälar om somrarna, att veta hur det ser ut när hästarna duschas av efter ett jobb, hur det ser ut i hagen dagen efter femteplatsen på lokalbanan – utan det reduceras travet snabbt till ett själlöst spel av siffror, som lotto med galopper.

Mot det slåss travets nya generation. Jag hoppas att den lyckas, för travsporten ger – på gott och ont  - en bild av Sverige, landets 1900-talshistoria och viktiga delar av samhällsutvecklingen.

***

Nästa lördag är det dags för V75 på Umåker, med banans största lopp för året: Guldbjörken för de äldre och Berth Johanssons memorial för femåringar, som brukar locka hästar i eller på väg in i den allra högsta eliten. Även i år, om man ska tro beskeden från några av landets ledande tränare, kommer vi att få se fantastiska hästar tävla, meriterade och karismatiska, av en kvalitet pionjärerna bara kunde drömma om.

Få idrottsarrangemang i Umeå kan matcha fredagen och lördagen under Umåkers V75-helg när det gäller att locka världsstjärnor till besök. Det är också den typ av travtävlingar som fortfarande drar storpublik.

Själv hoppas jag att den tränare jag håller mest på just nu, Hanna Olofsson i Boden har vässat någon av sina hästar – kanske en vi har fått se bilder på under vinterträningen via internet – lite extra inför nästa lördag. Att hon sitter i det där perfekta slagläget 500 kvar, med okört i tömmarna.

Men de största äventyren på lördag kommer förmodligen att gå tv-publiken förbi, och inte handla om loppen med högst prissummor.

Travet fortsätter att spegla sin samtid. För några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.

I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid. Det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. När speakern ropar “till start” börjar hjärtat bulta av gammal vana.

Åk ut till Umåker nästa lördag och känn efter.

***

Ett par tidigare krönikor om trav och hästsport:

Det började på de frusna sjöarna

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

Bli först att kommentera

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Av , , Bli först att kommentera 2

”Den kontinentala traditionen”, sade Harold Macmillan – då brittisk oppositionspolitiker för de konservativa, senare premiärminister – i ett tal inför nygrundade Europarådet i början på 1950-talet, ”tycker om att argumentera a priori, från toppen och nedåt, från allmänna principer ut till praktiska tillämpningar. Det är traditionen från Thomas av Aquino, skolastiker och stora kontinentala tänkare.”

Anglosaxerna däremot, fortsatte han, ”tycker om att argumentera a posteriori, från botten och uppåt, och först utgå från praktiska erfarenheter. Det är traditionen från Bacon och Newton.”

Uppdelningen håller kanske inte strikt geografiskt. Och vilket intryck han gjorde den gången är svårt att säga. Den liberala politikern Violet Bonham Carter (ja, farmor till skådespelaren Helena Bonham Carter), noterade vid samma tid om Macmillan, att hans tal alltid var utmärkta innehållsmässigt, men att han inte klarade av att vara spontan och därför hade svårt att förmedla känslor.

Men orden från Strasbourg, om de två traditionerna, har levt vidare. Börja i det generella och arbeta sig ner till det konkreta, eller börja i det konkreta och ur det konstruera något allmängiltigt? Motsättningen mellan metoderna har fortsatt att prägla det europeiska samarbetet i en dragkamp fram och tillbaka.

Båda ansatserna har sina fördelar och nackdelar. I det flesta frågor krävs för det mesta en kombination. Framför allt gäller det en av vår tids största utmaningar: miljö- och klimatpolitiken. Den kommer inte att kunna hanteras utan såväl ”a priori” som ”a posteriori”.

Eller i lite överförd mening: Med bara hänvisningar till det globala, som om den lilla människan inte vore en relevant faktor, räcker det inte. Vi kommer inte undan att även våra enskilda, till synes obetydliga livsstilar och individuella vardagsprioriteringar också måste förändras och beaktas – från det lilla exemplet upp till den globala påverkan – om klimathotet ska kunna mötas. Men inte heller duger det att bara fastna i privatmoralism, Saknas internationella ramverk, kämpar små, regionala initiativ snart i motvind.

***

Miljöfrågorna är en punkt där EU-samarbetet visat sig vara betydelsefullt, och gärna får fördjupas, som en möjlighet att förbinda det gränsöverskridande perspektivet med det lokala.

Ett exempel på det kom häromveckan när Europaparlamentet röstade ja till ett förbud mot engångsartiklar i plast, såsom bestick, snabbmatsförpackningar, sugrör och bomullspinnar, från och med 2021. År 2029 ska 90 procent av plastflaskorna återvinnas och till år 2030 ska 30 procent av flaskorna vara tillverkade av återvunnet material. Och principen om att förorenaren betalar ska stärkas.

Förhandlingarna mellan parlamentet, kommissionen och medlemsländerna värkte fram utmärkta initiativ, som börjar både i det konkret lokala och i det globalt generella.

