Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar
Jag hör till dem som från början och i ökande grad stört mig på mediernas sätt att rapportera om klimatskolstrejkerna och Greta Thunberg.
Vi är nog åtskilliga som betraktar klimathotet som en av vår tids viktigaste och mest brådskande frågor – och som fullt ut anser att klimatomställningen måste få obekväma konsekvenser även för våra vardagsliv, i det lilla och lokala – men som samtidigt börjar känna en väldig motvilja inför hur tv, radio, tidningar och många debattörer hanterar detta.
Det skulle inte falla mig in att säga – eller för den delen tänka – något enda negativt om Greta Thunberg, hennes personliga oro eller vilja att agera eller skicklighet på att framträda. Tvärtom, jag hoppas hon har fantastiska år framför sig. Att hon får goda möjligheter att studera klimatfrågan vidare, skaffa sig nya kunskaper att fördjupa oron/engagemanget med (det önskar jag att vi alla får och tror jag att vi alla behöver; ökade kunskaper att fördjupa vår oro och vårt engagemang med).
Jag önskar innerligt att hon kommer in i de tidiga vuxenåren på bästa sätt och har en nära omgivning som finns kvar även när den målmedvetna exploatering som nu omgärdar henne lägger sig och det blir tystare, ensammare eller svårare.
Jag tror för övrigt också att hennes insatser nog kan leda till att fler unga börjar studera klimatfrågan på riktigt, och att därmed följdeffekterna blir positiva i det avseendet. En tid med unga människor som lyfter blicken och känner ett personligt ansvar för saker bortom det egna är att gratulera.
Men det fritar inte medierna från kritik om de hur hämningslöst som helst exploaterar – kommersiellt exploaterar – en enskild tonåring och försöker förvandla klimatfrågan, som är svår och motstridig nog som den är, till en förenklad dokusåpa utan utrymme för kritiska följdfrågor.
De senaste månadernas rapportering från mediernas sida har delvis präglats av jippo, cynism och förljugenhet, och ett slags lättnad över att ha något att kunna sjunga i kör om. En upphetsad nonchalans som inte kommer att hjälpa det långsiktiga klimatengagemanget när svåra sakfrågor och jobbiga vägval utan enkla lösningar sätts i centrum på nytt
I mina ögon är det faktiskt inte klimatengagemanget i sig som saknas i dag. Större lär det inte bli bland de flesta politiker och medborgare än det trots allt är. Total enighet nås aldrig.
Det som brister är de gedigna beslutsunderlagen och beslutsdiskussionerna som kan få oss att handla klokt, resultatinriktat och långsiktigt med så få misstag, återvändsgränder och tomma symbolhandlingar utan effekt som möjligt.
Jag är inte säker på att de kampanjer som nu framställs som ett slags mirakel i klimatfrågan leder tankarna rätt eller skapar konstruktiva instinkter. När det ropas på handling som om det inte fanns målkonflikter och oklarheter för politiker att hantera även på det här området. Och jag avskyr försöken att göra det offentligt omöjligt att ifrågasätta hur debatten kring skolstrejkerna förs.
Det är inte Greta Thunbergs eller andra elevers fel på något sätt. Skulden ska läggas på medier som aktivt skapar fenomenet och använder aktioner för att förenkla en fråga på ett för klimatarbetet, tror jag, kontraproduktivt sätt.
När alla plötsligt springer i flock, kräver andras medhåll och har något glödande i ögonen, finns det anledning att känna rädsla, inte glädje. Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar, som poserar, som vill stjäla lite gratis strålkastarljus, inge förhoppningar om enkla lösningar de själva inte tror på när mikrofonerna är avstängda och som därmed flyr sitt viktigaste ansvar, snarare än att ta det.
Nästa gång är det något annat som får flocken att rusa och trampa på. Idolporträtten går i andra riktningar när vindarna vänder. Makthavare som talade på manifestationer ena månaden kommer att, inom loppet av en ny opinionsmätning, fatta motsatta beslut nästa, om trenderna skiftar.
Det går inte att lita på flockbeteenden. Vi som varit engagerade i asylfrågan – och ser hur tomt det blivit i de leden – borde ha lärt oss att inte sätta någon tilltro till ytliga mediejippon, ryggdunkar i medvind och fina hashtags. De upplöses i luft när det börjar ta emot.
Ärliga, krångliga meningsmotståndare, som söker ställa de svåra frågorna hellre än ta genvägar med förenklade slogans, är bättre vänner, än rusande skockar som råkar hålla med den egna åsikten för stunden.
Vi behöver alltid de kritiska, skeptiska rösternas frihet att påminna om att det inte riktigt är så enkelt som plakatet vill få oss att tro. Plakatet kan vara en början och en påminnelse, men det kan aldrig bli en frälsning. Inte i klimatfrågan heller.
För varje ny artikel/nytt inslag jag ser på klimatstrejktemat, och varje nytt försök att utmåla det som ett slags anständighetsplikt att okritiskt hylla den rapporteringen, sjunker därför mitt förtroende för etablissemangens seriositet. Jag börjar misstro den publicistiska etiken och det ärliga uppsåtet i klimatrapporteringen generellt. Och jag befarar att det stämningsläget i debatten på sikt kommer att få många att tröttna en aning på frågan. Det om något vore verkligen allvarligt för klimatarbete och klimatprioriteringar i vardagen.
Greta Thunberg och andra ungdomar med gryende samhällsengagemang är en del av lösningen. Men mediernas och vuxenetablissemangens sätt att just nu exploatera dem på ett ytligt, hänsynslöst och förljuget sätt, och låtsas som om de svåra avvägningarna i den skyndsamma klimatomställningen bara vore en fråga om god vilja, kan visa sig bli en del av problemet.
*************
Ett par tidigare krönikor på temat:
