Besök Umåker och se ett Sverige i förändring

Ett slags kärleksförklaring till hästsporten i mitt hjärta inför nästa veckas stora arrangemang på Umåker, några bilder ur travets tidiga historia här i Västerbotten och en reflektion kring hur travet i dag fortsätter att återspegla det omgivande samhället.

***

Tunga regnmoln hängde över staden och det fanns risk för snö, när ett par tusen människor söndagen 7 april 1940 började samlas på Dragonfältet för en av vårvinterns höjdpunkter – travlopp i Umeå, efter en lång paus för sporten i regionen.

Två söndagar på rad hade snöstormar tvingat arrangörerna att ställa in och skjuta upp tävlingarna. Nu skulle de äntligen bli av, på en ordentligt plogad bana. Och det låg ett allvar i luften som inte gick att ta miste på. Evenemanget syftade nämligen inte enbart, eller ens i första hand, till att återuppliva hästsporten i länet för framtiden. Det hade en politisk och humanitär dimension som överskuggade allt.

Ödesdagar och orosdagar rådde i Europa. Andra världskriget rasade sedan ett halvår tillbaka, och de nazistiska trupperna framstod som oövervinnerliga.

Brittiska och franska spaningar samma helg visade att Tyskland mobiliserade för nya blixtanfall. Den här gången norrut.

Men mot vilket land? Rykten florerade vilt kring de svenska gränserna. Diskussionerna var häftiga, och inte utan oroande inslag, också i Västerbotten och Umeå. Sympatier följer alltid, i viss grad, tillfälliga segrare i spåren. Två dagar senare skulle även vårt land chockas av nyheten att nazisterna börjat invadera både Norge och Danmark.

Men söndagen 7 april 1940 var det andra strider, i öst, som stod i centrum för det svenska folkets, och västerbottningarnas uppmärksamhet. Några månader tidigare, 30 november 1939, hade Sovjetunionen anfallit Finland och inlett det så kallade vinterkriget. Mycket snabbt hade en bred svensk rörelse grundats för aktioner till stöd åt och försvar av broderlandet.

Under parollen ”Finlands sak är vår”, värvades frivilliga svenskar till vinterkriget, och en omfattande insamlingsverksamhet drogs igång runt om i landet.

Västerbottningarna var otroligt aktiva i den under våren 1940. Överallt ifrån strömmade pengar in.

Och en av aktörerna som ville hjälpa till var Västerbottens läns travklubb, som efter flera år av inaktivitet beslutade att på nytt arrangera tävlingar i Umeå, och låta hela nettovinsten gå till Finlandshjälpen.

Arrangemanget, som fick namnet ”Finlandstravet”, blev en stor succé, med fint stammade nordsvenska hästar med i startlistorna, högt tempo på arrangemanget, en högtalaranläggning för att förstärka publikupplevelsen och ”vackra priser” till segrarna.

VK skrev i sin rapport från dagen att umetrakten har ”världens mest pålitliga travpublik…Man kommer utan krus; inte gör det nåt att det inte får spelas på toto, som på Solvalla och andra professionella travställen, man kommer och betalar sin tribut och ser glad ut.” Och den här gången ”såg man mer än vanligt med glada anleten. Det var ju en välgörenhetstillställning…och regndropparna som föll var ändå inga bomber.”

***

Leendena stelnade snabbt nog, ett par dagar senare, men för den lokala travsporten, som i Umeå levt på K4-fältet och på Umeälvens isar, blev Finlandstravet något av en nystart.

Det var arrangörernas förhoppning från början.

Uppfödaren och banmästaren Adolf Andersson från Västerhiske sa i en intervju med VK i mitten av mars 1940, att han var övertygad om att ”travsporten inom länet, efter denna tävling kommer att få ett välbehövligt och efterlängtat uppsving, ty intresset är stort. Med travsportens återuppståndelse bör man också kunna räkna med ökat intresse för hästuppfödningen inom länet”

Så blev det också. Bara fyra år senare, en ”grådaskig” dag med tungsprunget underlag i mitten av mars 1944 med 2500 personer på plats, invigdes en ny travbana i Umeå, då kallad Bölebanan, nu med namnet Umåker. Sex lopp på fyra timmar hann man med.

Då ansåg många att banan låg ”okristligt långt från stan”, men som VK skrev efter premiären: ”…den dag det blir läktare och café och såna saker, som de permanenta banorna bruka ståta med, kommer det att bli riktigt klämmigt därute. Ty förutsättningarna finnas.”

Ett samarbete fanns också med Umeås aktiva fältrittklubb, som redan andra tävlingsdagen drog dit hästar från hela Norrland.

