Om Nyamko Sabuni blir liberal partiledare

När Dwight D. Eisenhower just hade tillträtt som president på 1950-talet fick han besöka en hemlig bunker i North Carolina Mountains, som skulle fungera som kommandocentral i händelse av ett kärnvapenkrig.

Just som sällskapet passerade sprängdörrarna på väg ner i anläggningen vände sig presidenten, tidigare femstjärnig general och landets mäktigaste militär, om till en medarbetare och utbrast: ”Herregud, jag hade ingen aning om att vi var så här rädda.”

Evan Thomas skildrar scenen i sin bok “Ike´s bluff. President Eisenhower’s Secret Battle To Save The World” (2012). Det är en tänkvärd replik på flera plan. Ibland planerar man inte för det sannolika, utan för det nästan otänkbara. Nyckelordet är “nästan”.

***

Liberalerna har nog inte någon hemlig bunker inför nästa val, men om Jan Björklunds efterträdare hämtas utanför den inre ledarkretsen och tar en resa i ett partilandet kanske reaktionen blir en liknande. Det handlar om ett parti utan marginaler kvar, som knappast har råd med en misslyckad utnämning senare i år.

Liberalerna kan inte heller, i nuvarande läge, kosta på sig att söka retirera till en minsta gemensamma nämnare för att undvika alla former av kontroverser och spänningar. Tanken att prioritera enbart de gamla anhängarna är inte lockande, när de knappt längre räcker till riksdagsmandat.

I det opinionsläge som liberalerna befinner sig i vore det mer riskfyllt att spela en passiv defensiv för att rädda det som rädda går från 1900-talet, än att chansa på något mer oförutsägbart som kan ge en nystart för 2020-talet.

Den här ledarsidan har i omgångar argumenterat för att Birgitta Ohlsson hade varit intressant som ny partiledare för liberalerna, och att partiet på sikt borde slås samman med centerpartiet. Nu är Ohlsson inte aktuell, och idén om en sammanslagning med C möts fortsatt av oförstående.

Samtidigt har den inrikespolitiska utvecklingen sedan valet 2018 varit turbulent, med alliansens sammanbrott och ett helt nytt budgetsamarbete mellan S, Mp, C och L. Just liberalerna är det parti som drabbats hårdast i opinionen av det nya läget. Jan Björklunds efterträdare kommer att ta över en organisation i kris och motvind.

***

Hittills har bara en kandidat presenterat sig formellt: Nyamko Sabuni, som tidigare varit integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister under alliansens regeringsår och som sedan 2013 är chef inom den privata sektorn på ett teknikkonsultföretag.

Hon är, av de namn som nämnts i spekulationerna, både det mest omstridda och det mest profilerade, framför allt mot bakgrund av hon var tidigt ute i debatten om hedersförtryck och integration.

Jag tror att det talar till hennes fördel, att hon faktiskt väcker reaktioner och att hon är beredd att riskera något genom att kandidera utan att vara säker på utgången.

Hon har stöd av medlemmar som aktivt vill se henne som ny partiledare, medan andra tänkbara kandidater snarare tycks ha potentiellt stöd av dem som vill se till att det inte blir Sabuni. Det är kring Sabunis namn uppmärksamheten kretsar, för och emot. Hon får människor att lyssna och har ett bevisat kurage.

Givet liberalernas akuta läge och behov av att visa sitt existensberättigande på ett nytt sätt, borde det väga tungt för de inom det liberala partiet som inte har någon bestämd uppfattning i personfrågan men en insikt om uppgiften som väntar.

Under hennes partiledarskap skulle säkert inte alla liberala kärnväljare känna igen sig i eller känna sig hemma i liberalerna, men när kärnväljarna är så få till antalet torde partiet vara beredd att riskera mer än det skulle ha gjort om opinionssiffrorna vore höga och stabila.

Vad finns att förlora, är frågan som ligger nära till hands.

Det betyder dock inte att saken redan är klar eller att svaret är självklart.

***

Sabunis meritlista i just integrationsdebatten är stark men också blandad. Hon var före sin tid i flera viktiga avseenden när det gällde att lyfta fram problem, varna för missförhållanden och ställa obekväma frågor. Hon visade uthållighet och mod där andra smög och avvaktade. Det ger henne ett patos och en auktoritet på flera av integrationsdebattens hetaste områden i dag.

Men hon kunde även vara snabb till utspel som inte alltid var genomtänkta och presenterade ett par förslag som hade integritetskränkande karaktär utan liberal kompass.

