Bensinpriserna fel strid för landsbygden att ta

Bilen är och förblir viktig för frihet, trygghet och livskvalitet på landsbygden. Men framtidens transporter måste bli fossilfria, även på landet. Kräv mildrande regler, kompensationer och avdrag, men fastna inte i ett försvar av bensinbilen. Det är fel strid att ta för landsbygden.

***

Det finns, ur ett landsbygdsperspektiv, många argument att framföra mot skärpta bensinskatter som metod att höja ett redan högt bensinpris.

De slår till synes orättvist mot människor som bor i regioner med långa avstånd där beroendet av bilen är som störst och de ekonomiska marginalerna i vardagen små.

Landsbygdsmiljöer som saknar realistiska transportalternativ för både fritid och jobb får bära den relativt sett tyngsta bördan av en omställning som framför allt syftar till att ändra beteenden i storstadsregionerna.

Intrycket kan uppstå att redan missgynnade grupper, med få möjligheter att värja sig, kläms åt av symboliska skäl, medan de verkliga, gränsöverskridande miljöbovarna lobbar sig fria.

Bränsleskatter, som ska hjälpa till att fasa ut basen för just de skatterna, riskerar också att vänja staten vid intäkter som sedan söks i nya skatter på andra områden. Även de lika betungande för glest befolkade delar av landet.

Dessutom råder viss osäkerhet även kring miljönyttan av storskaliga satsningar på de tänkta alternativen, elbilar och biobränslen. Det kommer att ställa även miljörörelsen inför en del jobbiga vägval och tankeställare – inhemska och globala. Att en ny kärnkraftsdebatt uppstått är inte ologiskt.

Och okunnigheten hos Stockholmsdebattörer om landsbygdens villkor, och bilens oslagbara betydelse för livskvalitet, frihet, trygghet och personlig integritet, är så stor, att moraliserande pekpinnar därifrån se bekräfta etablissemangets arrogans.

Att ledande medier, och mäktiga publicister, dessutom under flera månader reducerat nästan hela sin bevakning av klimatfrågan till ett slags kommersiell dokusåpa, och misstänkliggjort kritiska följdfrågor, ökar inte heller trovärdigheten.

Allt det där stämmer. Frestelsen är stor att haka på bensinupproret som ett sanningssägande mitt i förljugenheten. Men det vore ett misstag, inte bara ur ett klimatperspektiv, utan också ur ett landsbygdsperspektiv.

***

Bensinpriserna är fel strid att ta för landsbygden. Även där är en omställning bort från fossildrivna transporter ett nödvändigt och välkommet mål. Att satsningar måste ske på elbilar och biobränslen, och infrastrukturen som krävs, som en grund för framtidens landsbygdstransporter, är en rimlig slutsats.

Tar vi försiktighetsprincipen på allvar, och konstaterar att klimathotet ytterst gäller även landsbygden, kan bensinbilen inte rimligen betraktas som en avgörande förutsättning för ett liv utanför storstäderna. Det vore en defensiv, kortsiktig och kontraproduktiv inställning. Landsbygden kan bli en betydelsefull föregångare, måste inte bli en eftersläntrare, i övergången till det förnybara.

Självklart är det viktigt att överväga ett antal reformer för att mildra orättvisor och kortsiktigt hårda konsekvenser: Differentierad bensinskatt beroende på region är ett förslag som nämnts, förbättrade reseavdrag, nya typer av skatteåterbäring till landsbygden, andra former av kostnadsutjämningar som tar hänsyn till hur lokala förutsättningar ser ut. Många förslag är värda att utreda och pröva. Liksom fler biltullar, bildelning och bilfriare centrum i storstäderna för att sätta press där det behövs som mest.

Men inget av det trollar inte bort grundfrågan och grundinsikten: fossildrivna transporter måste fasas ut, också på landsbygden. Att värna 2000-talets privatbilism på landet är därför inte detsamma som att kräva billigare bensin.

Även landsbygden har mycket att vinna på att bejaka omställningen till el och biobränslen. Då är det ofrånkomligt att bensinen blir dyrare. Eller, om man vänder sig direkt till producenterna, att förbud eller hårda tillverkningskrav införs som i slutändan får samma resultat. Oavsett vilket är bensinbilens epok är på väg in en, utdragen, slutfas.

Klimatfrågan kan inte enbart betraktas som ett problem orsakat av andra, för andra att lösa. Och det är kanske den kritiska punkten. Övergången kommer, i en praktisk politik full av målkonflikter, att få återverkningar på allas vardagsliv, i form av ökade kostnader och ändrade vanor. Den tanken har många svårt att acceptera. Men det vore meningslöst att låtsas något annat.

***

Ur ett globalt perspektiv kan det förefalla futtigt att vidta åtgärder i Sverige, eller inom EU, om väldigt lite sker i exempelvis Kina, så vore det ett villfarelse att tro att det vi gör för att möta klimathotet lokalt saknar betydelse eller inte skulle vara rätt i sig.

För varje lyckat regionalt initiativ att minska utsläppen och hitta fossilfria lösningar, för varje innovation som visar sig framgångsrik, sprider sig exemplen även globalt. Under tiden vinner vi tekniska konkurrensförsprång.

Fastna inte i pessimism. Dra slutsatser av de enorma framsteg världen upplevt det senaste halvseklet. Som PM Nilsson skrev i Dagens Industri häromveckan:

”Världssvälten är så gott som borta. Vatten- och avloppsanläggningar har fasat ut de ständiga och dödliga diarréerna. Den globala medellivslängden är 70 år och få tvingas begrava sina nyfödda. På 50 år har andelen extremt fattiga minskat från 50 procent till tio. Analfabetismen följer samma kurva. Krigen har minskat, liksom våldsbrotten. Dödlighet på grund av våld har aldrig varit lägre. 60 procent av världens befolkning lever i demokratier. Kvinnors rättigheter har aldrig varit starkare. Dagens barn är friskare, äter bättre, är mer utbildade, slipper krig och barnarbete och är mer jämställda jämfört med tidigare generationer. Nästa utmaning är miljön.”

Precis så är det. Förhoppningarna om vad forskning, politiska styrmedel, marknadskrafter, miljömedvetna medborgare och teknikoptimism i kombination kan åstadkomma, borde vara stora.

Klimatfrågan, och andra miljöutmaningar, är allvarliga, men arbetet på att lösa dem borde inge entusiasm över vad vi har möjlighet att åstadkomma. Det är värt övergångskostnaderna.

***

En digitaliserad och uppkopplad landsbygd har mycket som talar för sig på 2000-talet. Och bilen kommer alltid att ha en given plats där. Men resorna, ut i naturen, till jobbet, till fritidsintresset, måste på sikt bli fossilfria, och att betala en aning mer för dem blir en del av ett livsstilsval som har många andra fördelar. Det finns ingen anledning för landsbygden att utmåla det som en undergång.

Kräv mildrande regler, kompensationer och avdrag, men fastna inte i ett försvar av bensinbilen.

Det är fel strid att ta.

****

En tidigare krönika på liknande tema:

Jag ser mest en vuxenvärld som hycklar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>