Det fanns ett visst agg på andra håll i regionen, mot umetravet i början. Man talade till och med om ett ”kallt krig” mellan Skellefteå och Umeå inom travsporten de första efterkrigsåren. Men det lugnade ner sig, och Umåker gick mot en storhetsperiod under resten av 1900-talet. Till banans historia finns flera av den svenska travsportens största namn kopplade, men också otaliga småtränare och amatörtränare, i det som varit en travets utbredda folkrörelse i Sverige.

***

I början av seklet hade styrkeförhållandena i norr sett annorlunda ut. Då var det Piteå som låg i framkant när det gällde travtävlingar.

Tidskriften ”Svensk trafsport” skrev i sin utgåva 1911 att Piteå travklubb troligen är ”den mest lifskraftiga som existerar, ej allenast i Norrland utan antagligen i hela Sverige”, med en ledning som var besjälad för sporten. ”En sådan ordning och reda både på banan och i allt annat!” Trots svåra snöförhållanden var banan ”förstklassig” och det kom ”stora massor betalande åskådare – väl besatta lopp – snabba hästar”

Västerbottens läns travklubb, skrev tidskriftens rapportör, ”borde skicka upp en person på studieresa” till Piteå för att lära sig hur det ska gå till.

***

Men svensk travsport är mitt uppe i en snabb förändring och en kamp, kan man nog säga, för överlevnad. I många avseenden pågår en utveckling till det bättre, friare och friskare. Travet är, äntligen, för långsamt och alldeles för sent, på väg att bli åtminstone lite mer jämställt, med fler kvinnliga kuskar och tränare.

Inom hästsportens värld har annars just travet legat långt efter exempelvis ridsporten på den punkten, med mycket seglivade könsstrukturer och ända fram till början av 1970-talet ett förbud mot kvinnliga travtränare.

Ett par kvinnliga kuskar nämndes i VK, i samband med Umåkers tävlingar 19 och 26  mars 1944. Signhild Hacke, som körde i ett av de ordinarie loppen och Dolfa Karlsson från Yttersjö som vann ett så kallat funktionärslopp. Men det har handlat om undantag långt in i vår tid.

En majoritet av landets hästskötare i dag är kvinnor. Ändå består den manliga dominansen inom tränar- och kuskkåren.

Mats Greiff vid Malmö högskola kom för några år sedan med en genusstudie av orsakerna till att den stora klyftan bestått, och nämnde bland annat den utestängande, maskulina arbetskulturen inom travet, en skillnad i synen på tävlingsmomentet kontra skötseln av hästarna och att barnafödande och familjebildning ansetts vara en hämmande faktor för kvinnor när det gäller en professionell tränarkarriär.

Det vill säga orättvisor som övriga samhället sedan länge arbetat med att åtgärda och avskaffa.

Metoo-rörelsen sveper nu också genom travsporten på ett enormt frigörande sätt, under #visparkarbakut.

Den senaste tiden har också en debatt uppstått, bland annat genom reportage i Travronden, om hästskötarnas arbetssituationer.

Även synen på djurskydd och hästarnas välmående har gradvis förbättrats under de senaste 40 åren.

Arenor och arrangemang förnyas för nya generationer och en bredare publik.

Travets ledning och nya stjärnor försöker ta sitt ansvar för en modernisering av hela verksamheten. Grabbigheten tynar bort så sakteliga, och kommer med tiden att vara saknad av få. Den yngre generationen aktiva arbetar skickligt med 2000-talets tekniska möjligheter.

Och travet som mötesplats för integration ska inte heller underskattas. Hos landets ATG-ombud sitter svenska kepsgubbar och invandrargubbar och svär ihop över att Kihlström såsar i fjärde invändigt på V5:an med någon lovande treåring, som han preparerar för storloppen, just den gången de spelat. Senare på säsongen jublar de kanske ihoo när han kommer längst ut till slut och vinner en klassiker med samma häst, och de har spikat.

Överhuvudtaget är det något mycket välgörande som pågår, en ny mångfald och rörlighet inom travet som långsamt öppnar upp sporten, och det har aldrig varit roligare och mer underhållande att följa den som åskådare.

Självklart är man alltid nostalgisk om gamla tiders stjärnhästar (lille Jet Ribb, outtröttlige Svinten, underbara Queen L.!) och ens ungdoms idoler (Stig H!). Men jag tycker att den svenska travsporten är mer sympatisk 2019 än någon gång under de över 30 år som jag följt den dagligen, sedan jag fängslades av den som tolvåring i samband med Elitloppet i maj 1988.