Användandet av plast, materialet som en gång i tiden symboliserade framsteg, frihet, konstnärlighet och välstånd, har ökat enormt de senaste decennierna. Det har lett till ett gigantiskt slöseri och en katastrofal förorening av både hav och land, med fruktansvärda konsekvenser.

Vi måste bort från det och få in plasten i cirkulära återvinningssystem, där den kan tas till nytta på genomtänkta sätt och komma till hållbar användning, även för en klimatomställning.

Då behövs både individuella omprioriteringar och internationella regelverk, både lokala erfarenheter och generella principer.

Eller som amerikanska journalisten Susan Freinkel skrev i sin bok ”Plastic. A Toxic Love Story” (2011):

”Lika lite som individuell handling är ett substitut för att utöva vår kollektiva politiska vilja, kan vi enbart lagstifta oss fram den hållbara, berikande framtid som vi vet är möjlig.” Att ställa om vår plastanvändning kräver, påminde hon, ”att vi konfronterar våra uppfattningar om oss själva och vad vi behöver för meningsfulla liv och tillfredsställda sinnen”.

***

Att beslut mot miljöpolitik kan fattas på europeisk nivå, visar hur EU-samarbetet fungerar när det är som bäst.

Inför Europaparlamentsvalet: Leta efter nästa mandatperiods motsvarande frågor. De som förbinder det konkreta med det allmängiltiga, och handlar om områden där beslut inom EU vore eftersträvansvärt eller farligt.

Kandidater som förmår snacka om problem där parlamentet faktiskt kan påverka (eller ställa till elände) förtjänar mer uppmärksamhet än dem som ständigt flyr till det extremt högstämda eller det totalt navelskådande.

Leta efter plastfrågor i valrörelsen.

**********

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Blott Sverige svenska hycklare har

Av , , Bli först att kommentera 0

Åtminstone fram tills för några år sedan fanns det få saker tyska tidningar älskade mer än att skriva okritiska hyllningsreportage om det svenska samhället. Som svensk läsare, utan illusioner om skandinaviska länder eller Bullerby-komplex, kunde man bara med en suck gratulera det svenska pr-spinnet till skickligt lurendrejeri. Och beklaga att de tyska tidningarna tillät sig undermålig journalistik på ett område där deras egna läsare inte kunde förväntas syna bluffen.

Måtte ingen gå på det där, viskar jag för mig själv. Sveriges godtrogna, pösiga självbild har ju tillräckligt med aggressiva advokater i här hemma redan. Måste den nödvändigtvis spridas till europeiska länder som i många avseenden fungerar mycket bättre än vårt och har mer att lära oss än vi dem?

***

Den svenska samhällsdebatten är av just det skälet ofta trög och yrvaken när den ställs inför missförhållanden. Grundhållningen hos både politiker, organisationer och stora delar av medierna är att vi har föga att vinna på att lyssna till andra, men mycket att predika för omvärlden.

Statsmakterna älskar att höra beröm utifrån, och förmår därför inte genomskåda väluppfostrade, men tomma artigheter eller uppfatta subtila budskap mellan raderna. Därför uppstår också här det för en fri demokrati ovanliga förhållandet att medier, pr-kapital, kultursektor och politiska makthavare ofta tillsammans och med glansiga ögon försöker tvinga på skeptiska medborgare en uppfostrande, mästrande dagordning eller jargong.

Istället för att kämpa om dagordningen med varandra, förstärker man den tillsammans, och gör den mer auktoritär. Det borde störa även oss som för det mesta kanske håller med om innehållet. Lojaliteten med föreställningen att Sverige trots allt är ett ideal, förverkligat eller hotat, är enorm, och skadlig.

Allt det bidrar till att bygga upp en instinktiv, underförstådd misstro mot inhemska visselblåsare och avvikare, som stör festen med obekväma påpekanden om systemen vi fostrats till att uppfatta som bäst i världen. När varningsrop kommer om missförhållanden, är första reaktionen ofta att gå i instinktiv försvarsställning.

Säkerhetsrisker inom myndigheter, hyckleri i vapenexporten, kris inom vården, strukturell främlingsfientlighet i det välmående kvarteret, patriarkalt gängvälde i förorten, hedersförtryck i skydd av kulturrelativismen, jävsituationer i rättsskipningen, kartellbildningar på svenska marknader, föreningsbidrag till extremister, avancerad ekonomisk brottslighet och pengatvätt inom storbankerna, strukturella mutor, lögnaktig valutapolitik på löntagares och småsparares bekostnad, antisemitism bakom kändisupprop, rättsväsende som inte hinner med, ideologisk likriktning på universitetsinstitutioner, skråtänkande inom medierna, missbruk av skattemedel i kommuner och regioner, utsugning av arbetskraft i Västerbotten – Sverige ägnar vanligen mer upprördhet åt problem i omvärlden, än självkritik mot det egna samhällets brister.

