Kryssa kompetens, integritet och ärlighet på söndag

Av , , Bli först att kommentera 5

”I varje tänkande människa”, skrev socialdemokraten Torsten Nilsson i sin bok ”Lag eller näve” (1980), ”finns något av en filosof. Bättre än att slaviskt hämta sin åskådning från en samhällslärd överstepräst är att tänka själv, vara sin egen ledare.”

Jag har den meningen uppskriven bland mina papperslappar med tänkvärda citat att minnas, också som professionell varning. Det är en befriande påminnelse om hur bildnings- och frihetsideal hängde samman i de tidiga folkrörelserna. Innan proffsfunktionärer och politisk överhet tog kontrollen, och tvingade dem att växa samman med makten.

Nu har krympta partier svårt att befria sig från sina sämsta instinkter och företrädare, och ännu svårare att leva upp till sina bästa traditioner. Det har blivit påtagligt under den senaste månadens valrörelse.

Torsten Nilsson satt 35 år i riksdagen (1941-1976) och hann under sin långa karriär med att vara SSU-ordförande, partisekreterare, kommunikationsminister, försvarsminister, socialminister och utrikesminister.

Han var förstås inte en felfri politiker, men hörde till de generationer som formades som unga medan kunskapsbaserade argument, prövande resonemang, konstruktiv debatt och intellektuella förhållningssätt till samhällsproblem fortfarande hade hög status i samhällsdebatten. Minnena av hur en demokrati vinns, på riktigt, levde.

”Dagens människor”, fortsatte han, i en kritik av dogmatiska marxister, ”får utforma och ta ansvaret för vår tids politik. Demokratiska socialister motiverar inte sina målsättningar till en enda politisk teori. De låter sig inte bindas av någon sluten ideologi eller världsåskådning.”

Det finns en tilltalande öppenhet och lågmäldhet i de orden, relevanta även för liberaler och konservativa. Demokrati – inte som tom, hycklande floskel att slafsa iväg förljuget för några snabba likes, utan som ”förpliktande livsform”. Idépolitik som ett kontinuerligt tankearbete och en ständig diskussion människor emellan. Inte ett färdigt, arrogant svar för att tysta och skrämma det hos undersåtarna som stör maktens tillfälliga intressen.

Partierna behöver hjälp av sina väljare att varnas om när skrikiga krafter börjar ta över och jagar bort sanset och förmåga att föra samtal från dagspolitiken.

***

På söndag är det val till Europaparlamentet. Det handlar inte bara om partier, utan också om personer. I Europaparlamentet, mer än i riksdagen, spelar den enskilda ledamotens kompetens, drivkraft, självständighet, intellektuella förmåga och förhandlingsskicklighet en stor roll för möjligheten att få genomslag. Då genomskådas pratmakare.

Valet är till Europaparlamentet, och handlar om frågor som avgörs där, efter långa förhandlingar och manglingar. En snärtig tweet har noll relevans. Lagstiftningsprocessen, den formella och informella, mellan kommissionen, parlamentet, rådet och stats- och regeringscheferna, även de nationella parlamenten, är extremt komplicerad. En enskild ledamot behöver många egenskaper för att inte bli irrelevant, framför allt substans i sak.

Några av mandatperiodens viktigaste frågor har stått i centrum för debatterna under våren. Medan andra – som EU-budgeten, bankunionen, kommissionens sammansättning och EU:s roll vid nästa lågkonjunktur – hamnat i skymundan. Ibland har debatten dominerats av frågor som har föga med valet att göra. Så är det i valrörelser. Men vad som lätt glöms bort är de enskilda ledamöternas betydelse, som ibland är långt större än vi är vana vid från nationella parlament. Även när de inte når ända fram alla gånger.

I det avgående Europaparlamentet kan man nämna piratpartisten Julia Redas arbete (inom den gröna gruppen) i kampen för att stoppa det skadliga upphovsrättsdirektivet som ett föredömligt exempel. Eller den nu avpolletterade liberalen Cecilia Wikström som av många, även motståndare, pekats ut som en av de mest respekterade och effektiva ledamöterna. De flesta partigrupper har sådana motsvarigheter.

Ju starkare ledamöter, desto större chanser till konkreta resultat, desto tåligare EU-demokrati. Krysset räknas.

***

En av de liberala partigruppens ledare, belgaren Guy Verhofstadt sa i en intervju med CNN häromdagen, att EU kommer att dö inifrån om högerpopulistiska nationalister vinner valet: ”Vad som saknas i den pro-europeiska rösten är vision och passion. Vi kan inte övertyga unga människor att bli pro-europeiska om Europeiska unionen fungerar så byråkratiskt och teknokratiskt som i dag”

Hotbilden är sann, och längtan efter ett bättre försvar för det europeiska samarbetet delar jag fullt ut. Men jag undrar ändå om det inte är annat som måste väga tyngre i det liberala motståndet mot extremer, än visioner och passioner som är lätta att manifestera, men svåra att omsätta och förverkliga efteråt. En politik som tänker efter och orkar handla, snarare än som poserar i sol och gömmer sig i skymning.

Det finns i slutändan inte någon bekväm, helig genväg förbi sakpolitik och målkonflikter som tar sig an konkreta samhällsproblem så gott det går och baserat på kunskap, prioriteringar och ärlighet. Att bara hänvisa till en fiendebild är inte i sig ett eget, konstruktivt, framåtsyftande svar på krångliga frågor. Det har avslöjats som ett svårt misstag de senaste åren. Extremister kan inte bekämpas på det sättet. Det har aldrig fungerat. Det är att ge upp mark. Ibland verkar det som om etablissemanget prioriterar bra selfies framför faktiska resultat i den kampen. Hur länge har vi råd att upprepa det misstaget?

Ett mått på vilka som faktiskt agerar mot de största hoten på riktigt, som tar dem på glödande allvar, är därför att se vilka som ägnar sig mer åt att formulera egna, självständiga förslag, med en idé om hur de kan förverkligas, och mindre åt att rapa upp pratminus från kampanjcentralen.

***

Oavsett vilket håll ni lutar åt, om ni som jag söker de bästa liberala företrädarna, eller har andra utgångspunkter: Kryssa kompetens, integritet, ärlighet och demokratiskt sinnelag, inte auktoritära dogmer, kändisskap eller slentrianmässiga floskler. Kryssa kandidater som tänker själva, som är pålästa, som förmår att diskutera och pröva idéer i demokratisk anda. Som vågar berätta även om det knepiga. Som argumenterar mot motståndarnas bästa argument. Som inte blamerar sig så fort det blir komplicerat.

De finns där på listorna, i de flesta partier. Ibland högre upp, annars längre ner, om ni bara letar. Vi behöver fler av dem. Flit i sak och mogna analyser är ofta det bästa måttet på politisk passion.

Bli först att kommentera

Public service prioriterar uselt med sina miljarder

Av , , Bli först att kommentera 6

Public service har en särställning, garanterad miljardfinansiering och högt anseende. Med tanke på det, och givet resurserna och uppdraget, åstadkommer man alldeles för lite och prioriterar fel på ett sorgligt sätt. Det är lätt att helhjärtat stödja public service-tanken, men om uppdraget och prioriteringarna måste en debatt föras.