***

Trots det sviker publiken, inte minst i storstadsområdena. Hästunderlaget minskar. Hästägande uppfattas som något för enbart rika. Den gamla folkrörelsen krymper på samma sätt som andra folkrörelser, och befinner sig i en kris trots att andra hästsporter blomstrar.

Den stora omläggningen av svensk spelpolitik som skett kommer också att få stora konsekvenser för travet, även om det är för tidigt att säga exakt vilka.

Framför allt blir inga människors kontaktytor mot travet färre. Ska travet överleva, måste den utvecklingen brytas.

Hos mig sådde besöken hos, och anekdoterna om, hembyarnas lokala travtränare tidiga frön.

Algot ”i Kåvan” Persson från Ekshärad, Värmland, var en lokal travtränare som hjälpte mina föräldrar att köra in våra nordsvenska arbetshästar, och jag minns fortfarande i ett tidigt barndomsminne hur en färgglad tävlingsdress, bilder och förmodligen något vinsttäcke hängde på en vägg. Det var fascinerande som en rockstjärna.

Eller när vi flyttade till Hälsingland och min bästa kompis i byn hade en farfar som äldre travfolk fortfarande minns som Olle “Korskrogarn” Andersson. Han hade kört lopp på riktiga banor. Wow, det var som om de talade om Elvis.

Samma känsla har jag haft de senaste åren, när en tidigare VK-kollega varit involverad i de gråfina umåkershästarna Coal Trader och From the Mine.

Att få höra honom berätta från bakom kulisserna om deras förberedelser, och sedan en tävlingsdag på plats höra Robert “Stora Norrland” Karlsson, Umåkers vd och referent, växla upp rösten, få högtalarsystemet att burra och ropa ut någon av dem vid namn, med slagläge i sista kurvan: bättre och mer gripande än så blir aldrig travsporten.

Drömmarna lever fortfarande, allt är möjligt, fölbilder passerar revy, och hjärtat dunkar. I varje lopp, till och med de riktigt halvdana, finns sådana berättelser.

Lyssna till Stefan Hultman, Sveriges just nu bästa, kunnigaste och mest sympatiska expertkommentator alla kategorier, när han talar om hästarna i ATG:s livesändningar. Hjärtat smälter för travsporten när man hör hans kärlek till djuren och travet som värld. Den kärleken bygger på tidiga kontakter med stallarnas vardag.

Att tidigt få komma i kontakt med bygdens travtränare, ägare och skötare, bygdetravens eldsjälar om somrarna, att veta hur det ser ut när hästarna duschas av efter ett jobb, hur det ser ut i hagen dagen efter femteplatsen på lokalbanan – utan det reduceras travet snabbt till ett själlöst spel av siffror, som lotto med galopper.

Mot det slåss travets nya generation. Jag hoppas att den lyckas, för travsporten ger – på gott och ont  - en bild av Sverige, landets 1900-talshistoria och viktiga delar av samhällsutvecklingen.

***

Nästa lördag är det dags för V75 på Umåker, med banans största lopp för året: Guldbjörken för de äldre och Berth Johanssons memorial för femåringar, som brukar locka hästar i eller på väg in i den allra högsta eliten. Även i år, om man ska tro beskeden från några av landets ledande tränare, kommer vi att få se fantastiska hästar tävla, meriterade och karismatiska, av en kvalitet pionjärerna bara kunde drömma om.

Få idrottsarrangemang i Umeå kan matcha fredagen och lördagen under Umåkers V75-helg när det gäller att locka världsstjärnor till besök. Det är också den typ av travtävlingar som fortfarande drar storpublik.

Själv hoppas jag att den tränare jag håller mest på just nu, Hanna Olofsson i Boden har vässat någon av sina hästar – kanske en vi har fått se bilder på under vinterträningen via internet – lite extra inför nästa lördag. Att hon sitter i det där perfekta slagläget 500 kvar, med okört i tömmarna.

Men de största äventyren på lördag kommer förmodligen att gå tv-publiken förbi, och inte handla om loppen med högst prissummor.

Travet fortsätter att spegla sin samtid. För några kommer det att vara lika nervöst, spännande och dramatiskt i något smålopp utanför V75, när en för de flesta okänd, lokal häst i skymundan börjar volta och månader eller åratal av lokal möda, drömmar och tvivel ska kulminera.

I det minidramat, lika mycket som i entusiasmen över den stora stjärnan, säkrar travet sin framtid. Det finns ingen sport så rik på historia, nyanser och spännande berättelser som travet. När speakern ropar “till start” börjar hjärtat bulta av gammal vana.

Åk ut till Umåker nästa lördag och känn efter.

***

Ett par tidigare krönikor om trav och hästsport:

Det började på de frusna sjöarna

Ridlekis i Innertavle och drömmar på Umåker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>