Kryssa kompetens, integritet och ärlighet på söndag

”I varje tänkande människa”, skrev socialdemokraten Torsten Nilsson i sin bok ”Lag eller näve” (1980), ”finns något av en filosof. Bättre än att slaviskt hämta sin åskådning från en samhällslärd överstepräst är att tänka själv, vara sin egen ledare.”

Jag har den meningen uppskriven bland mina papperslappar med tänkvärda citat att minnas, också som professionell varning. Det är en befriande påminnelse om hur bildnings- och frihetsideal hängde samman i de tidiga folkrörelserna. Innan proffsfunktionärer och politisk överhet tog kontrollen, och tvingade dem att växa samman med makten.

Nu har krympta partier svårt att befria sig från sina sämsta instinkter och företrädare, och ännu svårare att leva upp till sina bästa traditioner. Det har blivit påtagligt under den senaste månadens valrörelse.

Torsten Nilsson satt 35 år i riksdagen (1941-1976) och hann under sin långa karriär med att vara SSU-ordförande, partisekreterare, kommunikationsminister, försvarsminister, socialminister och utrikesminister.

Han var förstås inte en felfri politiker, men hörde till de generationer som formades som unga medan kunskapsbaserade argument, prövande resonemang, konstruktiv debatt och intellektuella förhållningssätt till samhällsproblem fortfarande hade hög status i samhällsdebatten. Minnena av hur en demokrati vinns, på riktigt, levde.

”Dagens människor”, fortsatte han, i en kritik av dogmatiska marxister, ”får utforma och ta ansvaret för vår tids politik. Demokratiska socialister motiverar inte sina målsättningar till en enda politisk teori. De låter sig inte bindas av någon sluten ideologi eller världsåskådning.”

Det finns en tilltalande öppenhet och lågmäldhet i de orden, relevanta även för liberaler och konservativa. Demokrati – inte som tom, hycklande floskel att slafsa iväg förljuget för några snabba likes, utan som ”förpliktande livsform”. Idépolitik som ett kontinuerligt tankearbete och en ständig diskussion människor emellan. Inte ett färdigt, arrogant svar för att tysta och skrämma det hos undersåtarna som stör maktens tillfälliga intressen.

Partierna behöver hjälp av sina väljare att varnas om när skrikiga krafter börjar ta över och jagar bort sanset och förmåga att föra samtal från dagspolitiken.

***

På söndag är det val till Europaparlamentet. Det handlar inte bara om partier, utan också om personer. I Europaparlamentet, mer än i riksdagen, spelar den enskilda ledamotens kompetens, drivkraft, självständighet, intellektuella förmåga och förhandlingsskicklighet en stor roll för möjligheten att få genomslag. Då genomskådas pratmakare.

Valet är till Europaparlamentet, och handlar om frågor som avgörs där, efter långa förhandlingar och manglingar. En snärtig tweet har noll relevans. Lagstiftningsprocessen, den formella och informella, mellan kommissionen, parlamentet, rådet och stats- och regeringscheferna, även de nationella parlamenten, är extremt komplicerad. En enskild ledamot behöver många egenskaper för att inte bli irrelevant, framför allt substans i sak.

Några av mandatperiodens viktigaste frågor har stått i centrum för debatterna under våren. Medan andra – som EU-budgeten, bankunionen, kommissionens sammansättning och EU:s roll vid nästa lågkonjunktur – hamnat i skymundan. Ibland har debatten dominerats av frågor som har föga med valet att göra. Så är det i valrörelser. Men vad som lätt glöms bort är de enskilda ledamöternas betydelse, som ibland är långt större än vi är vana vid från nationella parlament. Även när de inte når ända fram alla gånger.

I det avgående Europaparlamentet kan man nämna piratpartisten Julia Redas arbete (inom den gröna gruppen) i kampen för att stoppa det skadliga upphovsrättsdirektivet som ett föredömligt exempel. Eller den nu avpolletterade liberalen Cecilia Wikström som av många, även motståndare, pekats ut som en av de mest respekterade och effektiva ledamöterna. De flesta partigrupper har sådana motsvarigheter.

Ju starkare ledamöter, desto större chanser till konkreta resultat, desto tåligare EU-demokrati. Krysset räknas.

***

En av de liberala partigruppens ledare, belgaren Guy Verhofstadt sa i en intervju med CNN häromdagen, att EU kommer att dö inifrån om högerpopulistiska nationalister vinner valet: ”Vad som saknas i den pro-europeiska rösten är vision och passion. Vi kan inte övertyga unga människor att bli pro-europeiska om Europeiska unionen fungerar så byråkratiskt och teknokratiskt som i dag”

Hotbilden är sann, och längtan efter ett bättre försvar för det europeiska samarbetet delar jag fullt ut. Men jag undrar ändå om det inte är annat som måste väga tyngre i det liberala motståndet mot extremer, än visioner och passioner som är lätta att manifestera, men svåra att omsätta och förverkliga efteråt. En politik som tänker efter och orkar handla, snarare än som poserar i sol och gömmer sig i skymning.

Det finns i slutändan inte någon bekväm, helig genväg förbi sakpolitik och målkonflikter som tar sig an konkreta samhällsproblem så gott det går och baserat på kunskap, prioriteringar och ärlighet. Att bara hänvisa till en fiendebild är inte i sig ett eget, konstruktivt, framåtsyftande svar på krångliga frågor. Det har avslöjats som ett svårt misstag de senaste åren. Extremister kan inte bekämpas på det sättet. Det har aldrig fungerat. Det är att ge upp mark. Ibland verkar det som om etablissemanget prioriterar bra selfies framför faktiska resultat i den kampen. Hur länge har vi råd att upprepa det misstaget?

Ett mått på vilka som faktiskt agerar mot de största hoten på riktigt, som tar dem på glödande allvar, är därför att se vilka som ägnar sig mer åt att formulera egna, självständiga förslag, med en idé om hur de kan förverkligas, och mindre åt att rapa upp pratminus från kampanjcentralen.

***

Oavsett vilket håll ni lutar åt, om ni som jag söker de bästa liberala företrädarna, eller har andra utgångspunkter: Kryssa kompetens, integritet, ärlighet och demokratiskt sinnelag, inte auktoritära dogmer, kändisskap eller slentrianmässiga floskler. Kryssa kandidater som tänker själva, som är pålästa, som förmår att diskutera och pröva idéer i demokratisk anda. Som vågar berätta även om det knepiga. Som argumenterar mot motståndarnas bästa argument. Som inte blamerar sig så fort det blir komplicerat.

De finns där på listorna, i de flesta partier. Ibland högre upp, annars längre ner, om ni bara letar. Vi behöver fler av dem. Flit i sak och mogna analyser är ofta det bästa måttet på politisk passion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>