***

Det är, givet miljarderna som står till förfogande och det uppdrag man har, generande uselt hur lite kvalificerat kultur och drama-material som produceras inom ramen för public service i dag. Hur kan man åstadkomma så lite med så mycket pengar?

Dramat på svenska, med rötter i ett kultur- och bildningsarv, oanade formexperiment eller tentakler in i samtidsdebattens svåraste frågor, där de mest framstående författarna, regissörerna, skådespelarna och teaterarbetarna får sikta högt utan kortsiktiga kommersiella hänsyn – varför syns det så sällan?

Varför verkar det som om den garanterade finansieringen snarare främjar ängslighet, konformism, kotterier och förutsägbarhet, än sådant som vidgar, överraskar, problematiserar och fördjupar?

Varför ges så få seriösa, fördjupande debattprogram chansen, trots att gap- och skrän-varianterna misslyckas hela tiden? Varför är antalet egna, framstående dokumentärer fortsatt så begränsat, när de som ändå görs ofta är lysande? Varför ter sig den regionala nyhets- och dokumentärjournalistiken så tunt bemannad, samtidigt som PS-bolagen i skydd av sin ställning som statsmedia digitalt underminerar fristående lokaltidningars affärsmöjligheter (jag ska inte hymla, här är jag givetvis part i målet på VK)?

***

Det är, om vi söker hot mot demokratin, märkligt att debatten inte rasar långt mer över hur illa PS-bolagen styrs och hur slafsigt deras uppdrag är formulerade. Likgiltigheten som tycks råda inför att public service-idealen sviks och därmed enorma privilegier missbrukas, är oroande.

Ju mer man tänker på vad som skulle kunna åstadkommas om SVT och SR prioriterade sina resurser på det som public service framför allt borde handla om, och gav sina bästa redaktioner och viktigaste områden långt mer utrymme, desto sorgligare känns det.

Mycket av det som faktiskt produceras håller hög klass, och ligger fullt ut i linje med ett smalare, mer kvalitetsinriktat public service, Men det ursäktar inte de abnorma felprioriteringar som präglar delar av verksamheten. Jag hör till dem som under de senaste tio åren bytt åsikt om SVT:s och SR:s uppdrag, och kommit till slutsatsen att det måste begränsas, med tydligare prioriteringar, för att bevara sin legitimitet. Den slutsatsen når jag som varm anhängare av grundtanken med public service.

När public service-bolagen – och alla som slentrianmässigt söker misstänkliggöra varje uns av kritik mot dem – möter den hår typen av invändningar, lyfter de gärna fram det bästa inom området nyhetsjournalistik, viktiga, grävande reportage, utfrågningar och extrasändningar inför val , omtyckta P2- och P4-program eller någon lyckad, hyllad dramasatsning. Och då låter det självklart övertygande, eftersom SVT, SR och UR kan uppvisa många sådana exempel.

Men faktum är ju att de allra flesta av public service-bolagens konstruktiva kritiker – som ofta framstår som varmare och mer genomtänkta public service-vänner än bolagens egna representanter – vill ge just de områdena ännu mer resurser och större frihet, genom ett smalare men starkare uppdrag.

Om nyheter, samhällsgranskning och kultur är hjärtat i public services demokratiska funktion, och annat kunde lämnas därhän av statligt finansierade bolag, borde debatten verkligen rasa över hur lite som kommer ut av de miljarder medborgarna i dag betalar in i PS-apparaten. För med en orubblig ställning och garanterade miljardbelopp måste rimligen kraven bli därefter.

Är det ett större hot mot public service-idealen på sikt att en sådan debatt förs utan skygglappar, eller att en sådan debatt görs så obekväm att få vågar yttra sig i den redan från början? Vad skulle mest bidra till att öka stödet för public service-bolagens existens kommande decennier: En intensiv diskussion om vad som gör public service livsviktigt eller intensiva försök att tysta ner varje invändning mot dagens situation?

***

Det är inte svårt att helhjärtat försvara public service, i allmänhetens tjänst och finansierad med offentliga medel. Jag ställer mig tveklöst i den frontlinjen. För nyheter, samhällsjournalistik, kultur och drama. Med en hängiven prioritering av bildning, fördjupning, konster och kvalificerad debatt, inblickar och utblickar bortom kommersiella hänsyn, och med en närvaro i hela landets många skiftande livsmiljöer.

Public service-tanken är oundgänglig i flera även för demokratin viktiga avseenden. Förslag om att helt skrota systemet har jag svårt att se som seriösa.

Men det kan inte få vara tabu att diskutera om exempelvis en av SR:s kanaler, P3, borde läggas ner eller om SVT verkligen bör ägnas sig åt gigantiska nöjesevenemang som hör hemma på den kommersiella sidan.

Debatten kan inte ständigt fastna i ett antingen eller, som om det befintliga systemet vore fulländat och bortom invändningar. Det vore lika fånigt som att hävda att kritik av hur sjukvården är organiserad vore liktydigt med att vara emot sjukvård per definition.

Alla reser sig upp och försäkrar sin goda vilja, och sedan sätter sig alla belåtet ner igen, efter att ha garanterat att de inte kan misstänkliggöras? Utan att ha yttrat ett enda konstruktivt ord bortom manifestationen. Då kommer vi aldrig framåt till sakfrågor och kärnfrågor. Sådana antiintellektuella ryggmärgsreaktioner slösar bort mycket tid.

Det bästa argumentet för public service, för idén om vad public service kan vara och betyda, får inte bli SVT:s Öppet arkiv; återblickar på det som sedan dess prioriterats ned eller bort. Att Axess TV i dag uppfattas fånga mer av den genuina public service-tanken, strikt prioritering av kvalitet utifrån ett smalt men genomtänkt uppdrag, än SVT, borde väl väcka självkritik?

Det kan inte heller anses som extremt att ifrågasätta huruvida den nuvarande finansieringen av fasta public service-bolag är bättre än exempelvis en lösning med fonder där alla får söka medel (jag börjar på den punkten luta åt att bolagslösningen, med fasta redaktioner, trots allt är bättre som den är).

Det är fullt rimligt att undra huruvida vissa typer av webbsatsningar i skydd av först licensmedel, nu skattemedel, som hotar tidningarnas lokaljournalistik, verkligen borde vara en uppgift för statsmedia.

Och återigen: hur kan man stå med garanterade miljardbudgetar för många år framåt, och vila på ett arv av kultursändningar och dramaproduktioner av högsta kvalitet, och ändå åstadkomma så lite, givet resurserna och ställningen, för att föra det arvet vidare in i en ny tid?

Resurserna finns, men uppenbarligen inte en nog stark vilja eller nödvändig kompetens hos ledningen för att välja väg, eller ett tillräckligt tydligt uppdrag från riksdagen som undanröjer möjligheterna till bedrövliga felprioriteringar. Det är för dåligt.

***

Om det, om SVT:s och SR:s uppdrag, om vägval och ansvarstagande, bör en debatt föras de kommande sex åren. Inte för att avskaffa public service-systemet – den här krönikan har motsatt budskap – utan för att rädda dess bästa ideal och stärka det.