***

En sådan punkt där Sverige präglas av aningslöshet, gäller förekomsten av systematisk korruption. Vi inbillar oss vara ett etiskt högstående land i princip fritt från sådant, och den tron har överlevt många skandaler. Självbilden i sig förstärker problemet, eftersom den gör det svårare för kritiker att få gehör i tid. Ansvarsutkrävandet fungerar för dåligt.

Sverige hade högst korruption i Skandinavien enligt organisationen Transparency Internationals bedömning 2018, som pekade på händelser inom bland annat Statens fastighetsverk, Trafikverket, Transportstyrelsen, kommuner och landsting och Polismyndigheten. Det borde har varit en tankeställare.

Farliga korporativistiska gråzoner mellan myndigheter, politiska partier och arbetsmarknadens parter, är en tradition med djupa rötter i den svenska efterkrigstiden. Många känner sig fria att tänja på gränser. Och utvecklingen går i flera avseenden åt fel håll.

Nu står Swedbank i centrum för uppmärksamheten, men också Finansinspektionens senfärdiga agerande trots tidiga uppgifter om riskerna i systemet. Fler lär följa.

Vi hyllar andra länders regimkritiker, men har svårt att förhålla oss till avvikande röster i den egna debatten. Vi indigneras över maktmissbruk och farliga strukturer i omvärlden, men blundar i det längsta för vad vi själva förvaltat.

Med tempot och flockmentaliteten på sociala medier, i kombination med framväxande regelverk som tillåter förhandscensur och monopolbildningar på internet, lär lockelsen öka att tysta kritik i tidigt skede, hellre än att garantera en fri, förutsättningslös debatt. I det – viktiga – värn av den liberala demokratins mångfald, som många nu med rätta manar till, borde den insikten också ingå.

För när det sedan väl svänger i ny konsensus – och det gör det alltid förr eller senare – när en dagordning ska korrigeras eller bytas ut, av alla ledande aktörer samtidigt, i samhället, i en bransch, inom en organisation, sker det med sådan fart att nästan allt välts över ända. Från en principlöshet till en annan, från en halvsanning till nästa, utan integritet eller intellektuell hederlighet, i jakten på tidsandan.

Men det är klart, vi är unika. Föremål för världens avund. Blott Sverige svenska hycklare har.

Bli först att kommentera

Liberal framgång i en nyauktoritär tid

Av , , Bli först att kommentera 3

De brutala morden chockade landet. 27-årige Jan Kuciak dödades av ett skott i bröstet. Hans jämnåriga fästmö Martina Kušnírová sköts i huvudet. De överfölls och mördades i sitt hem i Velka Maca, Slovakien, för ett drygt år sedan.

Omedelbart stod det klart att dådet hade direkt samband med Kuciaks arbete som grävande journalist. Hans granskning av kopplingarna i Slovakien mellan politiska kretsar, affärsintressen, EU-pengar och den italienska maffian hade redan lett till allvarliga hot från krafter som ville tysta honom. Polisutredningen efter morden avslöjade ytterligare korruption och brottslighet högt upp i ledande maktsfärer.

Demonstrationerna som följde efter morden riktades även mot regeringen och växte sig så stora att de bara några veckor senare tvingade fram socialdemokratiske premiärministern Robert Ficos avgång.

En av proteströrelsens ledande företrädare blev juristen och tidigare medborgarrätts- och miljöaktivisten Zuzana Caputová, 45 år gammal. Hon hade kort tid dessförinnan varit med om att dra igång det nya socialliberala partiet ”Progressiva Slovakien.

Förra våren meddelade hon sin kandidatur till 2019 års presidentval i Slovakien. Stödet för henne har ökat stadigt de senaste månaderna, i takt med att hon blivit symbolen för mångas hopp om en politisk nystart efter decennier av missförhållanden. Och opinionsmätningarna visade sig få rätt.

I lördags vann hon den andra omgången av presidentvalet med 58,4 procent av rösterna i en duell mot EU-kommissionens vice ordförande, Maros Sefcovic, som inte är formellt medlem men i realiteten varit det socialdemokratiska regeringspartiets kandidat.

Presidentposten i Slovakien är i första hand ceremoniell, och ger inte särskilt stora befogenheter, utöver vid vissa utnämningar och regeringskriser. Men Caputovas seger lovar gott för hennes nygrundade parti även inför nästa års parlamentsval, då långt mer – och regeringsmakten – står på spel.

Zuzana Caputová representerar en ny generation politiker i östra Europa, med liberala instinkter och förmåga att skapa folklig uppslutning utan att hetsa mot minoriteter, vädja till auktoritära lösningar eller ge efter för extrema strömningar. Hon har kampanjat med en positiv grundinställning till EU, och har under valrörelsen tagit tydligt ställning mot nationalism, homofobi och främlingsfientlighet.

I ett skede när helt andra rörelser kraftsamlar i Europa, och liberaler fått något onödigt uppgivet i blicken, är det hoppfullt att kandidater med konstruktiva, sansade budskap kan vinna stöd.

Bli först att kommentera