Partiledarrollen kräver en annan bredd, disciplin och förmåga att samla, än de uppdrag hon haft tidigare. Hur hon skulle klara av att hålla samman ett helt parti, efter några år utanför dagspolitiken, blir säkert en fråga som liberala liberala medlemmar kommer att ställa. Liksom var hon står för och hur hennes ideologiska profil ser ut på andra politiska områden, där hon inte varit lika aktiv. Men liknande tvivel riktades också mot Birgitta Ohlsson. Det hör till, när en ny generation tar över.

Sabuni har i sina första uttalanden efter kandidaturen bemödat sig om att tala om fler frågor än dem hon är mest känd för, så hon är medveten om vad som förväntas.

Sabuni sitter inte i riksdagen, vilket kan bli ett tungt vägande argument mot både henne och Erik Ullenhag (som fortsätter att nämnas som eventuell kandidat, med starka kommunpolitiska förespråkare).

Men den friare rollen kan också bli värdefull om liberalerna under ny ledning vill börja retirera från det blocköverskridande samarbetet mot slutet av mandatperioden.

Och där någonstans ligger det egentliga vägvalet för liberalerna: inte bara vem som ska bli ny partiledare, utan om den personen även ska symbolisera ett uppbrott från den nuvarande parlamentariska linjen och en omsvängning i viktiga sakfrågor.

Sabuni är kritisk mot det inledda budgetsamarbetet över blockgränsen, vill återupprätta alliansen och öka avståndet till socialdemokraterna. Hon antyder också att hon vill se ett nytt förhållningssätt till sverigedemokraterna och en bred uppgörelse om migrationspolitik med annan inriktning än den liberalerna hittills stått för.

Delar av det kommer att vara svårsmält för många inom den liberala partiapparaten. Vilket förklarar aktiviteten bakom kulisserna för att få andra namn att också kandidera. Sabuni vore det givna valet om partiledarfrågan enbart handlade om nystart och uppbrott. Men om hon vill att liberalerna på sikt ska öppna för samarbeten långt högerut som hittills varit stängda, väcker det följdfrågor som kräver tydliga svar.

Liberalerna kommer att brottas med det dilemmat: I hur hög grad ska ett befintligt (lågt) stöd för den rådande linjen över blockgränsen riskeras, för möjligheten att vinna nya väljare med oklara besked om gränsdragningen åt andra hållet? Vad står i vägen för vilken idéutveckling?

***

Nyamko Sabuni kan, som hennes anhängare hoppas, bli en intressant liberal, frihetlig röst mot både rasism och hedersförtryck, både identitetspolitik (vänsterns som högerns versioner) och passiv integrationspolitik.

Hon skulle kunna ge nya perspektiv på frågor kring näringsliv, forskning, utbildning och arbetsmarknad. Och hon skulle kunna få fler att notera liberalernas idétradition, med både frisinnade och socialliberala erfarenheter som bakgrund, genom att tillämpa den på nya och annorlunda frågeställningar, utan konflikträdsla åt något håll.

Men för att hon ska få sitt partis stöd, och bli trovärdig i en sådan roll, krävs att hon vågar göra även de aggressiva strömningar på högerkanten besvikna, som nu tycks sätta sitt hopp till henne som en vägröjare för helt andra utgångspunkter i migrations- och integrationsdebatten.

Hon har visat tidigare att hon vågar gå emot en tidsanda. Det behöver hon göra nu också, med udden även åt andra håll, för att bära upp ett liberalt arv. I synnerhet om hon vill att den nuvarande parlamentariska linjen bryts.

En central liberal uppgift i vår tid, är att hålla emot extrema, auktoritära strömningar från vilket håll de än kommer, och att inte reducera politiken till ett val mellan olika slags antiliberala ytterligheter, samhällsmodeller eller nätdrev.

Hur Sabuni, och hennes eventuella motkandidater, ser på ett sådant liberalt uppdrag, att stå för en frihetlighet och ett försvar av den enskilda individens rättigheter mot alla former av auktoritära strukturer, tvingande kollektiva fördomar och hets mot oliktänkande, även när tidsandan går i motsatt riktning, är kanske den första frågan att ställa.

I sin bok “Det nya Sverige. Min vision. Min väg.” från 2010, skrev Sabuni så här i slutraderna:

”För att vi ska bli det nya Sverige krävs mycket av oss alla. Men jag ser vägen framför mig. På vägmärkena står det språk, skola, arbete, tålamod, ömsesidighet, tolerans och respekt.”

Det är ingen dålig utgångspunkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>