Public service-vänner bör bejaka den debatten.

Bli först att kommentera

Kommer det europeiska samarbetet någonsin att ses som färdigt?

Av , , Bli först att kommentera 4

”Det är svårt, noterade EU:s grundare Jean Monnet 1976, i slutet av sina (spökskrivna) memoarer, att bestämma sig för när någonting ska betraktas som färdigt.

Han var då 88 år gammal då, och tänkte på sin hustrus målningar; frestelsen som alltid finns att putsa en aning mer, lägga till en sista detalj, nå ännu längre. På diskussioner med medarbetare om passager i hans eget segdragna bokprojekt. När hamnar orden rätt? Och förstås indirekt på erfarenheterna från sin långa politiska gärning.

Ingenting, konstaterade han, blir någonsin fulländat. Det är en begåvning att kunna avsluta vid en punkt när fortsatta ansträngningar bara skulle förstöra balansen. Man kan så lätt ”missa det rätta ögonblicket”. I slutändan är det ”en stor konst”, att veta när det blivit dags att sätta stopp, lägga ner penseln eller gå till beslut. ”Vi ska akta oss”, manade han som nog ofta själv misslyckats i det avseendet, ”för perfektionismen”.

***

Men för den europeiska gemenskap han varit med om att utforma såg han ingen, och ville inte se någon, lagom, tidig, pragmatisk slutpunkt. Tvärtom drömde han fortfarande, som i unga dagar, om ett slags Europas förenta stater, och såg det som en historisk nödvändighet, en skyldighet, efter världskrigen och i ljuset av de utmaningar som det moderna samhället stod inför, att arbeta vidare med det som fjärran mål.

”Man ska planera i etapper, men inte ha ett slutdatum. Man ska hålla sig till en riktning, men inte binda sig till i förväg bestämda tidpunkter.”

När han på ålderns höst tittade tillbaka på samarbetet ställde han ändå frågan om de krafter som drev fram det vid starten hunnit blekna på det kvartssekel som gått, och om de istället ersatts av andra?

Det är naturligt, erkände han, att när en yngre generation tar över bleknar det förgångnas bilder en aning och målsättningar byts ut. Men, skyndade han sig att tillägga, de europeiska drivkrafterna har knappast ändrats alls, ”några tecken på det ser jag inte”.

Den stora frågan för Monet var i stället om den ofrånkomliga enheten skulle komma på frivillig väg, genom förutseende samarbete och demokratiska principer, eller om händelseutvecklingen skulle tvinga ett hjälplöst Europa att gå den vägen ändå. ”…det finns hur som helst inte längre utrymme för att våra gamla nationer ska kunna agera på egen hand.”

Det fanns, skriver Annika Ström Melin i sin bok om Monnet (”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer”, 2005), ”mot slutet av hans liv, ett ordentligt mått historisk determinism i Monnets sätt att tänka, blandat med den pragmatism som hela livet hade styrt honom. Europas, och världens, enhet var oundviklig, och de suveräna staternas tid skulle snart vara förbi.”

Nu gällde det att förekomma utvecklingen, för att behålla en demokratisk kontroll över den.

Så tänkte en av EU:s pionjärer för drygt 40 år sedan. Sliten mellan svävande idealism och mörk realism, ödeskänslor och nyktra maningar. I ett skede när gemenskapen, liksom i dag, var på väg in i en ny fas, men där exempelvis de svenska medlemskapet fortfarande var 18 år bort.

Den dåvarande tyske förbundskanslern Helmut Schmidt noterade en gång på sjuttiotalet att Monnets enda uppdragsgivare var hans samvete, hans sinne för det politiskt nödvändiga och han ansvarskänsla som världsmedborgare.

***

Jag tror att det är nyttigt att gå tillbaka till källorna, för att lära av dem som hade att brottas med de stora frågeställningar vi fortfarande fastnar framför. Både i sina triumfer och sina misstag har föregångarna intressanta saker att berätta för oss.

Det europeiska projektet efter kriget växte fram steg för steg i en blandning av determinism och öppenhet, konkreta materiella intressen och höga, lite suddiga värderingar. En dröm om framtida enhet och en slitsam kamp för att få konkreta saker att fungera här och nu. Vad gick att uppnå för stunden, och vad var värt att sträva mot på lång sikt?

De två perspektiven skulle vävas ihop.

Redan grundtanken bakom kol och stål-unionen 1952 gick ut på det, att i takt med att materiella intressen (krigsresurser) knöts samman och omöjliggjorde framtida konflikter, skulle ”europeiska” värderingar förädlas fram. (Mot vilken otroligt många, från vänster till höger, inklusive ländernas industrier, protesterade vildsint inledningsvis och målade upp undergångsscenarier.)

Det fanns en tydlig riktning hos de som spanade vagt mot fjärran. Allt mer fördjupade samarbeten på allt fler områden. Men inget konkret definierat slutmål. För de som hade att hantera den praktiska politiken dominerade för det mesta ett knivigt område i taget. Alla var de sprängfulla av nödvändiga kompromisser.

***

Det blev inget Europas förenta stater, som visionärerna från mellankrigstiden hoppats. I stället valdes ett europeiskt samarbete där några institutioner fick bli överstatligt präglade, medan andra dominerades av de olika medlemsländernas perspektiv. De fick sedan med hjälp av allt mognare regelverk balansera upp varandra, fram till det system som nu råder efter Lissabonfördraget 2009. Halvvägs mot – ja, vadå?. Halvvägs mot – ja, vadå?

När man inte vet hur ”framme” ser ut, är det svårt att veta om man egentligen hunnit dit. En del kanske kände att euron och östutvidgningen, utgjorde ett slags slutsteg för EU. Men ganska snart efter utvidgningen slog finanskrisen till, vilket tvingade EU att rikta in sitt arbete för investeringar och ekonomisk utveckling på akut krishantering.

Som alltid övergick visionära ord i ett sabla krångel. Nya brister avslöjades. Ändå var visionerna en hjälp när det gällde som mest. Med den paradoxen har EU alltid kämpat.

Och som vi kan se idag kretsar fortfarande diskussionerna om huruvida fler eller färre områden ska omfattas av samarbetet. Nästan ingen verkar nöjd med det nuvarande tillståndet.

Var ska gränsen gå mellan frågor där åtgärder blir verkningslösa om de inte vidtas gemensamt och frågor där EU:s institutioner riskerar att användas för att i orimlig grad styra inrikespolitiken i enskilda medlemsländer?

Är Europa långt ifrån att vara färdigt, eller har det missat rätt ögonblick att lägga undan penseln och nöja sig? Det är en av konfliktlinjerna inför EU-valet.

Bli först att kommentera

Låt inte gravallvaret sänka sig över Europa

Av , , Bli först att kommentera 2

När Marian Slingova i sin starka men nu bortglömda bok ”Den fjättrade sanningen” från 1968 beskrev motståndsviljan, lugnet och beslutsamheten hos människor på Prags ockuperade gator – där sovjetiska stridsvagnar samma år rullat in och krossat Pragvårens drömmar om en demokratisk socialism – noterade hon också hur människor trots allt hade ”sitt sinne för humor orubbat”.

Det är en rad att stanna vid. Sammanbitet, men med förmågan att driva, om så i hemlighet, med den skoningslösa makten, och le även åt ett hopplöst läge, mötte folket ockupationen.

Liknande, märkliga iakttagelser har gjorts vid många av historiens mörka ögonblick. Där humorn finns kvar, är våldets och den auktoritära maktens triumf aldrig total. Där lever ett obrutet motstånd gömt längst in. Ur förmågan att le åt eländet, kan en ny styrka och frigörelse växa.

Låt det vara en påminnelse för en tid som tycks tro att enbart vansinnigt polariserade ställningstaganden utgör ett äkta och klarsynt engagemang. Nu domineras debatten – i många läger – av dem som ”brinner” för saker. Gjutna i gravallvar och absolutism, med instinkten att oskadliggöra och moraliskt diskvalificera ”motståndare”.

Man drömmer enfaldens ideal. Så slipper man bemöda sig om att ens gå i diskussion med dem som genom att avvika bidrar till en störande mångfald. De enda skratt som ekar är hånskratten, i riktning bort från det egna, utan självdistans eller självtvivel. För en samtid är det aldrig ett gott tecken.

Det kan vara farligt, när självrättfärdigheten når kokpunkten. Hur fina ord den än svänger sig med. Det talas mycket om avhumanisering. Oförsonligheten är ett av dess frön. Och det kan slå rot i oss alla om vi inte ser upp. Plötsligt släpper hämningarna. Det finns en njutning i att sluta leta efter det mänskliga hos dem som tycker eller lever annorlunda. Vi och dom. En identitet mot en annan identitet. Antingen eller. Kränkthet och indignation står vakt vid varje post.

***

Jag tänker ofta på vad Vaclav Havel sa i ett tal 1999, till försvar av det öppna samhället:

”Det enda jag kan rekommendera just nu är att ha lite humor; en förmåga att se de tokiga och absurda dimensionerna i saker, en förmåga att skratta åt både andra och oss själva, en känsla för ironi, och en känsla för allt som inbjuder till parodi i den här världen (…) De som inte har förlorat förmågan att känna igen vad som är skrattretande med dem själva eller deras egen intighet, blir inte arroganta, inte heller blir de fiender av det öppna samhället. Det öppna samhällets fiender är dem med våldsamt allvarliga ansiktsuttryck och brinnande ögon.”

***

Marian Slingova, som var övertygad kommunist, som även i sin bok vädjade om att det blodiga förtrycket inte skulle förväxlas med ideologin i vars namn det genomfördes och som skulle hålla fast vid en socialistisk grundsyn (hon var politiskt aktiv ända fram till sin död i Storbritannien vid 97 års ålder 2010), hade när Pragvåren kom kämpat mot regimens brutalitet under lång tid.

Själv var hon från Storbritannien, men hade på 1940-talet mött och gift sig med Otto Sling, en kommunist av judisk härkomst från Tjeckoslovakien, och flyttat till det nya landet 1946.

Trots en aktiv position inom partiet fängslades Otto av den tjeckoslovakiska kommunistregimen i början av 1950-talet. Han anklagades för högförräderi och avrättades, efter långvarig tortyr och en antisemitiskt färgad skenrättegång, ett par år senare. Även Marian hade hamnat i fängelse, isolerats från omvärlden under ständigt nya förhör och behandlats med regimens utstuderade känsla för förnedring. Först efter makens avrättning släpptes hon.

Decennierna som följde väntade hon på upprättelse och sanning.

Pragvåren väckte ett hopp om gottgörelse, hos henne och andra. Hon skrev: ”…när väl den barriär som bromsar den demokratiska yttrandefriheten hade lyfts en tum vällde en flod av entusiastisk aktivitet fram och svepte undan censur, förbud och alla de tvångsåtgärder som hade tyngt folket så hårt.”

En möjlighet till något annat, ett nytt europeiskt kapitel, en väg till demokrati via en frihetlig socialism med liberala instinkter, i en av kalla krigets tillfälliga sprickbildningar, glimtade till. Men så rullade de sovjetiska stridsvagnarna in, och slog ner förhoppningarna.

Det är viktigt, vid en återblick, att minnas hur motståndet, djupet, värdigheten och minnena fanns kvar i landet. Hos både dem som, likt Marian Slingova, trott på kommunismen men genomskådat regimen och dem som drevs till motstånd av liberala ideal. Inifrån fortsatte arbetet på frigörelse.
Till skillnad från diktatur, som kunde införas med våld, var demokrati och frihet inget verk som kunde fullbordas utifrån.
Marian anade det: ”En nation måste söka och finna styrkan inom sig själv för att brottas med sina egna olyckor.”

***

Allt det där är en viktig del av den europeiska erfarenhet mot bakgrund av vilken även Europeiska unionens utveckling ägt rum sedan dess, fram till Berlinmurens fall 1989 och vidare till den stora östutvidgningen 2004. Diktaturen utifrån, som blev ett inhemskt förtryck. Och frigörelsen inifrån, folkrörelser, aktivister och kultur, som till slut knäckte den auktoritära makten.

När nu en hel del av Europaparlamentsvalet kretsar kring frågeställningar där ett antal medlemsländer i öst definieras som problem och sätts i centrum av ett slags allmän hotbild mot demokrati, rättsregler, solidaritet tolerans och fortsatt europeiskt samarbete, är det viktigt att med viss lågmäldhet ägna länders historia en tanke.

Det betyder inte att frågeställningarna i grunden är fel eller att hotbilderna är överdrivna. Det betyder inte heller att kraven på tuffa åtgärder inom EU är olämpliga. Men hoppet om lösningar, frihetlighet och utveckling måste även det sättas till samma länder i lika hög grad, och borde rimligen färga hur vi för debatten. För att vi inte i självupptagenhet ska svika dem som där kämpar för sin demokrati, inifrån.

Liberala, socialdemokratiska och konservativa rörelser, som med olika betoningar ändå relativt gemensamt drivit på ett fördjupat samarbete i EU, och samtidigt välkomnade utvidgningen, måste akta sig för att fastna i förhävelse.

Även för oss som, från en relativt trygg och historiskt vindskyddad vrå som Sverige, tror att ett ökat europeiska samarbete är nödvändigt för Europa de kommande decennierna, och att ett mer nationalistiskt präglat Europa skulle bli sårbart och svagt, är det nödvändigt med tålamod och en insikt om hur komplicerat EU-samarbetet är.

Risken är att det europeiska leendet, det goda humöret och förmågan att skratta tillsammans åt ömsesidiga egenheter, går förlorat när det helgjutna gravallvaret sprider sig.

Det är lätt att glömma bort att de uthålligaste, insiktsfullaste och mest principfasta motståndarna till auktoritära styren även i dag återfinns i länder som vet in på bara kroppen vad det handlar om. Där förtryck inte är en teori utan en närvarande erfarenhet. Kanske borde vi söka lära oss något av dem, inte bara rusa fram med våra goda råd?

***

Att med stora ord försvara den liberala demokratins principer, rättsstatens utgångspunkter, internationella avtal och minoriteters rättigheter, mot alla former av extremism, hör till det viktiga i det här Europaparlamentsvalet. I den andan kommer jag att rösta.

Men det finns en tendens till febrig, gravallvarlig självrättfärdighet med händerna för öronen i den svenska EU-valrörelsen, som inte alltid bärs upp av en insikt om andra, djupa, komplexa europeiska erfarenheter. Ibland skulle jag önska att vi som land var bättre på att lyssna. Även när det tar udden av en del tvärsäkerhet.

Bli först att kommentera

Bensinpriserna fel strid för landsbygden att ta

Av , , Bli först att kommentera 5

Bilen är och förblir viktig för frihet, trygghet och livskvalitet på landsbygden. Men framtidens transporter måste bli fossilfria, även på landet. Kräv mildrande regler, kompensationer och avdrag, men fastna inte i ett försvar av bensinbilen. Det är fel strid att ta för landsbygden.

***

Det finns, ur ett landsbygdsperspektiv, många argument att framföra mot skärpta bensinskatter som metod att höja ett redan högt bensinpris.

De slår till synes orättvist mot människor som bor i regioner med långa avstånd där beroendet av bilen är som störst och de ekonomiska marginalerna i vardagen små.

Landsbygdsmiljöer som saknar realistiska transportalternativ för både fritid och jobb får bära den relativt sett tyngsta bördan av en omställning som framför allt syftar till att ändra beteenden i storstadsregionerna.

Intrycket kan uppstå att redan missgynnade grupper, med få möjligheter att värja sig, kläms åt av symboliska skäl, medan de verkliga, gränsöverskridande miljöbovarna lobbar sig fria.

Bränsleskatter, som ska hjälpa till att fasa ut basen för just de skatterna, riskerar också att vänja staten vid intäkter som sedan söks i nya skatter på andra områden. Även de lika betungande för glest befolkade delar av landet.

Dessutom råder viss osäkerhet även kring miljönyttan av storskaliga satsningar på de tänkta alternativen, elbilar och biobränslen. Det kommer att ställa även miljörörelsen inför en del jobbiga vägval och tankeställare – inhemska och globala. Att en ny kärnkraftsdebatt uppstått är inte ologiskt.

Och okunnigheten hos Stockholmsdebattörer om landsbygdens villkor, och bilens oslagbara betydelse för livskvalitet, frihet, trygghet och personlig integritet, är så stor, att moraliserande pekpinnar därifrån se bekräfta etablissemangets arrogans.

Att ledande medier, och mäktiga publicister, dessutom under flera månader reducerat nästan hela sin bevakning av klimatfrågan till ett slags kommersiell dokusåpa, och misstänkliggjort kritiska följdfrågor, ökar inte heller trovärdigheten.

Allt det där stämmer. Frestelsen är stor att haka på bensinupproret som ett sanningssägande mitt i förljugenheten. Men det vore ett misstag, inte bara ur ett klimatperspektiv, utan också ur ett landsbygdsperspektiv.

***

Bensinpriserna är fel strid att ta för landsbygden. Även där är en omställning bort från fossildrivna transporter ett nödvändigt och välkommet mål. Att satsningar måste ske på elbilar och biobränslen, och infrastrukturen som krävs, som en grund för framtidens landsbygdstransporter, är en rimlig slutsats.

Tar vi försiktighetsprincipen på allvar, och konstaterar att klimathotet ytterst gäller även landsbygden, kan bensinbilen inte rimligen betraktas som en avgörande förutsättning för ett liv utanför storstäderna. Det vore en defensiv, kortsiktig och kontraproduktiv inställning. Landsbygden kan bli en betydelsefull föregångare, måste inte bli en eftersläntrare, i övergången till det förnybara.

Självklart är det viktigt att överväga ett antal reformer för att mildra orättvisor och kortsiktigt hårda konsekvenser: Differentierad bensinskatt beroende på region är ett förslag som nämnts, förbättrade reseavdrag, nya typer av skatteåterbäring till landsbygden, andra former av kostnadsutjämningar som tar hänsyn till hur lokala förutsättningar ser ut. Många förslag är värda att utreda och pröva. Liksom fler biltullar, bildelning och bilfriare centrum i storstäderna för att sätta press där det behövs som mest.

Men inget av det trollar inte bort grundfrågan och grundinsikten: fossildrivna transporter måste fasas ut, också på landsbygden. Att värna 2000-talets privatbilism på landet är därför inte detsamma som att kräva billigare bensin.

Även landsbygden har mycket att vinna på att bejaka omställningen till el och biobränslen. Då är det ofrånkomligt att bensinen blir dyrare. Eller, om man vänder sig direkt till producenterna, att förbud eller hårda tillverkningskrav införs som i slutändan får samma resultat. Oavsett vilket är bensinbilens epok är på väg in en, utdragen, slutfas.

Klimatfrågan kan inte enbart betraktas som ett problem orsakat av andra, för andra att lösa. Och det är kanske den kritiska punkten. Övergången kommer, i en praktisk politik full av målkonflikter, att få återverkningar på allas vardagsliv, i form av ökade kostnader och ändrade vanor. Den tanken har många svårt att acceptera. Men det vore meningslöst att låtsas något annat.

***

Ur ett globalt perspektiv kan det förefalla futtigt att vidta åtgärder i Sverige, eller inom EU, om väldigt lite sker i exempelvis Kina, så vore det ett villfarelse att tro att det vi gör för att möta klimathotet lokalt saknar betydelse eller inte skulle vara rätt i sig.

För varje lyckat regionalt initiativ att minska utsläppen och hitta fossilfria lösningar, för varje innovation som visar sig framgångsrik, sprider sig exemplen även globalt. Under tiden vinner vi tekniska konkurrensförsprång.

Fastna inte i pessimism. Dra slutsatser av de enorma framsteg världen upplevt det senaste halvseklet. Som PM Nilsson skrev i Dagens Industri häromveckan:

”Världssvälten är så gott som borta. Vatten- och avloppsanläggningar har fasat ut de ständiga och dödliga diarréerna. Den globala medellivslängden är 70 år och få tvingas begrava sina nyfödda. På 50 år har andelen extremt fattiga minskat från 50 procent till tio. Analfabetismen följer samma kurva. Krigen har minskat, liksom våldsbrotten. Dödlighet på grund av våld har aldrig varit lägre. 60 procent av världens befolkning lever i demokratier. Kvinnors rättigheter har aldrig varit starkare. Dagens barn är friskare, äter bättre, är mer utbildade, slipper krig och barnarbete och är mer jämställda jämfört med tidigare generationer. Nästa utmaning är miljön.”

Precis så är det. Förhoppningarna om vad forskning, politiska styrmedel, marknadskrafter, miljömedvetna medborgare och teknikoptimism i kombination kan åstadkomma, borde vara stora.

Klimatfrågan, och andra miljöutmaningar, är allvarliga, men arbetet på att lösa dem borde inge entusiasm över vad vi har möjlighet att åstadkomma. Det är värt övergångskostnaderna.

***

En digitaliserad och uppkopplad landsbygd har mycket som talar för sig på 2000-talet. Och bilen kommer alltid att ha en given plats där. Men resorna, ut i naturen, till jobbet, till fritidsintresset, måste på sikt bli fossilfria, och att betala en aning mer för dem blir en del av ett livsstilsval som har många andra fördelar. Det finns ingen anledning för landsbygden att utmåla det som en undergång.

Kräv mildrande regler, kompensationer och avdrag, men fastna inte i ett försvar av bensinbilen.

Det är fel strid att ta.

****

En tidigare krönika på liknande tema:

Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar

Bli först att kommentera

Lär inte barn att repetera färdiga åsikter

Av , , Bli först att kommentera 5

Försök inte lära barn att repetera färdiga åsikter. Sök inte kedja fast deras tankar vid låsta ståndpunkter och identiteter så tidigt som möjligt. Som om allt redan vore avgjort och nya erfarenheter, spretiga uttryck och avvikande idéer, överflödiga.

Ge dem chans till kunskap, fördjupning och eget sökande – och till egna misstag – istället. Till bildning, färdigheter, metoder, konstruktiva förhållningssätt inför problem. Till personliga möten med skiftande människor och miljöer, och en mångfald av perspektiv, att sedan mogna med och forma värderingar, åsikter och individuella identiteter utifrån. Så ger man en ny generation goda förutsättningar.

Är det något historien lär oss, så är det att etablissemangen sällan har helt rätt, när de försöker frysa utvecklingen utifrån sina egna normer. Ställ inte upp unga inför ett godtyckligt facit och be dem stanna där. Vidga vägen in till olika bildnings- och kulturarv, öva vanan att diskutera värderingar och söka deras rötter, och värna rätten att utforska och studera vidare. Uppmuntra dem att fortsätta resan.

Att möjliggöra åsiktsbildning, i kombination med fri debatt och medborgerliga rättigheter, hellre än att betrakta den som överflödig, är ett frihetsideal, för humanism och liberalism.

Var vuxna auktoriteter, men inte auktoritära. Och var ödmjuka inför det faktum att inte heller vår tid ställer alla frågor på rätt sätt.

Vilket svek det vore, att behandla barn med mindre respekt och långsiktighet än så. Och vilket övermod att tro att just 2019 års offentliga dagordning är fulländad, bara att förverkliga, som om varken historia, samtidskritik eller framtid spelade en roll.

Alla generationer kommer, ofrånkomligen, att utkämpa sitt slag om idéer och världsbilder. Föreställningen att en hel generation tycker och tänker lika är grotesk.

Vi kan hjälpa till att bädda för en högre nivå på de debatter som kommer att föras, men debatterna är livsluften i både tider av framsteg och bakslag.

Fler föreläsare, tänkare, forskare och kulturskapare, även när de är krångliga och stör, minskar risken för en inskränkt, navelskådande samtid, och blir en livlina för dem som vill vittna mot rådande strukturer och jargonger och berätta om missförhållanden.

Varje dag vi slösar bort med att söka proklamera fram ett streck i debatten, utifrån det som dominerar i just vår skärva av tiden, istället för att bilda, frigöra, bejaka och stimulera nyfikenhet bortom tillfälliga maktförhållanden, är en förlorad dag.

Bli först att kommentera

Twittrande statsråd borde hålla på värdigheten

Av , , Bli först att kommentera 7

Plötsligt kommer saknaden över en. Jag vill slå ett slag för minnet av tråkiga, noggranna, lågmälda politiker som vinnlägger sig om värdighet i ämbetet och som tar sina uppdrag på tillräckligt stort allvar för att hålla en aning på formerna. I synnerhet när det handlar om statsråd i en regering.

Det är ett ideal på utdöende, i den högsta politiken, att prioritera en rolls långsiktiga status och trovärdighet, framför dagliga explosioner av uppmärksamhet för egot.

Det talas om den hotade demokratin. Ett av de hoten måste rimligen vara när ministrar regelbundet och på ett primitivt sätt gör sig till åtlöje på exempelvis Twitter, genom inlägg och en flod av retweets som någon i deras omgivning rimligen borde ha avrått ifrån. Kanske finns bara ja-sägare bland medarbetarna till exempelvis justitieminister Morgan Johansson och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll? Kanske uppmuntras självdestruktiviteten.

Men seriösare statsrådskollegor borde vrida sig besvärat. Inte för att allt de sprider är fel, dubbelmoral eller tom propaganda om motståndare (mycket är det, men inte allt), utan för det intryck av sysslolöshet och ytlighet, brist på självbehärskning och skrikigt tonläge, det förmedlar utanför gänget av redan frälsta anhängare.

När samma ministrar dessutom flera gånger beslås med att missköta sina uppdrag, eller fara med halvsanningar gentemot medierna, vore ju starkare reaktioner att vänta: Hur prioriterar ni egentligen? Var statsråd först. Logga in på Twitter om ni får tid över. Nu ges intrycket av en omvänd ordning, och redan det intrycket är ett problem i sig.

Partierna har ju otaliga kampanjarbetare, anhängare, ungdomsförbundare och andra som med liv och lust kan härja i debatten, även med en del mindre genomtänkta slag under bältet eller tidstrendiga floskler de kommer att skämmas över inom ett par år. Det är inget att säga om. Sådant har alltid förekommit och utgör en av samtidens nödvändiga ventiler.

Men måste även statsråd och partiledare delta i buskpropagandan? Måste även ministrar i en regering avslöja hur svårt de har att stå emot sina sämsta instinkter och sina mest småaktiga tendenser under pågående tjänstgöring? Det handlar ju vanligtvis bara om ett begränsat antal år. Kan de inte åtminstone under dem ta ett djupt andetag, disciplinera sig, försöka höja nivån en aning, och leva upp till förväntningarna som finns på en regering, snarare än att sänka sig till förväntningarna som finns på en daglig partitwittrare?

Måste även de allra högsta företrädarna låta som gurglet på krogen sent om kvällen, när de sprider otidigheter, smålögner och poseringar kring sig, sannolikt för det mesta mot bättre vetande?

När till och med partiledardebatterna, i ett Sverige där konsensus trots allt råder kring det mesta, låter som om vi stod på randen till ett vägval mellan fascism och stalinism, förvånar det inte om en viss avtrubbning sätter in hos medborgarna. Om alla betecknas som extremister kors och tvärs går ju inget konkret hot längre att urskilja bland alla gaphalsar.

Det hela väcker snarare misstanken, att det politiska etablissemanget försöker fly ett ansvar genom att förvandla det som borde vara diskussioner om praktiska, konkreta samhällsproblem i människors vardag till en fest av historiska referenser utan egentlig relevans för riksdagen.

Det är som vore våra partier en parad av galna, naiva, ondsinta katastrofer, trots att de flesta känner varandra sedan länge, har förhandlat med varandra i många sammanhang och vet hur fåniga låtsaslekarna är.

Ansvaret för nidbilden faller på nästan alla partier, från höger till vänster. Andra regeringar skulle ha sina egna twittrande ministrar att bekymra sig om. Resultatet blir en politisk debatt som avlägsnar sig från människors vardag bortom skyttegravarna.

 

***

Få saker är så överskattade som behovet av förment folkliga politiker i takt med tiden. Långt större är behovet av makthavare med en känsla för uppdragens värdighet och förtroende.

Det finns också en vidare aspekt på den frågan som inte ska underskattas: institutionernas vacklande ställning i vår tid. Vi tänker inte på det till vardags alla gånger, men vid kriser, konflikter, svåra beslut och trassliga situationer, är det stabila, trovärdiga, seriösa och – ja – en aning upphöjda, oväldiga institutioner vi vänder oss och sätter vårt hopp till.

Undergrävs förtroendet för viktiga institutioner i en demokrati, genom företrädare som tycks ägna mer tid åt att söka kortsiktiga och aggressiva bekräftelser på nätet än åt att sköta sina jobb, läsa på, hålla på regelverk och vara allas företrädare, då kommer även förtroendet för det demokratiska samhället över tid att sjunka.

Inges känslan att ingen vuxen är hemma i ledande beslutsrum, får det konsekvenser för vart människor vänder sig med problem, oro och vittnesmål. Detta gäller givetvis även för institutioner inom rättsväsende, högre utbildning, medier och mäktiga organisationer.

Vissa uppdrag på höga nivåer kräver faktiskt en aning mer återhållsamhet, kalla det värdighet, kalla det tråkighet, kalla det tröghet, än andra.

Vi kommer att sakna det pålitligt, strävsamt, pliktmedvetet gråa snart nog när det är borta.

Bli först att kommentera

EU mellan stora drömmar och klåfingrighet

Av , , Bli först att kommentera 3

”Fortfarande ingen riktning? Fortfarande inget program? Efter så många resor fortfarande inget mål? Dock: jag försökte ge min längtan ett namn, formulera mitt arv och min förpliktelse. Europa! Dessa tre stavelser blev för mig liktydigt med det vackra, det eftersträvansvärda, blev en inspirerande drivkraft, en politisk trosbekännelse och ett moraliskt-andligt postulat.”

(Tysk-amerikanske författaren Klaus Mann om sina unga visioner på 1920-talet)

På arvet från Golgata och Akropolis, vilar den europeiska civilisationen, skrev Klaus Mann i sin memoarbok ”Vändpunkten” 1942. På frihets- och skönhetspatoset i det antika Grekland, det romerska ordningssinnet och det kristna budskapet om kärleken till nästan.

Det var de rötter som inte fick ryckas upp, om Europa skulle bevara sin mångfald i stil och traditioner. Förbli ”det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann”.

Så såg han, den mest rotlösa och gränslösa av människor, som hatade nationalism och allt auktoritärt, på sin gamla kontinent. ”Min passion, mitt problem, förblev Europa.”

Bara ett år efter att han publicerade de raderna skulle han bli amerikansk medborgare och gå ut som frivillig soldat i andra världskriget, driven av en kärlek till USA och ett hat av nazismen. De mer högtflygande paneuropeiska föreställningarna hade han lämnat sedan länge vid laget, i takt med att sociala, ekonomiska och militära realiteter, och totalitarismens framryckningar, nött ner trosvissheten. Men i  återblickarna, och i framtidsdrömmarna, dominerade ännu Europa. Som förhoppning och som besvikelse, som möjlighet och som frustration.

När han tog livet av sig 1949, 42 år gammal, efter många tidigare försök, med en burk sömntabletter, var det på ett hotellrum i Cannes. Ensam och resignerad, utan hem eller plats i efterkrigstidens stämningsläge.

***

Klaus Manns ord om Europa känns märkligt aktuella i årets EU-valrörelse. Det Europa han drömde om som ung, var en vision som fanns med hos många av dem i samma generation som under de första efterkrigstiden kom att lägga grunden till det europeiska samarbetet. Man siktade från början på ett gemensamt federalt Europa, ville förverkliga visionen om ett slags slutmål omedelbart. Ett enat Europa som ödesfråga och räddning. Sådana idéer framfördes i såväl socialistiska, som liberala och konservativa sammanhang. Ruinerna från kriget väckte en känsla av akut historisk nödvändighet.

Och den visionen framförs med övertygelse än i dag av många inom EU:s institutioner. Då var det freden som skulle säkras och Europas civilisation som skulle återuppbyggas. Nu är det Europas möjligheter att agera självständigt, klara sin ekonomi, ha kraft att företräda demokratiska värderingar globalt och få styrka att förhandla jämbördigt med USA, Kina och Ryssland under 2000-talet, som lyfts fram.

***

Ändå var det andra, lågmäldare utgångspunkter som blev styrande när högtidstal omsattes i praktisk politik i början av 1950-talet. Små, konkreta, överblickbara steg. Begränsade samarbetsområden med en liten kärna medlemsländer som fick utvidgas långsamt efterhand under den långa vägen från Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 och Romfördraget 1957, via Maastrichtfördraget 1992, östutvidgningen i för femton år sedan, fram till dagens EU med (ännu så länge) 28 medlemsländer och ett långt mer omfattande samarbete.

Det har alltid funnits en spänning och en slitning mellan den stora, ofullbordade drömmen om projektet Europa och det pragmatiska, lite sjaskiga, ändå relativt framgångsrika kompromissandet inom EU. Många har velat orealistiskt mycket mer. Men det är de som sökt åstadkomma saker inom räckhåll som nått resultat. Samtidigt har bilden av vad som är realistiskt att sikta på och vad som är fjärran önskedrömmar, förändrats gradvis tack vare höga ambitioner.

Utvecklingen har gått i riktning mot ökad fördjupning av samarbetet. På allt fler områden och mellan allt fler medlemsländer. Men de flesta enskilda framsteg (och bakslag) har varit kopplade till konkreta områden.

Det kan vara värt att komma ihåg för dem som kanske fnyser åt diskussioner och kontroverser kring förslag om EU:s bankunion, den sociala pelaren, europeisk koldioxidskatt, gemensamt EU-försvar, förändrade upphovsrättsregler, europeisk åklagarmyndighet eller nya antibiotikastrategier. För eller mot, bra eller dåligt – futtiga är frågorna inte.

I hög grad förverkligas det europeiska samarbetet genom sakdebatter som har ganska lite med den stora Europadrömmen att göra. Och just genom de små stegen, som avgör vad EU ska ägna sig åt och inte ska lägga sig i, görs den gamla drömmen lite mer realistisk, mogen och välavvägd.

Löser EU framtidsproblem där samarbete är helt nödvändigt och undviker att skapa onödiga missförhållanden genom klåfingrighet, får unionen ökad legitimitet. Prioriterar EU fel riskerar stödet för hela samarbetet att vackla.

***

Häromdagen hölls en debatt i regi av POLITICO mellan några av partigruppernas europeiska toppkandidater i Maastricht. Socialdemokraternas Frans Timmermans, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Bas Eikhout, vänsterns Violeta Tomic och Jan Zahradil från den antifederala konservativa gruppen ACRE (inte att förväxla med den konservativa och kristdemokratiska grupp EPP som svenska M och Kd ingår i) var närvarande. EPP:s Manfred Weber hade lämnat återbud.

Ett återkommande tema var vad den där gränsen ska dras, mellan uppgifter EU måste ta sig an och frågor som ska lämnas till nationalstaterna. Behövs ett starkare EU med större befogenheter på fler områden eller bör de gemensamma institutionernas makt begränsas?

När hotar ytterligare fördjupning att sudda ut den mångfald som är Europas styrka, och när hotar nationalstatstänkande att försvaga Europas möjligheter att agera gemensamt i frågor som måste hanteras tillsammans?

Det är ett tema i Europaparlamentsvalet 2019.

 

*****************************

Fler krönikor inför Europaparlamentsvalet:

Leta efter plastfrågorna i EU-valet

Liberal framgång i Slovakien

Skicka lagstiftare eller opinionsbildare till Bryssel?

Behöver EU synas i vardagen för att vinna folkligt stöd?

När måttet är rågat (fast bara nästan)

Liberalerna agerar panikslaget i trängt läge

Välkommet att Europaparlamentsvalet betyder något

Vad har vi lärt oss sedan Sjöstedt ägde Rådhustorget 1995?

Försvara internet mot övervakningens nyttiga idioter

Bli först att kommentera

Att bara vara upprörd över andras rasism – vänstern har ett problem med antisemitism

Av , , Bli först att kommentera 0

Engagemanget mot antisemitism är en bra värdemätare på engagemanget mot rasism. Saknas det första, är det andra inte genuint. Blir det svalt och halvhjärtat, motvilligt eller nonchalant, när antisemitismen kommer på tal, med bortvända blickar, sänkta röster, pliktskyldiga fraser utan uppföljning, snabba försök att byta ämne, då är det svårt att ta upprördheten över annat på allvar senare.

Därför är det, när rasism och identitetspolitik (vänsterns som högerns) i kombination håller på att återlansera fascistiska tänkesätt, allvarligt att vänstern har ett uppenbart problem med antisemitism, och framstår som likgiltig inför vad som pågår i delar av de egna leden.

Det talas om nästan inget annat nu än om hur viktigt det är att göra front mot extremism. Men de orden ekar tomma, är snarare kontraproduktiva, när det blir uppenbart att de inte är allvarligt menade. Om de gör halt så snart det börjar brännas i närheten.

***

Jag tror inte längre, inte heller efter årets första maj, på att försöka linda in det uppenbara: Vänstern har ett problem med antisemitism, och är inte tillräckligt intresserad av att göra något åt det. Och så länge det består kommer all annan kamp mot rasism också att bli lidande.

Vi har skrivit om det flera gånger förr på ledarsidan, och det svider att behöva göra det igen, men faktum är att Umeå är ett ganska bra exempel på hur problemet ser ut. Det kan handla om den politiska vänstern, den akademiska vänstern, kulturvänstern, medievänstern: För ett samtal om rasism i allmänhet, eller om islamofobi, eller om förtryck av minoriteter, och ryggdunkningar och intensiva instämmanden är givna, omedelbara och energiska. Tack och lov.

Men ta upp antisemitismen, hatet mot och trakasserierna av judar, och en stämning av reservationer, försiktighet, obekvämhet och relativisering lägrar sig över rummet. Man säger inte emot, förstås, men reaktionen reduceras till det pliktskyldiga, och försöken att börja väva in Mellanösternkonflikten som en indirekt ursäkt är aldrig långt borta. Ta upp skandalerna inom brittiska Labourpartiet och viljan att se den strukturella rasismen i vitögat är som bortblåst.

Jag vet av egen erfarenhet från möten och samtal att även åtskilliga inom vänstern i Umeå är medvetna om och bekymrade över detta, och beredda att erkänna hur det ser ut. Men att det till och med i en stad med Umeås självbild och tradition, ännu 2019 är så svårt att väcka ett bredare engagemang och en djupare diskussion om antisemitismen runt omkring oss, är talande och tragiskt. Man inser hur jobbigt det i så fall måste vara på andra, mer oroliga håll.

Hade den här krönikan ägnats enbart åt högern och åt islamofobi, hade jag kunnat räkna med ett enormt stöd från det lokala etablissemanget i helgen. Nu, när den handlar även om vänstern och ett annat slags rasism, kommer det att bli en ganska besvärad stämning i stället. Så ser det ut i Umeå, och det finns ingen anledning att hymla om det.

För vågar man inte att ta striden mot judehatet, en obekväm strid att ta, eftersom den striden också måste ha udden vänsterut, är man inte mycket att hålla i handen vid andra kriser heller.

Förklaringarna ligger nära till hands. Dels är fixeringen inom vänstern vid Israel är så total, utan motsvarighet, så grotesk och förblindande, och så ofta förstärkt av latent antisemitism, att varje markering mot övertramp i den riktningen riskerar att kosta stöd, medlemmar och demonstranter. Jag tycker att regeringen gjorde principiellt rätt som erkände staten Palestina, och ser kritiken av hur palestinierna behandlas som fullt ut berättigad. Men det beslutet har hamnat i vanrykte på grund av regeringens övriga oförmåga att följa upp det på ett hederligt sätt, och tala klarspråk även om det förtryck som palestinska myndigheter och Hamas utövar.

Dels upplevs det som besvärligt att vara lika tuff när antisemitismen har islamistiska rötter, som när den har nazistiska rötter.

Den legitima kritik som kan, och i mina ögon bör, riktas mot ett antal tendenser inom högern – jag återkommer strax till det – saknar trovärdighet om vänstern samtidigt vägrar att erkänna att man själv har stora egna problem att hantera. En ovilja att konfrontera rasism när det riskerar att leda till dålig stämning. En ovilja att kritisera auktoritära regimer när de är både antiliberala och antivästliga, eller antisemitiska.

Mig får det i alla fall att dra slutsatsen att många, lika ofta till vänster som till höger, är hämningslösa kålsupare. Det går inte att erkänna någon sidas moraliska tolkningsföreträde, likgiltigt hur högt tonläget blir.

För det ska sägas att högern har ett motsvarande problem. En oförmåga att uppvisa samma engagemang och upprördhet när det hetsas mot asylsökande i allmänhet och muslimer i synnerhet, som när den – viktiga och försummade – debatten förs om exempelvis hedersförtryck och islamism i förorterna.

Kommer högern till makten inom en nära tid, står den inför samma dilemma som vänstern gör i dag: den kommer, om den inte vill svika alla ideal, att bli tvingad att göra sina mest brölande anhängare besvikna.

Under de generaliserande, ofta grovt främlingsfientliga kampanjerna mot de ensamkommande från Afghanistan – ett lågvattenmärke för svensk samhällsdebatt – begicks många övertramp som inte bemöttes från högerhåll av samma skäl som vänstern duckar inför antisemitism. Det skulle riskera att utlösa motreaktioner och dålig stämning i närstående led på sociala medier.

Så bedrövlig ser de politiska diskussionerna ofta ut. Så ihåligt är ofta olika politiska lägers engagemang mot rasism. Man är upprörd när det passar, och likgiltig när rasismen kommer inifrån den egna klacken.

***

Krönikor på liknande tema:

Judiska föreningen läggs ner – vågar Umeå fråga sig varför?

Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Skenheligt i mantrat om det toleranta, öppna Umeå

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientligheten

Bli först att kommentera